Kapitel 22

Del 1 – Vittnen till jordens mest avlägsna del

Detta är den första av fem delar i ett kapitel som skildrar hur Jehovas vittnens verksamhet har nått ut över hela jorden. Del 1, som omfattar perioden från 1870-talet till år 1914, upptar sidorna 404—422. Det mänskliga samhället har aldrig återhämtat sig från de omvälvningar som orsakades av första världskriget, som bröt ut år 1914. Bibelforskarna hade länge påpekat att det var det året hedningarnas tider skulle utlöpa.

INNAN Jesus Kristus for upp till himlen, gav han sina apostlar följande uppdrag: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8) Han hade också förutsagt att ”dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14) Det arbetet slutfördes inte i det första århundradet. En stor del av det har utförts i nyare tid. Och berättelsen om det som har uträttats från 1870-talet fram till nuvarande tid är verkligen spännande läsning.

Även om Charles Taze Russell blev vida känd för sina bibliska föredrag som annonserades vitt och brett, var det inte först och främst stora åhörarskaror han var intresserad av, utan enskilda individer — människor. Kort efter det att han hade börjat utge Zion’s Watch Tower år 1879 begav han sig därför ut på omfattande resor för att besöka små grupper av tidskriftens läsare och dryfta Bibeln med dem.

C. T. Russell uppmanade dem som trodde på Guds ords dyrbara löften att tala med andra om dem. De som rördes i sitt innersta av det de fick lära sig gjorde det och var mycket nitiska. Som en hjälp i arbetet fick de olika tryckalster. I början av år 1881 utgavs ett antal traktater. Stoff från dem sammanställdes sedan med ytterligare upplysningar och kom att utgöra broschyren Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), och 1.200.000 exemplar av den framställdes för utdelning till allmänheten. Men hur kunde den lilla skaran bibelforskare (som kanske uppgick till bara 100 på den tiden) sprida alla dessa broschyrer?

 Kyrkobesökare nås av budskapet

En del lämnades till släktingar och vänner. Flera tidningar gick med på att sända ett exemplar till alla sina prenumeranter. (Man koncentrerade sig på tidningar som utgavs en gång i veckan och en gång i månaden, så att så många som möjligt på landsbygden skulle få broschyren.) Men till stor del skedde utdelningen flera söndagar i rad utanför kyrkor i Förenta staterna och Storbritannien. Bibelforskarna var inte tillräckligt många för att själva kunna genomföra allt detta, utan de betalade andra för att de skulle hjälpa till.

Broder Russell sände två medarbetare, J. C. Sunderlin och J. J. Bender, till Storbritannien för att de skulle ta hand om utdelningen av 300.000 exemplar där i landet. Broder Sunderlin reste till London, medan broder Bender for norrut till Skottland och sedan arbetade igenom området söderut. De inriktade sig i huvudsak på de större städerna. Genom tidningsannonser fick de tag på män som kunde vara med i arbetet och avtalade med dem om att de skulle skaffa fram så många medhjälpare att de kunde dela ut det antal som tilldelades dem. Enbart i London rekryterades nästan 500 utdelare. Arbetet utfördes snabbt under två söndagar i följd.

 Samma år gjordes det anordningar för att de bibelforskare som kunde använda hälften av sin tid eller mer uteslutande i Herrens verk skulle kunna vara kolportörer och sprida litteratur för bibelstudium. Dessa föregångare till våra dagars pionjärer gjorde verkligen en stor insats när det gällde att sprida de goda nyheterna.

Under de följande tio åren utarbetade broder Russell flera olika traktater som gjorde det lättare för bibelforskarna att förmedla till andra några av de viktiga bibliska sanningar som de hade kommit till klarhet om. Han skrev också flera band av Millennii Dagning (som senare kallades Studier i Skriften). Därefter började han själv företa evangeliseringsresor till andra länder.

Russell reser utomlands

År 1891 besökte broder Russell Canada, där intresset hade blivit så stort sedan år 1880 att det nu kunde hållas ett konvent i Toronto, vid vilket 700 var närvarande. Han reste också till Europa år 1891 för att se vad som kunde göras där för att främja sanningens utbredning. Under sin resa besökte han Irland, Skottland, England, Ryssland (det område som nu är känt som Moldavien) och många andra europeiska länder samt Mellersta Östern.

Vilken slutsats drog han av de kontakter han gjorde på resan? ”Vi såg ingen möjlighet för sanningen att breda ut sig i Ryssland, ingen beredvillighet att ta emot den där. ... Vi såg ingenting som kunde ge oss hopp om någon skörd i Italien eller Turkiet eller Österrike eller Tyskland”, rapporterade han. ”Men Norge, Sverige, Danmark, Schweiz och i synnerhet England, Irland och Skottland är mogna fält som väntar på att bli skördade. Dessa fält verkar ropa: Kom över och hjälp oss!” Detta hände under en tid då katolska kyrkan fortfarande förbjöd människor att läsa Bibeln, då många protestanter lämnade sina kyrkor och då många som var besvikna på kyrkorna förkastade Bibeln helt och hållet.

Efter broder Russells resa år 1891 inriktade man sig i allt högre grad på att översätta litteratur till de europeiska språken för att kunna hjälpa människor som hungrade andligen. Man vidtog också mått och steg för att kunna trycka litteratur i London och ha ett litteraturlager där, så att det skulle bli lättare att skaffa litteratur i Storbritannien. Det brittiska fältet var verkligen moget för skörd. År 1900 fanns det redan nio församlingar och sammanlagt 138 bibelforskare, bland dem några nitiska kolportörer. När broder Russell besökte Storbritannien igen år 1903, samlades omkring 1.000 i Glasgow för att höra honom tala över ämnet ”Förhoppningar och utsikter i förbindelse med millenniet”; i London samlades 800 och i andra städer mellan 500 och 600.

