I Bibeln används flera olika hebreiska och grekiska ord för att beteckna vrede. Det vanligaste hebreiska ordet för vrede är ’af, som har grundbetydelsen ”näsa”, ”näsborrar”, men som ofta används i bildlig betydelse för ”vrede”. Det är en anspelning på att den som är vred ofta andas häftigt eller fnyser. (Jfr Ps 18:7, 8; Hes 38:18.) Besläktat med ’af är ’anạf, som i Nya världens översättning återges med ”vara förtörnad”. I den hebreiska bibeltexten förbinds vrede ofta med hetta eller något som brinner, och det sägs därför om vreden att den flammar upp. Andra hebreiska ord återges med ”raseri”, ”förgrymmelse” och ”harm”. I de kristna grekiska skrifterna återges orgẹ̄ vanligtvis med ”vrede” och thymọs med ”förbittring”.

Guds vrede. Vrede kan vara berättigad eller oberättigad. När det gäller Jehova Gud är hans vrede alltid berättigad, eftersom den grundar sig på principer som dikteras av hans rätt till odelad hängivenhet och hans orubblighet när det gäller att hålla fast vid sanningen. Den vägleds av hans kärlek till rättfärdighet och till dem som utövar rättfärdighet. Hans vrede har aldrig sin grund i något infall som han längre  fram ångrar. Jehova ser alla sidor av en sak och har full inblick i situationen. (Heb 4:13) Han kan läsa hjärtan; han lägger märke till graden av okunskap, försumlighet eller avsikt, och han är opartisk. (5Mo 10:17, 18; 1Sa 16:7; Apg 10:34, 35)

Principer som styr Guds vrede. Guds vrede är aldrig obehärskad; den är alltid i överensstämmelse med hans kärlek, vishet och rättvisa. Eftersom han är allsmäktig kan han låta vreden komma till uttryck i den grad han önskar. (1Jo 4:8; Job 12:13; 37:23) Guds vrede är inte utan syfte. Den är väl underbyggd och får alltid avsedd verkan. Hans vrede kan stillas bara genom att hans principer följs. Man kunde exempelvis inte ta emot lösen för en mördare i Israel. Det var endast genom att hans blod utgöts som landet kunde renas och befrias från Guds misshag. (4Mo 35:16–18, 30–33) Men för den ouppsåtlige mandråparen fanns det en anordning som på grundval av offer och översteprästens tjänst gjorde det möjligt att tillfredsställa rättvisans krav och lugna den av Gud förordnade blodshämnaren, vars hjärta kan ha varit ”upptänt av vrede”. Det var anordningen med tillflyktsstäder. (5Mo 19:4–7)

Jehovas vrede kan stillas bara genom att rättvisa skipas. Hans vrede är riktad mot all orättfärdighet. Han tolererar inte orättfärdighet och fritar inte någon från ett straff som denne förtjänar. (2Mo 34:7; Hab 1:13) Men på grundval av det offer som frambars av Jesus Kristus, som tog på sig de smärtor och den tuktan som mänskligheten rätteligen förtjänade, kan Guds vrede stillas och avvändas från dem som utövar tro. (Jes 53:5) Genom den här anordningen är det möjligt för Jehova Gud att visa sin rättfärdighet, ”för att han skulle vara rättfärdig också när han förklarar den människa rättfärdig som har tro på Jesus”. (Rom 3:26) På detta sätt kunde rättvisans krav tillfredsställas, och samtidigt har Gud en grundval som gör det möjligt för honom att visa barmhärtighet. Om den som inte lyder heter det att ”Guds vrede förblir över honom”. (Joh 3:36) Men när en person utövar tro kan Jesu Kristi offer rädda honom från Guds vrede. (1Th 1:10)

Hur Guds vrede kommer till uttryck och vad som orsakar den. Gud kan visa sin vrede antingen direkt eller indirekt. Han kan låta den komma till uttryck genom de naturlagar han själv har fastställt eller genom några av sina skapelser. De som bryter mot hans morallagar blir föremål för hans vrede och drar på sig ”den fulla vedergällning som deras förvillelse förtjänar”. Deras sinnestillstånd misshagar honom, och de drabbas av förnedring, sjukdom, osämja och död. (Rom 1:18, 24, 27–32) När någon överträder världsliga lagar som är i harmoni med Guds lagar och därför straffas av myndigheterna är detta ett indirekt uttryck för Guds vrede mot denne. (Rom 13:1–4) Jesus Kristus är den som leder verkställandet av Guds vredes domar, och han skall slutgiltigt och fullständigt låta Guds vrede drabba de onda. (Jer 30:23, 24; Upp 19:7–16, 19–21)

