Portugal

”Där landet slutar och havet börjar” — där ligger Portugal, kontinenten Europas västligaste land. Dess namn härleder sig från staden Oporto, som började som ett romerskt handelscentrum nära floden Douros mynning; den var en portucalle eller anlöpningshamn för fartyg.

Denna västra del av Pyreneiska halvön har en befolkning på nio och en halv millioner som talar portugisiska, ett romanskt språk som liknar spanskan till sin uppbyggnad och sitt ordförråd men är rätt annorlunda i fråga om fonetik och uttal. Portugal,  som i öster och norr gränsar till Spanien, är knappt en femtedel så stort som Spanien, men ändå är landskapet så oerhört omväxlande!

I den södra delen av landet finns det fina fruktträdgårdar och mandel-, fikon- och johannesbrödträd. När man far mot norr, passerar man vetefälten och de frodiga betesmarkerna i Ribatejo, en provins som lämpar sig för boskapsskötsel; därefter kommer vingårdar och olivträd tillsammans med paraplyformade pinjer och eukalyptusträd. Mitt i landet, på bergskedjan i provinsen Beira, kan man hitta snö, vilket gör landskapet ännu praktfullare. Det karakteristiska för den norra delen är de vackra terrasserade vingårdarna i den djupa Dourodalgången, varifrån det världsberömda portvinet härstammar.

DE GODA NYHETERNA NÅR PORTUGAL

Portugal blev världsberömt som en sjöfarande nation. Det hade sin guldålder på 1400-talet, när dess sjöfarare och upptäcktsresande upptäckte Brasilien, Madeira, Azorerna, Kap Verde, São Tomé, stora delar av Afrika och sjövägen till Indien. Men det var inte förrän år 1925 som Portugal började upptäcka betydelsen av Matteus 24:14. Det var då som George Young, en kanadensare som tjänade i Brasilien, kom för att utforska Portugal i syfte att främja Rikets intressen. Han ordnade så att Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, kunde hålla det offentliga föredraget ”Hur man kan leva på jorden för evigt” i Lissabon den 13 maj 1925.

Detta föredrag blev en stor succé, trots de katolska prästernas motstånd. Över 2.000 personer fyllde gymnastiksalen vid ett läroverk, och ytterligare  2.000 fick gå hem igen, därför att det inte fanns plats. Francisco Ullan, ett ögonvittne, kom ihåg händelsen: ”Det katolska prästerskapet försökte utan framgång att få det här mötet upplöst. Man började skrika och slå sönder stolar. Men broder Rutherford lyckades som väl var bemästra situationen.”

Vid slutet av talet uppmanades de som var intresserade att lämna namn och adress till ordningsmännen. Många, däribland Francisco Ullan och Angel de Castro, gjorde just detta. Ja, de tog emot sanningen och var bland Jehovas första trogna tjänare i det här landet. Det var så Rikets verk i Portugal började.

Det som därefter hände visar tydligt att Jehovas ande på ett framträdande sätt ledde det hela. Under det här första året gavs den portugisiska upplagan av Vakt-Tornet ut i Lissabon. Det första numret kom ut i september 1925, och George Young stod som utgivare på första sidan. Vid slutet av år 1925 öppnades vid Rua Santa Justa 95 i Lissabon ett kontor för att ta hand om prenumerationer och korrespondens. Under det där året blev Vakt-Tornet så känt att det kom prenumerationer ända från Azorerna.

PORTUGAL BLIR REPUBLIK

Hur var något sådant möjligt i ett traditionellt ultrakonservativt katolskt land? De politiska förhållandena skapade en atmosfär av stor frihet. Monarkin hade utsatts för ett hårt slag, när kung Dom Carlos I och arvfursten Dom Luís Filipe lönnmördades den 1 februari 1908. Sedan, den 5 oktober 1910, gjorde en republikansk revolution slut på Dom Manuel II:s regering och också på den portugisiska  monarkin. Nu rådde yttrandefrihet och tryckfrihet.

Katolska kyrkans makt började avta allteftersom människor lade i dagen sitt motstånd mot prästerskapet. De demonstrerade på Lissabons gator för att söka påverka regeringen att suspendera den portugisiske representanten i Vatikanen. Tidningarna publicerade tal som hållits av republikanska ledare där dessa lade i dagen en prästfientlig hållning. Armén förbjöds att delta i religiösa ceremonier, och ”helgondagar” firades inte längre som helgdagar. Religiösa eder upphörde att äga laga kraft. Regeringen avskaffade religionsundervisningen i skolorna och undervisningen i teologi vid universiteten. Genom separationslagen i april 1911 fick den romersk-katolska kyrkan en lägre ställning. Republikens upphovsmän ansåg tronen och kyrkan vara institutioner av ringa värde.

Under den här tiden fanns det en liten grupp människor i Lissabon som visade intresse för sanningen, men det var inte förrän år 1926 som det hölls regelbundna bibelstudieklasser. I och med aprilnumret år 1926 av Vakt-Tornet stod Virgílio Ferguson som utgivare. George Young hade bara stannat en liten tid för att organisera arbetet. Broder Ferguson, som hade sin hustru med sig, blev nu förordnad att ta hand om Rikets intressen i det här landet.

Det speciella offentliga föredrag som J. F. Rutherford höll i Alexandra Palace i London i maj 1926 fick stor publicitet i Lissabon. I föredraget framfördes en resolution med titeln ”Ett vittnesbörd till världens styresmän”. Den här resolutionen  översattes till portugisiska och trycktes som en stor traktat som skulle delas ut gratis.

UNDER EN ANNAN REGERING

Sedan, den 28 maj 1926, iscensatte militären med stöd av konservativa grupper och den katolska hierarkin en statskupp utan att det avlossades ett enda skott. Detta resulterade i upprättandet av en militärdiktatur. Den blev känd som O Estado Novo (Nya staten). Den ledande personligheten i den här nya politiska regimen var finansministern, doktor António de Oliveira Salazar. År 1932 blev han ministerpresident (premiärminister).

På grund av upprättandet år 1926 av Nya staten, som var en diktatur, var det nu mycket mindre yttrandefrihet. Med början i november 1926 fick varje nummer av Vakt-Tornet undergå statlig censur, och på omslaget kunde man läsa följande: ”Godkänd av censurkommittén”.

I den första Årsboken, som gavs ut år 1927, berättas följande: ”Verksamheten i Portugal leds från Sällskapets lokala avdelningskontor i Lissabon. Det finns nu 450 prenumeranter på det portugisiska VAKT-TORNET. Man har sänt ut sammanlagt 764 böcker och broschyrer under året. Det har kommit många brevförfrågningar om Sanningen, och dessa har blivit besvarade. Följande är ett citat ur den rapport som broder Ferguson, som förestår verksamheten i Portugal, har skrivit:

’Jag tror att det finns mycket kvar att göra, när det gäller att vittna för människorna här, och det verkar som om den tid har kommit, då människor kommer att lyssna till sanningens budskap och då  fler kommer att visa intresse för det.”’ Hur rätt hade han inte!

De här orden fick sin uppfyllelse på ön Flores i Azorerna. Vid den här tiden dog en man som hade varit intresserad av Vakt-Tornet. När sonen och dottern städade faderns kontor, fann de några gamla exemplar av tidskriften. Sonen, Abílio Carlos Flores, blev särskilt intresserad av tidskrifterna. Han berättar: ”Vakt-Tornet förklarade bibeln så tydligt att jag omedelbart skrev till Virgílio Ferguson och bad om en prenumeration.” Sanningens säd bar frukt. Broder Flores var aktiv i Jehovas tjänst ända till sin död år 1974.

Från och med maj 1927 trycktes det portugisiska Vakt-Tornet i Bern i Schweiz, och det spreds efter att först ha undergått kraftig statlig censur. Den politiska Nya staten kontrollerade pressen mer och mer och inskränkte människors frihet, men detta kunde inte hindra verksamhetens utbredande. År 1927 spred bröderna 3.920 böcker och broschyrer och 61.000 exemplar av Vakt-Tornet.

DET FÖRSTA DOPET

Sommaren 1927 ägde en verkligt lycklig tilldragelse rum — det första dopet. Två av de 14 bröder som döptes var spanjorer, Francisco Ullan och Angel de Castro. Brinnande av nitälskan för sin nyfunna tro besökte de sitt hemland för att sprida Rikets budskap. Den 15 augusti 1927 reste de till sina respektive hemorter. Francisco Ullan fick snart det spanska prästerskapet i sin hemstad emot sig, och inom femton dagar befalldes han att lämna landet. Angel de Castro fick en liknande behandling i sin  hemstad. Det blev uppror i staden när han spred bibliska traktater. Broder Castro skickade en traktat till den lokale prästen som svarade genom sitt sändebud: ”Hälsa den där mannen att jag beklagar att vi inte längre har kvar den spanska inkvisitionen, för då skulle jag nog ha sett till att få honom undanröjd.”

HJÄLP FRÅN UTLANDET

Den 4 januari 1929 återvände João Feliciano till Portugal från Förenta staterna i avsikt att sprida de goda nyheter som han hade lärt känna. Han kom i kontakt med broder Ferguson, och bibelstudieklasser startades i ännu en del av Lissabon. Han gick från hus till hus och spred biblisk litteratur med stor nitälskan. Han hjälpte många och blev känd som ”mannen med korgen”, eftersom han använde en stor fruktkorg för att bära litteraturen i. Han var trogen i Jehovas tjänst ända till sin död år 1961.

I november 1931 antog man det nya namnet ”Jehovas vittnen”, och man spred så många som 260.000 exemplar av Luz e Verdade (Ljus och sanning), som innehöll broder Rutherfords tal ”Riket som är världens hopp”.

DEN FÖRSTE KOLPORTÖREN

Vid den här tiden arbetade Manuel da Silva Jordão som kolportör och reste från den ena änden av landet till den andra och besökte alla prenumeranter och predikade de goda nyheterna. Eftersom det i norra delen av landet fanns en del prenumeranter som hade visat intresse, for han till Braga. En dag kom en man springande fram till honom på  gatan och sade: ”Goddag, herrn. Jag är verkligen glad över att få träffa er. Jag har kommit för att be er undervisa mig om bibeln.” Broder Jordão frågade honom om han visste något om bibeln. ”Ja”, svarade han, ”jag är prenumerant på Vakt-Tornet, och jag brevväxlar med en man, som heter Virgílio Ferguson, i Lissabon. Jag har försökt få tag på er ända sedan ni kom hit till staden.”

I denne intresserade mans hem i Braga började en liten grupp på omkring sju personer att studera bibeln. Eftersom den här staden är känd som  ”Portugals Vatikanen”, dröjde det inte länge förrän motståndet från katolska kyrkan började visa sig. Prästerskapet anmälde broder Jordão för polisen, som väckte honom mitt i natten och kastade honom i fängelse.

Efter det att han släppts följande dag ordnade en präst i staden med att domaren planerade för ett möte mellan honom och broder Jordão vid stora torget i staden. De planerade att avslöja Jordão som en falsk kristen utan någon högre utbildning. Det kom omkring femtio personer till det här ”oplanerade mötet”. Prästen anlände, och det blev en livlig diskussion om vilka som är de sanna kristna och vad som är deras uppdrag. Slutligen sade domaren med hög röst till prästen: ”Jag trodde du kom för att försvara den katolska kyrkan, men du har inte kunnat visa ett enda bibelställe!” Ögonvittnen berättar att den förlägne prästen snabbt avlägsnade sig.

AVDELNINGSKONTORET STÄNGS

Vid slutet av år 1933 lämnade broder och syster Ferguson Portugal, och publikationen Luz e Verdade blev indragen. Det blev faktiskt så att all direkt kontakt med avdelningskontoret bröts. Det stängdes, och från och med nu var det stopp på tillförseln av andlig föda inom landet. Det är betecknande att detta ägde rum under samma år som man antog en ny politisk konstitution i Portugal. Genom den nya konstitutionen fick staten större makt, och den fick oinskränkt makt och fullständig kontroll över pressen.

Senare, i maj 1940, undertecknade Portugal ett konkordat med Vatikanen, varigenom romersk-katolska kyrkan fick en mycket gynnad ställning.  Religionsundervisningen återinfördes i de statliga skolorna, och den egendom kyrkan hade ägt före år 1910 återlämnades.

DET BLIR SVÅRA TIDER

Nu måste kolportören Manuel da Silva Jordão hand om verksamheten. Under den svåra tid som följde lyckades han stå i förbindelse med några bröder i Spanien. Herbert F. Gabler besökte bröderna i Portugal vid flera tillfällen. Omkring år 1938 besökte broder O. E. Roselli, en amerikansk medborgare, Portugal och uppmuntrade bröderna att gå från hus till hus och använda vad som kallades för ett vittnesbördskort. Så småningom upphörde allt organiserat vittnande, och en period av overksamhet började.

EN NY START

År 1940 brukade Angel de Castro besöka en vän i Lissabon, och han samtalade ofta med honom om bibeln. Denne väns son, Eliseu Garrido, som var i fjortonårsåldern, började intressera sig för samtalen. Castro gav honom flera gamla exemplar av Vakttornet att läsa. Senare visade han honom en handskriven bok, som han själv hade utarbetat, med skriftställen angående olika läror. Den unge pojken insåg värdet av denna 300-sidiga uppslagsbok och började göra en avskrift av den åt sig själv. Under tiden läste han den bok som innehöll fotografierna till Skapelsedramat i bilder. Detta gjorde starkt intryck på honom. Så snart som han var färdig med att skriva av Castros uppslagsbok frågade han: ”Finns det inga andra människor här i Lissabon som tror på detta?”

 Inom några dagar kom Manuel da Silva Jordão till hans hem för att hjälpa honom vidare. Broder Jordão lät Eliseu komma i kontakt med Joaquim Carvalho, en skomakare vars hem nu var bibelforskarnas mötesplats.

Joaquim Carvalho hade lärt känna sanningen i början av 30-talet. All den litteratur som fanns kvar när avdelningskontoret stängdes år 1933 förvarades i hans skomakeri i Lissabon.

Man började hålla dessa studier oftare. Men det började bli en tendens att avvika från det publicerade materialet och komma med egna utläggningar. Till slut sade den unge Garrido vad han tyckte om det hela: ”Varför håller vi oss inte till det material som publicerats i tidskrifterna i stället för att komma med en massa annat? Är det inte trots allt så att allt vad vi behöver har publicerats av Sällskapet? Vi har ju konstaterat att vi helt och fullt kan lita på Jehovas organisation. Jag föreslår att vi begränsar vårt studium till att ställa frågorna, slå upp skriftställena och sedan läsa alla paragraferna i tidskriften och inte bara dem vi tycker om.”

Under den här perioden av återuppvaknande började bröderna använda Skapelsedramat i bilder. Joaquim Carvalho hade mycket kontakt med små protestantiska grupper, framför allt adventisterna. När de fick höra talas om skapelsedramat bad de bröderna visa det på deras mötesplats. Några ville också ha vår litteratur för att använda vid sina bibelstudier. En adventistgrupp gick till och med så långt att de tog bort det första bladet, där namnet på utgivaren stod, ur Sällskapets böcker. Sedan stämplade de dit tid och adress för sina egna möten!

 Det blev uppenbart att Joaquim Carvalho ville uppehålla kontakten med dessa protestantiska gruppers ledare. Vid dessa ofta förekommande sammanträffanden kom det fram att protestanterna var mycket angelägna om att ingå ett förbund med bibelforskarna. När detta blev känt, insåg bibelforskarna att de måste hålla sig mera avskilda, om de skulle få Jehovas välsignelse. De klippte därför av alla sådana kontakter.

