[urịm; tummịm]

Föremål som användes för att ta reda på vad som var Jehovas vilja när frågor som var viktiga för nationen behövde besvaras av honom.

I 3 Moseboken 8:8 sägs det att Mose satte bröststycket på Aron och att han sedan ”lade urim och tummim i bröststycket”. Den hebreiska preposition som här är översatt med ”i” kan också återges med ”på”. Samma ord används i 2 Moseboken 25:16 där det sägs att de två stentavlorna skulle läggas i förbundsarken. (2Mo 31:18) Några har framfört tanken att urim och tummim var de 12 stenar som var fästa på bröststycket. Men att det inte kan vara så framgår av att Aron vid prästernas installationsceremoni fick det färdiga bröststycket med de 12 påsydda stenarna och att urim och tummim därefter lades i det. En jämförelse mellan det som står i 2 Moseboken 28:9, 12 och det som står i vers 30 motbevisar teorin att urim och tummim var de två onyxstenar som satt på axelstyckena på översteprästens efod. (2Mo 28:9–14) Det är tydligt att det var fråga om något annat.

Användning. Den anvisning som gavs när det gällde urim och tummim var att dessa skulle vara ”över Arons hjärta” när han gick ”in inför Jehova”. Med det sistnämnda menas utan tvivel att Aron skulle stå i det heliga framför förhänget till det allra heligaste när han frågade Jehova. Att urim och tummim var ”över Arons hjärta” tyder på att de låg i den ficka som bildades när tyget till bröststycket lades dubbelt. De var avsedda för ”Israels söners domar” och användes när nationens ledare och därmed hela nationen hade en viktig fråga som behövde besvaras av Jehova själv. Jehova, Israels lagstiftare, skulle ge översteprästen ett svar som visade vilket handlingssätt som var det rätta i en given situation. (2Mo 28:30)

Sedan Ebjatar hade lyckats komma undan då hans far och de andra prästerna hade blivit dödade i Nob, kom han till David och hade med sig en efod – antagligen den efod som tillhörde översteprästen – och David uppmanade honom att använda urim och tummim. (1Sa 22:19, 20; 23:6–15)

 Kan ha varit lotter. Bibelns skildring av de tillfällen då Jehova rådfrågades med hjälp av urim och tummim tyder på att frågan formulerades så att den kunde besvaras med ”ja” eller ”nej” eller i varje fall mycket kort och entydigt. Vid ett tillfälle (1Sa 28:6) nämns bara urim, men det tycks vara underförstått att också tummim användes.

Flera bibelkommentatorer menar att urim och tummim var lotter. I James Moffatts översättning av 2 Moseboken 28:30 står det ”de heliga lotterna”. Några menar att de bestod av tre delar, en med påskriften ”ja”, en med ”nej” och en utan påskrift. Man drog lott och fick då svar på den fråga som ställts, om det inte blev så att man drog den lott som var utan påskrift. I ett sådant fall fick man inget svar. Andra tror att urim och tummim kan ha varit två flata stenar, som var vita på den ena sidan och svarta på den andra. När de kastades skulle det betyda ”ja” när två vita sidor vändes upp och ”nej” när två svarta sidor vändes upp. Om däremot en vit och en svart sida vändes upp skulle det betyda att det inte gavs något svar. Då Saul vid ett tillfälle genom prästen hade frågat om han skulle fortsätta angripa filistéerna fick han inget svar. Han fick en känsla av att någon bland hans män hade syndat och bönföll därför Gud: ”Israels Gud, ge tummim!” Bland dem som var närvarande blev Saul och Jonatan utpekade, och man kastade då lott mellan dem. I den här berättelsen verkar det som om uppmaningen ”ge tummim” inte hade något direkt med lottkastningen att göra, men det kan ha funnits ett visst samband. (1Sa 14:36–42)

Gjorde kungadömet beroende av prästadömet. I 5 Moseboken 33:8–10 sägs det med hänsyftning på det aronitiska prästerskapet: ”Dina tummim och dina urim tillhör den man som är lojal mot dig.” Orden ”den man som är lojal mot dig [Jehova]” syftar möjligen på den lojalitet som Levis stam (som det aronitiska prästerskapet utvaldes ur) visade i samband med händelsen med guldkalven. (2Mo 32:25–29)

I sin vishet överlämnade Jehova urim och tummim till översteprästen. Det gjorde att kungen i hög grad blev beroende av prästerskapet, och det förhindrade att kungen fick för stor makt. Det innebar att det var nödvändigt för kungen och prästerskapet att samarbeta. (4Mo 27:18–21) Jehova gjorde sin vilja känd för Israel genom sitt skrivna ord, men också genom drömmar och genom att använda profeter. Men det verkar som om det bara var vid speciella tillfällen som han använde sig av drömmar och profeter, medan översteprästen med urim och tummim alltid stod till folkets förfogande.

Användes inte efter 607 f.v.t. Enligt judisk tradition upphörde användningen av urim och tummim när Jerusalem och dess tempel förstördes 607 f.v.t. av de babyloniska härarna under kung Nebukadnessar. (Den babyloniska Talmud, Sotah 48b) Den uppfattningen får stöd i bibelböckerna Esra och Nehemja. Där berättas det att några män som hävdade att de var av prästsläkt, men som inte kunde finna sina namn i det offentliga registret, fick veta att de inte tilläts äta av ”det högheliga”, som tillhörde prästerna, ”förrän en präst trädde fram med urim och tummim”. Men det sägs inte något om att dessa heliga föremål användes vid detta tillfälle, och efter den här tiden nämns de inte mer i Bibeln. (Esr 2:61–63; Neh 7:63–65)

Den större översteprästen rådfrågar Jehova. I Paulus brev till hebréerna beskrivs Jesus Kristus som den större kungen och prästen ”efter Melkisedeks sätt”. (Heb 6:19, 20; 7:1–3) I honom förenas ämbetet som kung och ämbetet som präst. Hans prästerliga tjänst förebildades av den tjänst som översteprästen i det forntida Israel utförde. (Heb 8:3–5; 9:6–12) Han har som överstepräst anförtrotts all rättskipning över mänskligheten. (Joh 5:22) Men när Jesus var på jorden sade han ändå: ”De ord jag säger till er talar jag inte av egen ingivelse; utan Fadern som förblir i gemenskap med mig, han utför sina gärningar” (Joh 14:10), och: ”Jag ... gör [inte] något av mig själv, utan alldeles som Fadern har lärt mig talar jag dessa ting.” (Joh 8:28) Han sade också: ”Om jag ändå dömer, är min dom sann, eftersom jag inte är ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig.” (Joh 8:16) I sin upphöjda ställning i himlen, där han är fullkomnad som överstepräst för evigt, fortsätter han att underordna sig sin Fader och vända sig till honom för att få vägledning när han skall döma. (Heb 7:28; jfr 1Kor 11:3; 15:27, 28.)