Kapitel 28

Prövning och sållning bland Guds folk

UNDER den utveckling som Jehovas vittnens nutida organisation genomgått och den tillväxt som den upplevt har många situationer uppstått som har utgjort ett allvarligt trosprov för somliga. Liksom man vid tröskning och efterföljande rensning av säden skiljer vetet från agnarna, har dessa situationer tjänat till att visa vilka som är äkta kristna. (Jämför Lukas 3:17.) De som varit förbundna med organisationen har varit tvungna att visa sitt rätta hjärtelag. Tjänade de enbart för personlig fördels skull? Var de bara efterföljare till någon ofullkomlig människa? Eller var de ödmjuka, ivriga att lära känna och göra Guds vilja, odelade i sin hängivenhet för Jehova? — Jämför 2 Krönikeboken 16:9.

Jesu Kristi efterföljare i det första århundradet fick på liknande sätt sin tro prövad. Jesus sade till sina efterföljare att om de var trogna, skulle de få del i hans kungarike tillsammans med honom. (Matt. 5:3, 10; 7:21; 18:3; 19:28) Men han talade inte om för dem när de skulle få denna belöning. Vad skulle de göra, när deras predikande möttes av allmän likgiltighet eller rentav öppen fientlighet? Skulle de lojalt fortsätta att låta detta kungarikes intressen få främsta platsen i sitt liv? Inte alla gjorde det. — 2 Tim. 4:10.

Jesu eget sätt att undervisa utgjorde ett prov för somliga. När han rättframt förkastade fariséernas traditioner, blev det en orsak för dem att snava och falla. (Matt. 15:1—14) Även många som bekände sig vara Jesu lärjungar tog anstöt av hans sätt att undervisa. När han vid ett tillfälle förklarade vikten av att utöva tro på värdet av hans kött och blod som han skulle offra, blev många av hans lärjungar chockerade över det bildspråk han använde. Utan att vänta på någon ytterligare förklaring gick de ”bort till tingen bakom sig och ville inte längre vandra med honom”. — Joh. 6:48—66.

Men inte alla övergav honom. Som Simon Petrus förklarade: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv; och vi har trott och har lärt känna att du är Guds Helige.” (Joh. 6:67—69) De hade sett och hört tillräckligt mycket för att vara övertygade om att Jesus var den genom vilken Gud uppenbarade sanningen om sig själv och sitt uppsåt. (Joh. 1:14; 14:6) Men det kom fler trosprov.

 Efter sin död och uppståndelse använde Jesus apostlarna och andra som herdar i församlingen. De var ofullkomliga människor, och ibland var deras ofullkomligheter en prövning för andra i deras omgivning. (Jämför Apostlagärningarna 15:36—41; Galaterna 2:11—14.) Det var å andra sidan några som gick för långt i sin beundran av framträdande kristna och som sade: ”Jag hör till Paulus” eller: ”Jag [hör] till Apollos.” (1 Kor. 3:4) Alla behövde vara på sin vakt, så att de inte förlorade ur sikte vad det innebar att vara en Jesu Kristi efterföljare.

Aposteln Paulus förutsade andra allvarliga problem och förklarade att till och med inom den kristna församlingen skulle ”män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig”. (Apg. 20:29, 30) Och aposteln Petrus varnade för att falska lärare bland Guds tjänare skulle försöka utnyttja andra med ”falska ord”. (2 Petr. 2:1—3) De kristnas tro och lojalitet skulle uppenbarligen komma att sättas på hjärterannsakande prov.

Därför har den prövning och sållning som har varit en del av Jehovas vittnens nutida historia inte kommit som någon överraskning. Men många har blivit överraskade över vilka det har varit som snavat och vad som har fått dem att snava.

Uppskattade de verkligen återlösningen?

I början av 1870-talet växte broder Russell och hans medförbundna till i kunskap om och uppskattning av Guds uppsåt. Det var en tid då de vann andlig styrka och kände sig andligen vederkvickta. Men så, år 1878, sattes deras tro och deras lojalitet mot Guds ord på ett stort prov. Det frågan gällde var värdet av Jesu offrade kött och blod — precis samma lära som hade fått många av Jesu lärjungar i det första århundradet att snava.

Bara två år tidigare, år 1876, hade C. T. Russell inlett ett samarbete med N. H. Barbour från Rochester i staten New York. Deras studiegrupper hade slagits samman. Russell hade tillhandahållit medel för att Barbours tidskrift Herald of the Morning (Morgonens härold) skulle kunna ges ut på nytt, med Barbour som redaktör och Russell som en av medredaktörerna. De hade också gemensamt gett ut en bok med titeln Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid).

Så inträffade något som slog ner som en bomb! I Herald of the Morning för augusti 1878 skrev Barbour en artikel i vilken han avfärdade sådana bibelställen som 1 Petrus 3:18 och Jesaja 53:5, 6 och även Hebréerna 9:22 och förklarade att hela tanken att Kristus dog för att bringa försoning för våra synder var motbjudande. Russell skrev senare: ”Till vår smärtsamma förvåning skref hr Barbour ... en artikel i ’Härolden’, i hvilken han förnekade läran om försoningen — förnekade, att Kristi död var lösenspriset för Adam och hans släkte, sägande, att Kristi död icke mer kunde vara ett betalande af straffet för människans  synd, än hvad genomstingandet af en flugas kropp med en nål — och dess däraf förorsakade lidande och död — skulle i jordiska föräldrars ögon vara ett rättvist utstående af straffet för deras barns fel.” *

Detta var en avgörande fråga. Skulle broder Russell lojalt hålla fast vid det Bibeln klart och tydligt sade om Guds föranstaltning för mänsklighetens räddning? Eller skulle han falla offer för mänsklig filosofi? Trots att Russell inte var mer än 26 år gammal vid den tiden och Barbour var mycket äldre, skrev Russell modigt en artikel redan för nästa nummer av Herald of the Morning, i vilken han på det bestämdaste försvarade läran om Kristi blods syndförsonande värde och kallade den ”en av de viktigaste lärorna i Guds ord”.

Därpå uppmanade han tidskriftens andre medredaktör, J. H. Paton, att skriva en artikel till stöd för tron på Kristi blod som grundvalen för försoning för synder. Paton skrev den artikeln, och den publicerades i decembernumret. Efter flera misslyckade försök att med hjälp av Skrifterna resonera med Barbour om saken bröt Russell förbindelsen med honom och drog tillbaka sitt stöd till hans tidskrift. I juli 1879 började Russell ge ut en ny tidskrift — Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro [på svenska från och med år 1904]) — som från första början var en ivrig försvarare av återlösningen. Men det var inte slut i och med detta.

 Två år senare började också Paton, som då tjänade som resande representant för Zion’s Watch Tower, gå sina egna vägar. Han gav därefter ut en bok (sin andra bok, betitlad Day Dawn [Daggryningen]) i vilken han förkastade tron på att Adam föll i synd och följaktligen behovet av en återlösare. Han resonerade som så att Herren själv var en ofullkomlig människa som genom sitt liv helt enkelt visade andra hur de skulle korsfästa sina syndfulla böjelser. År 1881 började en annan medarbetare, A. D. Jones, ge ut en tidskrift (Zion’s Day Star [Sions morgonstjärna]) som påminde om Zion’s Watch Tower men som skulle lägga fram de enklare grunddragen i Guds uppsåt. Till att börja med tycktes allt vara i sin ordning. Men inom ett år hade Jones’ tidskrift förnekat Kristi försoningsoffer, och inom ytterligare ett år hade den förkastat hela den övriga Bibeln. Vad hade hänt med dessa män? De hade låtit personliga teorier och begeistring över populära mänskliga filosofier leda dem bort från Guds ord. (Jämför Kolosserna 2:8.) Den tidskrift som gavs ut av A. D. Jones fortsatte bara en kort tid och lades sedan ner. J. H. Paton bestämde sig för att ge ut en tidskrift i vilken han lade fram evangeliet så som han såg det, men den fick ganska begränsad spridning.

Broder Russell var mycket orolig för vilken verkan allt detta skulle få på läsarna av Zion’s Watch Tower. Han insåg att det satte vars och ens tro på prov. Han var väl medveten om att somliga tolkade hans kritik av oskriftenliga läror som ett utslag av rivalitet. Men broder Russell sökte inte vinna efterföljare för egen del. Med avseende på det som ägde rum skrev han: ”Ändamålet med denna bepröfvelse och sållning är uppenbarligen att utgallra alla, hvilkas innersta bevekelsegrunder äro osjälfviska, hvilka äro helt och oförbehållsamt invigda åt Herren, hvilka äro så angelägna om att Guds vilja skall ske, och hvilkas tillit till hans visdom, hans väg och hans ord är så stor, att de vägra att låta sig ledas bort från Herrens ord vare sig genom andras sofisterier eller genom egna planer och tankar.” — Zions Vakt-Torn, juni—juli 1907, sid. 103.