DET BLIR VIKTIGT ATT PREDIKA

Fram till den här tiden bestod det offentliga vittnandet i huvudsak av traktatspridning. Men under år 1944 visade gruppen en uppriktig önskan att göra mer i tjänsten. De hade på känn att de borde hålla sig troget till organisationens publikationer. Genom korrespondens med bröderna i Brasilien fick de nu regelbundet exemplar av Informationer, vilket stimulerade deras intresse för tjänsten på fältet.

Bröderna kom därför till den slutsatsen att det nu var dags att gå från hus till hus och lämna fram ett tryckt vittnesbördskort till den besökte. När den besökte hade läst kortet, skulle de erbjuda honom litteratur.

Två bröder gjorde det till en vana att predika de goda nyheterna från hus till hus på söndagarna genom att då använda dessa vittnesbördskort. Men att rapportera denna tjänsteverksamhet hörde ännu framtiden till.

Vid den här tiden blev den lilla gruppen också mycket glad över att få reda på att det fanns högtalaranläggningar och grammofoner. Bröder i Brasilien skickade gruppen 10 skivor på portugisiska och en grammofon. Bröderna var hänförda över  denna nya anordning för att avge ett vittnesbörd. Skivorna förklarade sanningen om sådana ämnen som skärselden, själen, himmelrikets nycklar och så vidare.

Gruppen beslöt sig modigt för att börja använda den här utrustningen. Eliseu Garrido erinrar sig ett av de första tillfällena då man använde den. ”Vi gick till en liten patio omgiven av en klunga hus i Campolideområdet i Lissabon”, berättade han. ”Här ställde vi upp grammofonen och inbjöd människorna i husen att komma till pation och höra ett intressant bibliskt budskap. Omkring trettio personer kom och lyssnade uppmärksamt. När det var slut var vi glada över att kunna erbjuda dem biblisk litteratur.”

PREDIKANDET STIMULERAR UMGÄNGET

Från och med nu blev bröderna mer och mer medvetna om behovet av närmare umgänge. Gruppen av intresserade personer som regelbundet var närvarande vid bibelstudiet på söndagarna växte till omkring femton. Eftersom närvaroantalet ökade,  beslöt de att hyra ett litet rum som skulle användas uteslutande som mötesplats. Vid dessa möten studerade man i huvudsak Vakttornet. Bröderna började så småningom inse behovet av att dras närmare den världsvida organisationen av Jehovas folk.

I oktober 1946 fattade Joaquim Carvalho och Eliseu Garrido ett verkligt historiskt beslut. De insåg att det nu var dags att sätta sig i förbindelse med Sällskapets huvudkontor i Brooklyn, och i sitt brev bad de Sällskapet skicka en missionär till Portugal.

SANNINGENS SÄD BÖRJAR SPIRA OCKSÅ PÅ ANDRA HÅLL

Utan att bibelforskarna i Lissabon visste om det skedde det intressanta saker också i andra delar av landet. Delmira Mariana dos Santos Figueiredo, som bodde i Almada på andra sidan Tejofloden, hade blivit mycket chockad på grund av sin 16-årige sons död. Hon erinrar sig: ”Varje dag gick jag till kyrkogården och tänkte på min son, var han var och varför Gud hade låtit honom dö. Jag började komma ihåg saker och ting som min far hade berättat för mig från bibeln. Han hade känt Virgílio Ferguson år 1927, och han hade varit med vid möten.”

En dag när Delmira kom tillbaka hem från kyrkogården, började hon leta efter de gamla böckerna som hennes far hade sparat. Hon förstod snart att hon hade funnit Guds ords sanning, och år 1945 skrev hon till Brooklyn. När hon fick svar rann glädjetårar nerför hennes kinder. Äntligen hade hon fått kontakt med Guds folk.

Brevet var skrivet av en broder som var född på Azorerna, John Perry, en medlem av Betelfamiljen i Brooklyn. Han föreslog att om hon inte hade en  bibel, så skulle hon köpa en och läsa de skriftställen han anförde, som handlade om uppståndelsehoppet och Guds löften om en rättfärdig ny ordning. Genom John Perry började Sällskapet skicka små postpaket med böcker och broschyrer till Delmira och uppmana henne att sprida dem kostnadsfritt. Detta började hon med omedelbart. Hennes huvudsakliga distrikt var kyrkogården, eftersom det var där som hon själv hade börjat tänka på Gud. Hennes vänner och grannar trodde att hon hade förlorat förståndet på grund av sonens död. Flera gånger i veckan gick hon ensam till kyrkogården och försökte tala med de sörjande om uppståndelsehoppet. Hennes nyligen förvärvade renommé som ”den tokiga kvinnan” dämpade inte hennes nitälskan för att predika de goda nyheterna, och ju mer hon predikade, desto starkare växte sig hennes tro.

”En dag på kyrkogården”, erinrar sig Delmira, ”lade jag märke till en kvinna som hade knäböjt vid en grav under flera dagar i följd. Jag började tala med henne och fick då reda på att hon sörjde sin 22-åriga dotters död. När denna kvinna, Deolinda Pinto Costa, fick höra om uppståndelsen och om Guds uppsåt med ett paradis, blev hon så ivrig att få veta mer att hon inbjöd mig till sitt hem för ett bibelstudium varje vecka. Inom kort gick vi båda två till kyrkogården, men inte för att sörja, utan för att dela med oss av vårt underbara hopp.”

Kärlek till sanningen drev dessa nitiska kvinnor att organisera ett bibelstudium för alla de intresserade personerna. Varje onsdagseftermiddag församlades en grupp på sex eller fler kvinnor hemma hos Deolinda Pinto Costa för att studera bibeln med hjälp av Sällskapets publikationer. Genom korrespondens med John Perry i Brooklyn fick  denna grupp av intresserade kvinnor reda på att det fanns en kärna av bröder i Lissabon.

Samtidigt hade bröderna i Lissabon fått meddelande om att det fanns intresserade personer i Almada. De avtalade om att träffas. När de träffades, blev bröderna förvånade över att finna att en grupp på åtta personer, alla kvinnor, höll ett bibelstudium varje vecka. Man organiserade omedelbart regelbundna möten i Deolindas hem, vid vilka bröderna från Lissabon var närvarande. Det är glädjande att se hur de första systrarna ur den här Almadagruppen ännu i denna dag bevarar sin ostrafflighet och är verksamma i Rikets tjänst!

SANNINGEN SPRIDS LÄNGRE NORRUT

En intressant utveckling ägde rum vid den här tiden i Portugals allra nordligaste provins, som  kallas Trás-os-Montes. I november 1945 återvände Purificação de Jesus Barbosa, som hade lärt känna sanningen i Förenta staterna, till sitt hemland för att predika de goda nyheterna för sina släktingar. Hennes hemstad, Lousa, ligger mer än 400 kilometer från Lissabon. Trots att de flesta av hennes släktingar inte tyckte om sanningen och visade förakt för henne, så visade två unga kusiner intresse. Purificação gav den 22-åriga Maria Cordeiro en bibel och flera broschyrer som gåva. Hennes yngre kusin, 13-årige António Manuel Cordeiro, blev hänförd över att för första gången få hålla i en bibel. Han kommer ihåg det första samtal som hans kusin hade med honom om bibeln:

”Hon läste Första Mosebokens första kapitel för mig och visade mig sedan den Guds namn som hade skapat denna vackra jord och allting på den. För första gången i mitt liv hörde jag Guds namn, Jehova, och från och med den dagen började jag utveckla en djup kärlek till och uppskattning av min store Skapare.”

Under mer än ett år väntade syskonen varje dag otåligt på att få gå hem från sitt arbete på fälten, för att de, när deras far gick ut för att spela och dricka, skulle kunna smita i väg till sin kusins hem och få reda på mer om bibeln. De kom att få reda på många av Guds ords grundläggande sanningar förutom att de läste böckerna Jehova, Frälsning och Barnen. Lite mer än ett år senare återvände den besökande kusinen till Förenta staterna. Men hennes ansträngningar hade blivit rikt välsignade, för hon lämnade efter sig två kusiner och en kvinna som nu var intresserade av sanningen.

 ETT STÅNDPUNKTSTAGANDE

Maria och António Cordeiro, som var helt isolerade, blev tidigt prövade beträffande sin ostrafflighet. De klippte av sina förbindelser med den katolska kyrkan. När prästen besökte deras föräldrars hem, gjorde han narr av António och Maria, därför att de vägrade att kyssa korset. För att undvika svårigheter vid religiösa helgdagar gick de hemifrån tidigt på morgonen och gick ut i skogen, där de tillbringade hela dagen med att läsa bibeln och Sällskapets publikationer.

Omkring två år senare blev pojken, som då var 15 år, sjuk och inlagd på ett katolskt sjukhus. Före en operation vägrade han att bikta sig och att ta emot en ”välsignelse” och gjorde därigenom prästen och nunnorna rasande. När hans far kom för att hämta hem honom, rapporterade man för honom om hans uppförande. När de kommit hem, befallde fadern António att gå och bikta sig, och han krävde att han sökte få förlåtelse för alla sina ”onda gärningar”. På så sätt tvingad gick António. När han var ensam med prästen, förklarade han varför han hade vägrat, att det var därför att bibeln visar att det bara är Gud, genom Kristus Jesus, som kan förlåta synder. Detta hade inte mycket likhet med en bikt, och ynglingen gav prästen ett grundligt vittnesbörd angående sin på bibeln grundade tro.

Den unge António insåg att han måste stanna hemma tills han blev myndig. Enligt sina föräldrars önskan arbetade han därför varje dag lydigt på fälten, men på kvällen studerade han bibeln med sin syster, och han utnyttjade alla tillfällen till att tala med andra om de goda ting han lärde sig. Och hur hänförande är det inte att kunna säga att ”uthålligheten uträttade sitt verk fullständigt”, för åratal  senare var dessa båda unga människor bland de första reguljära pionjärerna i landet. António gifte sig senare, tjänade som kretstillsyningsman under många år och är fortfarande pionjär. — Jak. 1:4.

MAN LÄR SIG ORGANISERA

Det var utan tvivel så att tiden nu var inne för att ytterligare organisera Rikets verksamhet. Som svar på Carvalhos och Garridos brev skickade Sällskapet två representanter till Portugal i maj 1947. Den 5 maj möttes bröderna F. W. Franz och H. C. Covington vid Lissabons flygplats av en grupp på åtta lyckliga bröder. För dessa få överlämnade Jehovas tjänare, som hade varit trogna genom åren, var detta ett alldeles speciellt tillfälle. Bröderna var överlyckliga över att få höra broder Franz hålla ett tal på portugisiska över ämnet ”Instruktioner för organisationen”. Vid det här tillfället blev fyra tjänare tillfälligt förordnade att ta hand om den första församlingen i Lissabon.

Under det här besöket undersökte bröderna Covington, Franz, Carvalho och Garrido möjligheten att legalisera verksamheten och få tillstånd att skicka in missionärer. Deras begäran avslogs direkt.

Det året, den 13 december, kom också bröderna Knorr och Henschel på besök till Portugal för första gången — detta var ytterligare en milstolpe. Tillsammans med dem kom också John Cooke, som från Vakttornets Bibelskola Gileads åttonde klass förordnats till att tjäna i Spanien och Portugal. Planet var på grund av dåligt väder avsevärt försenat, varför tvådagarsbesöket reducerades till bara några timmar. De anlände vid midnatt och for i väg en kvart över åtta följande morgon, och de  använde hela natten till att besvara frågor och dryfta utvecklingen av Rikets verksamhet.

Det framstod tydligt att den här lilla gruppen inte var helt och hållet överens. Några av de närvarande visade sig vara halsstarriga individer, som kritiserade organisationen och sanningen som sådan. Denna dåliga anda hämmade verksamheten. Den enda ljuspunkten var gruppen av systrar i Almada.

Men bröderna fick behövlig tuktan, och verksamheten gick framåt. Ett ökat antal Informationer från Brasilien och broschyren Instruktioner för organisationen blev till stor hjälp. Innan broder Cooke kom skickade gruppen i Lissabon sin första tjänsterapport på fyra förkunnare till Brooklyn. Man hade fått anvisningar om att sätta i gång arbetet från dörr till dörr systematiskt. På den allra första gatan, som bröderna började vittna på, lämnade de 400 broschyrer, vilket ledde till många bibelstudier!

MISSIONÄRSVERKSAMHETEN BÖRJAR

När broder Cooke i augusti 1948 för andra gången kom från Spanien till Lissabon, hälsades han av en grupp som var ivrig att få lära sig teokratiska predikometoder. Men en eller två, som varit med länge, visade sig ovilliga att rätta sig efter organisationens anvisningar. Missionärens första möte var något utöver det vanliga. Broder Cooke berättar: ”Jag höll mitt första tal till Almadagruppen på spanska, och det översattes till portugisiska av Eliseu Garrido. Vid slutet av mötet ställde sig broder Carvalho, som fungerade som ordförande och som avslutade mötet, upp framför gruppen och sträckte på ett skenheligt sätt ut armarna framför åhörarna  och välsignade församlingen. Carvalho höll hela tiden fast vid många av det stora Babylons sedvänjor och uppfattningar och var därför rätt svår att ha att göra med.”

Den 27 september 1948 förrättades det första dopet efter det att broder Cooke kommit, med sammanlagt åtta döpta, och däribland var Eliseu Garrido. Sex av dessa var systrar, alla från Almada. Men gruppen i Lissabon bestod enbart av män. Systrar fick inget varmt mottagande. I och med att man nu införde organisationens metoder, gav några av de äldre bröderna i Lissabon inte den nye missionären något vidare entusiastiskt stöd. Antalet närvarande vid mötena sjönk. Men systrarna i Almada var ivriga och villiga att gå ut i tjänsten från hus till hus. Broder Cooke berättar:

”Jag skall aldrig glömma en av de första gånger  jag var ute i tjänsten med systrarna i Almada. Jo då, sex av dem gick tillsammans till samma hus. Ni kan föreställa er en grupp på sex kvinnor stå runt en dörr, medan en av dem håller en predikan! Men undan för undan började saker och ting ta form och gå framåt.”

Det var en verklig välsignelse att det kom en missionär. Bröderna fick hjälp att skjuta sina egna personliga uppfattningar åt sidan och rätta sig efter organisationens anvisningar. Skolan i teokratisk tjänst och tjänstemöten organiserades. Delmira Mariana dos Santos Figueiredo berättar: ”Efter det att broder Cooke hade kommit började vi studera Vakttornet med frågor och svar. Fram till den tiden hade en broder läst, och vi hade bara lyssnat.”

Tiden var nu inne att lägga bort de tryckta vittnesbördskorten och att i stället förbereda korta predikningar att använda i arbetet från dörr till dörr. Broder Cooke övade bröderna i att erbjuda Vakttornet och traktater vid dörrarna.

PORTUGALS FÖRSTA RIKETS SAL

När missionären kom, hade man hyrt ett litet rum i Praça Ilha do Faial för mötena. Allteftersom verksamheten gick framåt, blev det uppenbart att man behövde en större plats.

År 1949 hölls Åminnelsen i ett privat hem i Almada. Bröderna blev hänförda över att se 116 personer närvarande! Eftersom alla dessa inte kunde trängas ihop i det vardagsrum som vanligtvis användes, så stuvades resten in i ett angränsande rum. Talaren stod i dörröppningen och riktade sig till två åhörarskaror samtidigt. Inte lång tid därefter hittade Lissabongruppen en fin lägenhet på första våningen  på Rua Passos Manuel 20 att använda till mötena, och den blev känd som Jehovas vittnens första inofficiella Rikets sal i Portugal. Den tjänade under många år som centrum för sann tillbedjan.

