Jehova Gud påbjöd för nationen Israel att vissa ting eller personer eller till och med hela städer skulle beläggas med bann, vilket innebar att de skulle undantas från vanligt eller profant bruk och vigas åt särskilt bruk. Det hebreiska ord som används i detta samband är substantivet chẹrem, som enligt Koehler och Baumgartner syftar på ”ett ting eller en person som vigts (åt tillintetgörelse eller åt heligt bruk och därför undantagits från profant bruk)”. Den kausativa (förorsakande) formen av det besläktade verbet charạm betyder ”belägga med bann (utestänga från samhället och livet, viga åt tillintetgörelse)”. (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Leiden 1958, sid. 334; se också Hebräisches und aramäisches Lexikon zum Alten Testament, 3:e uppl., Leiden 1967, sid. 340.) Det som var vigt åt tillintetgörelse eller åt heligt bruk var således på sätt och vis ”tabu” för israeliterna. Det besläktade arabiska ordet, haram, har ännu i dag en liknande betydelse. För arabiska muslimer är Mecka och Medina heliga områden som betraktas som haram, och en schejks harim (harem) har länge varit förbjudet område för alla andra än haremets ägare och hans eunucker.

Att ”viga åt tillintetgörelse” nämns första gången i den mosaiska lagen. I 2 Moseboken 22:20 sägs det: ”Den som frambär slaktoffer åt andra gudar än Jehova enbart skall vigas åt tillintetgörelse [en form av charạm].” Denna bestämmelse tillämpades utan partiskhet på israeliterna själva, till exempel då omkring 24 000 av dem miste livet därför att de hade ägnat sig åt avgudadyrkan i Sittim. (4Mo 25:1–9) Den som innehade något som var vigt åt tillintetgörelse kunde också själv bli vigd åt tillintetgörelse. Gud varnade därför israeliterna angående de kanaaneiska folkens avgudabilder: ”Du skall inte föra in något avskyvärt [en avgudabild] i ditt hus och så bli något som är vigt åt tillintetgörelse [chẹrem] likt det. Du skall helt och fullt vämjas vid det och fullständigt avsky det, ty det är något som är vigt åt tillintetgörelse.” (5Mo 7:25, 26)

Att något genom bann vigdes åt särskilt bruk medförde inte alltid tillintetgörelse. Föremål, djur och även åkrar kunde vigas åt Jehova och därmed avskiljas för heligt bruk. Det som hade vigts åt Jehova kunde därigenom bara användas av prästerskapet eller i förbindelse med tempeltjänsten. Människor som belades med bann skulle emellertid ovillkorligen dödas. Inget som var vigt åt Jehova kunde köpas tillbaka eller friköpas, och detta var en avgörande skillnad mellan något som var vigt åt honom och något som helgats på annat sätt. (3Mo 27:21, 28, 29; jfr med verserna 19, 27, 30, 31; 4Mo 18:14; Jos 6:18, 19, 24; Hes 44:29; Esr 10:8, not.)

Kanaanéerna. Det var särskilt i samband med erövringen av Kanaan som detta att ”viga åt tillintetgörelse” kom att praktiseras. När Arads kung, som var kanaané, angrep israeliterna i Negev innan de drog in i det utlovade landet, godkände Jehova israeliternas löfte om att viga kanaanéernas städer åt tillintetgörelse. (4Mo 21:1–3) Sihons och Ogs riken öster om Jordan angrep senare Israel, vilket fick till följd att alla invånarna i deras städer vigdes åt tillintetgörelse. Endast husdjuren och annat byte sparades. (5Mo 2:31–35; 3:1–7) Längre fram, när israeliterna befann sig på Moabs slätter strax innan de gick över Jordan, betonade Jehova återigen vikten av att de bevarade sin tillbedjan ren och höll sig ifrån fördärvligt inflytande. Han bestämde att sju nationer i det utlovade landet skulle beläggas med bann och att israeliterna skulle tjänstgöra som skarprättare och viga deras avgudadyrkande invånare åt tillintetgörelse. (5Mo 7:1–6, 16, 22–26) Endast avlägset belägna städer som inte hörde till dessa nationer kunde välja att sluta fred med israeliterna, men de nationer som Gud hade bestämt skulle vigas åt tillintetgörelse skulle utrotas för att de inte skulle lära israeliterna att ”handla enligt alla deras avskyvärdheter”, som de hade gjort ”till ära för sina gudar”, och därigenom få israeliterna att synda mot Jehova, sin Gud. (5Mo 20:10–18) Om de skulle skona någon av dessa, skulle det oundvikligen leda till att de blev besmittade av deras falska religion. Att de utrotades kunde medföra att israeliterna bevarades vid liv, men något som var ännu viktigare var att tillbedjan av universums Suverän, Jehova  Gud, kunde bevaras ren. Personer inom israeliternas familjer eller bland de framtida invånarna i israeliternas städer i det utlovade landet som blev avfällingar skulle likaså beläggas med bann och vigas åt tillintetgörelse. (5Mo 13:6–17)

