Person som har till uppgift att hålla vakt för att skydda människor eller egendom, ofta nattetid, och som slår larm om fara hotar. Militära väktare kallas ofta vakter eller vaktposter. (Jer 51:12, not; Apg 12:6; 28:16; se PORTVAKTARE; VAKT.)

För att skydda husdjur eller vingårdar med mognande druvor mot stöld och vandalisering satte man ofta väktare till att bevaka dem, kanske från lövhyddor eller vakttorn som var byggda för detta ändamål. (2Ku 17:9; 2Kr 20:24; Job 27:18; Jes 1:8) Belägringsstyrkor som anföll befästa städer satte ut väktare eller vaktposter som gav sina befälhavare militär information. (Jer 51:12) När kung Saul låg i fält med sin här hade han dessutom personliga väktare som var ansvariga för kungens säkerhet. (1Sa 14:16; 26:15, 16)

Väktare stod ofta posterade på stadsmuren och i stadens vakttorn för att de skulle upptäcka och hålla ett öga på dem som närmade sig staden. (2Sa 18:24–27; 2Ku 9:17–20) Ibland patrullerade väktarna också stadens gator. (HV 3:3; 5:7) Ängsliga människor som var vakna under nattens farofyllda timmar kunde vända sig till väktaren gång på gång (Jes 21:11, 12), och det var bara naturligt att väktarna själva längtade efter att dagsljuset skulle bryta fram (Ps 130:6). Lycklig var den stad som förutom väktare hade Jehova som vakt. (Ps 127:1)

Bildspråk. Jehova reste upp profeter som tjänade som bildliga väktare för Israels nation (Jer 6:17), och de i sin tur talade själva om väktare i symboliska ordalag (Jes 21:6, 8; 52:8; 62:6; Hos 9:8). Profeterna var väktare i den bemärkelsen att de hade till uppgift att varna de onda för den stundande ödeläggelsen, och om de inte gjorde det skulle de hållas ansvariga. Men om de onda inte lyssnade till varningarna skulle deras blod komma över deras eget huvud. (Hes 3:17–21; 33:1–9) En trolös profet var lika värdelös som en blind väktare eller en stum hund. (Jes 56:10)