Men när det gällde Italien, bekräftades broder Russells iakttagelser. Efter hans besök dröjde det 17 år innan den första församlingen av bibelforskare bildades där i landet, nämligen i Pinerolo. Och vad hände i Turkiet? I slutet av 1880-talet hade Basil Stephanoff predikat i Makedonien, som då hörde  till den europeiska delen av Turkiet. Några hade till synes visat intresse, men en del, som gav sig ut för att vara bröder, kom med falska anklagelser, vilket ledde till att han sattes i fängelse. Inte förrän år 1909 meddelades det i ett brev från en grek i Smyrna (nu Izmir) i Turkiet att en grupp där uppskattade att få studera Vakttornets publikationer. När det gällde Österrike, reste broder Russell själv tillbaka dit år 1911 för att hålla ett föredrag i Wien, men mötet avbröts av en pöbelhop. Också i Tyskland lät den positiva reaktionen vänta på sig. Men i Skandinavien var det fler som var medvetna om sitt andliga behov.

Skandinaver förkunnar för varandra

Många svenskar bodde i Amerika. År 1883 blev det möjligt att framställa ett provnummer av Zion’s Watch Tower i svensk översättning, vilket skulle spridas bland dem. Många exemplar skickades per post och nådde snart vänner och släktingar i Sverige. Det hade ännu inte framställts någon litteratur på norska. Men år 1892, året efter broder Russells besök i Europa, reste Knud Pederson Hammer, en norrman som hade lärt känna sanningen i Amerika, tillbaka till Norge för att vittna för sina släktingar.

År 1894, när litteratur började ges ut på dansk-norska, skickades Sophus Winter, en 25-årig danskamerikan, till Danmark, och han fick med sig ett  litteraturförråd för spridning. Följande vår hade han spridit 500 band av Millennii Dagning. Inom kort började några andra som hade läst litteraturen ta del med honom i arbetet. Längre fram förlorade han tyvärr uppskattningen av det dyrbara privilegium han hade fått, men andra fortsatte att låta ljuset lysa.

Men innan Sophus Winter övergav tjänsten, hade han varit kolportör en tid i Sverige. Kort därefter kom August Lundborg, en ung kapten i Frälsningsarmén, på besök hos en vän på Sturkö och fick där i hemmet syn på två band av Millennii Dagning. Han lånade dem, läste dem ivrigt, lämnade Frälsningsarmén och började tala med andra om det han hade fått veta. En annan ung man, P. J. Johansson, fick sina ögon öppnade, när han läste en traktat som han hade hittat på en parkbänk.

När den svenska gruppen började växa, begav sig några över till Norge för att sprida biblisk litteratur där. Redan tidigare hade många norrmän fått litteratur per post från släktingar i Amerika. Det var på det sättet som Rasmus Blindheim började tjäna Jehova. En annan norrman som fick sanningen under dessa tidiga år var Theodor Simonsen, en predikant i Frimisjonen. Han började vederlägga helvetesläran i sina tal i Frimisjonen. Hans åhörare reste sig i begeistring över detta underbara budskap, men när det blev känt att han hade läst Millennii Dagning, blev han utkastad ur Frimisjonen. Men han fortsatte frimodigt att tala om de goda ting han hade lärt sig. En annan ung man som fick en del litteratur var Andreas Øiseth. Så snart han var övertygad om att han hade funnit sanningen, lämnade han släktgården och började som kolportör. Systematiskt arbetade han igenom landet norrut och sedan söderut längs fjordarna, och han gick inte förbi en enda stad eller by. På vintern forslade han det han behövde — mat, kläder och litteratur — på en sparkstötting, och gästfria människor gav honom husrum för natten. Under en färd som tog åtta år genomkorsade han nästan hela landet och förkunnade de goda nyheterna.

År 1906 reste August Lundborgs hustru, Ebba, från Sverige till Finland för att arbeta som kolportör där. Ungefär samtidigt återvände några finländare från Förenta staterna. De hade med sig några av Vakttornets publikationer och började tala med andra om det de hade fått veta. Några år därefter fick Emil Österman, som sökte efter något bättre än det kyrkorna kunde erbjuda, boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Han visade den för sin vän Kaarlo Harteva, som också var en sökare. De förstod vilken skatt de hade funnit. Harteva översatte boken till finska och ordnade med att  den blev tryckt, och Österman hjälpte till med finansieringen. Tillsammans satte de i gång med att sprida boken. De lade i dagen en sann evangeliseringsanda och talade med människor på offentliga platser, gjorde besök från hus till hus och höll föredrag i stora, fullsatta hörsalar. Under ett föredrag i Helsingfors avslöjade broder Harteva kristenhetens falska läror och uppmanade åhörarna att med hjälp av Bibeln försvara tron på själens odödlighet — om de kunde. Allas ögon riktades mot prästerna i publiken. Ingen yttrade sig; ingen kunde bemöta det tydliga uttalandet i Hesekiel 18:4. Några av åhörarna sade att de knappast kunde sova den natten efter vad de hade fått höra.