Använde Gud en synlig kanal?

Det finns som bekant många religiösa organisationer, och många av deras lärare använder Bibeln i viss utsträckning. Gjorde Gud speciellt bruk av Charles Taze Russell? Och upphörde Gud i så fall med att ha en synlig kanal när broder Russell dog? Detta blev avgörande stridsfrågor som medförde ytterligare prövning och sållning.

Man kunde naturligtvis inte vänta sig att Gud skulle använda C. T. Russell, om han inte lojalt höll sig till Guds ord. (Jer. 23:28; 2 Tim. 3:16, 17) Gud skulle inte använda en man som av fruktan avhöll sig från att predika det som han såg stod klart och tydligt skrivet i Bibeln. (Hes. 2:6—8) Gud skulle inte heller använda en person som utnyttjade sin kunskap i Bibeln till att vinna ära för egen del. (Joh. 5:44) Hur förhöll det sig då?

 När Jehovas vittnen i dag ser tillbaka på det arbete Charles Taze Russell utförde, den lära han förkunnade, skälet till att han förkunnade den och resultatet av det, hyser de inget tvivel om att han verkligen användes av Gud på ett särskilt sätt och i en betydelsefull tid.

Denna uppfattning grundar sig inte enbart på den fasta ståndpunkt broder Russell intog när det gällde läran om återlösningen. Den grundar sig också på det förhållandet att han oförskräckt förkastade trosbekännelser som innehöll några av kristenhetens grundläggande lärosatser, därför att dessa stred mot de inspirerade Skrifterna. Det rörde sig bland annat om treenighetsläran (som har sina rötter i det forntida Babylon och som inte antogs av de namnkristna förrän långt efter det att nedtecknandet av Bibeln var fullbordat) och läran om människosjälens inneboende odödlighet (denna lära antogs av människor som hyllade Platons filosofi, och den banade vägen för sådana uppfattningar som att själar pinas för evigt i ett brinnande helvete). Många av kristenhetens lärda vet också att det inte finns någon biblisk grund för dessa läror, * men det är i allmänhet inte vad prästerna och predikanterna säger från predikstolarna. Broder Russell däremot satte i gång med en intensiv kampanj för att förkunna för alla som ville höra vad Bibeln egentligen säger.

Det är också värt att lägga märke till vad broder Russell gjorde med andra mycket betydelsefulla sanningar som han lärde sig från Guds ord. Han urskilde att Kristus skulle komma tillbaka som en härlig andevarelse, osynlig för mänskliga ögon. Redan år 1876 förstod han att året 1914 skulle markera slutet på hedningarnas tider. (Luk. 21:24, 1917) Andra som forskat i Bibeln hade också lagt märke till en del av detta och hade förespråkat det. Men broder Russell använde alla sina krafter och tillgångar till att på det internationella planet offentliggöra detta i en omfattning som ingen enskild person eller grupp tidigare hade gjort.

Han uppmanade andra att noggrant jämföra det han skrev med Guds inspirerade ord, så att de kunde övertyga sig om att det de lärde sig var i full överensstämmelse med Bibeln. Till en som skrev och ställde en fråga sände broder Russell följande svar: ”Om det var rätt av de första kristna att pröva det de mottog från apostlarna, som var och som gjorde anspråk på att vara inspirerade, hur mycket viktigare är det då inte att du helt och fullt övertygar dig om att dessa läror är i full överensstämmelse  med deras och vår Herres undervisning — eftersom författaren inte gör anspråk på att vara inspirerad, utan endast på att vara ledd av Herren, såsom en som brukas av honom till att föda hans hjord.”

Broder Russell gjorde inte anspråk på att äga någon övernaturlig kraft, inte heller på att ha fått några gudomliga uppenbarelser. Han tog inte åt sig äran för det han lärde. Han var en framstående bibelforskare. Men han förklarade att hans beaktansvärda förståelse av Bibeln berodde på ”det enkla faktum, att Guds rätta tid” hade kommit. Han sade: ”Om icke jag talade, och om intet annat talrör kunde blifva funnet, så skulle stenarna ropa.” (Zions Vakt-Torn, juni—juli 1907, sid. 100) Han sade att han själv bara var som ett pekfinger, som pekade på det som stod skrivet i Guds ord.

Charles Taze Russell ville inte ha någon ära från människor. För att rätta till tänkesättet hos dem som var benägna att visa broder Russell alltför stor ära skrev han år 1896: ”Då vi i viss utsträckning, genom Guds nåd, har blivit brukade i evangeliets tjänst, kan det vara på sin plats att här säga vad vi mången gång har sagt enskilt och tidigare i dessa spalter — nämligen att även om vi uppskattar den kärlek, den sympati och det förtroende som visas av våra medtjänare och av hela trons husfolk, liksom kamratskapet med dem, önskar vi ingen hyllning eller vördnad för egen del eller för våra skrifter; inte heller önskar vi bli kallade ers högvördighet eller rabbi. Vi önskar inte heller att någon skall uppkallas efter oss.”

När hans död närmade sig, var han inte av den uppfattningen att det inte fanns mer att lära eller mer arbete att utföra. Han hade ofta talat om att utarbeta ett sjunde band i serien Studier i Skriften. När han strax före sin död blev tillfrågad om detta, sade han till sin reskamrat, Menta Sturgeon: ”Det kan någon annan skriva.” I sitt testamente uttryckte han en önskan om att The Watch Tower skulle fortsätta att ges ut under ledning av en kommitté av män som var fullständigt hängivna Herren. Han skrev att de skulle vara män som var ”fullständigt lojala mot Skriftens läror — och i synnerhet mot läran om lösen — att det icke gifves något godkännande inför Gud och ingen frälsning till evigt lif utom genom tro på Kristus och lydnad för hans ord och dess ande”. — Vakt-Tornet, 1 februari 1917, sid. 37.

Broder Russell insåg att mycket arbete återstod när det gällde att predika de goda nyheterna. Vid ett möte med frågor och svar i Vancouver i British Columbia i Canada år 1915 blev han tillfrågad när Kristi med anden smorda efterföljare som då levde kunde förvänta sig att få sin himmelska belöning. Han svarade: ”Jag vet inte, men det är ett stort arbete som skall utföras. Och det kommer att krävas tusentals bröder och miljontals dollar att utföra det. Var dessa skall komma ifrån vet jag inte — Herren känner sin egen gärning.” Och år 1916, kort innan han påbörjade den föredragsresa under vilken han dog, kallade han A. H. Macmillan, en av medhjälparna på kontoret, till sitt arbetsrum och sade bland annat  till honom: ”Jag orkar inte fortsätta arbetet längre, och ändå är det ett stort arbete som skall utföras.” I omkring tre timmar beskrev han för broder Macmillan det omfattande predikoarbete som han på grundval av det som stod i Bibeln förstod ännu låg framför dem. På broder Macmillans invändningar svarade han: ”Detta är inte människors verk.”

Förändringar i administrationen medför prövningar

Många av broder Russells medarbetare var fast övertygade om att Herren hade situationen under kontroll. Vid broder Russells begravning sade W. E. Van Amburgh: ”Gud har använt många tjänare i det flydda, och han kommer utan tvivel att använda många i framtiden. Vi har inte vigt oss åt en människa eller åt en människas verk, utan åt att göra Guds vilja, så som han kommer att uppenbara den för oss genom sitt ord och sin försyns ledning. Gud sitter fortfarande vid rodret.” Broder Van Amburgh höll fast vid den övertygelsen ända till sin död.

Men tyvärr var det några som sade sig beundra Russell men som lade i dagen en helt annan anda. De ändrade förhållandena efter Russells död ledde därför till prövning och sållning. Avfälliga grupper bröt sig ut, inte bara i Förenta staterna, utan också i Vancouver och Victoria i British Columbia i Canada, i Belfast på Irland, i Köpenhamn och på andra platser. I Helsingfors menade några att det efter Russells död inte längre fanns någon kanal för ytterligare andligt ljus. Efter påtryckningar från vissa framstående personer var det 164 där som lämnade organisationen. Hade detta Guds välsignelse? En tid gav de ut en egen tidskrift och höll egna möten. Men med tiden splittrades gruppen, tynade av och upphörde att existera; och många av dess medlemmar återvände med glädje till bibelforskarnas möten. Men inte alla återvände.