För att inte dra till sig andra hyresgästers uppmärksamhet sjöng inte bröderna i lokalen i Lissabon. Men när de for över floden för att besöka gruppen i Almada, i ett privat hem, var de glada över att kunna sjunga högt och länge.

KOMMER I KONTAKT

Vid den här tiden hade de isolerade personerna i Lousa i Trás-os-Montes fått adressen till bröderna i Lissabon från sin kusin i Förenta staterna. Maria Cordeiro, som vid flera tillfällen hade blivit slagen av sin familj som var häftiga motståndare, skrev: ”Kan ni skicka hit någon för att hjälpa oss och uppmuntra oss?” John Cooke gav sig i väg på en  400 kilometer lång resa. Det visade sig bli en rätt spännande erfarenhet. Han berättar:

”Från den närmaste järnvägsstationen fick jag klättra tre timmar upp i bergen för att nå byn Lousa. Detta område kallas Trás-os-Montes, som betyder ’på andra sidan bergen’. Jag upptäckte att det levde upp till sitt namn. Det fanns inga vägar som ledde dit, bara ojämna stigar, och det fanns inga bussar, inga bilar, inte någon läkare eller något apotek, ingen polis och inte en enda telefon. Husen var gjorda av sten och täckta med tak av grova tegelpannor, och de saknade skorsten. Man tände en eld på golvet för att laga mat, och röken fick bara leta sig ut genom springor i taket eller genom dörren. Folk var mycket vidskepliga, och de behärskades fullständigt av katolska kyrkan.

På grund av motstånd från familjen var det mycket svårt att besöka Maria Cordeiro och hennes bror António. Jag lyckades ordna logi hos modern till det vittne från Förenta staterna som hade fört sanningen till det här området. Men vid några tillfällen lyckades vi träffas för ett uppmuntrande samtal. Under tiden började jag gå från hus till hus. Prästen förlorade ingen tid när det gällde att varna människorna för mig. Jag gjorde ett återbesök, när grannarna berättade att man talade om att angripa och bränna ner det hus där jag bodde. Familjen som jag besökte bekräftade ryktena och övertalade mig att stanna över natten i deras hem, eftersom det var alltför farligt att gå hem i mörkret. Följande morgon var samhället fullt av rykten och spänning.

Medan jag fortfarande var hemma hos den intresserade personen, kom byns regedor (styresman) för att besöka mig och själv se vad jag höll på  med. Efter att ha hört en kort förklaring var han nöjd och gick därifrån. Sedan kom prästen. Eftersom han inte kom in i huset, stod vi på gatan utanför och samtalade. Innan jag visste ordet av hade en stor skara församlats för att lyssna på vårt samtal. Fastän prästen var ung, så var han inte fanatisk, så jag lyckades hålla diskussionen på en lugn och vänlig nivå. För att komma ifrån penibla situationer angående lärofrågor citerade han ofta på latin för att imponera på byborna med sin ’högre lärdom’. Han medgav att han inte ägde en bibel och undrade om jag kunde ordna så att han fick en; och sedan gick han. Den här händelsen gjorde att det spända förhållandet upphörde. Jag höll ett improviserat tal och delade ut många traktater och avslutade på så sätt mitt besök i en fridfull anda.”

VERKSAMHETEN GÅR FRAMÅT TROTS SPIRITISM

Man satte i gång ett bibelstudium med en änka som skrev poesi på franska under påverkan av demoner, men som trodde att hon var vägledd av den berömde franske författaren Victor Hugos ande. En ingående diskussion om uppståndelsen hjälpte henne att förstå sanningen; hon övergav spiritismen och blev döpt. Ett annat studium leddes med en spiritist som var ett välkänt medium i Lissabon. Denna kvinna hade en svår inre strid för att bli kvitt demonpåverkan, men till slut blev också hon döpt.

Det var utan tvivel dessa händelser som gjorde att flera ledande spiritister kom till Rikets sal och begärde en debatt. Missionären påpekade att Jehovas vittnen inte är intresserade av offentliga debatter. Ledarna för den här gruppen framhöll att diskussionen  skulle vara privat, eftersom deras huvudsakliga syfte var att få höra hur vi såg på religiösa frågor. De gick med på att träffas i Rikets sal och att ha bibeln som utgångspunkt för sin diskussion.

Möteskvällen kom det omkring femtio medlemmar ur den spiritistiska gruppen. På podiet fanns det två representanter som skulle tjäna som talesmän för vardera sidan. Den första frågan som den spiritistiske ledaren framställde var grundad på Matteus 10:28, och den löd: ”Hur kan Jehovas vittnen tro att själen dör, när bibeln säger att den inte gör det?” Broder Cooke sade sakligt att det var ingen konst. Om han bara ville läsa den senare delen av samma skriftställe: ”Känn hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” Detta kullkastade den intellektuella gruppens argument. Eftersom de insåg att en diskussion grundad enbart på bibeln var alltför svår för dem, bad de broder Cooke att hålla ett bibliskt tal och i stora drag redogöra för vår tro. Därigenom blev ett fint vittnesbörd avgivet.

ARBETET BÖRJAR PÅ AZORERNA

Under tiden skedde det en intressant utveckling på Azorerna. Med undantag av ön Santa Maria är de nio öar, som utgör Azorernas ögrupp, vulkaniska. Varma källor, mycket regn och soliga somrar gör att växtligheten är frodig. Det finns gott om sådana fruktträd som apelsin, aprikos, citron, banan och fikon. Öns befolkning livnär sig på den rika tillgången på fisk.

Under århundraden har katolska kyrkan behärskat tillvaron för människorna på Azorerna. Det är också så att alla känner alla. Det var i den miljön  som flera rättfärdigt sinnade män visade sann kärlek till bibeln. Ja, många år innan de goda nyheterna nådde dessa öar ägde en märklig händelse rum på ön Pico år 1902.

Sex gudfruktiga män förrättade begravningen efter en femårig pojke. Männen höll begravningsakten utan någon katolsk präst, och de sjöng en evangelisk psalm. En sådan fräckhet väckte den lokale prästens nitälskan, och han lät föra männen inför domstol och anklagade dem inte bara för att ha kränkt landets religion, utan också för att ha syndat mot Gud! År 1903 togs målet upp i Azorernas appellationsdomstol, och det kom slutligen upp i Högsta domstolen i Lissabon, där det avskrevs på grund av bristande bevis.

Innan målet behandlades emigrerade en av dessa sex män, João Alves Pereira (John Perry), till Förenta staterna. Han kom i kontakt med Jehovas folk, och som redan nämnts blev han medlem av Betelfamiljen i Brooklyn och tjänade där till sin död år 1965. Bland de första publikationer han skickade hem till sin familj och sina vänner på ön Pico var böckerna Guds Harpa och Millioner som nu leva skola aldrig dö.

Senare emigrerade också sönerna till två av de andra männen, som var med vid den där begravningen år 1902, till Förenta staterna, och båda lärde känna sanningen. Den ene av dem, Isaac Ávila Fontes, skickade litteratur till sin far, José Silveira Fontes, som studerade själv och sedan började tala med andra om de goda nyheterna. Sedan, år 1940, kontaktades Aníbal Nunes, sonen till en tredje man som var närvarande vid den där begravningen, av vittnena.

Fyllda av nitälskan och beslutsamhet att hjälpa  sina landsmän lämnade Aníbal och hans hustru år 1947 Förenta staterna för att återvända till sin fäderneö, Pico. En av de första personer de talade med var en ung gift granne, Maria Ávila Leal. Medan Aníbal vittnade för henne ringde kyrkklockorna tre gånger, och eftersom hon var en hängiven katolik började hon förklara hur viktigt det var att rabbla upp Ave Maria.

Broder Nunes frågade henne om hon visste vem som var jordens skapare. Hon svarade: ”Ja visst, det är Gud.” ”Är du säker på det?” frågade han. Efter det att hon bekräftat sitt svar frågade han: ”Var var hans mor, när han skapade jorden?” Hon svarade snabbt: ”Gud har ingen mor.” Nu frågade han: ”Vad menar du då när du säger: ’Heliga Maria, Guds moder’? Åsyftar du Gud eller Jesus, som är Guds Son?” Hon fattade omedelbart vilken stor lögn treenighetsläran var. Precis där och då förstod hon att Jesus inte var Gud, utan att Maria var köttslig mor till Jesus, som är Guds Son.

Broder Nunes hade inom tio dagar efter sin ankomst fått många att lyssna till sanningen. Han anordnade ett offentligt möte i sin brors hem, där 82 personer var närvarande, och många stod utanför vid dörren och vid fönstren för att lyssna. Talet hölls på kvällen vid stearinljus. Detta tal och det förhållandet att Maria Ávila Leal slutade att gå i kyrkan vållade en oerhörd uppståndelse i det lilla samhället på några hundra hus. Det var bara vagnstigar som ledde från den ena byn till den andra på den 461 kvadratkilometer stora ön, men nyheten om att kyrkan hade förlorat en av sina mest nitiska medlemmar spred sig som en löpeld.

Den förbittrade prästen gjorde ett desperat försök att ingjuta fruktan i den unga Marias hjärta.  Han gjorde alla möjliga osanna påståenden om henne. Hennes grannar gjorde henne till föremål för hån och smädelser. Men allt detta var förgäves. Guds ords sanning föll i god jord, och Maria blev en ytterst nitisk och orädd förkunnare, som under några år tjänade som pionjär med särskilt uppdrag.

År 1949 försökte Marias 23-årige bror förmå henne att inte följa den här nya religionen. En dag gav hon honom broschyren Religionen skördar storm. Fastän han var så full av fördomar att han inte ens ville ta i broschyren, tog han ändå emot den. Eftersom han var rädd för att man skulle finna honom med vittnenas litteratur, tog han den till en grotta i bergen, och där läste han den noga från pärm till pärm. Broschyrens budskap fick omedelbar verkan på Manuel Ávila Leal. Han bröt kontakten  med katolska kyrkan och började komma tillsammans med vittnena. Han har fortfarande ett livligt minne av hur kraftfullt budskapet i den här enda broschyren gick hem hos honom. Han säger:

”Det var de kraftiga bibliska sanningarna mot falsk religion, som uttrycktes så klart och frimodigt i den här oförglömliga broschyren, som övertygade mig om Guds ords sanning.”

Ungefär vid samma tid flyttade José Silveira Fontes, en annan av de sex män som hade ställts inför rätta år 1902 för att ha förrättat en begravning utan en präst, till ön São Miguel. Detta är den största av de nio öarna. Den var tidigare två vulkaner som spydde ut så mycket lava och aska att de till slut förenades. På denna ö med orkidéer och tebuskar talade han med andra om det han fick lära sig från Vakttornet. Som ett resultat av hans informella predikande i den största staden, Ponta Delgada, kom de fyra första infödda vittnena med. De båda systrarna, Maria Rosa och Maria Leite, förkunnar fortfarande nitiskt om Jehovas namn.

På en annan ö, Graciosa, såg en hamnarbetare en traktat ramla ur fickan på en arbetskamrat. Han plockade upp den och frågade om han kunde få läsa den. Hans arbetskamrat sade att det fick han gärna och berättade att en passagerare på en av båtarna hade gett den till honom, men att han inte själv kunde läsa. Hamnarbetaren, Manuel Moniz Bettencourt, läste traktaten, som hade rubriken ”Den nya världen”. Han skrev till Sällskapet efter fler och började sprida dem utöver ön. Sanningens säd började spridas på ön Graciosa, och ännu ett vittne började sin tjänst.

 DET KOMMER FLER MISSIONÄRER

År 1950 inleddes en ny period för arbetet på Azorerna i och med att två missionärer som utexaminerats från Gilead, Paul Baker och Kenneth Williams, kom till ön Pico. Arbetet började gå framåt på denna ultrakonservativa katolskt dominerade ö. Men under påtryckningar från prästerskapet utvisade myndigheterna missionärerna. Det hade dock utförts ett gott arbete som resulterade i en ny toppsiffra på 21 förkunnare. Paul Baker ansökte på nytt om visum, och ansökan bifölls. Men det dröjde inte länge förrän polisen kom till hans pensionat för att arrestera honom anklagad för att ägna sig åt kommunistisk verksamhet. Han eskorterades till det första fartyg som avgick till Lissabon, där han fick tillbringa en vecka i fängelse. Man tog där tillbaka de hopkokade anklagelserna, och han befalldes att lämna landet.

Under den här tiden hade verksamheten i Portugal gått stadigt framåt. Efter att ha varit ensam missionär på Iberiska halvön i tre år blev John Cooke glad över att två andra missionärer, Mervyn Passlow och Bernard Backhouse, år 1951 förenade sig med honom.

BESÖK AV F. W. FRANZ ÅR 1951

Stämningen var hög i Lissabon, när man väntade på att broder F. W. Franz skulle komma på besök igen. Höjdpunkten på en bråd vecka var en endagssammankomst under stora, paraplyliknande träd. Nittio personer var närvarande och 11 blev döpta. De täta besöken av medlemmar ur den styrande kretsen under verksamhetens första tid hjälpte våra bröder att känna sig nära verksamhetens centrum.

 Den sista kvällen under sitt besök höll broder Franz ett avskedstal på missionärshemmet. Det fängslande ämnet var ”Ett dop i eld”. Efteråt var det mer folk än vanligt i rörelse. Någon granne måste ha klagat, för tidigt följande morgon dök en agent ur den hemliga polisen upp för att undersöka saken. Han gav intryck av att vara nöjd. Men detta var inte det sista missionärerna skulle få se av den hemliga polisen. Men de hade lärt sig en värdefull läxa: Hädanefter kunde de inte bedriva sin verksamhet så öppet.

Broder Cooke lämnade Lissabon för att följa med broder Franz på ett besök till församlingarna i Spanien och sedan vara med vid det internationella konventet i England. Broder Backhouses visum gick ut, och myndigheterna vägrade att förnya det. Kort därefter måste han alltså lämna Portugal och fara till Spanien. Broder Cooke blev sjuk och kunde inte återvända. Den ende missionär som var kvar för att ta hand om verksamheten var broder Passlow, och han var också allvarligt sjuk. Han dog senare, fortfarande relativt ung, efter ett rikt liv av trogen tjänst i Australien och Portugal.

ORGANISATIONEN RENAS

Allvarliga problem väntade. Vissa individer började hänge sig åt kritik och förtal. Två bröder var särskilt upprörda över det sätt varpå verksamheten leddes. En av dem, en urmakare vid namn Santos, började sälja porträtt av John Cooke med orden O Nosso Pastor (Vår pastor) ingraverade. Denne viljestarke man lyckades påverka några av de äldre bröderna att följa honom.

Santos kunde inte förstå varför han inte hade blivit förordnad som tjänare, så han skrev långa  brev till Brooklyn. Hans sinnestillstånd framgår av det han skrev i ett av sina brev till Brooklyn: ”Och jag som till och med gav missionärerna en klocka att sätta upp i Rikets sal, och ändå gjorde de mig inte till tjänare.”

Han började beklaga sig mer och mer för Joaquim Carvalho, som inte hade varit med vid något möte på flera månader. De talade med andra om att missionärerna inte var portugiser, inte gjorde rättvisa åt språket och faktiskt inte förstod situationen på platsen lika bra som de själva gjorde. På så sätt sådde de ut missnöje. Hur påverkade detta flertalet av förkunnarna? Mötesnärvaron sjönk. Några bröt till och med med organisationen och började hålla separata möten. Men den trogne missionären visade uthållighet och förlitade sig på att Jehova skulle leda förhållandena.