En ödmjuk trädgårdsmästare blir evangelieförkunnare i Europa

Under den här tiden hade Adolf Weber, på inrådan av en äldre vän som var anabaptist, rest från Schweiz till Förenta staterna i sitt sökande efter en klarare förståelse av Bibeln. Där svarade han på en annons och blev trädgårdsmästare hos broder Russell. Med hjälp av boken Den gudomliga tidsåldersplanen (som då fanns på tyska) och möten som leddes av broder Russell fann Adolf den bibelkunskap han sökte, och han blev döpt år 1890. Hans ”hjärtas ögon” hade ”blivit upplysta”, så att han verkligen uppskattade den storslagna möjlighet som hade öppnat sig för honom. (Ef. 1:18) Efter att ha predikat nitiskt någon tid i Förenta staterna reste han tillbaka till sitt hemland för att börja arbeta ”i Herrens vingård” där. I mitten av 1890-talet var han alltså tillbaka i Schweiz och förkunnade Bibelns sanningar för dem som hade ett mottagligt hjärta.

Adolf försörjde sig som trädgårdsmästare och skogvaktare, men hans främsta intresse var evangeliseringsarbetet. Han vittnade för arbetskamrater och för invånarna i kringliggande schweiziska städer och byar. Han behärskade flera språk och använde sina kunskaper till att översätta Sällskapets publikationer till franska. När vintern kom fyllde han sin ryggsäck med biblisk litteratur och gick till fots till Frankrike, och ibland gav han sig av mot nordväst till Belgien eller söderut till Italien.

För att få kontakt med människor som han inte kunde nå personligen satte han in annonser i tidningar och tidskrifter, så att folk fick veta hur de kunde skaffa sig litteratur för bibelstudium. Elie Thérond, som bodde i mellersta Frankrike, svarade på en sådan  annons, urskilde sanningens klang i det han läste och började snart själv sprida budskapet. I Belgien fick Jean-Baptiste Tilmant s:r syn på en sådan annons år 1901 och skaffade sig två band av Millennii Dagning. Han blev begeistrad över att få se Bibelns sanning framställas så klart och tydligt. Hur skulle han kunna låta bli att tala med sina vänner om detta! Året därpå samlades en studiegrupp regelbundet i hans hem. Snart bar den lilla gruppens verksamhet frukt också i norra Frankrike. Broder Weber stod i förbindelse med den, besökte regelbundet de olika grupperna som hade bildats, byggde upp dem andligen och lärde dem hur de skulle förkunna de goda nyheterna för andra.

De goda nyheterna når Tyskland

Kort efter det att en del publikationer hade getts ut på tyska i mitten av 1880-talet började tyskamerikaner som uppskattade dem skicka exemplar till släktingar i hemlandet. En sjuksköterska som arbetade på ett sjukhus i Hamburg lät andra där på sjukhuset få läsa några band av Millennii Dagning. År 1896 satte Adolf Weber i Schweiz in annonser i tyskspråkiga tidningar och skickade traktater till Tyskland. Följande år öppnades en litteraturdepå i Tyskland för att underlätta spridningen av den tyska upplagan av Zion’s Watch Tower, men resultaten lät vänta på sig. År 1902 flyttade emellertid Margarethe Demut, som hade lärt känna sanningen i Schweiz, till Tailfingen, öster om Schwarzwald. Hennes nitiska förkunnande bidrog till att lägga grunden till en av de första grupperna av bibelforskare i Tyskland. Samuel Lauper, som var från Schweiz, flyttade till Bergisches Land, nordöst om Köln, och spred de goda nyheterna i det området. År 1904 hölls det möten där i Wermelskirchen. En av dem som kom dit var den 80-årige Gottlieb Paas, som hade sökt efter sanningen. Inte långt efter det att dessa möten hade börjat hållas dog Paas, men på sin dödsbädd höll han upp Zions Vakt-Torn och sade: ”Det här är sanningen. Håll fast vid den.”

Undan för undan började fler visa intresse för dessa bibliska sanningar. Även om det var dyrt, ordnade man med att kostnadsfria provexemplar av Zions Vakt-Torn sändes med som instick i dagstidningar i Tyskland. Enligt en rapport som publicerades år 1905 hade mer än 1.500.000 sådana provexemplar av Zions Vakt-Torn delats ut. Det var en stor prestation av en liten grupp bibelforskare.

Bibelforskarna tyckte inte att de hade gjort allt som krävdes genom att bara besöka människor i hemtrakten. Redan år 1907 gjorde broder Erler från Tyskland resor till Böhmen (senare en del av Tjeckoslovakien) i det dåvarande Österrike-Ungern. Han spred litteratur som varnade för Harmageddon och som beskrev de välsignelser som mänskligheten sedan skulle få del av. År 1912 hade en annan bibelforskare lämnat biblisk litteratur i Memelområdet, i det som nu är Litauen. Många tog entusiastiskt emot budskapet, och flera relativt stora grupper av bibelforskare bildades snabbt där.  Men när de fick veta att sanna kristna också måste vara vittnen, började deras antal krympa. Några visade sig dock vara sanna efterliknare av Kristus, ”det trogna och sanna vittnet”. — Upp. 3:14.

När Nikolaus von Tornow, en tysk baron med stora egendomar i Ryssland, var i Schweiz omkring år 1907, var det någon som gav honom en av Sällskapet Vakttornets traktater. Två år senare kom han till församlingen i Berlin i Tyskland, klädd i sin finaste utstyrsel och åtföljd av sin personlige betjänt. Det tog en tid för honom att förstå varför Gud skulle anförtro ovärderliga sanningar åt så enkla, anspråkslösa människor, men det han läste i 1 Korinthierna 1:26—29 hjälpte honom: ”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd ... , så att inget kött skulle berömma sig inför Gud.” När von Tornow hade blivit övertygad om att han hade funnit sanningen, sålde han sina egendomar i Ryssland och vigde sitt liv och sina tillgångar åt att främja den rena tillbedjans intressen.

