Betyder ”klippa”.

Den viktigaste feniciska hamnstaden; den identifieras med dagens Sur, som ligger 50 km norr om berget Karmel och 35 km sydsydväst om Sidon. (BILD, bd 2, sid. 531) Tyros var en stad ”från forna dagar” (Jes 23:1, 7), men exakt när sidonierna bildade en koloni här är okänt. Staden nämns första gången efter det att det utlovade landet hade erövrats omkring 1467 f.v.t., och då i samband med gränserna till Asers område. Den beskrivs i det sammanhanget som en befäst stad. Det verkar som om Tyros redan från början och genom hela sin historia förblev utanför Israels gränser som en självständig granne till israeliterna. (Jos 19:24, 29; 2Sa 24:7)

Under vissa perioder rådde det goda relationer mellan Tyros och Israel, särskilt under Davids och Salomos styre. Skickliga hantverkare från Tyros byggde ett palats åt David av bland annat cederträ som Hiram, kungen i Tyros, sände. (2Sa 5:11; 1Kr 14:1) Senare försåg tyrierna David även med cederträ till tempelbygget. (1Kr 22:1–4)

Efter Davids död försåg kung Hiram i Tyros Salomo med material och arbetskraft till uppförandet av templet och olika regeringsbyggnader. (1Ku 5:1–10; 7:1–8; 2Kr 2:3–14) En halvisraelitisk man, som var son till en tyrisk kopparsmed och som var en skicklig hantverkare, anlitades vid tempelbygget. (1Ku 7:13, 14; 2Kr 2:13, 14) Tyrierna fick vete, korn, olja och vin som betalning för den hjälp de gav. (1Ku 5:11, 12; 2Kr 2:15) Dessutom gav Salomo Tyros kung 20 städer, en gåva som den tyriske härskaren dock inte var särskilt nöjd med. (1Ku 9:10–13)

Tyros blev så småningom en av dåtidens stora sjömakter, och stadens sjöfolk och handelsflottan av ”Tarsisskepp” blev kända för sina resor till avlägsna platser. Salomo och Tyros kung samarbetade om att via sjövägen importera dyrbarheter, bland annat guld från Ofir. (1Ku 9:26–28; 10:11, 22; 2Kr 9:21)

Trots tyriernas förbindelser med Israel finns det inget som tyder på att de som folk betraktade var intresserade av att tillbe Jehova. Deras kontakter med Israel gällde främst kommersiella intressen. De härstammade från Kanaan, och deras religion var en form av baalsdyrkan. Deras främsta gudomligheter var Melkart och Astarte (Ashtoret). När Etbaal var kung över sidonierna (och därmed även över Tyros), gifte sig hans dotter Isebel med kung Ahab i nordriket Israel. Isebel blev ökänd för sina ihärdiga försök att utplåna tillbedjan av Jehova. (1Ku 16:29, 31; 18:4, 13, 19)

Fördömt av Gud. Det var dock inte på grund av Isebels och hennes dotter Ataljas ondska som Gud fördömde Tyros så kraftfullt. Tyros växte sig starkt och mäktigt på bekostnad av andra folkslag, däribland israeliterna. I staden blomstrade metall-, glas- och purpurindustrin, och den var ett handelscentrum för  karavaner och en viktig import- och exportdepå. Den industriella och kommersiella tillväxten förde med sig välstånd, men också högmod och stolthet. Stadens köpmän och handelsmän skröt över att de var furstar och ”sådana som hölls i ära på jorden”. (Jes 23:8) Tyros utvecklade även med tiden en fientlig inställning till Jehova och smidde tillsammans med grannationer planer mot Guds folk. (Ps 83:2–8) Det var alltså för att staden så respektlöst trotsade Jehova som den till sist domfälldes och ödelades.

Under senare delen av 800-talet f.v.t. uppmärksammade Jehova stadens högmodiga inställning. Han varnade därför staden och sade att den skulle få betala för att den hade plundrat hans folk på guld, silver och många dyrbara skatter och smyckat sina tempel med detta. Staden Tyros skulle också få svara för att den hade sålt Guds tjänare till slaveri. (Joel 3:4–8; Am 1:9, 10)

Senare skrev profeten Jesaja ner ytterligare en proklamation mot Tyros, och den visade att staden skulle vara bortglömd i ”sjuttio år”. (Jes 23:1–18) Ett antal år senare nämnde profeten Jeremia Tyros bland de nationer som skulle få dricka ”raseriets vin” från Jehova. (Jer 25:8–17, 22, 27; 27:2–7; 47:2–4) Eftersom de nationer som nämns i Jeremias profetia skulle ”tjäna Babylons kung i sjuttio år” (Jer 25:8–11), verkar det som om både Jesajas och Jeremias profetia syftade på Nebukadnessars fälttåg mot Tyros.

