De hebreiska orden mesillạh (landsväg) och dẹrekh (väg) och det grekiska ordet hodọs (väg) betecknar en allmän väg, stig eller led, vanligtvis mellan städer och byar. (Se VÄGEN.)

Redan i forntiden fanns det i Palestinaområdet vägar och landsvägar, däribland flera viktiga handelsvägar, som förband städer och riken med varandra. (4Mo 20:17–19; 21:21, 22; 22:5, 21–23; Jos 2:22; Dom 21:19; 1Sa 6:9, 12; 13:17, 18; se KUNGSVÄGEN.) Den väg som anses ha varit den viktigaste ledde från Egypten till de filisteiska städerna Gaza och Ashkelon och fortsatte i nordostlig riktning mot Megiddo. Därifrån fortsatte den till Hasor norr om Galileiska sjön och sedan till Damaskus. Denna väg genom Filisteen var den kortaste från Egypten till det utlovade landet, men i sin godhet ledde Jehova israeliterna på en annan väg, så att de inte skulle tappa modet på grund av ett filisteiskt angrepp. (2Mo 13:17)

När israeliterna bodde i det utlovade landet var det viktigt att de hade ett väl underhållet vägnät. Eftersom det bara fanns ett enda centrum för tillbedjan för hela folket, måste många israeliter färdas långa sträckor varje år för att uppfylla den mosaiska lagens krav på att alla män skulle samlas till tre årliga högtider. (5Mo 16:16) Tionde, bidrag och offer, både frivilliga och obligatoriska, skulle dessutom föras till den plats som Jehova hade utvalt. (5Mo 12:4–7) Efter färdigställandet av Salomos tempel var denna plats Jerusalem. När israeliterna färdades på vägarna till och från Jerusalem hade fäderna gyllene tillfällen att undervisa sina söner i Guds lag. (5Mo 6:6, 7)

Det var också viktigt att underhålla vägarna till de sex tillflyktsstäderna. Dessa vägar skulle vara tydligt markerade och fria från hinder som kunde göra det svårt för en ouppsåtlig mandråpare att ta sig fram. (5Mo 19:3) Enligt judisk tradition sattes det vid alla vägkorsningar upp en skylt som visade vägen till närmaste tillflyktsstad. (Den babyloniska Talmud, Makkot 10b)

Bibeln beskriver inte hur dåtidens vägar såg ut, men den innehåller några antydningar om hur de anlades och underhölls. Man jämnade förmodligen till höjder och ojämnheter, fyllde  igen sänkor och tog bort stenar. (Jes 40:3, 4; 57:14; 62:10) Enligt historikern Josephus lät kung Salomo belägga de vägar som ledde till Jerusalem med svart sten. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VIII, 187 [vii, 4])

Man vet emellertid inte exakt hur de forntida vägarna före romarrikets tid var byggda. Romarna var skickliga vägbyggare och byggde ett vägnät som band samman det väldiga riket för att underlätta truppförflyttningar. Deras vägar var uppbyggda i fyra lager. Längst ner fanns packat grus, ovanpå detta stenplattor lagda i murbruk, därnäst ett slags betong blandad med krossten och överst en beläggning av flata stenar. Vägarna lutade svagt från mitten av vägbanan och ut mot båda sidorna, och längs dem fanns det milstenar, kantstenar och diken. Med jämna mellanrum kunde det också finnas brunnar. De romerska vägarna var nästan helt raka och gick rätt över höjderna snarare än runt dem. Den berömda romerska huvudvägen Via Appia var ungefär 5,5 m bred och belagd med stora basaltblock. När aposteln Paulus var på väg till Rom som fånge färdades han längs den vägen, som delvis används än i dag. (Apg 28:15, 16; se APPIUS MARKNADSPLATS.)

Orden i Jesaja 19:23 om att det skulle vara ”en landsväg från Egypten till Assyrien” antydde att det en dag skulle råda ett fredligt förhållande mellan dessa båda länder. När Jehova befriade sitt folk, israeliterna, byggde han i bildlig bemärkelse landsvägar som ledde ut ur de länder där de hade varit fångna. (Jes 11:16; 35:8–10; 49:11–13; Jer 31:21)