Svaret på hans böner var ett besök av bröderna Knorr och Henschel samt den nu friske broder Cookes återkomst i februari 1952. Det anordnades ett möte med dem som klagade och med tjänare och missionärer. Detta var en verklig tilldragelse. Tjänarna och de som klagade hade förberett långa maskinskrivna redogörelser. Men med en tydlig gest lade broder Knorr undan alla papperen och sade: ”Nej, jag vill inte ha några papper. Här är era bröder. Om ni nu har någonting emot dem så låt oss få höra det.” Detta enkla och direkta sätt att behandla problemet gjorde bråkmakarna helt förvirrade. De hackade och stammade ett tag och visste inte riktigt vad de skulle säga.

Då sade broder Knorr: ”Nu har jag suttit här en timme, och allt ni egentligen har klagat på är att den här systern (som tolkade) log åt något som en av er sade vid ett möte.” Därefter nämnde flera av  dem speciella tillfällen då de tyckt att de blivit förbigångna. De två som klagade värst, bröderna Santos och Carvalho, visade tydligt en dålig anda och blev skarpt tillrättavisade. Alla de närvarande fick naturligtvis goda och rakt på sak gående råd om att sluta upp med att tvista och att i stället sätta fart i det verkligt viktiga arbetet med att predika de goda nyheterna.

Vid ett möte i Almada den eftermiddagen gav broder Knorr skarpa råd till de 122 bröder som var närvarande. Han klargjorde den rätta inställning som alla borde visa till Jehovas organisation. Broder Cooke förordnades sedan som tillsyningsman för den enda församlingen, som bestod av två grupper.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Broder Santos vägrade att erkänna förordnandet och meddelade att studiegruppen var hans, eftersom den hölls i hans hem; och om någon önskade följa organisationen, så stod det honom fritt att göra det. Han bad också att få sin klocka tillbaka. När broder Cooke försökte vara med vid det bokstudium som broder Carvalho ledde, vägrade man att släppa in honom. Dessa självständiga grupper upphörde inom kort att verka, och så småningom uteslöts Santos och Carvalho.

Det var uppenbart att Satan försökte torpedera den teokratiska organisationen i Portugal. Men detta var utan framgång. Efter broder Knorrs besök förbättrades hela situationen snabbt. Vid tjänsteårets slut rapporterade 62 förkunnare, och man hade en ny toppsiffra på 207 närvarande vid Åminnelsen, och nytt intresse dök upp.

 Situationen sammanfattades i en rapport i Årsboken för år 1954; den löd: ”År 1952 ägde en drastisk utrensning rum bland Jehovas vittnen. Eftersom det har varit en storartad ökning, visar denna årsrapport för landet vikten av att hålla den nya världens organisation ren. ... Församlingar skall aldrig vara rädda för att förlora sådana förkunnare som inte rättar sig efter Guds ord och följer de fina principer som han ständigt lär oss. Vi måste komma ihåg att Jehova tar hand om sin organisation.”

BRODER COOKE TVINGAS LÄMNA LANDET

De båda församlingarna i Portugal växte nu i storlek och mogenhet. I januari flyttade Eliseu Garrido till Oporto och öppnade dörren för Rikets verk i Portugals näst största stad. Men så inträffade något som man inte hade väntat. Myndigheterna vägrade att förnya broder Cookes visum. Hans missionärstjänst i Portugal var slut. Farväl Portugal — och vidare till Angola! Han tjänar nu troget vid avdelningskontoret i Sydafrika.

ÖN MADEIRA

Rikets verk började nu på ön Madeira. Det portugisiska ordet madeira betyder ”trä”. När denna bergiga ö upptäcktes år 1420, var den obebodd och täckt med täta skogar, därav namnet. Befolkningen på omkring 257.000 bor i städer och byar vid ravinöppningarna eller på de lägre bergssluttningarna. En pionjär från New York, broder Freitas, tillbringade några månader på den här ön, och det var av allt att döma han som började predika de goda nyheterna här. Hans ansträngningar blev rikligen  välsignade, eftersom det snart var fyra förkunnare som rapporterade tjänst. Den första Åminnelsen firades år 1954, då så många som 21 personer var närvarande.

CORDEIRO SPRIDER DE GODA NYHETERNA

Under tiden blev António Manuel Cordeiro, den unge pojken från Trás-os-Montes, en av Portugals första hjälppionjärer. Han hade kommit till Lissabon, där han använde sin tid i tjänsten på fältet och tillsammans med bröderna. Hans kusin från Förenta staterna kom på besök för andra gången, och den här gången hade hon med sig sin son. Han erinrar sig:

”Sommaren 1954 beslöt min kusins son och jag att sprida de goda nyheterna på ett isolerat distrikt under sex månader. Vi vittnade i massor av byar i de avlägsna distrikten Bragança och Guarda, och i byn Sandim blev vi arresterade på grund av klagomål från en präst. Vi fördes till staden Guarda och kastades i en fängelsehåla, där vi fick tillbringa natten. Efter långa förhör tog de våra fingeravtryck, och sedan släppte de oss. Vårt enda transportmedel var apostlahästarna, och ibland hände det att vi fick en åktur med en oxdragen vagn. Vi bar våra matvaror i ett knyte och köpte bröd och ost längs vägen. Då och då åt vi ett gott lagat mål mat på ett pensão [pensionat].”

När de kom fram till Seixo de Carrazeda de Ansiães, upptäckte de att det inte fanns något sådant som ett pensão, men lyckligtvis erbjöd en av de första familjer som António vittnade för dem att äta och bo där, medan de vittnade för alla familjerna  i byn. När de kom fram sent till en annan by, fann de att det enda ställe där de kunde få sova var på en bädd av hö intill åsnan. När António erinrar sig den här tiden, säger han: ”De här förhållandena gjorde oss inte på något sätt modfällda eller missnöjda. Vi var i stället fyllda med lycka över privilegiet att få föra de goda nyheterna till dessa människor.”

OVÄDERSMOLN VID HORISONTEN

I november 1954 kom Gileadmissionären Eric Britten och hans hustru, Christine, från Brasilien för att ta hand om avdelningskontoret. Det blev då en vana att ha regelbundna ”picknickar” i ett skogbevuxet område nära stranden. Senare blev  dessa skogbevuxna platser kända som O Salão do Reino Verde (Den gröna Rikets salen). Dessa tillfällen visade sig skänka stor andlig vederkvickelse. I maj 1955 anordnades en ”endagspicknick” för området Cova de Vapor. Bröderna hyrde en färja för att ta dem över floden Tejo till strandområdet. De upptäckte snart att de hade objudna gäster. Två civilklädda poliser var med dem hela dagen. Vid den här ”picknicken” var det ett rekord, när det gäller antalet närvarande — 230 personer.

Följande morgon besökte agenter ur hemliga polisen några av brödernas hem. Man ställde frågor liknande dessa till dem: Vad slags organisation tillhör du? Vilka är talarna? Är inte några av dem utlänningar? Är det sant att ni hade ett möte i går vid stranden? Hur ofta har ni dessa picknickar? Detta var en av de första händelser som visade att polisen iakttog vittnena mycket noggrant.

År 1956 visade sig den hemliga polisen, känd som PIDE (Polícia Internacional e Defesa do Estado), allt oftare vid mötena. I juli berättade en vänlig granne för missionären Mervyn Passlow att polisen bevakade honom och hans hustru. Kort därefter utvisades det här paret från Portugal, trots att hustrun var infödd medborgare. Polisingripanden ledde också till att två mötesplatser i Lissabon stängdes.

DET GÅR FRAMÅT I OPORTO

I Oporto gick nu verksamheten fint framåt. År 1955 bildades den första församlingen. År 1956 hyrde man sin första Rikets sal, och år 1957 höll broder F. W. Franz ett tal där till en lycklig åhörarskara  på omkring trettio personer. Bland dem som kort därefter började studera var Armando och Luiza Monteiro, ett nitiskt par som skulle komma att befrämja Rikets intressen i denna historiska stad. Oporto fick nu ta emot en ny välsignelse — två missionärer, Domenick A. Piccone och hans hustru, Elsa, som hade utvisats ur Spanien. År 1959 kom det mer missionärshjälp till Portugal från Gileadskolans 33:e klass i och med att paren Roberts och Beveridge anlände.

INFORMELLT VITTNANDE

Både i Oporto och på andra ställen i Portugal fann bröderna att informellt vittnande var ett utmärkt sätt att hjälpa andra att lära känna sanningen. En av Portugals första förkunnare, Alpina Mendes, genomgick till exempel en kur vid en hälsobrunn i Caldelas. Medan hon var där vittnade  hon för José Maria Lança, en journalist. Under de följande 15 dagarna samtalade de dagligen om Guds uppsåt. Lança läste igenom boken ”Låt Gud vara sannfärdig” två gånger under den här tiden. När han kom tillbaka till Lissabon, satte man i gång ett bibelstudium med honom, och han var snart med vid mötena. Fyra månader senare blev han döpt, och han är nu resande tillsyningsman.

Lissabons parker och trädgårdar utgör en fin naturlig inramning för att tala om det återställda paradiset. Armando Lourenço, nu en äldste, berättar om hur han lärde känna sanningen år 1956: ”Jag satt i parken Campo Grande i Lissabon och läste min bibel en solig eftermiddag, när Josué Guilhermino satte sig ner och ställde samma fråga som Filippus ställde till etiopiern: ’Förstår du egentligen vad du läser?’ Jag svarade med samma motfråga som etiopiern ställde till Filippus: ’Hur skulle jag väl kunna göra det utan att någon hjälper mig?”’ (Apg. 8:30, 31) Broder Lourenço döptes fyra månader senare och gick så småningom igenom Gileadskolan, återvände sedan till Portugal och tjänade under många år som kretstillsyningsman i olika delar av landet.

KAP VERDE TAR EMOT SANNINGEN

Det första av sanningens säd kom till Kap Verdeöarna år 1958. Denna grupp på 10 öar ligger ute i Atlanten omkring 440 kilometer från Afrikas västkust. En infödd, som hade emigrerat till Förenta staterna, kom tillbaka på besök år 1958 och lämnade mycket litteratur och tecknade många prenumerationer på Vakttornet.

Mot slutet av år 1958 hände det på ön São Tiago att en del av Sällskapets litteratur hamnade i händerna  på en som ivrigt läste den. När Luis Alves Andrade besökte en vän som var fotograf, lade han märke till två broschyrer, ”Dessa goda nyheter om riket” och ”Se, jag gör allting nytt”, och bad att få läsa dem. Han studerade de båda broschyrerna noggrant och slog upp alla skriftställeshänvisningarna i en gammal bibel. En vecka senare återvände han till sin vän och blev hänförd över att finna en bok, ”Låt Gud vara sannfärdig”. Han tog med glädje emot den och studerade den på egen hand från pärm till pärm. Nu tvivlade han inte längre på att det var Jehovas vittnen som lärde ut Guds ords sanning. Han prenumererade på de båda tidskrifterna, och under många år fick han inte andlig föda annat än genom dessa.

EN TID AV UTVIDGNING

Intresset ökade, och Rikets salarna var överfulla. Detta var en tid av utvidgning i Portugal. Broder Piccone förordnades därför som den förste kretstillsyningsmannen på heltid, och han besökte isolerade grupper och intresserade personer i alla delar av landet. När han anlände till en intresserad kvinnas hem i Monção, längst uppe i norr i Minhoprovinsen, spred sig ryktet snabbt att en främling var i staden. Han hade inte mer än hunnit börja vittna för henne förrän grannarna började komma. Han behövde inte lämna huset för att vittna för andra, eftersom det ständigt var fullt av folk där som var ivriga att lyssna till de goda nyheterna.

På hösten 1959 besökte broder Piccone Azorerna. Han berättar: ”Att besöka Azorerna är en verklig upplevelse, eftersom bara två av de nio öarna har hamnar. Eftersom dessa öar ligger mitt ute i Atlanten, är havet runt omkring dem ofta stormigt,  vilket var fallet när jag kom dit. Det var en riktig utmaning att ta sig från ångarens lejdare och ner i den väntande roddbåten. Vi måste vänta tills en våg förde roddbåten till den rätta nivån på lejdaren och sedan förhoppningsvis hoppa i rätt ögonblick! Det var inte så lätt att få Sällskapets filmutrustning, bagaget och litteraturen ur båten i oskadat skick. Därifrån red skickliga roddare på vågorna, och de såg till att de kom fram till stranden i rätt ögonblick för att undvika att båten kapsejsade.

Att visa filmen på ön Pico skedde inte heller utan svårigheter. Eftersom bröderna bodde i en by där det inte fanns någon elektricitet, måste vi gå omkring åtta kilometer till närmaste stad för att se vad som gick att göra. På vår väg till staden lade en man som plockade vindruvor märke till att jag var en främling, och han inbjöd oss därför att besöka hans vinkällare och bjöd gästfritt på ett glas. Samtalet kom in på filmvisning, och till vår förvåning ägde hans bror, som trampade druvor i vinpressen, ortens biograf! Det gjordes anordningar för att visa Sällskapets film där följande kväll. Följande dag, när vi närmade oss lokalen, fick vi en angenäm överraskning. Man avlossade raketer för att informera alla i grannskapet om att det skulle komma att visas en film. Det kom omkring 150 personer för att se filmen.”

Sanningen fortsatte att spridas utöver Azorerna. På våren 1960 kom sanningen till Santa Maria, en ö som är väl känd för flygpassagerare över Atlanten. En broder som blev fördröjd vid flygplatsen på grund av att man utförde reparationer på planet utnyttjade tiden till att vittna för en man som prenumererade på Vakttornet. Brodern uppmuntrade  honom också att tala med andra. Han fick veta att om han kunde ordna så att tillräckligt många prenumererade på tidskriften, så skulle en representant för Sällskapet besöka honom för att hjälpa honom att förstå bibeln. Mannen gick runt till sina vänner och skaffade flera prenumerationer. Han skrev sedan till Sällskapet och bad att någon skulle komma och besöka dem. Den resande tillsyningsmannen blev förvånad över att finna att 19 personer kom för att se Sällskapets film.

År 1961 var begeistringen stor! Under ett antal år hade förkunnarna i Portugal ivrigt sett fram emot att nå 1.000-strecket när det gäller förkunnare av Riket. Denna betydelsefulla händelse inträffade i januari med en ökning på 30 procent över föregående års medeltal!

SPRIDNING AV BIBLAR

På 40-talet, när det var svårt att få tag på biblar, gick Eliseu Garrido till ett antikvariat och köpte upp många begagnade biblar. Vid ett tillfälle köpte han så många som tjugofem stycken för bara fem escudos (en krona) per exemplar.

Broder Manuel Almeida hade en intressant erfarenhet år 1960 med ett känt bibelsällskap. Han förklarar: ”Jag köpte allt fler biblar åt vittnena i Lissabon och fick 20 procents rabatt. En dag sade direktören till mig att göra en stående beställning, så att bibelsällskapet skulle veta hur många biblar de skulle importera. När jag sade att vittnena kunde ta åtminstone 125 biblar i månaden, blev han mycket förvånad, eftersom bibelsällskapets totala månadsbeställning bara var på 250 biblar.”

Hur uppmuntrande var det inte att få reda på att Jehovas vittnen spred hälften av alla de biblar som  det här bibelsällskapet mottog! Men de här ”bibelälskarna” greps tydligtvis av trångsynthet, för under senare delen av 1960-talet sade de till broder Almeida att de inte längre kunde leverera så stora kvantiteter biblar till vittnena.

