Tradition
En berättelse, sedvana eller religiös lära som under tidens gång har förmedlats från äldre till yngre generationer och vunnit hävd. Det grekiska ordet parạdosis betyder ordagrant ”något som har getts vid sidan om” och betecknar därför ”något som förmedlats muntligt eller i skrift”. (1Kor 11:2, Int) I de kristna grekiska skrifterna används detta ord om traditioner som med rätta ingick i den sanna tillbedjan men också om traditioner som var felaktiga eller som följdes eller betraktades på ett sådant sätt att de var skadliga och därför oacceptabla.
Under århundradenas lopp uppstod många traditioner bland judarna. Det kunde till exempel gälla skick och bruk i fråga om klädedräkt eller sådant som bröllop och begravningar. (Joh 2:1, 2; 19:40) Vissa drag i judarnas gudsdyrkan under det första århundradet v.t. var också seder som blivit tradition, exempelvis bruket av vin vid påskmåltiden och firandet av templets återinvigning. (Lu 22:14–18; Joh 10:22) Jesus och hans apostlar hade inte något att invända mot dessa traditioner, även om de visste att detta inte var något som var påbjudet i Moses lag. I och med att synagogan blev centrum för judarnas gudsdyrkan blev det också vanligt att samlas där för tillbedjan varje sabbat – det blev en tradition. Lukas säger att Jesus också gick in i synagogan och att han gjorde det ”enligt sin vana”. (Lu 4:16)
Otillbörliga traditioner. De judiska religiösa ledarna hade emellertid fogat många muntliga traditioner till det skrivna ordet, traditioner som de betraktade som absolut nödvändiga för den sanna tillbedjan. Innan Paulus (Saul) blev kristen var han som farisé ovanligt nitisk i fråga om att följa judendomens traditioner. Det gällde förstås både tillbörliga och otillbörliga traditioner. Men genom att han följde lärosatser som var ”människobud” kom han att förfölja de kristna. (Mt 15:9) Som exempel kan nämnas att fariséerna höll fast vid ”traditionen från forna tiders män” och inte åt utan att ”först tvätta händerna upp till armbågen”. (Mk 7:3) Detta var inte en sed som de följde av hygieniska skäl, utan det var en ritual som man menade hade religiös betydelse. (Se TVÄTTNING AV HÄNDER.) Jesus visade att de inte med rätta kunde kritisera hans lärjungar för att de inte följde detta och andra onödiga ”människobud”. (Mt 15:1, 2, 7–11; Mk 7:4–8; Jes 29:13) Genom sin tradition i förbindelse med ”korban” (en gåva tillägnad Gud) gick de religiösa ledarna så långt att de gjorde Guds ord ogiltigt och överträdde Guds bud. (2Mo 20:12; 21:17; Mt 15:3–6; Mk 7:9–15; se KORBAN.)
Varken Jesus eller hans lärjungar hänvisade vid något tillfälle till muntliga judiska traditioner till stöd för sina läror, utan de hänvisade i stället till Guds skrivna ord. (Mt 4:4–10; Rom 15:4; 2Ti 3:15–17) Sedan den kristna församlingen bildats beskrevs detta att man följde oskriftenliga judiska traditioner som en ”meningslös form av uppförande” som judarna ”på traditionens väg fått från ... [sina] förfäder [grek.: patroparadọtou, ”överlämnad från fäder”]”. (1Pe 1:18) De judar som blev kristna upphörde att följa sådana traditioner. När några falska lärare i Kolossai försökte få andra att utöva en sådan form av tillbedjan, varnade Paulus för ”den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”. Det är uppenbart att det särskilt var de judiska traditionerna han hade i tankarna. (Kol 2:8, 13–17)
Kristna traditioner. Om man med tradition menar riktlinjer som förmedlas muntligt eller genom exempel, kunde de upplysningar som aposteln Paulus fick direkt från Jesus med rätta förmedlas till de kristna församlingarna som godtagbar kristen tradition. Så förhöll det sig till exempel med upplysningarna om högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid. (1Kor 11:2, 23) Apostlarnas lära och exempel kan också betecknas som godtagbara traditioner. Därför kunde Paulus, som hade arbetat med sina händer för att inte vara en ekonomisk börda för sina bröder (Apg 18:3; 20:34; 1Kor 9:15; 1Th 2:9), ge de kristna i Thessalonike följande uppmaning: ”Dra er bort från varje broder som vandrar oordentligt och inte enligt den tradition [parạdosin] som ni mottog från oss.” Det var tydligt att den som inte ville arbeta inte följde apostlarnas goda exempel och inte heller den tradition som apostlarna hade förmedlat. (2Th 3:6–11)
De traditioner som är nödvändiga för en ren och obefläckad tillbedjan av Gud upptogs med tiden i de inspirerade Skrifterna. På grund av risken för förvanskning skulle de betydelsefulla traditioner eller föreskrifter som gavs av Jesus och apostlarna alltså inte förmedlas muntligt, utan de skulle med stor noggrannhet skrivas ner och bevaras i Bibeln till nytta för kristna under senare tidsperioder. (Joh 20:30, 31; Upp 22:18)