Att ”tigga” kan helt enkelt betyda att bönfalla eller enträget be om något, men denna artikel tar huvudsakligen upp företeelsen att offentligt be om pengar, mat eller liknande för livets uppehälle.

Den patriarkaliska ordningen, som enligt Bibeln fanns både före och efter den stora översvämningen på Noas tid, bidrog utan tvivel i hög grad till att ingen behövde bli isolerad, komma i stor nöd eller bli beroende av offentligt bistånd; den motverkade alltså att det uppstod en klass av fattiga. Dessutom var det sedan gammalt ganska vanligt att visa gästfrihet mot främmande och resande; exempel i Bibeln tyder i varje fall på detta med få undantag. (1Mo 19:1–3; 2Mo 2:18–20; Dom 19:15–21) I och med byggandet av städer försvagades emellertid den patriarkaliska ordningen, och det är möjligt att detta och en självisk tendens att utnyttja andras gästfrihet eller välgörenhet ledde till att tiggeri uppstod.

Tiggeri eller bettleri går tydligtvis mycket långt tillbaka i historien i de orientaliska länderna. Det är därför anmärkningsvärt att det inte finns något i de hebreiska skrifterna som tyder på att tiggeri var utbrett eller utgjorde ett speciellt problem i Israel från det att nationen bildades till dess att den fördes i landsflykt till Babylon. När israeliterna lämnade Egypten och slaveriet i det landet sägs det att de ”begärde [en form av det hebr. verbet sha’ạl] av egyptierna silverföremål och guldföremål och mantlar, ... och de tog byte från egyptierna”.  (2Mo 12:35, 36) Detta skedde emellertid i enlighet med Guds befallning och det som var förutsagt, och det betraktades tydligtvis bara som en rättvis kompensation för de många åren av slavarbete och de orättvisor som egyptierna hade utsatt dem för. (2Mo 3:21, 22; jfr 5Mo 15:12–15.) Denna händelse skapade alltså inte ett prejudikat för tiggeri.

Den mosaiska lagen innehöll tydliga bestämmelser beträffande de fattiga, bestämmelser som avlägsnade all anledning till tiggeri om de följdes. (3Mo 19:9, 10; 5Mo 15:7–10; 24:19–21; se BARMHÄRTIGHETSGÅVOR.) I de hebreiska skrifterna återspeglas en stark tillit till att Gud sörjer för dem som följer rättfärdiga principer, vilket framgår av det som den till åren komne David sade: ”Jag har aldrig sett den rättfärdige övergiven eller hans avkomma söka efter [”tigga om”, 2000; en form av det hebr. ordet biqqẹsh] bröd.” Sådana rättfärdiga personer kunde också själva visa givmildhet. (Ps 37:25, 26; jfr Klag 1:11; 4:4, som visar hur det gick för det avfälliga Jerusalem.) Ordspråksboken 20:4 framställer däremot den late som en som ”tigger i skördetiden”, och i Psalm 109:10 sägs det följande om ett av de straff som skulle drabba den ondskefulle: ”Hans söner [skall] verkligen irra omkring; ja, de skall tigga, de skall dra ut från sina öde platser för att söka efter mat.” Ordet ”tigga” är i båda dessa fall översatt från det hebreiska ordet sha’ạl, som har grundbetydelsen ”fråga efter”, ”begära”, ”be (om)” (2Mo 3:22; 5Mo 32:7; 1Ku 3:11), men i båda fallen antyder sammanhanget att begäran framställs direkt och kanske offentligt – på ett sätt som kännetecknar tiggeri.

Det verkar som om det under perioden mellan återvändandet från landsflykten (537 f.v.t.) och Jesu tid blev en allmän uppfattning bland judarna att givandet av allmosor, eller barmhärtighetsgåvor, i sig självt kunde leda till räddning. Detta bestyrks av följande uttalande i den apokryfiska boken Jesus Syraks vishet (som skrevs i början av 100-talet f.v.t.): ”Allmosor utplånar synder.” (3:30, 2000) En sådan uppfattning uppmuntrade utan tvivel till tiggeri. (Jfr Mt 6:2, där Jesus fördömer att man skryter med sitt givande.)

Att det judiska folket kom under främmande makters herravälde medförde att judarna blev förtryckta, och det bidrog utan tvivel till att man i mångt och mycket slutade att följa den mosaiska lagens bestämmelser om markrättigheter och liknande. Detta och även falska religiösa uppfattningar som inte främjade den sanna kärleken till medmänniskor, kärlek som vägleds av principer (Mt 23:23; Lu 10:29–31), bidrog utan tvivel också till att tiggeri blev mer utbrett i Palestina. I de kristna grekiska skrifterna talas det således flera gånger om tiggare i landet.

Bland tiggarna på Jesu och apostlarnas tid fanns blinda, ofärdiga och sjuka. Blindhet kan i några fall ha orsakats av ögoninflammation, en sjukdom som fortfarande är vanlig i Mellanöstern. (Mk 10:46–49; Lu 16:20, 22; 18:35–43; Joh 9:1–8; Apg 3:2–10) Även på den tiden placerade sig tiggarna ofta längs huvudgatorna eller i närheten av platser där många människor vistades, till exempel vid templet. Trots att man lade vikt vid att ge allmosor ringaktade man tiggare; förvaltaren i Jesu liknelse sade följaktligen: ”Tigga skäms jag för.” (Lu 16:3)

De två grekiska verb som används om att tigga är besläktade med verbet aitẹō, som betyder ”be”, ”begära”. (Mt 7:7)

Det grekiska ordet ptōkhọs, som Lukas (16:20, 22) använder om tiggaren Lasarus när han återger Jesu liknelse, beskriver någon som kryper ihop av rädsla och avser de mycket fattiga, de utblottade, tiggarna. Samma ord används i Matteus 5:3 om dem som är ”medvetna om sitt andliga behov [”tiggare med avseende på anden”, not]” (”fattiga i anden”, 2000). Angående bruket av ordet ptōkhọs i detta bibelställe sägs det i Word Studies in the New Testament (M. R. Vincent, 1957, bd I, sid. 36) att ”det är mycket beskrivande och passande här, eftersom det betecknar det djupa andliga armod som man måste vara medveten om innan man kommer in i Guds rike och som inte kan avhjälpas genom egna ansträngningar, utan bara genom Guds oförtjänta nåd”.

Samma ord används av Paulus i Galaterna 4:9, där han ger uttryck åt sin oro för dem som vände tillbaka till ”de svaga och torftiga [ptōkhạ] elementära tingen”, som de tidigare hade varit upptagna med. Dessa ting var ”torftiga” i jämförelse med de andliga rikedomar som var möjliga att få genom Kristus Jesus.

Jesus och hans apostlar var omtänksamma mot tiggare, men de uppmuntrade inte till tiggeri. De tog tacksamt emot gästfrihet, men de tiggde inte. Till dem som följde Jesus bara för att få bröd sade han: ”Arbeta inte för den mat som är förgänglig, utan för den mat som består och ger evigt liv.” (Joh 6:26, 27) Till en ofärdig tiggare som höll till vid templet sade Petrus: ”Silver och guld äger jag inte, men vad jag har, det ger jag dig”, och sedan använde han sina andliga gåvor till att bota mannen. (Apg 3:6) Apostlarna var ibland hungriga, hemlösa och bristfälligt klädda, men de mödade sig och arbetade  med sina egna händer ”natt och dag, för att inte bli en kostsam börda” för någon. (1Kor 4:11, 12; 1Th 2:9) Bland de kristna gällde principen: ”Om någon inte vill arbeta, skall han inte heller äta.” (2Th 3:10–12)