MACAO TAR EMOT DE GODA NYHETERNA

År 1961 introducerades Rikets verksamhet i den portugisiska stadsprovinsen Macao, som ligger vid Kinas sydkust vid Kantonflodens (Pärlflodens) delta. Macao har namn om sig att vara den europeiska utpost som längst har drivit handel med Kinas fastland — ända sedan år 1557. En syster flyttade dit tillsammans med sin man, som var i det militära. Även om hon inte träffade så många människor som kunde tala hennes språk, så sådde hon säd av Rikets sanning. Följande år återvände hon till Portugal, och avdelningskontoret i Hongkong tog därefter hand om de få intresserade människor och prenumeranter som fanns.

SVÅRA TIDER ANGOLA

För att upprätthålla bättre förbindelser överfördes tillsynen över verksamheten i Angola från Sydafrika till Portugal år 1960. Polisen i Angola ökade sin övervakning av vittnena. I februari 1959 vägrade PIDE att låta zontillsyningsmannen, broder Arnott, komma in i landet. Därefter gav polisen stränga order och förbjöd möten och allt umgänge mellan europeiska vittnen och våra afrikanska bröder. Från och med den här tiden höll därför dessa båda grupper separata underjordiska möten.

Från gränsen till Kongo svepte i mars 1960 en våg av terror, våld och slaktande in över Angola.

 Macao

Hela byar brändes ner till grunden, och man hittade kroppar av både svarta och vita, som var så lemlästade att det var omöjligt att identifiera offren. Män hängdes upp och dödades som grisar; man sprättade upp magen på kvinnor, och man slaktade barn. Kort efter det att denna hänsynslösa massaker bröt ut började Jehovas vittnen anklagas för terrordåd. Romersk-katolska kyrkan tog ledningen när det gällde detta grova förtal. En katolsk tidskrift, A Provincia de Angola, stämplade vittnenas publikationer som samhällsomstörtande.

När kriget utvecklades till en total konfrontation, försökte officiella regeringspublikationer beskylla vittnena för att uppamma terrorism i Angola. En sådan publikation, Ultramar, förklarade: ”Professor Silva Cunha medger att den här sekten påverkade Angolas befolkning redan innan terrorismen bröt ut, framför allt då i trakterna av Luanda och Moxico. Vi tror också att hans antaganden är välgrundade. ... Vakttornet är en omfattande amerikansk rörelse med mycket pengar.  Om USA inte skulle få några andra resultat, så skulle det åtminstone få det omedelbara gagnet av stor prestige. ... Man skulle gott kunna tänka sig att Vita huset gav den här rörelsen ett visst skydd i Afrika.” — Årgång 5, 1964, nummer 17, sidan 54.

Det är inte svårt att föreställa sig att sådana här snedvridna uppfattningar släppte loss en våldsam nationalistisk anda och ledde till en sträng bevakning av våra bröder. Man lade fram förslag om stränga lagar som förbjöd mer än tre afrikaner att församlas. Därefter reorganiserade våra bröder i Luanda sina möten och höll dem i mindre grupper. Trots att spänningen var stor, var de hänförda över att 130 personer var närvarande vid Åminnelsen i mars 1961.

NEUTRALITET EN VÄLSIGNELSE

När terrorismen bröt ut, var det många som inte riktigt visste vad de skulle tro när det gällde en sådan sak som att vittnena verkligen skulle kunna vara ansvariga för någonting sådant som terrorism. Carlos Agostinho Cadi arbetade på en plantage i norra Angola nära gränsen till Kongo. Risken att mista livet blev så stor att plantageägaren flydde till Kongo och överlämnade ansvaret för plantagen till broder Cadi. Ägaren hade inte mer än hunnit ge sig i väg förrän den framryckande portugisiska armén kom och kallade ihop alla de afrikanska arbetarna. Eftersom portugiserna misstänkte dem för att vara terrorister, gav de order om att de alla skulle skjutas.

Det var för döva öron som man vädjade om barmhärtighet. Då visade Carlos Cadi soldaterna papper som han hade, som bevisade att han var ett  Jehovas vittne och på intet sätt inblandad i terrorism. Detta lyckades hejda avrättningen. När befälhavaren kom och undersökte breven, överlämnade han Cadi till PIDE för förhör. På så sätt skonades hans liv.

EN TRONS MAN

Vid den här tiden var João Mancoca, en afrikan som hade haft kontakt med Sällskapets litteratur redan år 1943, i Luanda. Den 25 juni 1961, när han ledde ett studium med ledning av Vakttornet i Luanda, kom det plötsligt in militärpoliser med påsatta bajonetter. Polisen skickade hem systrarna och barnen; därefter utsattes bröderna för en fruktansvärd behandling. Mancoca berättar själv:

”Det går inte att med ord beskriva det sätt varpå vi blev behandlade. Korpralen som hade befälet  över soldaterna förklarade öppet att vi skulle bli slagna till döds. Efter det att vi blivit slagna så att vi inte var mycket mer än en köttmassa föreföll det som om han hade rätt. Medan jag låg där på golvet i handbojor, fick jag sådana kraftiga slag av en träklubba att jag senare kräktes blod i 90 dagar. Men vad som då bekymrade mig mest var mina kamraters liv, eftersom de blev så barbariskt slagna med träklubbor. Jag bad Jehova att se till dessa sina fårs liv. Soldaterna, som var övertygade om att några av oss skulle komma att dö, kom tillbaka omkring varje halvtimme under natten och frågade om någon var död. De verkade ytterst förvånade över att vi överlevt den omänskliga tortyren, och några hördes säga att vår Gud måste vara den sanne Guden, eftersom vi hade överlevt.”

Bröderna fick stanna i fem månader i fängelset São Paulo i Luanda. När de överfördes till en stor sovsal med omkring 600 män, utnyttjade de tillfällena att vittna, och broder Mancoca kunde vid tre tillfällen hålla ett tal till mer än tre hundra medfångar. Många av dessa tog emot sanningen, när de senare kom ut ur fängelset. Några av dem tjänar nu som äldste i Luanda. Fängelsemyndigheternas plan att tysta och skrämma Jehovas tjänare misslyckades.

Bröderna överfördes sedan till södra Angola och hölls fängslade i ytterligare fem månader i säkerhetspolisens fängelser i Mossâmedes. Fastän de var strängt bevakade, kunde de utnyttja tillfällena till informellt vittnande, och de kunde till och med hålla ett regelbundet bokstudium. Här avgav man ännu ett utmärkt vittnesbörd. Inom kort insåg några fångar, som hade dömts för olaglig politisk verksamhet, att Guds rike var mänsklighetens enda  hopp. Därefter överfördes bröderna till Baía dos Tigres, en fängelseö, och dömdes till ”stadigvarande hemvist” eller begränsad rörelsefrihet vid regeringens arbetsläger.

Litteratur som skickades till bröderna vid ett arbetsläger snappades upp. Den uppretade lägerledningen straffade våra bröder genom att skicka dem till ett nyligen uppfört arbetsläger långt inne i det inre av landet, nära Serpa Pinto. Tre månader senare transporterades Sala Ramos Filemon, João Mancoca och tre andra bröder tillsammans med 130 andra fångar i boskapsvagnar till det här lägret. Deras mottagande gav dem en bister försmak av vad de hade att vänta.

Våra bröder blev utfösta ur vagnarna likt djur och blev grymt slagna och misshandlade. Än en gång blev de så svårt misshandlade att de inte trodde att de skulle överleva. Lägret var helt inhägnat med taggtråd. Det var pressande förhållanden där, och det hörde till den dagliga rutinen att arbeta tungt, få lite med mat och att gå utan kläder. Våra bröder levde på torkad fisk, majsmjöl av dålig kvalitet och en stark tro. Fyra politiska fångar, som inte längre kunde uthärda den omänskliga behandlingen, försökte fly, men de greps, och som ett varnande exempel torterades de till döds i allas närvaro.

DET BÖRJAR BLI MOTSTÅND I PORTUGAL

Utbrottet av terrorism i Angola år 1961 fick omedelbar verkan på arbetet i Portugal. I och med att en flod av falsk propaganda, som anklagade vittnena för att uppvigla massorna till uppror, strömmade in i landet började den portugisiska polisen ingripa mot deras predikoverksamhet. I staden  Évora, omkring 130 kilometer öster om Lissabon, inkallades en pionjär, Horácio Arnaldo Duarte, till PIDE:s lokala högkvarter för förhör. Där visade polisen honom bilder av lemlästade portugisiska soldater och anklagade vittnena för att ligga bakom detta.

Sommaren 1961 skuggades en pionjär med särskilt uppdrag, Artur Canaveira, av PIDE-agenter under många veckor. Sedan, i september, arresterade de honom. Han berättar vad som hände: ”Jag anklagades för omstörtande verksamhet och för att ha förbindelse med kommunismen. I tre månader utsattes jag för förhör och brutal misshandel i ett försök att tvinga mig att medge att jag var kommunist. Fyra eller fem agenter brukade samtidigt avfyra frågor till mig i ett försök att göra mig förvirrad. Förhören ägde alltid rum på natten när mitt motstånd var som lägst och med en radio som spelade för att överrösta eventuella skrik.”

Hela den här tiden hölls han isolerad tills han överfördes till PIDE-fängelset i Fort Caxias, en förort till Lissabon. Sedan, den 22 januari 1962, släpptes han.

Bara fyra dagar senare, den 26 januari 1962, kallades bröderna Eric Britten, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret, och Domenick Piccone och Eric Beveridge och deras hustrur, alla missionärer, till PIDE-högkvarteret och beordrades lämna landet inom 30 dagar. De fick höra att orsaken till att de utvisades var att de talade med andra om sin religion och att de lärde ut neutralitet. Vid ett sammanträffande med broder och syster Beveridge hänvisade PIDE:s chef till en händelse nyligen då en ung portugisisk man hade vägrat  militärtjänst och försäkrat att vittnena bar ansvaret för hans handlingar. Han tillade att samvetsömma vapenvägrare inte skulle komma att tolereras i Portugal.

Det var ett hårt slag att se missionärerna ge sig i väg, och många tårar fälldes. De hade verkligen helhjärtat gett av sig själva, och de var innerligt älskade för sin nitälskan och för sitt goda exempel. Paret Britten återvände så småningom till Brasilien, där de fortfarande tjänar på heltid i kretstjänsten. För makarna Piccone var detta andra gången de utvisades från ett missionärsdistrikt. De skickades till Marocko, men de är nu i El Salvador. Makarna Beveridge blev förordnade till Spanien, där de tjänade i 19 år innan de flyttades över till Betel i Brooklyn.

SKOLOR I RIKETS TJÄNST

Hur lägligt var det inte att missionärerna alldeles innan de blev utvisade kunde hålla den första skolan i Rikets tjänst! Detta var en anordning precis i rätten tid för de 20 församlingstjänarna i landet, varigenom de förbereddes för de svåra tider som väntade. Vi är glada över att flertalet av dessa bröder fortfarande tjänar troget. Under årens lopp har den ena kursen efter den andra gett värdefull undervisning och haft en enande verkan på verksamheten, och dessa kurser har dessutom hållit evangeliseringsandan vid liv.

PIONJÄRERNA GÅR I SPETSEN FÖR VERKSAMHETEN

Eftersom missionärerna var borta, gav de lokala bröderna gensvar till utmaningen att fortsätta med predikoverket. Kretstillsyningsmannen Gilberto Sequeira säger, när han ser tillbaka på den där tiden:

 ”När Sällskapet år 1958 skickade missionärer till Portugal, insåg jag att vi också borde ge vårt allra bästa åt Jehova och att vi om möjligt skulle sluta upp i pionjärernas led. Fastän jag hade en liten dotter, blev jag år 1959 pionjär med särskilt uppdrag, och jag skulle inte vilja byta alla de välsignelser jag har fått mot något annat liv. Mitt första uppdrag var i Moscavideförsamlingen i Lissabons utkanter. Jag satte i gång studier på många ställen. Många gånger bytte jag litteraturen mot ägg, apelsiner, citroner och kakor m. m., eftersom människor hade så ont om pengar. Vilken välsignelse är det inte att se några av dem som jag studerade med nu tjäna som äldste i de församlingar jag har privilegiet att få besöka! Det finns ingenting som går upp emot heltidstjänsten och det dyrbara förhållande man då utvecklar till Jehova.”

Broder Henrique Arques var en annan förkunnare vars hjärta vid den här tiden bjöd honom att träda in i pionjärernas led. Efter mer än tjugo år i heltidstjänsten tillsammans med sin hustru säger han följande: ”Man efterlyste fler pionjärer, och jag anmälde mig villigt. Jag har lärt mig att aldrig förakta den ringa begynnelsens dag. Jag har haft privilegiet att få tjäna i varje del av landet, inbegripet Madeira, Azorerna och Kap Verdeöarna. De välavlönade jobb som jag blev erbjuden är ingenting i jämförelse med det som Jehova erbjuder.”

AVDELNINGSKONTORET GÅR UNDER JORDEN

På grund av den ökade polisbevakningen måste avdelningskontoret nu omorganiseras för underjordisk verksamhet. Det flyttades till ett oansenligt skjul på en bakgård som tillhörde António Matias,  en skräddare i Lissabon. Gileadmissionären Paul Hundertmark och hans hustru, Evelyn, hade år 1960 blivit utvisade ur Spanien och var nu i Portugal och lärde sig portugisiska. Plötsligt upptäckte Paul att han hade ett underjordiskt avdelningskontor att se efter. Och vilken utmaning skulle inte det komma att bli!

FÖRFÖLJELSEN ÖKAR

Efter det att missionärerna utvisades år 1962 skärpte myndigheterna förföljelsekampanjen mot Jehovas vittnen. De skickade ut ett meddelande till alla postkontor och förbjöd att vår bibliska litteratur sändes med posten och klassificerade den som ”fördärvlig”. De konfiskerade stora mängder biblar och litteratur utgiven av Sällskapet Vakttornet, och den här litteraturen skar de sönder och brände upp. Tusentals prenumeranter på Vakttornet och Vakna! förvägrades rätten att få sina tidskrifter.

I snabb följd genomletade polisen många bröders hem och konfiskerade litteratur. Polisen hotade dem med fängelse, om de fortsatte att gå på möten. En av de första bröder som fick besök av polisen var Manuel Almeida, som nu tjänar i avdelningskontorets kommitté. Trots att polisen inte hade någon fullmakt att gå in eller söka igenom hemmet, konfiskerade den alla publikationer utgivna av Sällskapet. Innan förföljelsevågen var över hade den här brodern inte bara fått sitt hem genomletat sju gånger, utan han inkallades också lika många gånger till långa förhör av PIDE. Därefter började polisen göra razzior mot Rikets salar i Lissabon, och i början av år 1962 stängdes den första på order av polisen.

 DEN FÖRSTA RÄTTEGÅNGEN

År 1962 rapporterade någon för polisen att en grupp på 12 bröder höll ett möte. Bröderna kallades till polishögkvarteret för förhör, och de hotades med fängelse om de fortsatte att komma tillsammans för att studera bibeln. I januari 1963 fick några av bröderna följande order från chefen för den offentliga säkerhetspolisen i Caldas da Rainha:

”Jag befaller vilken som helst bemyndigad agent ... att med alla lagliga formaliteter underrätta [broderns namn], som bor vid [adress] i staden Caldas da Rainha, i kommunen Caldas da Rainha, att: Han inte kan fortsätta att läsa bibeln eller utöva Jehovas vittnens verksamhet eller någon annan verksamhet av religiös karaktär och att han inte heller kan befrämja, grunda, organisera eller leda sådana sammanslutningar av internationell karaktär som den han har sagts tillhöra.”