Även genom Hesekiel, som levde samtidigt med Jeremia, förutsade Jehova att Tyros skulle drabbas av olycka genom Nebukadnessar. (Hes 26:1–28:19) Tyros liknades vid ett fint skepp som hade brokiga segel och soltak samt en för med elfenbensinläggningar men som skulle sjunka i öppna havet. (Hes 27:3–36) Tyros ”kung” (tydligtvis raden av härskare i staden) skröt högmodigt: ”Jag är en gud. På ett gudasäte har jag satt mig.” Men han skulle vanhelgas, röjas undan och tillintetgöras genom eld. (Hes 28:2–19)

Tyros tillintetgörelse. Under Nebukadnessars långa belägring av Tyros blev ”varje huvud” i hans här ”skalligt” av hjälmens nötande och ”varje skuldra sönderskavd” av att soldaterna fick bära byggmaterial till belägringsverken. Eftersom Nebukadnessar inte fick någon ”lön” för att han tjänade som Jehovas redskap till att verkställa domen över Tyros, lovade Jehova att ge honom Egyptens rikedomar som kompensation. (Hes 29:17–20) Enligt den judiske historikern Josephus varade belägringen i 13 år (Contra Apionem [Mot Apion], I, 156 [21]) och var mycket kostsam för babylonierna. Profanhistorien preciserar inte hur grundliga och målmedvetna Nebukadnessars ansträngningar var. Men tyriernas förlust i form av människoliv och egendomar måste ha varit stor. (Hes 26:7–12)

När israeliterna hade vänt tillbaka från landsflykten i Babylon, kunde tyrierna ändå leverera cederstockar från Libanon till det andra tempelbygget, och tyrierna återupptog också handeln med det återuppbyggda Jerusalem. (Esr 3:7; Neh 13:16)

Striden med Nebukadnessar var hård men betydde ändå inte slutet för Tyros. En senare profetia visade att även om Tyros byggde en skyddsvall och hopade silver och guld, skulle Jehova förgöra staden fullständigt. (Sak 9:3, 4)

Närmare 200 år efter det att Sakarja hade uttalat profetian gick den i uppfyllelse. År 332 f.v.t. ledde Alexander den store sin här genom Mindre Asien, och under sin marsch söderut gjorde han halt tillräckligt länge för att uppmärksamma Tyros. När staden vägrade att öppna portarna för Alexander, lät han i sin ilska soldaterna skrapa ihop ruinerna efter fastlandsstaden och kasta dem i havet. På så sätt byggde han en grusbank ut till östaden, och allt detta skedde i uppfyllelse av profetian. (Hes 26:4, 12; ILLUSTRATION, bd 2, sid. 531) Medan Alexanders flotta höll tyriernas skepp instängda i hamnen, började han bygga vad som skulle bli de högsta belägringstorn som någonsin användes under forntidens krig. Till sist, efter sju månader, bröt man igenom den 46 meter höga muren. Slaget kostade 8 000 soldater livet. Dessutom dödades 2 000 framträdande invånare som hämnd, och 30 000 såldes som slavar.

Omnämnt i de grekiska skrifterna. Trots att Alexander hade ödelagt staden fullständigt återuppbyggdes den under den seleukidiska perioden, och i det första århundradet v.t. var den en viktig hamn vid Medelhavskusten. Under Jesu omfattande tjänst i Galileen kom många från trakterna kring Tyros och Sidon för att höra hans budskap och för att bli botade från sina sjukdomar. (Mk 3:8–10; Lu 6:17–19) Några månader senare besökte Jesus själv området runt Tyros, och då botade han en syrisk-fenicisk kvinnas barn, som var demonbesatt. (Mt 15:21–29; Mk 7:24–31) Jesus sade att om han i Tyros och Sidon hade utfört de kraftgärningar han utförde i Korasin och Betsaida, skulle de städernas hedniska invånare ha varit mer mottagliga än vad judarna var. (Mt 11:20–22; Lu 10:13, 14)