Guds vrede väcks av orätta attityder och handlingar riktade mot hans utvalda. Egyptierna drabbades av plågor därför att de inte ville låta israeliterna tillbe Jehova. (Ps 78:43–50) Mirjam och Aron fick känna på Jehovas vrede när de inte respekterade den ställning som han gett Mose. (4Mo 12:9, 10) Jehovas vrede riktades mot domare som förtryckte de ringa. (Jes 10:1–4) De som hindrar predikandet av de goda nyheterna kommer också att drabbas av Guds vrede. (1Th 2:16)

Falsk tillbedjan väcker Jehovas vrede, i synnerhet när de som påstår sig vara hans folk vänder sig till andra gudar. (2Mo 32:7–10; 4Mo 25:3, 4; Dom 2:13, 14, 20; 1Ku 11:8, 9) Hans vrede väcks också av omoral, habegär, ondska, avund, mord, osämja, svek och vrångsinthet. Han blir också vred på sådana som undertrycker sanningen, inte ändrar sinne, inte lyder de goda nyheterna, föraktar hans ord, gycklar med hans profeter, är örontasslare, förtalar andra, föraktar Gud, är fräcka, övermodiga och inbilska, uppfinningsrika i fråga om det som är ont, olydiga mot föräldrar, avtalsbrytare, obarmhärtiga, spiritister och lögnare. Allt detta och all annan form av orättfärdighet väcker Guds vrede. (Kol 3:5, 6; 2Th 1:8; Rom 1:18, 29–31; 2:5, 8; 2Kr 36:15, 16; Upp 22:15)

Vrede är inte en förhärskande egenskap hos Gud. Jehova Gud är emellertid ”sen till vrede och rik på kärleksfull omtanke”. (2Mo 34:6; 4Mo 14:18) Om man fruktar Jehova, den Allsmäktige, och gör det som är rättfärdigt, kommer han att visa barmhärtighet. Han tar hänsyn till människans nedärvda ofullkomlighet och visar därför barmhärtighet, med Jesu offer som grundval. (Ps 103:13, 14; 1Mo 8:21; se också Sef 2:2, 3.) Han tyglar sin vrede för sitt namns skull och för att förverkliga sina avsikter med sitt utvalda folk. (Jes 48:9; Joel 2:13, 14) Med tiden vänds Jehovas vrede bort från dem som tjänar honom uppriktigt, erkänner sina synder och ångrar sig. (Jes 12:1; Ps 30:5) Han är inte en vred Gud utan en lycklig Gud, inte otillgänglig utan vänlig, fredlig och tillmötesgående mot dem som närmar sig honom på rätt sätt. (1Ti 1:11; Ps 16:11; jfr Upp 4:3.) Detta står i  skarp kontrast till den vrede, skoningslöshet och grymhet som tillskrivs de hedniska gudarna och som framhävs i bilder och bildstoder av dessa gudar.

Vilken plats har vrede i Guds tjänares liv?

Människors vrede kan vara berättigad om den är grundad på rätta principer. Det kan vara på sin plats att ge uttryck åt rättfärdig harm. Vi uppmanas att ”avsky det onda”. (Rom 12:9) Bibeln innehåller många exempel på berättigad vrede. (2Mo 11:8; 32:19; 4Mo 16:12–15; 1Sa 20:34; Neh 5:6; Est 7:7; se också 2Sa 12:1–6.)

Människors vrede är emellertid inte så sällan oberättigad och i många fall obehärskad. Den har ofta otillräcklig grund och visas utan tanke på konsekvenserna. När Jehova hade skonat Nineve misshagade det Jona, och ”han upptändes av vrede”. Jona saknade barmhärtighet och måste tillrättavisas av Jehova. (Jon 4:1–11) Kung Ussia i Juda blev ursinnig när han tillrättavisades av Jehovas präster, och eftersom han var förmäten och inte ville ändra sig straffades han. (2Kr 26:16–21) Naamans mindre välbetänkta stolthet gjorde att han blev rasande och var nära att gå miste om en välsignelse från Jehova. (2Ku 5:10–14)

Vikten av att kunna behärska vreden. Oberättigad och obehärskad vrede har fått många att begå ännu större synder och till och med våldshandlingar. ”Kain upptändes av stor vrede” och slog ihjäl Abel. (1Mo 4:5, 8) Esau ville döda Jakob, som hade fått deras fars välsignelse. (1Mo 27:41–45) I raseri slungade Saul sitt spjut mot David och mot Jonatan. (1Sa 18:11; 19:10; 20:30–34) De som hörde Jesus predika i synagogan i Nasaret blev så fyllda av förbittring att de försökte kasta honom ner från branten på ett berg. (Lu 4:28, 29) Uppretade religiösa ledare ”stormade emot ... [Stefanus] som en man” och stenade honom till döds. (Apg 7:54–60)