Inrikesministeriet anklagade bröderna för att hålla religiösa möten utan att först skaffa sig tillstånd. När rättegången började den 21 mars 1963, blev domaren förvånad över att se att rättssalen var full av åskådare. Rättsfall av det här slaget, där staten var åklagare, tog vanligtvis bara några minuter. Den ärlige domaren var så intresserad av att fallet skulle bli rättvist behandlat att rättegången varade närmare tre timmar. Han lät tre vittnen för svarandesidan tala och ställde flera frågor angående bibliska ämnen. Utslaget visade sig bli till förmån för sann tillbedjan — svarandesidan frikändes.

EN KRETSSAMMANKOMST BLIR INSTÄLLD

I juli 1963 planerades en kretssammankomst i Faro på Portugals sydkust. Bröderna hyrde ett stort  magasin för att visa en av Sällskapets filmer, men någon inkom med klagomål hos polisen. I sista minuten ställde bröderna in föreställningen. Detta var ett vist beslut. Polisen hade underrättats om att det pågick ett ”politiskt möte”, så vid midnatt omringade en grupp kravallpoliser magasinet. De hade skjutklara maskingevär och förberedde sig för vad de trodde skulle bli väpnat motstånd. Hur snopna blev de inte när de fann att magasinet var tomt! Kretstillsyningsmannen, Césario Gomes, fick sedan sitta i långa förhör. Han berättade vad som därefter hände:

”Allt som hade konfiskerats i min bil fördes in och placerades på polischefens skrivbord. Det som mest bekymrade mig var en lista med namn och adresser på alla tillsyningsmännen i kretsen. Jag var säker på att han skulle se listan. Jag bad omedelbart till Jehova, och jag bad om hans hjälp att skydda mina bröder i enlighet med det som sägs i Psalm 118:6—8. Därefter, när polischefen undersökte varje sak och skrev ned en beskrivning av den, kunde jag lägga min armbåge på ena hörnet av skrivbordet. När han distraherades lyckades jag avlägsna papperet med namnen. Jag bad därefter om tillåtelse att få gå på toaletten och spolade då snabbt ner listan i toalettstolen.”

MISSIONÄRER TILL KAP VERDEÖARNA

Ett betydande år för verksamheten på Kap Verdeöarna var år 1962, då George Amado, som utexaminerats från Gilead, kom dit. Kort därefter kom en pionjär med särskilt uppdrag, Jack Pina, för att arbeta tillsammans med missionären på ön Brava. Inom två månader rapporterade missionären 14 bibelstudier  i hem, och snart församlades 20 personer för bibelstudiet varje vecka. Vid firandet av Åminnelsen år 1963 var så många som 45 personer närvarande. Sedan inträffade det något som gjorde att situationen förändrades. De båda pionjärerna fick order att lämna öarna. Men sanningens säd hade såtts ut och slagit rot.

RESEÄVENTYR

Sammankomsten ”Eviga goda nyheter” i Milano år 1963 är en sammankomst som man särskilt minns av olika orsaker. Det var det första internationella konventet där portugisiska delegater var närvarande och där hela programmet framfördes av portugisiska bröder på deras eget språk. Den 400 mil långa resan tur och retur var också oförglömlig. För de flesta bröderna var detta deras första utlandsresa. För att kunna göra resan köpte några sin första bil efter att ha tagit körkort. En broder hade problem med kopplingen och växellådan; den ena växeln efter den andra gick sönder. Det var en märklig syn att till sist få se honom backa in i staden, eftersom det bara var backen som fungerade.

Broder Américo Campos från Almada berättar vad som hände med deras karavan på tre bilar: ”I Barcelona bestals två bröder på alla sina pengar såväl som sina pass. Men på återvägen fick vi erfara att de franska tjuvarna var mer rutinerade än sina spanska kolleger. Medan vi sov tungt bröt de sig in i våra bilar och tog allt. De gick till och med in i våra tält och tog våra pengar och souvenirer. Vi var utblottade i materiellt avseende, men vi hade fått så mycket i andligt avseende vid konventet att vi  kom med positiva kommentarer om hur sanna Jesu ord i Matteus 6:19 är: ’Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl.”’

FÖRFÖLJELSE INSPIRERAD AV KYRKAN FORTSÄTTER

Tidningarna började ge vittnena mer och mer ogynnsam publicitet. Under sommaren 1963 sändes en serie på fem TV-program om vittnena från Lissabon. En romersk-katolsk präst ledde samtalen, och han njöt av att ge en grovt felaktig bild av Jehovas folk.

På kvällen den 22 augusti 1963 bröt fem agenter från PSP (Allmänna säkerhetspolisen) med pistoler i händerna sig in i ett privat hem i kuststaden Aveiro uppe i norr och avbröt det lokala mötet. Alla arresterades och togs till polisstationen. Klockan fyra på morgonen släpptes barnen. De andra måste vänta till klockan 19.30 följande kväll. De anklagades formellt för att hålla ett illegalt möte. Allt var alltså bäddat för vittnenas andra rättegång i Portugal. Bevismaterialet visade att det gjorts intrång i ett privathem. Det dröjde nästan en hel månad innan domaren förklarade alla de 10 vittnena skyldiga. Broder António Beirão och hans hustru ansågs ansvariga för mötet, och fastän de hade två små barn dömdes de till en månads fängelse.

FÅNGAR VITTNAR I ANGOLA

Under tiden påverkades straffarbetslägret i Angola av Vatikankonsiliet år 1963. Representanter för kristenhetens sekter begärde tillstånd av lägerledningen  att få hålla ekumeniska bönedagar. De fångar som var mest kvalificerade att representera de olika religionerna inbjöds att ta del i dessa bönesessioner. Broder Mancoca, som inbjöds att representera Jehovas vittnen, avböjde. Men han utnyttjade tillfället att förklara varför vittnena inte ville delta i möten där olika trosriktningar var representerade.

Dessa så kallade vänliga ledare ur kristenheten ansåg att broder Mancoca var mycket oförskämd, och de försökte hämnas. De utnyttjade lägerledningen för att försöka tysta ner honom. Lägermyndigheterna förbjöd honom uttryckligen under hot om dödsstraff att ha religiösa samtal med medfångar eller att ta del i någon som helst religiös verksamhet. De sade till honom att hans ”anhängare skulle förvisas till straffkolonier på Kap Verdeöarna om han inte lydde order”. Broder Mancoca skrev ett brev till lägerledningen och förklarade artigt att han inte kunde lyda sådana här order och att detta faktiskt var i strid med den portugisiska konstitutionen, som garanterar religionsfrihet.

Reaktionen på brevet lät inte vänta på sig. De avskilde Mancoca från alla de övriga fångarna och höll honom på ett avstånd av omkring 60 meter från dem, så att han inte skulle kunna tala med någon. Lägervakterna höll ännu noggrannare uppsikt över honom för att se till att han inte utövade sin religion eller läste bibeln. Trots dessa svårigheter kunde Mancoca översätta broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” till umbundudialekten.

Det blev uppenbart att de isolerade grupperna i Luanda behövde hjälp, och i mars 1963 flyttade därför Manuel da Silva och hans hustru och båda  barn till Angola på inbjudan av Sällskapet. Eftersom de båda var pionjärer med särskilt uppdrag, organiserades verksamheten snabbt och gav fina resultat. Sedan, den 14 oktober 1963, arresterades och fängslades Manuel da Silva och Manuel Acácio Santos i Luanda. Månaden därefter arresterade PIDE den broder som hade haft hand om verksamheten i Luanda, Manuel Gonçalves Vieira. Polischefen sade till honom: ”Jehovas vittnens verksamhet har blivit förbjuden över hela Angola.”

Polisen ställde nu Vieira inför ett ultimatum: Att underteckna en deklaration där han lovade att upphöra med all verksamhet förbunden med Jehovas vittnen eller att sättas i fängelse. När han vägrade att låta sig skrämmas, sattes han i isoleringscell i två månader, trots det förhållandet att hans hustru väntade deras tredje barn inom några veckor. Vid det här laget hade Manuel da Silva också satts i isoleringscell, därför att han hade predikat de goda nyheterna för medfångar.

Slutligen, den 23 januari 1964, fick de tre bröderna meddelande om att de skulle deporteras till Portugal.

POLISENS VERKSAMHET

Under tiden hände följande i Lissabon. Broder Joaquim Martins, som hade varit ett troget vittne ända sedan år 1939, var nu en framgångsrik affärsman, som drev flera kemtvättbutiker. I februari 1964 fick han oväntat besök! PIDE-agenter snokade igenom hela hans hem och hans butiker i ett försök att finna publikationer utgivna av Sällskapet. De konfiskerade hans litteratur, inbegripet en värdefull boksamling med böcker ända sedan år 1925.

 I en av butikerna hade han en stor tank som användes vid hemliga dop, och under årens lopp hade massor av bröder blivit döpta i den. Senare sålde broder Martins sin firma och blev pionjär. Han dog trogen år 1979.

Under år 1964 fick ledande portugisiska medborgare genom olika nummer av tidskriften Vakna! såväl som genom brev från hela världen reda på vad som egentligen hände i deras eget land.

Broder Manuel Leal på Azorerna tyckte att det skulle vara bra att lämna exemplar av Vakna! i händerna på de lokala myndigheterna. Han gav exemplar av tidskriften till distriktsguvernören, polistjänstemän och andra. Flera dagar senare blev han kallad av PSP till att inställa sig för förhör. Efter att ha utsatt honom för ett hårt förhör befallde polisen honom att avslöja namn och adress på dem som hade fått tidskrifter av honom. Leal vägrade och sade att han inte ämnade ge några upplysningar som skulle leda till att oskyldiga människor blev föremål för förföljelse. Chefen började skriva en rapport om förhöret, men han blev villrådig när han måste uppge att orsaken till att Leal inte ville uppge namnen och adresserna var att polisen då skulle förfölja dessa människor. Frustrerad slet han upp papperet och lämnade rummet.

Arbetet överlämnades till slut till en sekreterare, och chefen hjälpte till. De blev båda förvirrade. När rapporten till slut var färdig, vägrade broder Leal att underteckna den, eftersom den gav en felaktig bild av förhållandena. Leal berättar: ”När jag försökte förklara vår tro och använde namnet Jehova, skrek chefen: ’Använd inte det namnet! Om du säger det en gång till, kommer jag att ge  order om att du sätts i fängelse!’ Jag svarade att jag måste använda det namnet om jag skulle försvara mig, och hur som helst så fanns just det här namnet i den katolska mässboken, vilket jag omedelbart visade dem till deras stora förtret. Jag fick avge ett utmärkt vittnesbörd.”

REGERINGENS MOTSTÅND INTENSIFIERAS

Myndigheterna förhärdade sina hjärtan. Under oktober 1964 spreds en ytterst fördomsfull rapport av inrikesministern, där det hette:

”Det måste bli ordentligt uppfattat att sekten ’Jehovas vittnen’ inte är en religiös sekt, eftersom deras syften är rent materiella: Regeringarna, myndigheter och kyrkor och existerande kulter skall bort för att bereda vägen för installerandet av en universell teokrati. Användandet av bibeln är inget  annat än en propaganda- och försvarsmetod inför myndigheterna av en rörelse med ambitiösa politiska mål [kursiverat av dem].”

Med den här regeringsrapporten som stöd började polisen organisera dagliga razzior mot brödernas hem utöver hela landet.

Med hjälp av Förenta staternas utrikesdepartement ordnades det så att en utländsk delegation på tre vittnen skulle få samtala med dr Franco Nogueira, den dåvarande utrikesministern, för att försöka klargöra vår ståndpunkt. Den utländska delegationen, som bestod av bröderna Philip Rees, Richard Abrahamson och Domenick Piccone, reste till Lissabon, och den 25 februari 1965 förklarade de vår strikt neutrala ståndpunkt. Doktor Nogueira lovade att undersöka saken och förklarade att det inte fanns någon uppenbar orsak till att förvägra Jehovas vittnen religionsfrihet. Men det enda svar man fick var att polisingripandena ökade oavbrutet.

Trots de svåra tiderna växte organisationen. Man nådde en ny toppsiffra på 2.839 förkunnare i april 1965, och fyra kretsar var organiserade för att ta hand om de många nya församlingar som växte fram.

POLISENS METODER

Varför många ansåg Portugal vara en polisstat är inte svårt att förstå med tanke på alla de organ som fanns för att upprätthålla lagen. Där fanns allmän säkerhetspolis (PSP); republikanskt nationalgarde (GNR); militärpolis (PM); polis som patrullerade på vägarna (PVT); juridisk polis (PJ); och den internationella polisen och statens försvar  (PIDE), som var allmänt känd som den hemliga polisen. Våra bröder blev omilt behandlade av GNR och PIDE. Allmänheten fruktade framför allt för PIDE, som var starkt beroende av ett angiverisystem mot betalning. Det uppges att den utformades efter nazisternas Gestapo med hjälp av Gestapoagenter under andra världskriget.

Många av våra unga bröder blev brutalt behandlade av PIDE på grund av vittnenas neutralitet. Luís António de Silva Canilhas från Larajeiro i Almada berättar vad som hände honom efter två timmars förhör den 9 juli 1965:

”När de hade stängt alla fönster och dörrar, började de slå mig över hela kroppen. Ett slag i magen slog mig till golvet. Ett annat slag gav mig ett blått öga. Eftersom jag haltade på ett ben, kunde jag inte stå upp, och därför lyfte de upp mig i öronen och började slå mig än en gång. De här männen såg inte ut som människor, när de behandlade mig som en hund.”

Äldre människor blev också skamligt behandlade. I juli kallades den 72-årige Manuel Vaz, en tillsyningsman i Lissabon, till PIDE-högkvarteret för förhör. I fem timmar blev han förhörd och utsatt för oförskämda förolämpningar. ”Den katolska religionen är den sanna religionen”, sade en PIDE-agent till broder Vaz. ”Den har bevarat bibeln och följer Jesus Kristus och apostlarna. En sådan okunnig man som du skall inte komma och undervisa i bibeln. Det skall bara de göra som är bemyndigade. Men du skulle allt gärna vilja att din religion bleve fri, eller hur? Det blir den aldrig! Nej, aldrig!”

När sommaren 1965 närmade sig, förberedde sig omkring 400 bröder för den långa resan till Basel i  Schweiz för att vara med vid sammankomsten ”Sanningens ord”. I sista minuten beslöt PIDE att hindra konventplanerna. Bara en dag före avresan sade polisen till 50 bröder som hade fått tillåtelse att resa att tillståndet var annullerat. Till polisens stora förtret hade en buss full med bröder redan kört. Ett ilsamtal till gränsen var till ingen nytta. Bussen var redan en bra bit inne i Spanien!

I november 1965 sammanstrålade tre polisagenter vid ett Vakttornsstudium i Rossio ao Sul do Tejo, där en grupp på 17 bröder var församlad. De upplöste mötet och beslagtog alla biblar och all litteratur. De visiterade bröderna och förde dem till polisstationen under det att en skara nyfikna åskådare, som nu började likna en pöbelhop, skrek hånfulla och ärekränkande saker åt dem.

Den kvällen meddelade man bröderna att de skulle släppas mot en borgen på 2.000 escudos (omkring 360 kronor) var. Det var bara sju som kunde skrapa ihop den summan. Därefter släppte polismyndigheterna alla utom António Manuel Cordeiro och Tiago Jesus da Silva, som ansågs vara de som organiserat mötet. Borgen för dem sattes till 20.000 escudos vardera (omkring 3.600 kronor), en skandalös summa för den genomsnittlige medborgaren, vars månadslön bara var 1.700 escudos (omkring 310 kronor). De hölls isolerade i flera dagar och fick sedan sitta i fängelse i tre månader tills åtalen slutligen lades ner.