Broder Russells död och de händelser som följde blev också en prövning för R. E. B. Nicholson, sekreteraren vid avdelningskontoret i Australien, och fick honom att visa vad som fanns i hans hjärta. Efter Russells död skrev Nicholson: ”Under mer än ett kvartssekel har jag älskat honom, inte bara för hans arbetes skull, utan också för hans underbara karaktär; jag har glatt mig över de sanningar han har sänt ut som ’mat i rätt tid’ och över de råd han har gett; jag har beundrat hans sympatiska, vänliga, kärleksfulla natur som på ett så storslaget sätt var förenad med en inre styrka och en fast beslutsamhet att göra och våga vad som helst för att utföra det som han menade var Guds vilja eller uppfyllelsen av Guds ord. ... Man grips av en känsla av ensamhet, när man inser att detta starka stöd inte längre är personligen närvarande.”

Sällskapet Vakttornets nye president, Joseph F. Rutherford, var inte den typ av människa som Nicholson tyckte borde överta den ställning broder Russell hade innehaft när det gällde att öva tillsyn. Nicholson började öppet kritisera det rättframma sätt på vilket falsk religion fördömdes i det nya bibelstudiematerialet. Det dröjde inte länge förrän  han lämnade organisationen, och han lade beslag på en stor del av Sällskapets egendom (som han hade registrerat i sitt eget namn) och drog med sig de medlemmar i församlingen i Melbourne som i sin tur hade varit benägna att se upp till honom. Varför hände detta? Nicholson hade tydligen blivit en människas efterföljare, och när den människan var borta, försvagades Nicholsons ärlighet, och hans nit när det gällde att tjäna Herren svalnade. Ingen av utbrytarna på den tiden hade andlig framgång. Värt att notera är emellertid att Nicholsons hustru, Jane, en liten spröd kvinna, inte följde sin man i hans avfall. Hon var först och främst hängiven Jehova, och hon fortsatte att tjäna honom som heltidsförkunnare ända till sin död år 1951.

Många insåg att det som ägde rum under åren efter broder Russells död uppfyllde Herrens vilja. En av Jehovas tjänare i Canada skrev om detta till broder Rutherford:

”Käre broder, missförstå mig icke nu, när jag skriver som jag nu gör. Din läggning och vår käre broder Russells äro så olika som dag och natt. Många, ja, synnerligen många tyckte om broder Russell på grund av hans personlighet, läggning etc., och mycket, mycket få lyfte sitt finger emot honom. Många antogo sanningen blott därför att broder Russell sade så. Många kommo så till att dyrka människan. ... Du minnes nog den gången, då broder Russell vid ett konvent höll ett tal, som gick från hjärta till hjärta, angående denna svaghet hos många bröder med ärligt uppsåt. Till utgångspunkt för sitt  tal valde han Johannes och ängeln. (Uppenbarelseboken 22:8, 9) Vi veta alla, vad som hände, när han gick bort.

Men du, Broder Rutherford, har en läggning, som ej har någon likhet med broder Russells. Till och med ditt utseende är olika. Det är inte ditt fel. Det var den gåva, du fick genom födelsen, och du kunde inte visa den tillbaka. ... Alltsedan du blev satt att leda Sällskapets angelägenheter, har du varit föremål för orättvist klander och förtal av värsta slag, allt detta från brödernas sida. Trots allt detta har du likväl varit trogen och hängiven Herren och hans uppdrag, som omtalas i Jesaja 61:1—3. Visste Herren, vad han gjorde, då han satte dig i spetsen för verksamheten? Säkerligen gjorde han det. I den gångna tiden voro vi alla benägna att dyrka det skapade mer än Skaparen. Herren visste det. Så han satte en skapelse med en annan läggning till ledare av angelägenheterna eller, som jag hellre borde säga, av arbetet, skördearbetet. Du önskar inte, att någon skall dyrka dig. Jag vet det, men du önskar i sanning, att alla, som ha samma dyrbara tro, skola glädja sig åt ljuset, som nu skiner på den rättfärdiges stig, så som Herren anser det lämpligt att låta det skina. Och det är, vad Herren vill ha utfört.” — Vakt-Tornet, 15 september 1927, sid. 287, 288.

Vem var den ”trogne och förståndige tjänaren”?

Många som sållades bort på den tiden höll fast vid uppfattningen att en ensam individ, Charles Taze Russell, var den ”trogne och förståndige tjänaren” som Jesus hade förutsagt i Matteus 24:45—47 (1917), den tjänare som skulle dela ut andlig mat åt trons husfolk. I synnerhet efter broder Russells död framhöll också Vakt-Tornet den uppfattningen under ett antal år. Mot bakgrund av den framträdande roll broder Russell hade spelat föreföll det bibelforskarna på den tiden att det måste vara så. Han själv förespråkade inte den tanken, men han erkände att de argument som lades fram till stöd för den verkade rimliga. * Men han betonade också att vem Herren än använde i en sådan roll, måste denne vara både ödmjuk och nitisk i fråga om att ge Herren ära, och att om den som Herren hade utvalt svek, skulle han ersättas av någon annan.

Men allteftersom sanningens ljus lyste ännu klarare efter broder Russells död och det predikoarbete som Jesus hade förutsagt fick ännu större omfattning, blev det uppenbart att den ”trogne och förståndige tjänaren” (1917), eller den ”trogne och omdömesgille slaven” (NV), inte hade lämnat scenen när broder Russell dog. År 1881 hade broder Russell själv gett uttryck åt den uppfattningen att ”tjänaren” utgjordes av hela skaran av trogna, med anden smorda kristna. Han uppfattade den som en kollektiv tjänare, en klass av människor som var förenade i att göra Guds vilja. (Jämför Jesaja 43:10.) Den förståelsen slogs fast på nytt av bibelforskarna år 1927. Jehovas vittnen i dag erkänner tidskriften Vakttornet och därmed  besläktade publikationer som de redskap som den trogne och omdömesgille slaven använder till att dela ut andlig mat. De påstår inte att denna slavklass är ofelbar, men de betraktar den som den enda kanal som Herren använder nu under de sista dagarna för den här tingens ordning.

När stolthet blev ett hinder

Det har emellertid förekommit att enskilda personer i ansvariga ställningar har börjat betrakta sig själva som kanalen för andligt ljus, så att de har motsatt sig det som har kommit från organisationen. Andra har helt enkelt gett efter för en önskan att få större personligt inflytande. De har försökt få andra att följa sig — eller, som Paulus uttryckte det, försökt ”dra bort lärjungarna efter sig”. (Apg. 20:29, 30) Detta har naturligtvis prövat motivet och den andliga stabiliteten hos dem som de har försökt förleda. Här följer några exempel:

Genom ett särskilt brev blev bibelforskarna i Allegheny i Pennsylvania inbjudna till ett möte den 5 april 1894. Broder och syster Russell blev inte inbjudna och var inte heller närvarande, men omkring 40 andra infann sig. I brevet, som var undertecknat av E. Bryan, S. D. Rogers, J. B. Adamson och O. von Zech, sades det att mötet skulle röra sig om något som ”i högsta grad gällde deras välfärd”. Det visade sig emellertid vara ett illvilligt försök från dessa brevskrivares sida att förgifta andras sinnen. Konspiratörerna drog fram sådant som de ansåg vara otillbörligt i broder Russells affärsangelägenheter (fastän fakta visade att allt var i sin ordning), gjorde gällande att broder Russell hade för stor myndighet (en myndighet som de själva ville ha) och klagade över att han föredrog att sprida evangeliet med hjälp av det tryckta ordet och bibelstudiemöten i stället för att bara hålla föredrag (i vilka de lättare kunde lägga fram sina personliga uppfattningar). Detta ledde till stor oro i församlingen, och många förmåddes att snava. Men de som övergav församlingen blev inte därigenom mer andligt inriktade eller mer nitiska i Herrens verk.

Mer än 20 år senare gav broder Russell kort före sin död uttryck åt sin avsikt att sända Paul S. L. Johnson, en mycket skicklig talare, till Storbritannien för att styrka bibelforskarna där. Av respekt för broder Russells önskan sände Sällskapet därför Johnson till Storbritannien i november 1916. Men när denne väl var i Storbritannien avsatte han två av Sällskapets ansvariga bröder. Han ansåg sig själv vara en mycket betydande person och hävdade i tal och brev att det han gjorde var förebildligt framställt i Bibeln genom Esra, Nehemja och Mordokaj. Han påstod sig vara den förvaltare (eller betrodde man) som Jesus omtalade i sin liknelse i Matteus 20:8. Han försökte få kontroll över Sällskapets pengar, och han inledde en process vid en domstol (High Court) i London för att uppnå sina syften.