År 1911, när ett ungt tyskt par, broder och syster Herkendell, gifte sig, bad bruden sin far om att i hemgift få pengar till en ovanlig bröllopsresa. Hon och hennes man hade planerat att göra en ansträngande resa som skulle ta många månader. Deras bröllopsresa bestod i en predikofärd genom Ryssland, där de förkunnade för den tysktalande delen av befolkningen. Människor av alla slag sökte således på många olika sätt delge andra det som de hade fått lära sig om Guds kärleksfulla uppsåt.

Tillväxt i Storbritannien

Efter den intensiva litteraturspridningen i Storbritannien år 1881 insåg en del kyrkobesökare att de måste handla i enlighet med det de hade lärt sig. Tom Hart från Islington i London var bland dem som lät sig påverkas av det bibliska rådet i Zion’s Watch Tower: ”Gå ut från henne, mitt folk” — det vill säga: gå ut från kristenhetens babyloniska kyrkor och följ Bibelns lära. (Upp. 18:4) Han begärde sitt utträde ur kyrkan år 1884, och flera andra följde hans exempel.

Många av dem som slöt sig till studiegrupperna blev med tiden duktiga evangelieförkunnare. Några erbjöd biblisk litteratur i Londons parker och andra rekreationsområden. Andra koncentrerade sig på affärskvarteren. Men det vanligaste sättet var att besöka människor från hus till hus.

Sarah Ferrie, som var prenumerant på Zion’s Watch Tower, skrev till broder Russell och sade att hon och några av hennes vänner i Glasgow gärna ville vara med och dela ut traktater. Vilken överraskning för henne, när en lastbil stannade utanför hennes dörr med 30.000 traktater, som alla skulle delas ut gratis! De grep sig verket an. Minnie Greenlees och hennes tre små pojkar åkte med gigg ut på den skotska landsbygden för att sprida biblisk  litteratur där. Längre fram cyklade Alfred Greenlees och Alexander MacGillivray runt i stora delar av Skottland och delade ut traktater. Nu behövde man inte längre betala andra för att sprida litteraturen, utan hängivna frivilliga utförde nu arbetet själva.

Deras hjärtan drev dem

I en av sina liknelser hade Jesus sagt att människor som hörde Guds ord ”med ett rätt och gott hjärta” skulle bära frukt. Innerlig uppskattning av Guds kärleksfulla föranstaltningar skulle driva dem att förmedla de goda nyheterna om Guds kungarike till andra. (Luk. 8:8, 11, 15) Oberoende av vilka förhållanden de levde under, skulle de finna ett eller annat sätt att göra det på.

En italiensk sjöman gav till exempel en argentinsk resenär en del av publikationen Food for Thinking Christians. När resenären kom i hamn i Peru, skrev han efter mer litteratur. Hans intresse växte, och år 1885 skrev han igen, denna gång från Argentina, till redaktören för Zion’s Watch Tower och beställde mer litteratur. Samma år tog en man vid brittiska flottan Zion’s Watch Tower med sig, när han sändes till Singapore med sitt förband. Han blev mycket glad över det han läste i tidskriften och använde den frimodigt i Singapore för att berätta vad Bibeln säger om frågor som folk allmänt diskuterade. Ett fartyg med två kristna kvinnor ombord lade år 1910 till i hamnen i Colombo på Ceylon (nu Sri Lanka). Kvinnorna grep tillfället att vittna för Van Twest, hamnens sjömanshusombudsman. De talade ingående med honom om allt de hade lärt sig genom att läsa  boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Det ledde till att Van Twest blev bibelforskare, och predikandet av de goda nyheterna kom i gång på Sri Lanka.

Också de som inte hade möjlighet att resa någonstans försökte på olika sätt förmedla Bibelns hjärtevärmande sanningar till människor i andra länder. Som framgår av ett uppskattande brev, som publicerades år 1905, hade någon i Förenta staterna sänt Den gudomliga tidsåldersplanen till en man på Saint Thomas i det som då var Danska Västindien. När den här mannen hade läst boken, föll han på knä och gav uttryck åt sin innerliga önskan att få bli använd av Gud till att göra hans vilja. År 1911 hänvisade Bellona Ferguson i Brasilien till sitt eget fall som ”ett uttryckligt, levande bevis på att ingen är för långt borta för att nås” av sanningens vatten. Hon hade tydligtvis fått Sällskapets publikationer per post sedan år 1899. Någon tid före första världskriget fann en tysk immigrant i Paraguay en av Sällskapets traktater i sin brevlåda. Han beställde mer litteratur och klippte snart av alla band med kristenhetens kyrkor. Han och hans svåger bestämde sig för att döpa varandra, eftersom det inte fanns någon annan där i landet som kunde döpa dem. Ett vittnesbörd blev sannerligen avgivet i jordens avlägsna delar, och det bar frukt.

Andra bibelforskare kände sig manade att resa till den plats där de eller deras föräldrar var födda för att tala med vänner och släktingar om Jehovas underbara uppsåt och om hur de kunde få del i det. År 1895 återvände således broder Oleszynski till Polen med de goda nyheterna om ”lösen, återställelsen och kallelsen ovanifrån”, men tyvärr härdade han inte ut i tjänsten. År 1898 lämnade en ungersk professor emeritus Canada för att sprida Bibelns viktiga budskap i sitt hemland. År 1905 reste en man som hade blivit bibelforskare i Amerika tillbaka till Grekland för att förkunna. Och år 1913 tog en ung man sanningens säd med sig från New York till sin familjs hemstad, Ramallah, inte långt från Jerusalem.