Samma dag som polisen upplöste mötet i Rossio ao Sul do Tejo besökte PIDE-agenter Rikets sal i  universitetsstaden Coimbra. Efter att ha lyssnat i omkring tjugo minuter satte de stopp för mötet, varefter de konfiskerade alla biblar och all litteratur utgiven av Sällskapet. När tillsyningsmannen bad att de skulle få behålla sina personliga exemplar av bibeln, svarade polisen: ”Nej, det kan vi inte tillåta. Vi måste ta dem, eftersom ni har strukit under i era biblar, vilket innebär att just de där skriftställena har fått en annan tolkning!”

MOTSTÅNDARNA ÖVERLlSTAS

Om polisens verksamhet blev allt intensivare, så blev bröderna allt påhittigare i fråga om att klara av dessa kinkiga situationer. Detta belyses av en 17-årig förkunnares erfarenhet. Han berättar:

”På grund av saker som jag inte rådde över kom jag en kvart för sent till lokalen. Jag såg omedelbart att det var någonting som inte var som det brukade: En man gick fram och tillbaka utanför lokalen. Jag tänkte genast att detta måste vara en PIDE-agent. Jag började också gå fram och tillbaka, men i motsatt riktning. Vi möttes flera gånger. Till slut, efter en kvart, gick mannen fram till mig och viskade: ’Jag fick det intrycket att du var en av dem, men nu ser jag att du inte är det. Du gör möjligen inte samma sak som jag gör?’ Utan att tveka svarade jag: ’Visst, ursäkta mig bara att jag kom lite sent.’ Han svarade: ’Det gör ingenting alls; du kanske kan hålla ett öga på den här platsen medan jag går och äter kvällsmat. Jag kommer snart tillbaka!’ Jag svarade: ’Var bara lugn, jag skall ta hand om det hela.’ Efter att ha väntat i några minuter gick jag in i lokalen. När jag hade  förklarat för bröderna vad som hade hänt, lämnade vi alla snabbt lokalen!”

TILLVÄXT PÅ ÖN MADEIRA

Bröderna upplevde också motstånd på ön Madeira, men verksamheten gick fint framåt. År 1966 hade en broder på Madeira den ovanliga erfarenheten att en polis följde med honom från dörr till dörr. Han hade blivit arresterad medan han tog del i tjänsten från hus till hus, och vid polishögkvarteret uppstod tvivel om huruvida han var ute i enbart bibliska ärenden, när han besökte hemmen. Polisen kom fram till att det bästa sättet att avgöra saken på var att gå tillbaka till de hem han hade besökt och ta reda på hur det förhöll sig. Brodern gav sig alltså i väg åtföljd av polisen. Vid varje dörr bekräftade man det som hade sagts, och ett ytterligare vittnesbörd avgavs. Många av dem som inte hade lyssnat vid broderns första besök blev häpna över att se en polis tillsammans med honom, och den här gången lyssnade de noga! Polisen ville sluta efter en liten stund, men brodern insisterade på att de skulle fortsätta för att kontrollera alla hemmen han hade besökt. Vid slutet var polisen rätt trött och sade att han sannerligen skulle avge en gynnsam rapport över broderns uthållighet och förmåga att förklara bibelns budskap!

RIKETS SALAR STÄNGS

Över hela Portugal blev Rikets salar mer och mer en måltavla för polisens razzior. Man blev av med värdefull utrustning. Försöken att legalisera organisationen hade inte lett till några påtagliga resultat. År 1966 var tiden därför inne att göra en realistisk  bedömning av vår situation. Olika faktorer tydde på att Rikets verk skulle kunna utföras bättre om man träffades i små grupper i privata hem. Trots att regeringen vägrade att ge oss lagligt erkännande, gick det inte att förneka att vi fanns. Jehovas vittnen fanns i allt större antal, och de predikade framgångsrikt de goda nyheterna.

Även om bröderna helt och fullt litade på den ”trogne och omdömesgille slavens” ledning, var detta en svår tid för många bröder. Somliga undrade hur organisationen skulle kunna gå framåt. Många undrade hur en församling skulle kunna fungera effektivt i små bokstudiegrupper på omkring tjugo förkunnare. Detta innebar utan tvivel mycket mer arbete, eftersom varje grupp måste genomföra hela programmet på fem möten i veckan. Många bröder och systrar hade antingen uppgift på tjänstemötet eller i skolan i teokratisk tjänst varje vecka! Men deras farhågor visade sig obefogade, eftersom mer arbete ledde till större andlighet och tillväxt.

EN BETYDELSEFULL RÄTTEGÅNG

I juni 1966 hölls en rättegång i en av Lissabons domstolar. Över hela Portugal följde man uppmärksamt rättegången, som gällde 49 medlemmar av Feijóförsamlingen. Det hela hade börjat ett år tidigare, när polisen upplöste ett möte med omkring sjuttio personer närvarande hemma hos Afonso Mendes och arresterade tillsyningsmännen, Arriaga Cardoso och José Fernandes Lourenço.

Efter 4 månader och 20 dagar i fängelse släpptes de båda bröderna mot borgen. Medan de satt i  fängelse förvägrades de allt läsmaterial inbegripet bibeln, och de utsattes för förhör i flera timmar. Staten förberedde en rättegång mot de båda tillsyningsmännen och mot 47 andra medlemmar av församlingen. Borgen sattes till 2.000 escudos (omkring 360 kronor) vardera. Regeringen utarbetade en resumé på 416 sidor. Vittnena anklagades för ”ett brott mot statens säkerhet” och vidare: ”De utgör en politisk rörelse som kommer från olika länder och som har som mål att skapa oro bland folkmassorna och framför allt bland ungdomar i värnpliktsåldern och att få dem att visa ohörsamhet och ägna sig åt omstörtande verksamhet.”

När dagen för rättegången kom, var bröder från hela landet på plats för att ge moraliskt stöd. Man hade till och med chartrat en buss ända från Oporto i norr. Polistjänstemännen hade aldrig sett någonting liknande — hundratals vittnen som sammanstrålade i domstolsbyggnaden.

När Lissabontidningen O Século rapporterade om händelsen, skrev den: ”Vemhelst som i går kom till Largo da Boa Hora [torget vid domstolsbyggnaden] fick se en märklig syn. ... Fönstren på andra och tredje våningen, såväl som alla korridorer, var fulla av folk. På pation var det fullpackat med folk. ... Det förekom inga oroligheter. Man beräknade att det fanns över 2.000 personer i och omkring byggnaden. Det var första gången man hade sett så mycket människor där. Flertalet av dem var sådana som sympatiserade med de anklagade och deras religion.”

Domaren António de Almeida Moura talade genast om för den förste av svarandena, Arriaga  Cardoso, att konstitutionella garantier för frihet och tillbedjan inte gäller för en sådan religion som Jehovas vittnen. Hans yttrande stod att läsa i Lissabontidningen Diário Popular för 24 juni 1966: ”Det finns ingen frihet för någon som hittar på en religion och gör vad han önskar i Guds namn eller vilket namn det nu än må vara. Han måste underordna sig människor som styr saker och ting här på jorden. ... Ni anklagas för allmän ohörsamhet mot nationens lagar.”

När broder Cardoso började ta upp sin bibel och tänkte läsa Romarna 13:1 och påpeka att vi måste underordna oss de jordiska ”överordnade myndigheterna”, när deras lagar inte strider mot Guds lagar (Apg. 5:29), skyndade sig domaren att avbryta honom och förklarade enligt vad tidningen rapporterade:

”Använd inte bibeln! För er är det bibeln som gäller; för domstolen är det lagen som gäller. Bibeln styr inte civil verksamhet. Åberopa den inte; var och en tolkar den på sitt sätt och enligt sina egna intressen. Bibeln är inte statens grundlag. Domstolen behöver inte acceptera bibeln såsom en viss amerikan tolkar den som den portugisiska republikens politiska grundlag.”

På rättegångens andra dag lade svarandesidan fram en ansenlig mängd bevis för att visa att Jehovas vittnen inte råder eller uppmanar någon att bryta någon regerings lag. Vid den sista sessionen, den 7 juli 1966, avslöjade försvarsadvokaten, doktor Vasco de Almeida e Silva, oförskräckt att regeringens resumé saknade fakta. Han påpekade eftertryckligt att man inte hade lagt fram en tillstymmelse till bevis för att vittnena ”utgör en politisk  rörelse” och att de uppmanar ”folkmassorna ... att visa ohörsamhet och ägna sig åt omstörtande verksamhet”.

Han slutade sitt modiga försvarstal med en mästerlig vädjan till domstolens ledamöter att med respekt begrunda det råd som lagläraren Gamaliel gav under det första århundradet. När han citerade detta, tittade han på domarna och bönföll dem vänligt: ”Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas; (därför att om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem;) annars kanske ni befinns vara sådana som faktiskt strider mot Gud.” — Apg. 5:38, 39.

Den allmänne åklagaren skaffade inte fram ett enda vittne under den tre dagar långa rättegången, och han försökte inte heller korsförhöra någon av de svarande eller något vittne på svarandesidan. Han hade faktiskt bara yttrat sig en enda gång under rättegången, och nu vid avslutningen sade han bara: ”Jag begär rättvisa.”

Två dagar senare dömde domstolens ledamöter alla de 49 vittnena till fängelsestraff som varierade mellan 45 dagar och fem och en halv månader. Portugisiska advokater kallade rättegången för ”ett hån”, ”ett hyckleri” och ett ”justitiemord”. Man överklagade omedelbart domen till Högsta domstolen, och det framstod nu tydligare än någonsin att striden för sann tillbedjan förestod.

DET KRÄVS FÖRSIKTIGHET

Rättegången hade knappt hunnit sluta förrän det var dags att ge sig i väg till Frankrike för att vara med vid områdessammankomsten ”Guds fria söner”.  Myndigheternas fientlighet mot vittnena kom än en gång upp till ytan. Den här gången avslogs omkring 150 bröders ansökan om ett kollektivt pass precis när de gjorde sig i ordning för resan.

En intressant erfarenhet i samband med konventet i Frankrike år 1966 visar hur man ibland får beskydd på ett märkligt sätt. Avdelningskontorets tillsyningsman, Paul Hundertmark, hade skrivit ett memo till avdelningskontoret i Paris och redogjort för sina resplaner med flyg. Han tänkte ta med sig några viktiga dokument ut ur landet. Eftersom avdelningskontorets adress var hemlig, använde han Manuel Almeidas adress som avsändare. Kort därefter gjorde PIDE en razzia i Manuels hem och letade efter litteratur, men de fann ingen. Poliskommissarien hotade Manuel med att han skulle förlora sitt arbete, om han inte talade om var litteraturen fanns gömd. För att visa att han menade allvar bad han att få hans arbetsgivares namn och adress och skrev ner detta på en papperslapp som han hade i handen. Under husrannsakans gång lade kommissarien papperet på bordet. När han senare lämnade huset glömde han sin lapp. Manuel plockade kvickt upp den och såg ett konstigt budskap på baksidan, som kort och gott löd: ”Korrespondens. L. Pontes, Paris.” Detta sade honom ingenting.

Några dagar senare besökte broder Hundertmark Manuel, och denne visade honom papperet. Broder Hundertmark visste omedelbart vad det betydde! PIDE hade snappat upp hans anonyma memo till tillsyningsmannen vid avdelningskontoret i Paris, L. Jontes (de hade stavat namnet fel), och det var uppenbart att de visste allt om hans resplaner för att komma till Paris. Tillsyningsmannen  för avdelningskontoret inställde givetvis sin resa till konventet, och både han och de konfidentiella handlingarna befann sig ännu en gång i säkerhet.

Lissabontidningen Diário da Manha publicerade den 14 juli 1966 en artikel på första sidan, som verkligen väckte bröderna och lärde dem en värdefull läxa. På något sätt hade ett konfidentiellt brev med anvisningar om resorna till områdeskonventet i Frankrike hamnat i myndigheternas händer, och hela innehållet publicerades nu i tidningen. Nu måste bröderna tänka mer på Jesu råd att visa sig ”vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) Men omkring 430 personer lyckades vara med vid områdeskonventet, och de kommer fortfarande ihåg de första bibliska dramerna, till exempel det om Josef i Egypten och hur han bestämt avvisade Potifars hustru, när hon försökte förföra honom.

Att dessa dramer var värdefulla och kom i rätt tid visas av den erfarenhet en broder i Angola hade. Han arbetade som lastbilschaufför på en stor plantage, och där gjorde man ofta narr av honom därför att han vägrade att äta mat som innehöll blod och därför att han inte ville umgås med prostituerade. En dag efter en alldeles speciell middag — där arbetarna var närvarande — avgav han ett fint vittnesbörd och avslöjade att det är emot Guds vilja att utföra magiska konster. En spiritist blev mycket irriterad över detta, och tillsammans med andra arbetare beslöt han att pröva hur stor motståndskraft brodern hade när tillfälle till sexuellt umgänge öppnade sig. Efter det att han hade gett sig i väg till sitt nattskift lejde man en prostituerad för att förföra honom. När han återvände till sitt  logi, blev han förvånad över att finna en kvinna i sängen. När han befallde henne att gå ut ur hans rum, hördes det våldsamma skrattsalvor från det angränsande rummet. Men deras spratt hade misslyckats.

SANNINGEN SPRIDS UNDER FÖRFÖLJELSE

Men det största provet i Angola fortsatte att vara våldsam förföljelse. Vid straffkolonin nära Serpa Pinto blev broder Mancoca många gånger erbjuden att skriva under papper och avsäga sig sin tro. Den lilla mängd litteratur han kunde få tag i konfiskerades återigen, men lägerföreståndaren gav honom två böcker i present, som var skrivna av motståndare till vittnena. Mancoca erinrar sig: ”När de hade gett mig de här böckerna, uppmanade de mig gång på gång att följa samma kurs som dessa personer hade slagit in på. De lovade mig fullständig frihet, om jag bara ville samarbeta med myndigheterna. Jag skulle egentligen ha blivit fri när jag hade avtjänat ett straff på fem år, men eftersom jag inte samarbetade på det sätt de önskade, vägrade de att släppa mig.”

Detta fick till följd att Mancoca år 1966 överfördes till det isolerade arbetslägret São Nicolau i provinsen Mossâmedes. Han ryste när han såg sin nye lägerföreståndares ansikte; det var ingen annan än den korpral som nästan hade slagit ihjäl honom i Luanda år 1961, när han arresterades första gången. Mancoca fick höra att han mycket snart skulle få lära sig vem som hade rätt — vittnena eller staten. Mancoca säger, när han tänker tillbaka på den här tiden: ”Trots att man utsatte mig för ständiga förhör för att tvinga mig att ändra mig, satt jag  inte heller här med armarna i kors och väntade på friheten. Jag visste att overksamhet är detsamma som döden. Jag var inte död ännu, och därför ville jag fortsätta att använda min livsande till att lovprisa Jehova.”

Mancoca sökte efter tillfällen att avge informella vittnesbörd inför andra fångar, och han var mycket försiktig när han gjorde detta. Denne trogne broders tjänst blev rikt välsignad, eftersom det kom att bli en grupp på 12 intresserade personer. Ibland skickades några av dessa, som tillhörde de pålitligare fångarna, på uppdrag till Mossâmedes och lyckades då föra in värdefulla tidskrifter, som de gömt i sina skor, i lägret.

Bröderna i Angola bedrev sin verksamhet under de största svårigheter, med sträng polisbevakning. År 1967 gick bröderna João Pedro Ginga och António Sequeira gatan fram i Mossâmedes — de var ute i rent personliga ärenden — när polisen plötsligt dök upp och arresterade dem. De överlämnades till ett förvaltningsråd och dömdes utan rättegång till två års tvångsarbete. Båda dessa bröder hade tidigare avtjänat treåriga fängelsestraff.