Men hans planer gäckades, och han återvände till New York. Där sökte han få stöd från några av Sällskapets styrelsemedlemmar. De som lät sig övertalas att ta hans parti försökte uppnå sina syften genom att  söka få igenom en resolution som skulle upphäva en bestämmelse i Sällskapets stadgar som bemyndigade presidenten att sköta alla angelägenheter. De ville få bemyndigande att själva fatta alla beslut. Broder Rutherford vidtog rättsliga åtgärder för att skydda Sällskapets intressen, och de som sökte vålla splittring ombads att lämna Betelhemmet. Vid Sällskapets årsmöte tidigt följande år, när styrelsen och dess befattningshavare valdes för det kommande året, blev orosstiftarna avvisade med överväldigande majoritet. Några av dem menade kanske att de hade rätt, men det stora flertalet av deras andliga bröder gjorde klart att de inte delade deras uppfattning. Skulle de ta emot denna tillrättavisning?

Efter detta kom P. S. L. Johnson till bibelforskarnas möten och gav intryck av att han anslöt sig till deras trosuppfattningar och verksamhet. Men sedan han hade vunnit någras förtroende, började han så ut tvivel. Om någon föreslog att de skulle bryta med Sällskapet, avrådde han skrymtaktigt från detta — tills hela gruppens lojalitet var ordentligt undergrävd. Genom brev och genom resor som han företog försökte han påverka bröderna, inte bara i Förenta staterna, utan också i Canada, på Jamaica, i Europa och i Australien. Hade han framgång?

Det kanske verkade så, när majoriteten i en församling röstade för att man skulle bryta med Sällskapet. Men de var som en gren som huggs av från ett träd — den håller sig grön ett tag, men sedan vissnar den och dör. När motståndarna höll ett konvent år 1918, kom motsättningar i dagen, och splittring uppstod. Därpå följde ytterligare söndringar. Några slöt sig för en tid samman i små sekter, som hade en ledare som de såg upp till. Ingen av dem ägnade sig åt arbetet med att avge ett offentligt vittnesbörd om Guds kungarike på hela den bebodda jorden, det arbete som Jesus gav sina efterföljare i uppdrag att utföra.

Medan allt detta ägde rum, påminde sig bröderna det som står i 1 Petrus 4:12: ”Ni älskade, var inte förbryllade över den eld som brinner ibland er och som drabbar er till en prövning, som om något märkvärdigt händer med er.”

De som nämnts här ovan var inte de enda som lät stolthet undergräva deras tro. Också andra gjorde det, däribland Alexandre Freytag, som hade ansvaret för Sällskapets kontor i Genève i Schweiz. Han tyckte om att rikta uppmärksamheten på sig själv, lade till sina egna uppfattningar när han översatte Sällskapets publikationer till franska och använde till och med Sällskapets utrustning till att ge ut egna skrifter. I Canada började W. F. Salter, en av de ansvariga vid avdelningskontoret där, ge uttryck åt att han inte instämde i det som stod i Sällskapets publikationer. Han lät det bli känt att han förväntade sig att bli Sällskapet Vakttornets näste president, och sedan han hade avsatts begagnade han sig oärligt av papper med Sällskapets brevhuvud och skrev brev till församlingar i Canada och i andra länder och uppmanade dem att studera material som han själv hade skrivit. I Nigeria fanns bland andra G. M. Ukoli, som till att börja med var nitisk för sanningen men som sedan började se den som  ett medel till att skaffa sig materiell vinning och få en framskjuten ställning. När hans planer gäckades, började han i stället skarpt kritisera trogna bröder i tidningspressen. Det fanns också andra.

Även på senare år har några som haft ledande ställningar som tillsyningsmän visat en liknande anda.

Dessa personer hade naturligtvis frihet att tro vad de ville. Men var och en som offentligt eller enskilt förespråkar uppfattningar som avviker från det som står i en organisations publikationer och som samtidigt påstår sig representera den organisationen vållar splittring. Hur hanterade Jehovas vittnen dessa situationer?

De satte inte i gång någon förföljelsekampanj mot dessa personer (även om de som lämnade organisationen ofta svärtade ner sina före detta andliga bröder), och inte heller försökte de vålla dem fysisk skada (så som katolska kyrkan gjorde under inkvisitionens dagar). I stället följde de det inspirerade råd som aposteln Paulus gav, när han skrev: ”[Håll] ögonen på dem som vållar söndringar och ger orsaker till fall, tvärtemot den lära som ni har inhämtat; undvik dem. Sådana människor är ju inte slavar åt vår Herre Kristus. ... Genom fagert tal och smicker förleder de sveklösa människors hjärtan.” — Rom. 16:17, 18.

När andra iakttog det som skedde, fick också de tillfälle att visa vad som fanns i deras hjärta.

Uppfattningar i lärofrågor som behövde justeras

Jehovas vittnen erkänner villigt att deras förståelse av Guds uppsåt har genomgått många förändringar under årens lopp. Eftersom kunskapen om Guds uppsåt är framåtskridande, måste det ske förändringar. Guds uppsåt ändras inte, men det växande ljus som han låter sina tjänare få del av medför att de då och då måste ändra uppfattning.

På grundval av det som står i Bibeln framhåller Jehovas vittnen att detta också var nödvändigt för Guds trogna tjänare i forna tider. Abraham hade ett nära förhållande till Jehova. Men när denne trons man lämnade Ur, visste han inte vilket land Gud förde honom till, och i många år var han inte alls säker på hur Gud skulle uppfylla sitt löfte om att göra honom till en stor nation. (1 Mos. 12:1—3; 15:3; 17:15—21; Hebr. 11:8) Gud uppenbarade många sanningar för profeterna, men det fanns också sådant som de inte förstod. (Dan. 12:8, 9; 1 Petr. 1:10—12) Likaså förklarade Jesus mycket för sina apostlar, men ändå sade han till dem vid slutet av sitt jordiska liv att de ännu hade mycket att lära. (Joh. 16:12) En del av detta, till exempel att det var Guds uppsåt att föra in hedningar i församlingen, förstod apostlarna inte förrän de såg vad som verkligen skedde i uppfyllelse av profetian. — Apg. 11:1—18.

Som man kunde förvänta har det varit en prövning för somliga, när sådana förändringar har gjort det nödvändigt att överge tidigare omhuldade uppfattningar. Inte heller har ändringar av förståelsen alltid gjorts i ett enda steg. På grund av ofullkomligheten har det ibland funnits en  tendens att gå från den ena ytterligheten till den andra innan man har uppnått den rätta förståelsen. Det kan ha tagit tid. Somliga som har en benägenhet att vara kritiska har snavat över detta. Här följer ett exempel:

Redan år 1880 behandlade Vakttornets publikationer olika detaljer som gällde det abrahamitiska förbundet, lagförbundet och det nya förbundet. Kristenheten fäste inget avseende vid Guds löfte om att alla jordens familjer skulle välsigna sig genom Abrahams säd. (1 Mos. 22:18) Men broder Russell var mycket intresserad av att urskilja hur Gud skulle låta detta ske. Han menade att han i Bibelns beskrivning av den judiska försoningsdagen hade funnit vissa ting som gav en antydan om hur detta skulle ske i förbindelse med det nya förbundet. År 1907, när samma förbund behandlades på nytt, den här gången med speciell tonvikt på Kristi medarvingars roll i förbindelse med att låta mänskligheten få del av de välsignelser som förutsagts i det abrahamitiska förbundet, gjorde vissa av bibelforskarna kraftiga invändningar.

Det fanns vissa hinder för en klar förståelse vid den tiden. Bibelforskarna förstod ännu inte vilken ställning det köttsliga Israel då intog i förhållande till Guds uppsåt. Detta hinder undanröjdes inte förrän det blev fullständigt uppenbart att judarna som folk betraktade inte var intresserade av att bli brukade av Gud i uppfyllelse av hans profetiska ord. Ett annat hinder var att bibelforskarna inte hade en korrekt förståelse av vilka som utgör den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9, 10. De förstod inte det förrän den stora skaran verkligen började framträda i uppfyllelse av profetian. De som riktade allvarlig kritik mot broder Russell förstod inte heller detta.

Några som föregav sig vara kristna bröder riktade emellertid falska anklagelser mot Vakt-Tornet och hävdade att tidskriften hade förnekat att Jesus är medlaren mellan Gud och människor, att den hade förkastat återlösningen och att den hade påstått att försoningen inte var nödvändig och aldrig hade ägt rum. Inget av detta var sant. Men några av dem som kom med dessa påståenden var framträdande personer, och de drog andra med sig som sina lärjungar. De hade kanske rätt i vissa detaljer som de framhöll i förbindelse med det nya förbundet, men välsignade Herren det de gjorde? Några av dem höll möten en tid, men så småningom dog deras grupper ut.

