Tartaros
[Tạrtaros]
Ett fängelseliknande, förnedrat tillstånd som Gud förpassade de olydiga änglarna till på Noas tid.
Ordet förekommer bara en gång i de inspirerade Skrifterna, nämligen i 2 Petrus 2:4. Aposteln skriver: ”Gud skonade inte de änglar som syndade utan kastade dem i Tartaros och överlämnade dem därigenom åt det täta mörkrets hålor för att de skulle hållas i förvar till domen.” Uttrycket ”kastade dem i Tartaros” är en återgivning av en form av det grekiska verbet tartarọō.
I Judas 6 finns denna parallella text: ”Och de änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort har han hållit i förvar med eviga bojor under tätt mörker till domen på den stora dagen.” Petrus visar vid vilken tidpunkt dessa änglar ”övergav sin egen tillbörliga boningsort” när han talar om ”andarna i fängelse, vilka hade varit olydiga en gång då Guds tålamod väntade i Noas dagar, medan arken byggdes”. (1Pe 3:19, 20) Detta är en direkt anspelning på skildringen i 1 Moseboken 6:1–4 om ”den sanne Gudens söner” som före den stora översvämningen lämnade sin himmelska boning för att leva tillsammans med kvinnor, vilket ledde till att de fick avkomlingar som kallades nefilim. (Se GUDS SON [SÖNER]; NEFILIM.)
Av dessa bibelställen framgår det att Tartaros är ett tillstånd, inte en plats. När Petrus säger att dessa olydiga andar befinner sig i ”det täta mörkrets hålor”, måste det ses mot bakgrund av att Paulus säger att de befinner sig i ”de himmelska regionerna”, varifrån de som onda andevarelser härskar med mörkrets makt. (2Pe 2:4; Ef 6:10–12) Det ”täta mörkret” innebär således inte avsaknad av ljus i bokstavlig bemärkelse utan är en följd av att dessa avfälliga andar är avskurna från all upplysning från Gud, eftersom de är utstötta från Guds familj. Deras framtidsutsikter är alltigenom mörka.
Tartaros är därför inte detsamma som det hebreiska Sheol eller det grekiska Hades, som båda avser mänsklighetens gemensamma grav. Detta framgår också av aposteln Petrus ord, som visar att Jesus Kristus inte ”predikade för andarna i fängelse” under de tre dagar han befann sig i Hades (Sheol) utan efter det att han hade blivit uppväckt från Hades. (1Pe 3:18–20)
Det förnedrade tillstånd som skildras genom begreppet Tartaros skall inte heller förväxlas med ”avgrunden”, som Satan och hans demoner kommer att befinna sig i under Kristi tusenåriga styre. (Upp 20:1–3) De olydiga änglarna kastades uppenbarligen i Tartaros i ”Noas dagar” (1Pe 3:20), men omkring 2 000 år senare bönföll de Jesus att ”inte ge dem order att bege sig av till avgrunden”. (Lu 8:26–31; se AVGRUND.)
Ordet ”Tartaros” förekommer också i hednisk mytologi från förkristen tid. I Iliaden av Homeros framställs detta mytologiska Tartaros som ett underjordiskt fängelse ”lika djupt under Hades som himlen är högt över jorden”. (Iliaden, tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson, 1999, sid. 150) Där var Kronos och de andra titanerna inspärrade. Som vi har sett är Bibelns Tartaros ett tillstånd, inte en plats, och det är därför inte detsamma som det Tartaros som förekommer i grekisk mytologi. Det är emellertid intressant att det mytologiska Tartaros inte framställs som en plats för människor utan som en plats för övermänskliga varelser. Det finns alltså en likhet i detta avseende eftersom det bibliska Tartaros tydligen inte är avsett för inspärrning av människosjälar (jfr Mt 11:23) utan för onda andevarelser som har gjort uppror mot Gud.
Det tillstånd av djupaste förnedring som skildras genom begreppet Tartaros är ett förstadium till det tillstånd som Satan och hans demoner kommer att befinna sig i sedan de har slungats i avgrunden innan Kristi tusenåriga regering tar sin början. När de tusen åren är till ända kommer de att bli fullständigt tillintetgjorda i ”den andra döden”. (Mt 25:41; Upp 20:1–3, 7–10, 14)