Arbetet börjar i det karibiska området

Medan antalet evangelieförkunnare ökade i Förenta staterna, Canada och Europa, började Bibelns sanning också få fäste i Panamá, Costa Rica, Nederländska Guayana (nu Surinam) och Brittiska Guayana (nu Guyana). Joseph Brathwaite, som var i Brittiska Guayana när han fick hjälp att förstå Guds uppsåt, reste år 1905 till Barbados för att ägna all sin tid åt att förkunna för befolkningen där. Louis Facey och H. P. Clarke, som fick höra de goda nyheterna när de arbetade i Costa Rica, återvände till Jamaica år 1897  för att tala med sitt eget folk om sin nyvunna tro. De som omfattade sanningen där var nitiska förkunnare. Enbart under år 1906 spred gruppen på Jamaica omkring 1.200.000 traktater och andra tryckalster. En man från Grenada lärde känna sanningen när han arbetade i Panamá och tog sedan Bibelns hoppfulla budskap med sig tillbaka till sin hemö.

Revolutionen i Mexico år 1910/1911 bidrog också till att sanningshungrande människor nåddes av budskapet om Guds kungarike. Många flydde norrut till Förenta staterna. Där kom några i kontakt med bibelforskarna, fick höra om Jehovas uppsåt att införa varaktig fred åt mänskligheten och sände litteratur hem till Mexico. Detta var emellertid inte första gången Mexico nåddes av budskapet. Redan år 1893 lät Zion’s Watch Tower publicera ett brev från F. de P. Stephenson i Mexico. Han hade läst några av Sällskapet Vakttornets publikationer och ville ha fler för att kunna dela med sig åt sina vänner i Mexico och i Europa.

För att predikandet av Bibelns sanning skulle komma i gång i fler karibiska länder och för att regelbundna studiemöten skulle organiseras sände broder Russell år 1911 E. J. Coward till Panamá och sedan ut till öarna. Broder Coward var en kraftfull och färgstark talare, och ofta strömmade hundratals människor till för att få lyssna till hans föredrag och höra honom vederlägga helvetesläran och läran om människosjälens odödlighet men också tala om jordens strålande framtid. Han flyttade från stad till stad och från ö till ö — Saint Lucia, Dominica, Saint Kitts, Barbados, Grenada och Trinidad — för att nå så många människor som möjligt. Han höll också föredrag i Brittiska Guayana. När han var i Panamá träffade han W. R. Brown, en nitisk ung broder från Jamaica, som sedan tjänade tillsammans med honom på flera av de karibiska öarna. Senare fick broder Brown hjälpa till att sätta i gång förkunnandet på ytterligare andra fält.

År 1913 höll broder Russell själv föredrag i Panamá, på Cuba och på Jamaica. Vid ett offentligt föredrag som han höll i Kingston på Jamaica var två hörsalar fyllda till sista plats, och omkring 2.000 fick avvisas för att det inte fanns plats. Pressen uppmärksammade att talaren inte nämnde något om pengar och att det inte togs upp någon kollekt.

Sanningens ljus når Afrika

Sanningens ljus trängde också igenom till Afrika under den här perioden. Av ett brev som sändes från Liberia år 1884 framgick det att en bibelläsare där hade kommit över ett exemplar av Food for Thinking Christians och ville ha mer litteratur för att kunna dela med sig åt andra. Några år  därefter rapporterades det att en präst i Liberia hade lämnat predikstolen för att vara fri att undervisa om de bibliska sanningar som han hade lärt sig med hjälp av Zion’s Watch Tower och att en grupp bibelforskare regelbundet höll möten där i landet.

En präst i holländska reformerta kyrkan tog med sig några av C. T. Russells skrifter, när han sändes från Nederländerna till Sydafrika år 1902. Han fick visserligen inte själv något varaktigt utbyte av litteraturen, men det fick Frans Ebersohn och Stoffel Fourie som fann den i hans bibliotek. Några år senare fick de förstärkning, när två nitiska bibelforskare emigrerade från Skottland till Durban i Sydafrika.

Bland dem som läste några av broder Russells skrifter och sedan undervisade andra var det tyvärr några, till exempel Joseph Booth och Elliott Kamwana, som blandade upp budskapet med sina egna idéer i syfte att agitera för sociala förändringar. I Sydafrika och Nyasaland (senare Malawi) bidrog detta till att skapa förvirring med avseende på vilka som var de sanna bibelforskarna. Likväl var det många som med uppskattning lyssnade till det budskap som framhöll Guds kungarike som lösningen på mänsklighetens problem.

Ett vittomfattande predikande i Afrika hörde emellertid ännu framtiden till.

Till Orienten och öarna i Stilla havet

Kort efter det att bibliska publikationer, utarbetade av C. T. Russell, hade börjat spridas i Storbritannien nådde de också Orienten. År 1883 fick fröken C. B. Downing, en presbyteriansk missionär i Chefoo (Yantai) i Kina, ett exemplar av Zion’s Watch Tower. Hon uppskattade det hon lärde sig om återställelsen och visade tidskriften för andra missionärer, däribland Horace Randle, som var knuten till baptisternas missionsstyrelse. Längre fram stimulerades hans intresse, när han såg en annons om Millennii Dagning i londontidningen The Times, och vidare när han fick två exemplar av själva boken — ett från fröken Downing och ett annat med posten från sin mor i London. Först blev han chockerad över det han läste. Men när han väl var övertygad om att treenighetsläran inte är en biblisk lära, begärde han sitt utträde ur baptistkyrkan och började tala med andra missionärer om det han hade lärt sig. År 1900 rapporterade han att han hade sänt 2.324 brev och omkring 5.000 traktater till missionärer  i Kina, Japan, Korea och Siam (Thailand). I Orienten vittnade man på den tiden i stort sett bara för kristenhetens missionärer.