Bibelforskarna däremot fortsatte att predika de goda nyheterna, alldeles som Jesus hade befallt sina lärjungar. Samtidigt fortsatte de att studera Guds ord och att följa händelsernas utveckling som skulle kasta ljus över dess innebörd. Till slut, under 1930-talet, undanröjdes de främsta hindren för en klar förståelse av förbunden, och en korrigerad förklaring av detta ämne publicerades i Vakttornet och därmed besläktade publikationer. * Detta var till stor glädje för dem som hade väntat tålmodigt.

 Var deras förväntningar berättigade?

Bibelforskarna hade ibland förhoppningar och förväntningar som har förlöjligats av deras kritiker. Men alla dessa förhoppningar och förväntningar hade sin grund i dessa nitiska kristnas uppriktiga önskan att få se uppfyllelsen av det som de såg som Guds ofelbara löften.

Genom sitt studium av de inspirerade Skrifterna visste de att Jehova hade lovat att välsigna alla jordens nationer genom Abrahams säd eller avkomma. (1 Mos. 12:1—3; 22:15—18) De såg i Guds ord ett löfte om att Människosonen skulle härska som himmelsk kung över hela jorden, att en liten hjord av trogna skulle tas från jorden för att få del i hans kungarike tillsammans med honom och att dessa skulle härska som kungar i tusen år. (Dan. 7:13, 14; Luk. 12:32; Upp. 5:9, 10; 14:1—5; 20:6) De kände till Jesu löfte om att han skulle komma tillbaka och ta hem till sig dem åt vilka han hade berett en plats i himlen. (Joh. 14:1—3) De var förtrogna med löftet om att Messias dessutom skulle välja ut några av sina trogna förfäder till att vara furstar på hela jorden. (Ps. 45:16) De insåg att Bibeln förutsade slutet för den onda världsordningen och förstod att det var förbundet med kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag vid Harmageddon. (Matt. 24:3; Upp. 16:14, 16) Det gjorde djupt intryck på dem att läsa de bibelställen som visar att jorden skapades för att vara bebodd för evigt, att de som bor på den skall få åtnjuta sann fred och att alla som utövar tro på Jesu fullkomliga mänskliga offer kan få evigt liv i paradiset. — Jes. 2:4; 45:18; Luk. 23:42, 43; Joh. 3:16.

Det var bara naturligt att de undrade när och hur detta skulle ske. Gav de inspirerade Skrifterna några ledtrådar?

På grundval av den bibelkronologi som först hade lagts fram av Christopher Bowen i England menade de att 6.000 år av mänsklighetens historia hade utlöpt år 1873, att de därefter befann sig i den sjunde tusenårsperioden av mänsklighetens historia och att det förutsagda millenniets eller tusenårsrikets dagning måste vara nära. Bokserien Millennii Dagning (som längre fram kallades Studier i Skriften), skriven av C. T. Russell, riktade uppmärksamheten på vad detta måste betyda, enligt den förståelse bibelforskarna då hade av Skrifterna.

Något annat som sågs som en möjlig tidsangivelse gällde den anordning som Gud införde i det forntida Israel med ett jubelår, ett frigivningsår, vart 50:e år. Jubelåret inföll efter en serie på sju sjuårsperioder, som var och en avslutades med ett sabbatsår. Under jubelåret frigavs hebreiska slavar, och arvsbesittningar som hade sålts återlämnades. (3 Mos. 25:8—10) Beräkningar som var baserade på denna årscykel ledde till den slutsatsen att ett större jubelår för hela jorden kanske hade börjat på hösten 1874, att Herren tydligtvis hade kommit tillbaka det året och var osynligen närvarande och att ”tiderna för alltings återställelse” hade kommit. — Apg. 3:19—21, 1883; King James Version.

Utifrån antagandet att händelser i det första århundradet kunde ha en motsvarighet i besläktade händelser längre fram drog de också den  slutsatsen att om Jesu dop och smörjelse på hösten år 29 v.t. motsvarade början av en osynlig närvaro år 1874, då borde hans intåg i Jerusalem som kung på våren år 33 v.t. peka på våren 1878 som den tidpunkt då han skulle ta makten som kung i himlen. * De trodde också att de skulle få sin himmelska belöning vid den tidpunkten. När detta inte inträffade, drog de slutsatsen att eftersom Jesu smorda efterföljare skulle ha del i hans kungarike tillsammans med honom, hade uppståndelsen till andligt liv för dem som redan sov i döden börjat vid den tiden. De tänkte sig också att det förhållandet att Gud slutade att visa det köttsliga Israel särskild ynnest år 36 v.t. kanske pekade på år 1881 som den tidpunkt då den särskilda möjligheten att bli en del av det andliga Israel skulle upphöra. *

I föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, som hölls av J. F. Rutherford den 21 mars 1920 i Hippodromen i New York, riktades uppmärksamheten på året 1925. På vilken grund menade man att detta var ett betydelsefullt årtal? I en broschyr som gavs ut samma år, 1920, påpekades det att om man räknade 70 hela jubelårsperioder från det år då man menade att Israel gick in i det utlovade landet (i stället för att börja efter det sista förebildliga jubelåret före landsflykten i Babylon och så räkna till början av det jubelår som inföll vid slutet av den 50:e cykeln), kunde detta peka fram mot året 1925. På grundval av det som sades i broschyren hoppades många att de återstående av den lilla hjorden kanske skulle få sin himmelska belöning år 1925 eller strax före. Detta år förbands också med förväntningarna om att trogna förkristna Guds tjänare skulle uppstå för att tjäna på jorden som furstliga representanter för det himmelska kungariket. Om detta verkligen inträffade, skulle det betyda att mänskligheten hade trätt in i en period då döden inte längre utövade herravälde och att miljoner som då levde kunde hoppas på att aldrig behöva dö bort från jorden. Vilken glädjande framtidsutsikt! Fastän de misstog sig förkunnade de ivrigt detta hopp för andra.

Längre fram, under åren 1935—1944, avslöjade en ny granskning av hela grundstommen till Bibelns kronologi att en bristfällig översättning av Apostlagärningarna 13:19, 20 i King James Version, * jämte vissa andra  faktorer, hade lett till ett fel i tideräkningen på över hundra år. * Detta ledde längre fram till den tanken — som ibland uttrycktes som en möjlighet, ibland mer bestämt — att eftersom det sjunde årtusendet av människans historia skulle börja år 1975, skulle de händelser som var förbundna med början av Kristi tusenåriga styre kanske börja inträffa då.

Visade det sig att Jehovas vittnen hade fel i sina uppfattningar i dessa frågor? De hade naturligtvis inte fel, när de trodde att Gud osvikligen skulle göra det han hade lovat. Men vissa av deras tidsberäkningar och de förväntningar som de knöt till dessa ledde till svåra besvikelser.

Efter år 1925 sjönk antalet närvarande vid mötena drastiskt i en del församlingar i Frankrike och Schweiz. Och år 1975 blev det en ny besvikelse, när förväntningarna angående tusenårsrikets början inte infriades. Det ledde till att en del lämnade organisationen. Andra måste uteslutas, därför att de försökte undergräva tron hos sina medtroende. Besvikelsen i förbindelse med årtalet var utan tvivel en bidragande faktor, men i vissa fall satt problemet djupare. En del invände också mot att det var nödvändigt att predika från hus till hus. Vissa nöjde sig inte med att bara gå sin egen väg; de blev aggressiva och började motarbeta den organisation som de hade varit förbundna med och luftade sina uppfattningar i press och TV. Likväl var det förhållandevis få som avföll.

Även om dessa prövningar ledde till en sållning och somliga visade sig vara som agnar, som blåses bort när vetet vid rensningen kastas upp i luften, var det många som stod fasta. Varför det? Jules Feller förklarade angående det han själv och andra upplevde år 1925: ”De som hade satt sin förtröstan till Jehova förblev ståndaktiga och fortsatte sin predikoverksamhet.” De insåg att ett misstag hade begåtts men att Guds ord inte på något vis hade slagit fel, och därför fanns det ingen orsak för dem att låta sitt eget hopp fördunklas eller att sakta farten i arbetet med att rikta människors uppmärksamhet på att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp.

Vissa förväntningar hade inte infriats, men det betydde inte att Bibelns kronologi var utan värde. Den profetia som nedtecknades av Daniel om att Messias skulle framträda 69 årsveckor efter det att ”ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem” uppfylldes i exakt  rätt tid, år 29 v.t. * (Dan. 9:24—27) Året 1914 var också ett markerat år i Bibelns profetior.