Jeriko var den första stad väster om Jordan som vigdes åt tillintetgörelse. Det enda som sparades var metallföremålen, som skulle användas i helgedomen. På grund av Rahabs tro blev hon och hennes familj inte vigda åt tillintetgörelse. Trots Josuas kraftiga förmaning om att israeliterna skulle hålla sig borta från det som var vigt åt tillintetgörelse, tog Akan något av det som var belagt med bann och gjorde därmed sig själv till något som var ”vigt åt tillintetgörelse”. Endast hans död kunde förhindra att hela nationen belades med bann. (Jos 6:17–19; 7:10–15, 24–26)

Gibeoniterna. Därefter blev många andra städer vigda åt tillintetgörelse. (Jos 8:26, 27; 10:28–42; 11:11, 12) Om dessa städer heter det i skildringen: ”Ingen stad slöt fred med Israels söner, utom hivéerna som bodde i Gibeon. Alla de andra tog de genom krig. Ty det visade sig vara Jehovas sätt att låta deras hjärta bli motspänstigt, så att de förklarade krig mot Israel, i det syftet att han skulle viga dem åt tillintetgörelse, så att de inte skulle få röna ynnest, utan att han skulle förinta dem, alldeles som Jehova hade befallt Mose.” (Jos 11:19, 20)

Assyriernas misslyckade angrepp. Sanherib, Assyriens kung, skröt med att ingen gud hade kunnat rädda de nationer som hans förfäder hade vigt åt tillintetgörelse. (2Kr 32:14) Assyriernas falska gudar var emellertid oförmögna att belägga Jerusalem med ett sådant bann, och den sanne Guden, Jehova, omintetgjorde Sanheribs hot. Men Gud själv vigde likväl Judas land åt tillintetgörelse på grund av folkets motspänstighet och upproriskhet, och det ödelades av kung Nebukadnessar. (Jer 25:1–11; Jes 43:28) Därefter var det Babylons tur att vigas åt tillintetgörelse i ordets fulla bemärkelse. (Jer 50:21–27; 51:1–3; jfr Upp 18:2–8.)

Andra exempel. Sedan israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet vigdes de israeliter som bodde i Jabesh-Gilead åt tillintetgörelse för att de inte hade stött ett förenat ingripande mot Benjamins stam som straff för dess onda handlingar. (Dom 21:8–12) Kung Saul underlät att fullständigt viga Amalek och dess kung åt tillintetgörelse, under förevändning att det som han skonat skulle offras åt Jehova. Han fick veta att lydnad ”är bättre än slaktoffer” och att hans kungadöme nu skulle ges åt någon annan. (1Sa 15:1–23) Kung Ahab gjorde sig skyldig till något liknande med avseende på den arameiske kungen Ben-Hadad II. (1Ku 20:42) Ammoniterna och moabiterna vigde folket från Seirs bergstrakt åt tillintetgörelse. (2Kr 20:22, 23)

Uttrycken ”viga genom bann” och ”viga åt tillintetgörelse” nämns också i flera profetior. I Malaki 4:5, 6 förutsägs det att profeten Elia skall utföra ett verk ”innan Jehovas stora dag som inger fruktan kommer”, för att Jehova ”inte skall komma och slå jorden så att den vigs åt tillintetgörelse”. (Jfr Mt 24:21, 22.) I Daniel 11:44 förutsägs det att den symboliske ”Nordens kung” skall dra ut i stort raseri för att ”förinta och viga många åt tillintetgörelse”. Det sägs också om Jehova att han i sin harm skall viga ”alla nationerna” åt tillintetgörelse. (Jes 34:2; jfr Upp 19:15–21.) Om den segerrika ”dotter Sion” sägs det att hon genom bann skall viga de fientliga folkens orätta vinning och deras tillgångar åt ”hela jordens sanne Herre”. (Mik 4:13) Det förutsägs också att Jerusalem skall befrias från alla sina fiender och därefter bli bebott och att ”ingenting ... mer [skall] vigas åt tillintetgörelse” där i framtiden. (Sak 14:11; jfr Upp 22:3.)

Alla dessa bibelställen tjänar till att understryka det som står i 5 Moseboken 7:9, 10: ”Och du vet att Jehova, din Gud, är den sanne Guden, den trofaste Guden, som håller fast vid sitt förbund och sin kärleksfulla omtanke i tusen generationer när det gäller dem som älskar honom och håller hans bud, men som omedelbart vedergäller den som hatar honom – genom att tillintetgöra honom. Han kommer inte att tveka gentemot den som hatar honom; han kommer att vedergälla honom omedelbart.” Guds Son, som gav sitt liv som en lösen, förklarade: ”Den som utövar tro på Sonen har evigt liv; den som inte lyder Sonen skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom.” (Joh 3:36) ”Getterna” i den profetiska liknelsen i Matteus 25:31–46 omtalas som förbannade och är tydligen sådana som Guds vrede förblir över och som därför vigs åt evig tillintetgörelse.

I Septuaginta är ordet chẹrem i regel översatt med det grekiska ordet anạthema. (Se FÖRBANNELSE; LÖFTE.)