Under samma tidsperiod såddes sanningens säd också i Australien och på Nya Zeeland. De första ”sädeskornen” kan ha förts till Australien år 1884 eller kort därefter av en man som hade träffat en bibelforskare för första gången i en park i England. Andra ”sädeskorn” kom per post från vänner och släktingar i andra länder.

Några år efter det att Australiska statsförbundet hade bildats år 1901 fanns det hundratals prenumeranter på Zion’s Watch Tower i Australien. Några av dem insåg vilken förmån det var att få förmedla sanningen till andra, och som ett resultat av deras arbete sändes tusentals traktater till personer vars namn stod i röstlängderna. Traktater delades också ut på gatorna, och buntar med traktater kastades ut från tågfönstren till arbetare och folk som bodde ensamma i obygden längs järnvägslinjerna. Människor blev underrättade om att hedningarnas tider skulle utlöpa år 1914. Arthur Williams s:r talade om detta med alla kunder som kom in i hans affär i Västaustralien och inbjöd intresserade till sitt hem för ytterligare samtal.

Man vet inte i dag vem det var som först förde Bibelns sanning till Nya Zeeland. Men år 1898 hade Andrew Anderson, som var bosatt på Nya Zeeland, läst så mycket i Vakttornets publikationer att han kände sig manad att sprida sanningen där som kolportör. År 1904 fick han hjälp av andra kolportörer, som kom från Amerika och från Sällskapets avdelningskontor i Australien, vilket hade upprättats samma år. En viss fru Barry i Christchurch skaffade sig sex band av Studier i Skriften av en av kolportörerna. Hennes son Bill läste dem år 1909 under en sex veckor lång båtresa till England och förstod att de innehöll sanningen. Många år senare blev hans son Lloyd medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

En av de nitiska medarbetarna på den tiden var Ed Nelson, som inte var känd för att vara speciellt taktfull men som i 50 år ägnade hela sin tid åt att sprida budskapet om Riket över hela Nya Zeeland, från norr till söder. Efter några år fick han sällskap av Frank Grove, som kompenserade sin dåliga syn genom att öva upp minnet och som också tjänade som pionjär i över 50 år, ända till sin död.

Jorden runt för att främja predikandet av de goda nyheterna

År 1911/1912 gjordes en speciell ansträngning att hjälpa människor i Orienten. Internationella Bibelstudiesällskapet sände en kommitté på sju medlemmar, som under ledning av C. T. Russell skulle undersöka förhållandena på ort och ställe. Vart de än kom förkunnade de om Guds uppsåt att skänka mänskligheten välsignelser genom det messianska kungariket. Ibland hade de bara några få åhörare, men i Filippinerna och i Indien var det tusentals som lyssnade till dem. De understödde inte den då populära kampanjen i kristenheten att samla in pengar till en omvändelse av hela världen. De lade märke till att kristenhetens missionärer i första hand gick  in för att främja världslig utbildning. Men broder Russell var övertygad om att det som människor behövde var ”evangeliet om Guds kärleksfulla anordning af Messias’ kommande rike”. Bibelforskarna förväntade inte att kunna omvända hela världen, utan de insåg genom sitt studium av Bibeln att deras uppgift då bestod i att vittna och att detta skulle tjäna till att samla ”de få utvalda från alla folk, släkter, stammar och tungomål till medlemskap i hans [Kristi] brudeklass, att de må sitta med honom på hans tron under de ett tusen åren och medverka uti att upplyfta [människo]släktet som ett helt”. * — Upp. 5:9, 10; 14:1—5.

Efter att ha besökt Japan, Kina, Filippinerna och andra länder avverkade kommitténs medlemmar en sträcka på ytterligare 640 mil i Indien. Några indier hade läst Sällskapets litteratur och i brev uttryckt sin uppskattning av den redan år 1887. Alltsedan år 1905 hade en ung man, som hade träffat broder Russell och lärt känna sanningen under sin studietid i Amerika, predikat bland den tamiltalande befolkningen. Den här unge mannen hjälpte till med att bilda ungefär 40 bibelstudiegrupper i södra Indien. Men sedan han hade predikat för andra blev han själv underkänd, eftersom han inte höll fast vid kristna normer. — Jämför 1 Korinthierna 9:26, 27.

 Ungefär samtidigt hade A. J. Joseph i Travancore (Kerala) skrivit och ställt en fråga till en framstående adventist, och denne hade som svar på frågan sänt honom ett band av Studier i Skriften. Här fann han tillfredsställande bibelenliga svar på sina frågor angående treenigheten. Snart gick han och andra medlemmar i familjen ut till risfälten och kokosplantagerna i södra Indien och talade med andra om sin nyvunna tro. Efter broder Russells besök år 1912 började broder Joseph i heltidstjänsten. Han gick till fots eller färdades med tåg, oxkärra och pråm för att sprida biblisk litteratur. När han höll offentliga föredrag, blev han ofta avbruten av präster och deras anhängare. I Kundara fick en ”kristen” präst sina anhängare att avbryta ett sådant möte och kasta dynga på broder Joseph. En inflytelserik hindu som hörde oväsendet kom dit och undrade vad som stod på. Han frågade prästen om han följde det exempel Kristus gav de kristna eller om hans handlingssätt inte snarare liknade fariséernas på Jesu tid. Prästen drog sig tillbaka.