1914 — förväntningar och verklighet

År 1876 skrev C. T. Russell den första av många artiklar i vilka han pekade på året 1914 som det år då hedningarnas tider, som Jesus hade talat om, skulle utlöpa. (Luk. 21:24, 1917) I andra bandet av Millennii Dagning, som gavs ut år 1889 (på engelska), lade broder Russell på ett logiskt sätt fram detaljerade upplysningar som skulle göra det möjligt för läsarna att själva undersöka den bibliska grundvalen till det som sades. Under närmare 40 år fram till år 1914 spred bibelforskarna miljontals exemplar av publikationer som riktade uppmärksamheten på slutet på hedningarnas tider. Några få andra religiösa publikationer uppmärksammade också att Bibelns kronologi pekade på året 1914, men vilken annan grupp än bibelforskarna gav detta fortgående internationell spridning och levde på ett sätt som visade att de trodde att hedningarnas tider skulle utlöpa det året?

Förväntningarna steg allteftersom år 1914 närmade sig. Vad skulle det året innebära? I The Bible Students Monthly ([Bibelforskarnas månadsblad], årgång VI, nr 1, utgivet i början av år 1914) skrev broder Russell: ”Om vi har det rätta årtalet och den rätta kronologin, kommer hedningarnas tider att utlöpa i år — år 1914. Vad kommer det att innebära? Vi vet inte med säkerhet. Det är vår förväntan att Messias’ aktiva styre skall börja omkring den tid då hedningarnas maktförläning utlöper. Det är vår förväntan, antingen den är riktig eller felaktig, att underbara manifestationer av Guds domar mot all orättfärdighet skall äga rum och att det skall innebära att många av de nuvarande institutionerna, om inte alla, kommer att upplösas.” Han betonade att han inte väntade sig ”världens ände” år 1914 och att jorden består för evigt, men att den nuvarande tingens ordning, som Satan härskar över, skall försvinna.

I Vakt-Tornet för 15 februari 1914 (på engelska 15 oktober 1913) hade det stått: ”Efter den bästa kronologiska räkning, som vi äro mäktiga, är det ungefärligen denna tid — vare sig det blir oktober 1914 eller senare. Utan att fastslå något blicka vi fram efter vissa händelser: 1) Utlöpandet af hedningarnas tider — hednisk myndighet i världen — och 2) införandet af Messias’ rike i världen.”

Hur skulle detta gå till? Bibelforskarna på den tiden menade att det rimligtvis skulle innebära att de som hade utvalts av Gud till att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus och som fortfarande befann sig på jorden skulle förhärligas. Men vad tänkte de när detta inte inträffade år 1914? I The Watch Tower för 15 april 1916 stod det: ”Vi tror att årtalen har visat sig vara helt riktiga. Vi tror att hedningarnas tider har utlöpt.” Men så tillades det uppriktigt: ”Herren sade inte att hela församlingen skulle vara förhärligad år 1914. Vi drog helt enkelt den slutsatsen, och vi tog uppenbarligen miste.”

 I detta avseende liknade de på sätt och vis Jesu apostlar. Apostlarna kände till profetiorna om Guds kungarike och menade sig tro på dem. Men vid olika tillfällen hade de felaktiga förväntningar om hur och när dessa profetior skulle uppfyllas. Detta ledde till att somliga blev besvikna. — Luk. 19:11; 24:19—24; Apg. 1:6.

När oktober 1914 kom och gick utan att den väntade förvandlingen till himmelskt liv hade ägt rum, visste broder Russell att det skulle förekomma allvarliga självrannsakningar. I Vakt-Tornet för 1 januari 1915 (på engelska 1 november 1914) skrev han: ”Låt oss komma ihåg att vi befinna oss i en pröfningens tid. Apostlarna hade en liknande under tiden mellan Herrens död och pingsten. Efter sin uppståndelse visade sig Herren för sina lärjungar några gånger, och sedan sågo de honom icke under många dagar. Då blefvo de modfällda och sade: Det lönar sig icke att vänta. ’Jag går bort för att fiska’, sade den ene, hvarpå två andra sade: ’Vi gå ock med dig.’ De voro på väg att gå in i fiskaryrket och lämna arbetet att fiska människor. Detta var en pröfningens tid för lärjungarna. En sådan förefinnes äfven nu. Om det finnes något skäl, som skulle leda någon till att släppa Herren och hans sanning och upphöra att offra för Herrens sak, så var det icke blott och bart kärleken till Gud utan någonting annat i den människans hjärta, som dikterade hennes intresse för Herren. Sannolikt var det hoppet att tiden var kort; invigningen var blott för en viss tid.”

Så var tydligen fallet med somliga. Deras tankar och önskningar hade huvudsakligen kretsat kring utsikten att bli förvandlade till himmelskt liv. När detta inte inträffade vid den tid de hade väntat sig, stängde de sina sinnen för innebörden i de häpnadsväckande händelser som verkligen ägde rum år 1914. De glömde alla de dyrbara sanningar som de hade lärt sig från Guds ord, och de började förlöjliga de människor som hade hjälpt dem att få kunskap om dessa.

Ödmjukt började bibelforskarna på nytt rannsaka Skrifterna för att låta Guds ord rätta till deras synsätt. De höll fast vid sin övertygelse om att hedningarnas tider hade utlöpt år 1914. Undan för undan fick de större klarhet i hur det messianska kungariket hade börjat — att det hade upprättats i himlen när Jehova gav sin Son, Jesus Kristus, makten och att han inte behövde vänta med detta tills Jesu medarvingar hade uppstått till himmelskt liv, utan att de skulle bli förhärligade tillsammans med honom längre fram. Dessutom kom de att förstå att utbredandet av det messianska kungarikets inflytande inte krävde att forntidens trogna profeter först måste uppstå, utan att kungen skulle använda lojala nu levande kristna som sina representanter till att erbjuda människor av alla nationer möjligheten att få leva för evigt som detta kungarikes jordiska undersåtar.

Ytterligare prövning och sållning blev följden, när denna storslagna bild rullades upp inför deras ögon. Men de som verkligen älskade Jehova och fann glädje i att tjäna honom var mycket tacksamma för de tjänsteprivilegier som öppnade sig för dem. — Upp. 3:7, 8.

 En av dessa var A. H. Macmillan. Han skrev längre fram: ”Även om våra förväntningar om att få bli upptagna till himlen inte infriades år 1914, utlöpte verkligen hedningarnas tider det året. ... Vi var inte speciellt oroade över att inte allting inträffade så som vi hade förväntat, eftersom vi var så upptagna av arbetet med Skapelsedramat och med de problem som kriget gav upphov åt.” Han höll sig fullt upptagen i Jehovas tjänst och fick till sin hänförelse se antalet förkunnare av Guds kungarike öka till över en miljon under sin livstid.

När han såg tillbaka på sina erfarenheter under de 66 år han hade varit förbunden med organisationen, sade han: ”Jag har sett många svåra prövningar komma över organisationen och trosprov drabba dess medlemmar. Med Guds andes hjälp har den kommit igenom allt detta och fortsatt att blomstra.” Angående de ändringar av förståelsen som han hade upplevt sade han: ”De grundläggande sanningar vi lärde oss från Bibeln förblev desamma. Så jag lärde mig att vi bör erkänna våra misstag och fortsätta att rannsaka Guds ord för att få mer upplysning. Oavsett vilka förändringar vi tid efter annan måste göra i fråga om vår förståelse av saker och ting, skulle det inte ändra den nåderika lösenanordningen och Guds löfte om evigt liv.”

Bland de frågor som broder Macmillan under sin livstid såg leda till trosprov var det i synnerhet två som uppenbarade vad som verkligen fanns i vars och ens hjärta, nämligen frågan om villigheten att vittna i tjänsten på fältet och frågan om uppskattningen av teokratisk organisation. Hur då?

Tjänsten på fältet och organisationen blir stridsfrågor

I det allra första numret av Zion’s Watch Tower uppmanades varje sann kristen att sprida sanningen till andra. Detta var något som sedan betonades mer och mer, och tidskriftens läsare uppmuntrades ofta att inse och uppskatta sitt privilegium och ansvar att förkunna de goda nyheterna för andra. Många tog del i begränsad omfattning, men förhållandevis få var med i främsta ledet och gick från hus till hus för att ge alla möjlighet att få höra budskapet om Riket.

Men från och med år 1919 lades det allt större vikt vid att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Broder Rutherford betonade det kraftigt i ett föredrag i Cedar Point i Ohio det året. I varje församling som begärde att Sällskapet skulle organisera den för tjänst förordnade Sällskapet en tjänstedirektör som skulle ta hand om arbetet. Han skulle själv ta ledningen och se till att församlingen hade den litteratur som behövdes.