Även berättigad vrede kan vara farlig och göra skada om den inte behärskas. Simeon och Levi hade anledning att vara vreda på Sikem därför att han hade våldtagit deras syster Dina. Men det skoningslösa blodbadet på alla män i staden Sikem var ett oproportionerligt strängt straff. Deras far, Jakob, fördömde därför deras okontrollerade vrede och sade: ”Förbannad vare deras vrede.” (1Mo 34:1–31; 49:5–7) Även när man blir provocerad bör man behärska sin vrede. Mose, den ödmjukaste av alla människor på jorden, lät sig vid ett tillfälle bli så provocerad av israeliternas klagan och upproriskhet att han handlade i obehärskad vrede och underlät att helga Jehova, och därför straffades han. (4Mo 12:3; 20:10–12; Ps 106:32, 33)

Vredesutbrott hänförs till samma kategori som tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism och dryckesorgier, vilket alltsammans hör till de ”köttets gärningar” som hindrar en människa från att ärva Guds kungarike. (Gal 5:19–21) Vredgat tal bör inte förekomma i församlingen. De män som representerar församlingen i bön bör inte hysa känslor av vrede eller illvilja. (1Ti 2:8) De kristna skall vara sena till vrede, eftersom en mans vrede inte frambringar Guds rättfärdighet. (Jak 1:19, 20) De får rådet att ”lämna rum för vreden” och överlåta hämnden åt Jehova. (Rom 12:19) En man som är benägen till vrede kan inte vara tillsyningsman i Guds församling. (Tit 1:7)

Även om man kan bli uppretad ibland, och det rentav med rätta, bör man inte låta det gå så långt att man syndar genom att bära på vrede och fortsätta att vara uppretad. Man bör inte låta solen gå ner medan man är ”i ett uppretat tillstånd”, eftersom man då skulle ge Djävulen möjlighet att utnyttja situationen. (Ef 4:26, 27) I synnerhet om det gäller kristna bröder bör man vidta mått och steg för att sluta fred eller få saken utagerad på det sätt som Gud har anvisat. (3Mo 19:17, 18; Mt 5:23, 24; 18:15; Lu 17:3, 4) Bibeln råder oss att noga välja vilka vi umgås med och att inte ha gemenskap med någon som är hetlevrad eller lätt får vredesutbrott och så lägga en snara för vår själ. (Ord 22:24, 25)

Jesus Kristus var ett fullkomligt föredöme för oss när han var på jorden. Det nämns inte på något ställe i berättelserna om hans liv att han fick något okontrollerat vredesutbrott eller att han lät laglöshet, upproriskhet eller trakasserier från Guds fienders sida göra honom så upprörd att han lät det gå ut över sina lärjungar eller över andra. Vid ett tillfälle heter det att han blev ”djupt bedrövad” över fariséernas känslolöshet och att han såg på dem med harm, men det han gjorde därnäst var att bota en man. (Mk 3:5) När han vid ett annat tillfälle drev ut dem som vanhelgade templet och överträdde den mosaiska lagen genom att göra Jehovas hus till ett marknadshus, var det inte något okontrollerat eller oberättigat vredesutbrott. Bibeln visar att han tvärtom drevs av en tillbörlig nitälskan för Jehovas hus. (Joh 2:13–17)

Undvik de skadliga verkningarna. Vrede har inte bara en skadlig inverkan på den andliga  hälsan utan också på den fysiska. Vrede kan höja blodtrycket och orsaka förändringar i blodkärlen, andningsbesvär, störningar av leverns funktion, förändringar i utsöndringen av galla och skador på bukspottkörteln. Ilska och vrede är starka känslor som enligt läkare kan bidra till, förvärra eller rentav orsaka astma, ögonsjukdomar, nässelfeber och andra hudsjukdomar, magsår, matsmältningsproblem och problem med tänderna. Sådana känslor kan blockera tankeförmågan så att man inte tänker logiskt eller drar förnuftiga slutsatser. Efter ett vredesutbrott följer ofta en period med djup nedstämdhet. Det är därför klokt, inte bara av religiösa utan också av hälsomässiga skäl, att behärska sin vrede och jaga efter frid och kärlek. (Ord 14:29, 30; Rom 14:19; Jak 3:17; 1Pe 3:11)

Enligt Bibeln är vrede och raseri något som kännetecknar ändens tid. Nationerna blev vreda när Jehova tog sin makt och började härska som kung, och Djävulen har slungats ner till jorden ”i stor förbittring, eftersom han vet att han har en kort tidsfrist”. (Upp 11:17, 18; 12:10–12) Under sådana pressande förhållanden gör de kristna klokt i att behärska sitt humör och undvika vrede med alla dess nedbrytande verkningar. (Ord 14:29; Pre 7:9)