Innan kommittén hade fullbordat den fyra månader långa resan jorden runt, hade broder Russell utsett R. R. Hollister till att vara Sällskapets representant i Orienten och sörja för att budskapet om Guds kärleksfulla anordning med det messianska kungariket blev förkunnat för folken där. Speciella traktater framställdes på tio språk, och miljontals traktater spreds i Indien, Kina, Japan och Korea av inhemska utdelare. Böcker blev sedan översatta till fyra av dessa språk för att de som visade intresse skulle få ytterligare andlig föda. Här var ett vidsträckt fält, och mycket återstod att göra. Men det som hade uträttats ditintills var verkligen häpnadsväckande.

Ett imponerande vittnesbörd

Innan första världskriget bröt ut, hade ett omfattande vittnesbörd avgetts över hela världen. Broder Russell hade gjort föredragsresor till hundratals städer i Förenta staterna och Canada, gjort upprepade resor till Europa och hållit föredrag i Panamá, på Jamaica och på Cuba samt i de större städerna i Orienten. Tiotusentals människor hade personligen hört hans medryckande bibliska föredrag och lyssnat till hur han offentligt med Bibelns hjälp hade besvarat frågor, som ställts av både vänner och fiender. Mycket intresse väcktes på det sättet, och tusentals dagstidningar i Amerika, Europa, Sydafrika och Australien införde regelbundet broder Russells predikningar. Bibelforskarna hade spridit  miljoner böcker och hundratals miljoner traktater och andra tryckalster på 35 språk.

Broder Russell hade onekligen en mycket framträdande roll, men det var inte bara han som predikade. Också andra, som var spridda över hela jordklotet, höjde unisont sina röster som vittnen för Jehova och hans Son, Jesus Kristus. De som gjorde det var inte allesammans offentliga talare. De kom från alla samhällsställningar, och de använde alla tillgängliga, lämpliga medel för att sprida de goda nyheterna.

I januari 1914, knappt ett år innan hedningarnas tider skulle utlöpa, lanserades ytterligare ett sätt att avge ett omfattande vittnesbörd. Det var ”Skapelsedramat i bilder”, som på ett nytt och modernt sätt framhöll Guds uppsåt med jorden. Det skedde med hjälp av vackert handmålade ljusbilder och film, som hade synkroniserats med ljud. Tidningspressen i Förenta staterna rapporterade att det varje vecka var hundratusentals människor i hela landet som såg ”Skapelsedramat”. Efter det första året hade nästan åtta miljoner människor i Förenta staterna och Canada sett föreställningarna. I London fylldes operahuset och Royal Albert Hall till bristningsgränsen av stora folkskaror som kom för att se förevisningen, som bestod av fyra delar om två timmar vardera. Inom ett halvår hade över 1.226.000 varit närvarande vid föreställningar i 98 städer på de brittiska öarna. I Tyskland och Schweiz visades ”Skapelsedramat” för fulla hus. Det sågs också av stora skaror i Skandinavien och i Stillahavsområdet.

Ett utomordentligt och intensivt vittnesbörd blev verkligen avgivet över hela världen under de första årtiondena av Jehovas vittnens nutida historia! Men det var bara början.

I början av 1880-talet tog bara några hundra aktiv del i att sprida Bibelns sanning. År 1914 var det enligt tillgängliga rapporter 5.100 som tog del i arbetet. Andra kan sporadiskt ha delat ut traktater. Arbetarna var förhållandevis få.

Denna lilla skara evangelieförkunnare hade redan mot slutet av år 1914 på olika sätt utbrett förkunnandet om Guds kungarike till 68 länder. Och i 30 av dessa länder hade deras arbete som predikare och undervisare av Guds ord fått en relativt fast grund.

Innan hedningarnas tider utlöpte hade miljoner böcker och hundratals miljoner traktater blivit spridda. År 1913 införde dessutom 2.000 dagstidningar regelbundet C. T. Russells predikningar, och under år 1914 såg över 9.000.000 personer på tre kontinenter ”Skapelsedramat i bilder”.

Ett fantastiskt vittnesbörd hade verkligen blivit avgivet! Men det var mycket mer som skulle uträttas.

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 405]

C. T. Russell höll bibliska föredrag i över 300 städer (i de områden som är markerade med punkter) i Nordamerika och i det karibiska området — i många av dem 10 till 15 gånger

[Karta]

(Se publikationen)

[Karta på sidan 407]

(Se publikationen)

Russells predikofärder till Europa, vanligtvis via England

1891

1903

1908

1909

1910 (två gånger)

1911 (två gånger)

1912 (två gånger)

1913

1914

[Karta/Bild på sidan 408]

När Andreas Øiseth var övertygad om att han hade funnit sanningen, spred han nitiskt biblisk litteratur i nästan varje del av Norge

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

NORGE

Polcirkeln

[Karta/Bild på sidan 409]

Adolf Weber, en ödmjuk trädgårdsmästare, spred de goda nyheterna från Schweiz till andra länder i Europa

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

BELGIEN

TYSKLAND

SCHWEIZ

ITALIEN

FRANKRIKE

[Karta/Bild på sidan 413]

Bellona Ferguson i Brasilien — ”ingen är för långt borta för att nås”

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

BRASILIEN

 [Karta på sidan 415]

(För formaterad text, se publikationen)

ALASKA

CANADA

GRÖNLAND

SAINT PIERRE OCH MIQUELON

AMERIKAS FÖRENTA STATER

BERMUDA

BAHAMAS

TURKS- OCH CAICOSÖARNA

CUBA

MEXICO

BELIZE

JAMAICA

HAITI

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

PUERTO RICO

CAYMANÖARNA

GUATEMALA

EL SALVADOR

HONDURAS

NICARAGUA

COSTA RICA

PANAMÁ

VENEZUELA

GUYANA

SURINAM

FRANSKA GUAYANA

COLOMBIA

ECUADOR

PERU

BRASILIEN

BOLIVIA

PARAGUAY

CHILE

ARGENTINA

URUGUAY

FALKLANDSÖARNA

JUNGFRUÖARNA (USA)

JUNGFRUÖARNA (STORBR.)