År 1922 publicerade Vakt-Tornet en artikel med rubriken ”Vikten af att tjäna”. Den pekade på människors trängande behov av att få höra de goda nyheterna om Guds kungarike, riktade uppmärksamheten på Jesu  profetiska befallning i Matteus 24:14 och förklarade för de äldste i församlingarna: ”Må ingen tänka, att emedan han är en äldstebroder hela hans tjänst blott skulle bestå i att predika med munnens ord. Om tillfällen yppa sig för honom att gå ut bland folket och sätta det tryckta budskapet i deras händer, så är detta ett stort privilegium och ett predikande af evangelium, ofta mera effektivt än något annat sätt att predika.” Artikeln ställde sedan frågan: ”Kan någon enda, som är verkligt invigd åt Herren, rättfärdiga sig själf med att just i denna tid vara sysslolös?”

Somliga höll sig avvaktande. De kom med alla möjliga invändningar. De tyckte inte det var passande att ”sälja böcker”, fastän arbetet inte utfördes för vinnings skull och fastän det var genom just dessa publikationer som de hade lärt känna sanningen om Guds kungarike. När man från och med år 1926 uppmanades att gå från hus till hus med böckerna på söndagarna, var det somliga som protesterade mot detta, trots att söndagen var den dag som många brukade avsätta för gudstjänst. Det grundläggande problemet var att de tyckte att det var under deras värdighet att predika från hus till hus. Ändå säger Bibeln klart och tydligt att Jesus sände sina lärjungar till människors hem för att predika, och aposteln Paulus predikade ”offentligt och från hus till hus”. — Apg. 20:20; Matt. 10:5—14.

De som i sitt hjärta inte kände sig sporrade att efterlikna Jesus och hans apostlar som vittnen drog sig successivt undan, när det lades allt större vikt vid tjänsten på fältet. Församlingen i Skive i Danmark halverades nästan, och detsamma hände med andra församlingar. Av de omkring hundra som var förbundna med församlingen i Dublin på Irland blev bara fyra kvar. En liknande prövning och sållning ägde rum i Norge, Canada, Förenta staterna och andra länder. Detta ledde till att församlingarna renades.

De som verkligen ville vara Guds Sons efterliknare reagerade positivt på uppmaningarna från Bibeln. Men deras villighet gjorde det inte nödvändigtvis lätt för dem att börja gå från hus till hus. Somliga hade mycket svårt att komma i gång. Men det blev till stor uppmuntran för dem när det anordnades gruppvittnande och speciella tjänstekonvent. Två systrar på norra Jylland i Danmark mindes länge sin första dag i tjänsten på fältet. De sammanträffade med gruppen, hörde anvisningarna, drog ut på distriktet, men brast sedan i gråt. Två av bröderna såg vad som hände och erbjöd sig att samarbeta med systrarna. Snart var de idel solsken igen. Efter att ha fått smaka på tjänsten på fältet kände de flesta glädje och var ivriga att få göra mer.

Sedan, år 1932, innehöll Vakttornet en artikel i två delar med rubriken ”Jehovas organisation”. (Numren för 15 oktober och 1 november) Den visade att anordningen med att välja män till att bekläda äldsteämbetet var oskriftenlig. Församlingarna uppmanades att bara låta män som aktivt tog del i tjänsten på fältet, män som levde upp till det ansvar som låg i namnet Jehovas vittnen, få inneha ansvarsfulla ställningar. Dessa skulle  fungera som en tjänstekommitté, och en av dem blev på församlingens förslag förordnad av Sällskapet till tjänstedirektör. I Belfast på Irland sållade detta ut flera av dem som hellre ville ha en framskjuten ställning än ödmjukt utföra tjänst.

I Tyskland hade de flesta av dem som försökte tona ner vikten av tjänsten på fältet lämnat församlingarna i början av 1930-talet. En del andra drog sig tillbaka av fruktan, när arbetet förbjöds i många av Tysklands delstater år 1933. Men tusentals uthärdade dessa trosprov och visade sig vara villiga att predika, vilka faror det än medförde.

Runt om på jorden tog förkunnandet om Guds kungarike fart. Tjänsten på fältet blev en viktig del av alla Jehovas vittnens liv. Församlingen i Oslo hyrde till exempel bussar under veckosluten för att transportera förkunnare till närbelägna städer. De träffades tidigt på morgonen, var ute på distriktet vid nio- eller tiotiden, arbetade hårt i tjänsten i sju eller åtta timmar och förenade sig sedan med de andra i bussen för hemfärden. Andra cyklade ut på lantdistrikten, försedda med bokväskor och kartonger med extra litteratur. Jehovas vittnen var glada, nitiska och förenade i att göra Guds vilja.

År 1938, när uppmärksamheten åter riktades på förordnandet av ansvariga män i församlingarna, * avskaffades helt lokala val av tjänare, något som i allmänhet välkomnades. Församlingarna antog med glädje en resolution, i vilken de visade sin uppskattning av teokratisk organisation och begärde att ”Sällskapet” (som de uppfattade som den smorda kvarlevan, eller den trogne och omdömesgille slaven) skulle organisera församlingen för tjänst och förordna alla tjänare. Från och med då började den synliga styrande kretsen göra de nödvändiga förordnandena och organisera församlingarna för förenad och produktiv verksamhet. Det var bara några få grupper som inte ville medverka och som lämnade organisationen vid den här tidpunkten.

 En organisation som uteslutande ägnar sig åt att sprida Rikets budskap

För att organisationen skall fortsätta att ha Jehovas godkännande måste den uteslutande ägna sig åt det arbete som hans ord ger befallning om för vår tid. Detta arbete är predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matt. 24:14) Det har emellertid hänt vid några få tillfällen att personer som flitigt har samarbetat med organisationen också har försökt utnyttja den till att främja projekt som har haft en tendens att avleda deras medarbetares uppmärksamhet från deras egentliga uppgift. När de har blivit tillrättavisade, har det varit en prövning för dem, i synnerhet när de har menat att de har haft ädla och uppriktiga motiv.

Detta inträffade till exempel i Finland år 1915, när några bröder bildade en kooperativ sammanslutning kallad Ararat och genom den finska upplagan av Vakt-Tornet uppmanade läsarna att gå med i denna sammanslutning. Initiativtagaren till detta projekt i Finland reagerade ödmjukt, när broder Russell påpekade att han och hans medarbetare hade låtit sig ledas ”bort från det viktiga evangeliearbetet”. Stolthet hindrade emellertid en annan broder, en som hade varit aktiv i tjänsten för Jehova i över tio år i Norge, från att ta till sig av samma råd.

I Förenta staterna uppstod ett liknande problem på 1930-talet. Ett antal församlingar gav ut egna månatliga informationsblad med anvisningar för tjänsten. De innehöll påminnelser från Sällskapets Bulletin samt erfarenheter och upplysningar om de lokala anordningarna för tjänsten. Ett av dessa informationsblad, som gavs ut i Baltimore i Maryland, gav entusiastiskt stöd åt predikoarbetet men användes också till att främja vissa affärsprojekt. Till att börja med gav broder Rutherford sitt tysta bifall till några av dessa. Men när det visade sig vad engagemang i sådana projekt kunde leda till, meddelades det i den engelska upplagan av Vakttornet att Sällskapet inte stödde dem. Detta blev en svår personlig prövning för Anton Koerber, för hans avsikt hade varit att på det här sättet hjälpa sina bröder. Med tiden använde han emellertid åter sina krafter och förmågor fullt ut till att främja Jehovas vittnens predikoarbete.

Ett närbesläktat problem uppstod i Australien år 1938 och trappades upp under den tid Sällskapet var förbjudet (från januari 1941 till juni 1943). För att tillgodose vad man den gången ansåg vara berättigade  behov blev Sällskapets avdelningskontor direkt inblandat i olika former av kommersiell verksamhet. Därmed begick man ett stort misstag. Man drev sågverk, mer än 20 lantgårdar (”Kingdom farms”), en ingenjörsfirma, ett bageri och andra företag. Två kommersiella tryckerier utgjorde en täckmantel för fortsatt framställning av Sällskapets publikationer under förbudet. Men en del av affärsverksamheten innebar ett brott mot den kristna neutraliteten. Arbetet utfördes under förevändning att skaffa fram penningmedel och stödja pionjärerna under förbudet. Somligas samveten var emellertid djupt oroade. Även om de flesta stannade kvar i organisationen, började arbetet med att förkunna om Guds kungarike generellt sett stagnera. Vad var det som höll tillbaka Jehovas välsignelse?

När förbudet mot arbetet upphävdes i juni 1943, insåg bröderna som då tjänade vid avdelningskontoret att dessa företag borde avvecklas, så att uppmärksamheten kunde koncentreras på predikandet om Guds kungarike, det arbete som var viktigare än allt annat. Inom loppet av tre år genomfördes detta, och Betelfamiljen minskades till normal storlek. Men det rådde fortfarande behov av att rensa luften och därmed bygga upp ett fullständigt förtroende för organisationen igen.