ANGUILLA

SAINT MARTIN

SABA

SAINT EUSTATIUS

SAINT KITTS

NEVIS

ANTIGUA

MONTSERRAT

GUADELOUPE

DOMINICA

MARTINIQUE

SAINT LUCIA

SAINT VINCENT

BARBADOS

GRENADA

TRINIDAD OCH TOBAGO

ARUBA

BONAIRE

CURAÇAO

ATLANTEN

KARIBISKA HAVET

STILLA HAVET

 [Karta på sidorna 416, 417]

(För formaterad text, se publikationen)

GRÖNLAND

SVERIGE

ISLAND

NORGE

FÄRÖARNA

FINLAND

RYSSLAND

ESTLAND

LETTLAND

LITAUEN

VITRYSSLAND

UKRAINA

MOLDAVIEN

GEORGIEN

ARMENIEN

AZERBAJDZJAN

TURKMENISTAN

UZBEKISTAN

KAZAKSTAN

TADJIKISTAN

KIRGISISTAN

POLEN

TYSKLAND

NEDERLÄNDERNA

DANMARK

STORBRITANNIEN

IRLAND

BELGIEN

LUXEMBURG

LIECHTENSTEIN

SCHWEIZ

TJECKOSLOVAKIEN

ÖSTERRIKE

UNGERN

RUMÄNIEN

JUGOSLAVIEN

SLOVENIEN

KROATIEN

BOSNIEN-HERCEGOVINA

BULGARIEN

ALBANIEN

ITALIEN

GIBRALTAR

SPANIEN

PORTUGAL

MADEIRA

MAROCKO

VÄST-SAHARA

SENEGAL

ALGERIET

LIBYEN

EGYPTEN

LIBANON

ISRAEL

CYPERN

SYRIEN

TURKIET

IRAK

IRAN

BAHRAIN

KUWAIT

JORDANIEN

SAUDIARABIEN

QATAR

FÖRENADE ARABEMIRATEN

OMAN

YEMEN

DJIBOUTI

SOMALIA

ETIOPIEN

SUDAN

TCHAD

NIGER

MALI

MAURETANIEN

GAMBIA

GUINEA-BISSAU

SIERRA LEONE

LIBERIA

CÔTE D’IVOIRE

GHANA

TOGO

BENIN

EKVATORIAL-GUINEA

SANKT HELENA

GUINEA

BURKINA FASO

NIGERIA

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

KAMERUN

SÃO TOMÉ

KONGO

GABON

ZAIRE

ANGOLA

ZAMBIA

NAMIBIA

BOTSWANA

SYDAFRIKA

LESOTHO

SWAZILAND

MOÇAMBIQUE

MADAGASKAR

RÉUNION

MAURITIUS

RODRIGUES

ZIMBABWE

MAYOTTE

KOMORERNA

SEYCHELLERNA

MALAWI

TANZANIA

BURUNDI

RWANDA

UGANDA

FRANKRIKE

PAKISTAN

AFGHANISTAN

NEPAL

BHUTAN

MYANMAR

BANGLADESH

INDIEN

SRI LANKA

GREKLAND

MALTA

TUNISIEN

KENYA

ATLANTEN

INDISKA OCEANEN

 ALASKA

MONGOLIET

NORDKOREA

JAPAN

SYDKOREA

KINA

MACAO

TAIWAN

HONGKONG

LAOS

THAILAND

VIETNAM

KAMBODJA

FILIPPINERNA

BRUNEI

MALAYSIA

SINGAPORE

INDONESIEN

SAIPAN

ROTA

GUAM

YAP

BELAU

CHUUK

POHNPEI

KOSRAE

MARSHALLÖARNA

NAURU

PAPUA NYA GUINEA

AUSTRALIEN

NYA ZEELAND

NORFOLKÖN

NYA KALEDONIEN

WALLIS- OCH FUTUNAÖARNA

VANUATU

TUVALU

FIJI

KIRIBATI

TOKELAUÖARNA

HAWAII

VÄSTRA SAMOA

AMERIKANSKA SAMOA

NIUE

TONGA

COOKÖARNA

TAHITI

SALOMONÖARNA

STILLA HAVET

INDISKA OCEANEN

[Karta/Bild på sidan 421]

A. J. Joseph från Indien med sin dotter Gracie, som tjänade som Gileadutbildad missionär

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

INDIEN

[Bild på sidan 411]

Hermann Herkendell och hans nyblivna hustru gjorde en flera månader lång bröllopsresa i Ryssland för att predika för den tysktalande delen av befolkningen

[Bild på sidan 412]

Kolportörer i England och Skottland försökte ge alla en möjlighet att få ett vittnesbörd; också deras barn hjälpte till att dela ut traktater

[Bild på sidan 414]

E. J. Coward spred nitiskt Bibelns sanning i det karibiska området

[Bild på sidan 418]

Frank Grove (till vänster) och Ed Nelson (här fotograferade tillsammans med sina hustrur) ägnade båda mer än 50 år åt att som heltidstjänare sprida Rikets budskap över hela Nya Zeeland

[Bild på sidan 420]

C. T. Russell och sex av hans medarbetare gjorde år 1911/1912 en resa jorden runt för att främja predikandet av de goda nyheterna