Nathan H. Knorr, Sällskapets president, och hans sekreterare, M. G. Henschel, reste år 1947 till Australien enkom för att ta itu med den här situationen. I en rapport om detta i Vakttornet för 15 juli 1947 hette det om den kommersiella verksamhet som hade bedrivits: ”Detta gällde inte de vännernas dagliga arbete, som måste arbeta för sitt uppehälle, utan i stället, att Sällskapets avdelningsexpedition hade lagt sig till med olika slags företag och kallat in förkunnare från alla delar av landet, i synnerhet pionjärer, till att arbeta i dessa industriella företag i stället för att förkunna evangeliet.” Detta hade till och med lett till indirekt inblandning i krigsansträngningarna. Vid de sammankomster som hölls i huvudstaden i varje delstat talade broder Knorr öppenhjärtigt till bröderna om situationen. Vid varje sammankomst antogs en resolution i vilken de australiska bröderna erkände sitt fel och bad om Jehovas barmhärtighet och förlåtelse genom Jesus Kristus. För att organisationen skulle kunna fortsätta att uteslutande ägna sig åt att sprida budskapet om Guds kungarike har det således krävts vaksamhet, och man har ställts inför prövningar.

När Jehovas vittnen blickar tillbaka på sin nutida historia, ser de bevis för att Jehova verkligen har luttrat sitt folk. (Mal. 3:1—3) Felaktiga attityder, uppfattningar och sedvänjor har undan för undan rensats bort, och de som har valt att hålla fast vid dem har försvunnit tillsammans med dem. De som är kvar är människor som inte är villiga att kompromissa i fråga om Bibelns sanning till förmån för mänsklig filosofi. De är inte människors efterföljare, utan är hängivna tjänare åt Jehova Gud. De följer med glädje organisationens ledning, därför att de ser otvetydiga bevis för att den tillhör Jehova. De gläder sig åt det tilltagande sanningsljuset. (Ords. 4:18) De räknar det som ett storslaget privilegium att få vara aktiva vittnen för Jehova, förkunnare av Guds kungarike.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 619]

Prövningen och sållningen har inte kommit som någon överraskning

[Infälld text på sidan 621]

”De vägra att låta sig ledas bort från Herrens ord”

[Infälld text på sidan 623]

”Vi [önskar] ingen hyllning eller vördnad för egen del eller för våra skrifter”

[Infälld text på sidan 624]

”Gud sitter fortfarande vid rodret”

[Infälld text på sidan 626]

Den ”trogne och förståndige tjänaren” hade inte lämnat scenen när broder Russell dog

[Infälld text på sidan 627]

Ett illvilligt försök att förgifta andras sinnen

[Infälld text på sidan 628]

Några lät stolthet undergräva deras tro

[Infälld text på sidan 629]

”[Håll] ögonen på dem som vållar söndringar ... undvik dem”

[Infälld text på sidan 630]

Några anklagade ”Vakt-Tornet” för att ha förkastat återlösningen

[Infälld text på sidan 635]

”Vi drog helt enkelt den slutsatsen, och vi tog uppenbarligen miste”

[Infälld text på sidan 636]

De som verkligen älskade Jehova var tacksamma för de tjänsteprivilegier som öppnade sig för dem

[Infälld text på sidan 638]

”Kan någon enda, som är verkligt invigd åt Herren, rättfärdiga sig själf med att just i denna tid vara sysslolös?”

[Infälld text på sidan 641]

Felaktiga attityder, uppfattningar och sedvänjor har undan för undan rensats bort

[Ruta/Bild på sidan 622]

W. E. Van Amburgh

År 1916 förklarade W. E. Van Amburgh: ”Detta stora världsvida verk är inte en människas verk. ... Det är Guds verk.” Fastän han såg andra lämna organisationen, höll han fast vid den övertygelsen ända till sin död år 1947, då han var 83 år gammal.

[Ruta/Bild på sidan 633]

Jules Feller

När Jules Feller var ung, bevittnade han hur bröder sattes på allvarliga trosprov. En del församlingar i Schweiz krympte till hälften eller mindre än hälften av sin forna storlek. Men han skrev senare: ”De som hade satt sin förtröstan till Jehova förblev ståndaktiga och fortsatte sin predikoverksamhet.” Broder Feller bestämde sig för att också göra det, och fram till år 1992 hade han tjänat vid Betel i 68 år.

 [Ruta/Bild på sidan 634]

C. J. Woodworth

C. J. Woodworth skrev följande till en som övergav tjänsten för Jehova därför att Jesu Kristi smorda efterföljare inte blev upptagna till himlen år 1914:

”För tjugo år sedan trodde du och jag på barndopet, på prästernas gudomliga rätt att förrätta detta dop; vi trodde att dopet var nödvändigt för att undgå evig pina, att Gud är kärlek, att Gud har skapat och fortsätter att skapa miljarder varelser till sin likhet, vilka skall tillbringa evighetens oräkneliga tidsåldrar i den kvävande röken från brinnande svavel, medan de förgäves bönfaller om en enda droppe vatten för att lindra sina kval ...

Vi trodde att en människa fortfarande lever, sedan hon har dött; vi trodde att Jesus Kristus aldrig dog, att han inte kunde dö, att det aldrig betalades eller någonsin kommer att betalas någon lösen, att Jehova Gud och Kristus Jesus, hans Son, är en och samma person, att Kristus var sin egen Fader, att Jesus var sin egen Son, att den heliga anden är en person, att en plus en plus en är en, att Jesus, då han hängde på korset, bara talade till sig själv när han sade: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’, ... att de nuvarande rikena är en del av Kristi rike, att Djävulen har uppehållit sig långt borta i ett helvete, som ingen vet var det finns, i stället för att utöva herraväldet över denna jordens riken ...

Jag prisar Gud för den dag som förde den närvarande sanningen till min dörr. Den var så välgörande, så vederkvickande för sinne och hjärta, att jag snabbt lämnade det förgångnas humbug och tomma fraser och blev brukad av Gud till att också öppna dina förblindade ögon. Vi gladde oss åt sanningen tillsammans och arbetade sida vid sida i femton år. Herren visade dig stor ära genom att bruka dig som språkrör; jag har aldrig känt någon som kunde få Babylons dårskaper att te sig så löjliga som du kunde. I ditt brev frågar du: ’Vad kommer härnäst?’ Nu kommer vi till det sorgliga i situationen! Vad som kommer härnäst är att du låter ditt hjärta bli bittert mot honom som genom sitt kärleksverk och sin välsignelse från ovan förde sanningen till bådas våra hjärtan. Du gick din väg och tog flera av fåren med dig. ...

Förmodligen ter jag mig löjlig i dina ögon, därför att jag inte for upp till himlen den 1 oktober 1914, men du ter dig inte löjlig i mina ögon — nej, långt därifrån!

Nu när tio av jordens största nationer vrider sig i sin dödskamp, förefaller det mig vara en särskilt olämplig tidpunkt att söka förlöjliga den man, och den ende man, som i fyrtio år har lärt att hedningarnas tider skulle utlöpa år 1914.”

Broder Woodworths tro skakades inte när händelserna år 1914 inte utföll som man hade förväntat. Han insåg helt enkelt att det fanns mer att lära. På grund av sin tillit till Guds uppsåt satt han i fängelse i nio månader år 1918/1919. Senare tjänade han som redaktör för tidskrifterna ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”) och ”Consolation” (”En Ny Värld”). Han stod fast i tron och förblev lojal mot Jehovas organisation ända till sin död år 1951, då han var 81 år gammal.

[Ruta/Bild på sidan 637]

A. H. Macmillan

”Jag har insett att det är bättre att tålmodigt vänta tills Jehova ger oss ökad förståelse av vissa ting i Bibeln än att bli upprörd över en ny tanke. Ibland hade vi större förväntningar angående ett visst årtal än Bibeln gav rum för. Dessa förväntningar infriades inte, men det ändrade inte Guds uppsåt.”

[Bilder på sidan 620]

Ett stort trosprov gällde erkännandet av Jesu offers syndförsonande värde

[Bilder på sidan 625]

Somliga som beundrade Russell fann att deras sätt att reagera inför Rutherfords läggning avslöjade vem de i själva verket tjänade

[Bilder på sidan 639]

När det lades större tonvikt på tjänsten på fältet, var det många som drog sig undan; andra visade däremot större nit

”The Watch Tower”, 15 augusti 1922

”The Watch Tower”, 15 juni 1927

”The Watch Tower”, 1 april 1928

[Bilder på sidan 640]

Efter hand som den teokratiska organisationen kom i förgrunden, sållades de som sökte en framskjuten ställning bort