Brödernas nitiska ansträngningar att sprida Rikets budskap fick till följd att grupper av fångar i varje straffarbetsläger lärde känna sanningen. Fångar brukade skriva till Lissabon och be om hjälp. Vi citerar ett utdrag ur ett sådant brev som kom från Mossâmedes: ”Jag har bett Jehova att skicka en kvalificerad broder för att hjälpa oss. Flera av oss här är redo att symbolisera vårt överlämnande. Trots att motståndet är stort, har vi blivit mer än beskyddade. Med hjälp av en vänlig polis har vi fått en del litteratur i hamnen här. Guds förmåga att uppehålla är verkligen stor.”

 EN NY TAKTIK

Den rena tillbedjans fiender förtröttas inte när det gäller att försöka baktala eller snärja Jehovas tjänare. Under oktober 1966 tänkte de portugisiska myndigheterna ut en djärv plan för att förmå Jehovas vittnen att hålla en massdemonstration mot regeringen. I början av månaden fick flera tillsyningsmän i Lissabon följande meddelande undertecknat med en lokal tillsyningsmans namn:

”Broder Jehova!

På grund av att församlingarna i Förenta staterna har beslutat att stödja vår stora protestkampanj mot regeringen ombeds man att ge så stor publicitet som möjligt åt att alla Jehovas vittnen skall infinna sig för att ta del i en TYST DEMONSTRATION vid inrikesdepartementet vid Praça do Comercio [ett torg i Lissabon] klockan ett på eftermiddagen [lördagen] den 15 denna månad.

För vår Gud Jehova

Silvério Silva”

Avdelningskontoret skickade genast ut ett meddelande daterat den 12 oktober 1966 till församlingarna i Lissabon och underrättade dem om denna fälla som var gillrad.

Det behöver väl knappast sägas att den här planen, som dessa ulvar i fårakläder tänkt ut, gick fullständigt i stöpet. Inte en själ infann sig till demonstrationen. Två bröder skickades ut för att kolla läget, och de såg kravallstyrkor av både polis och militär med vattenkanoner och blå färg redo, och dessa väntade bara på att få kasta sig över alla eventuella demonstranter!

 PRESSEN ÖKAR PÅ AZORERNA

Samtidigt som detta hände arresterades pionjären Manuel Leal på Azorerna av en PIDE-agent, när han den 12 oktober 1966 talade med en granne. Under bilfärden till polisens högkvarter bad agenten Manuel flera gånger att uppge namn och adress på personer som han hade vittnat för. Till den hemliga polisens stora förfäran svarade pionjären: ”Din far!” Leal hade faktiskt talat med polisens far vid flera tillfällen. Leal berättar: ”När jag sade namnet på hans far, blev han så upprörd att han sade till mig: ’Nämn aldrig min fars namn igen!’ Under återstoden av färden ställde han inte några fler frågor.”

Vid polishögkvarteret talade PIDE-agenterna mycket oförskämt till Leal. De befallde honom att lämna ön Terceira. Hur reagerade han? ”Jag förklarade att jag hade bott på den här ön i över sexton år och att mina barn var födda här och att jag inte var intresserad av att flytta. De hotade mig med 80 dagar i fängelse, om man kom på mig med att predika igen. De sade till mig att om jag skulle kunna stanna kvar på ön, måste jag finna en öbo med gott anseende som kunde ställa borgen för mig och ta på sig ansvaret för min vistelse på ön. Sedan befallde de mig att återvända hem. Eftersom de hade tagit alla mina tillhörigheter, inbegripet mina pengar, bad jag dem att de åtminstone skulle ge mig de pengar jag behövde för att göra den omkring 2 mil långa resan hem. Polischefen vägrade och befallde mig att gå den sträckan.”

Broder Leal lyckades finna en inflytelserik öbo som trots hotelser från polisen erbjöd sig att ställa borgen för honom och att ta på sig ansvaret för hans vistelse på ön. Nu började prästerskapet med  polisens tysta medgivande att uppegga ungdomar ur den katolska aktionsgruppen att trakassera vittnena. Under år 1966 kastade pöbelhopar flera gånger sten på bröderna. Man släppte ilskna hundar på dem. Några vittnen blev knuffade och omkringfösta, medan man jagade andra med hackor som vapen! Våra bröder kände sig inte ledsna och pessimistiska under den här svåra tiden. Vilken inställning hade de? Leal berättar: ”Vi hade den anda som beskrivs i 2 Korintierna 6:10: ’Som bedrövade men alltid glada, som fattiga men berikande många, som de som ingenting har och ändå äger allting.”’

HÖGSTA DOMSTOLEN AVKUNNAR SIN DOM

Den 22 februari 1967 avkunnade Högsta domstolen sin dom i Feijófallet, som vi hade överklagat. Den fastställde den tidigare domstolens dom som löd på fängelsestraff för 49 församlingsmedlemmar. Alla 49 fick sina politiska rättigheter indragna under en period på fyra år. Tio intresserade personer, som inte var döpta vittnen, fick villkorliga domar. Fängelsestraffen varierade från en och en halv månad till fem och en halv månader. Domstolen dömde också varje vittne till böter på en summa som varierade mellan 1.350 escudos (omkring 240 kronor) och 5.000 escudos (omkring 900 kronor), och man krävde också 1.000 escudos (omkring 180 kronor) för rättegångskostnaderna av var och en.

Många systrar hade män som inte var med i sanningen, och dessa var villiga att skaffa fram de pengar som behövdes för att deras hustrur skulle slippa komma i fängelse, och därför blev det till sist bara 24 vittnen som fängslades. Det yngsta vittnet var 20 år, och det äldsta var 70 år. I vissa fall  fängslades både mannen och hustrun, vilket skapade problem för deras barn. Tjugo barn i åldrar mellan 15 månader och 16 år skildes från sina kristna föräldrar. Men bröder och systrar visade sin kärlek genom att erbjuda sig att ta hand om dessa barn. Det var faktiskt fler som erbjöd sig än vad som behövdes! Man gav också generösa bidrag till dessa barns uppehälle. Enbart från Förenta staterna kom vad som motsvarar 130.000 escudos (omkring 23.800 kronor). Vilket fantastiskt uttryck för omtanke och kärleksfullt deltagande!

Den 18 maj 1967 inställde sig de dömda vittnena själva vid underrätten för att sättas i fängelse. Systrarna blev anvisade till Mónicasfängelset och bröderna till Limoeirofängelset. Båda fängelserna ligger omkring tjugo minuters promenad från domstolsbyggnaden. Därefter följde en syn som man aldrig tidigare hade skådat. Bröderna blev tillsagda att gå över till fängelset utan eskort och anmäla sig själva. Tänk bara! Här var dessa ”farliga medborgare”, män och hustrur — dömda till fängelse därför att de utgjorde en fara för ”statens säkerhet” — fria att själva gå till fängelset! Den advokat som försvarade våra bröder, doktor Vasco de Almeida e Silva, sade personligen adjö till var och en. Han gjorde följande iakttagelse: ”Det förekom inget ropande eller skrikande. Inga känsloutbrott från systrarnas sida. De var beundransvärt lugna och värdiga och uppförde sig så som jag tycker att verkliga vittnen för den högste Guden bör uppföra sig. Man kan vara övertygad om en sak: Det kommer att utföras en hel del vittnande i dessa fängelser.” Och detta var så sant som det var sagt.

 UPPFÖRANDET UTGÖR ETT VITTNESBÖRD

Fängelseföreståndarinnan valde ut den 55-åriga pionjären med särskilt uppdrag, Alda Vidal Antunes, till speciell behandling. När föreståndarinnan befallde syster Antunes att brodera en duk till den katolska kyrkans altare, talade hon artigt om för henne varför hon vägrade, men sade att hon gärna skulle utföra annat arbete. För detta blev hon inlåst i ett kapell i flera timmar; slutligen överfördes hon till Tiresfängelset, som övervakades av katolska nunnor.

När vittnet kom dit försökte abbedissan tvinga henne att vara med vid mässan, men hon vägrade bestämt. Nunnorna lät henne sedan sitta isolerad i en kall cementcell i över en månad. Vår systers kristna uppförande påverkade så småningom andra fångar att uppföra sig bättre; de skrek mycket mindre och bankade inte längre lika mycket på celldörrarna. När det gäller Jehovas vittnen, medgav abbedissan slutligen: ”Dessa människor tror faktiskt på bibeln, förstår ni. Hela deras personlighet verkar vara annorlunda. När jag ser på människor av min egen religion, så ser jag en sådan skillnad.”

Medan Afonso Costa Mendes, en broder med fyra barn, var i fängelse, såg hans förman, som tyckte mycket illa om vittnena, chansen att få honom avskedad genom att avge en mycket ogynnsam rapport om hans arbete. Broder Mendes hade arbetat i företaget i nära trettio år, och hans pensionsförmåner stod på spel, men han visste att saken måste lämnas helt i Jehovas händer. Fängelsemyndigheterna gav brodern i uppdrag att arbeta tillsammans med socialdirektören, som iakttog hans fina uppförande. Sedan, en dag nära slutet  av straffperioden, kallade socialdirektören in honom på sitt kontor. Vilken överraskning var det inte för honom att där få träffa personalchefen på fabriken där han varit anställd, och denne fick nu höra vilken utmärkt arbetare vår broder var, en som förtjänade det största förtroende av vilken arbetsgivare som helst! Socialdirektören föreslog att han skulle få tillbaka sitt jobb med alla de förmåner han tidigare hade haft. Detta skedde också.

PLÅGANDET FORTSÄTTER

Medan bröderna avtjänade sina fängelsestraff, fortsatte arresteringarna utöver Portugal och Angola. Den 28 februari 1967 omringades en grupp på sju bröder i Luanda i Angola av sju PSP-agenter med gevär och maskingevär, medan de hade ett möte i ett privat hem. Agenterna konfiskerade all litteratur, också biblar, och lät sedan gruppen marschera i väg till polishögkvarteret för förhör, som varade till klockan två på natten. Polischefen avslutade det hela genom att säga att han hade några goda råd att ge gruppen: ”Jag vill varna er och ge er rådet att sluta upp med det här att studera bibeln och att i stället använda er tid förståndigare, till exempel till att förföra unga flickor. Om ni verkligen vill veta något om bibeln, gå då till prästen, som vet vad han talar om.”

Under den här tiden hade William Roberts och hans hustru, Dorothy, utfört missionärstjänst i norra Portugal sedan år 1959. Polisen hittade honom till slut i landets mest katolska stad, Braga, under ett kretsbesök där i april 1967. Myndigheterna konfiskerade deras papper om uppehållstillstånd, och kort därefter lämnade dessa nitiska evangelieförkunnare Portugal för att tjäna på Irland.

 GRÄNSMOTTAGANDE

Områdessammankomsten ”Gör lärjungar” hölls för Portugals räkning på sommaren 1967 i Marseilles i Frankrike. När bröderna återvände till Portugal i nio chartrade bussar, möttes de av en oväntad speciell mottagningskommitté. PIDE-agenter och tulltjänstemän konfiskerade omkring fyrtio kartonger litteratur på de sex första bussarna som kom till gränsen nära Elvas. När turister frågade vad det var som blev konfiskerat i alla de kartonger som staplades upp, kunde de knappast tro sina öron när de fick höra: ”Biblar och biblisk litteratur.”

En vaken broder, som talade med en turist som var på väg till Spanien, sade: ”Och detta är inte allt! Tre bussar till kommer den här vägen med mer av samma sort.” Då sade denne man som var fullständigt obekant: ”Jag skall se till att komma härifrån så fort jag kan. Kanske jag kan stoppa de andra bussarna och tala om för dem vad som händer.” Och mycket riktigt, det gjorde han. Den värdefulla litteraturen ställdes för tillfället in i ett förhyrt rum i Badajoz i Spanien. Det finns bevis för att någon gav myndigheterna en vink om att bröderna förde med sig litteratur hem från Frankrike.

Isabel Vargas, en godmodig och kraftig syster från Lissabon, berättar för oss hur hon vid ett annat tillfälle lyckades behålla något av sin litteratur: ”Polisen klev in i vår buss och sade till oss att ge dem all biblisk litteratur, annars skulle de ta den ändå. De staplade upp den på sätet precis framför mig. Min egen bibel, med de anteckningar som jag gjort under årens lopp, låg överst. Jag kunde bara inte motstå frestelsen: När de vände ryggen till tog jag ett djupt andetag och stoppade kvickt ner den framtill på min klänning. Flera andra böcker gick  samma väg. Det var ingen som lade märke till att jag plötsligt blev ännu kraftigare!”

Man vidtog stränga åtgärder mot syster Emília Afonso Gonçalves från Lissabon. Hon var född i Spanien och gift med en spanjor, men hennes far var portugis. Hon hade bott i Lissabon i 40 år. Nu fick denna ödmjuka 52-åriga änka besked om att lämna landet inom 48 timmar. Den spanske konsuln i Lissabon kunde inte få den här tiden förlängd, och han visade henne det officiella meddelandet från PIDE, där det uttryckligen stod att hon utvisades för att hon tillhörde ”sekten Jehovas vittnen”. Den 16 september 1967 for hon till Spanien.

EN MODIG INSTÄLLNING

Jehovas folk har ingenting att frukta, när de kallas inför myndigheterna. I stället för att vara rädda och försöka ställa sig in visar de den inställning som omnämns i Hebréerna 13:6: ”Vi kan alltså vara vid gott mod och säga: ’Jehova är min hjälpare; jag skall inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?”’ Broder Joaquim Freitas’ erfarenhet belyser detta: Han hade varit katolik och hade en firma med många anställda. När han fick en kallelse att inställa sig vid PIDE:s högkvarter, var det uppenbart att myndigheterna inte visste hur de skulle börja. Broder Freitas berättar bäst själv om vad som hände:

”De var ytterst artiga och sade till mig att det var tråkigt att de måste kalla in mig, eftersom min tid var dyrbar. Eftersom de verkade besvärade över att säga varför de önskade tala med mig, sade jag: ’Ja, min tid är dyrbar, och det är er också. Det måste vara något som ni, mina herrar, önskar få reda på. Ni kanske vill veta om jag är ett Jehovas vittne? Jo, det är jag! Är det kanske något mer ni vill veta?’

 Att jag så här gick rakt på sak bröt så att säga isen, och de talade om för mig hur dålig organisationen var och varför jag borde lämna den och bli en god katolik igen. Därefter fick jag lov att tala. Jag sade till dem att jag hade uppfostrats som katolik och att jag till och med hade en vän som var präst och som jag hade sett berusad. Jag hade precis som många andra varit omoralisk, men sedan jag studerat bibeln med vittnena hade jag rättat till mitt liv och levde nu som en kristen äkta man bör göra — med endast en hustru. ’Jag vill därför ställa er, mina herrar, en fråga: Skall jag återigen bli katolik eller förbli ett Jehovas vittne?”’ Det behöver knappast sägas att de snabbt lät honom gå därifrån.

DET GÅR FRAMÅT PÅ KAP VERDEÖARNA

Sedan missionären utvisades år 1963 hade det inte hänt så mycket på Kap Verdeöarna. Men år 1966 kom det en speciell gäst: En broder som bor i Förenta staterna återvände till sin fäderneö och placerade mycket litteratur och avgav ett vittnesbörd om Riket på öarna São Vicente och Santo Antão.

Den ensamme intresserade mannen på ön São Tiago, som år 1958 på egen hand hade lärt känna sanningen genom att läsa boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, som han hade hittat hemma hos en vän som var fotograf, fortsatte att korrespondera med avdelningskontoret i Lissabon. År 1965 hade han församlat åtta personer för att fira Åminnelsen. I ett brev till avdelningskontoret, där han berättade om denna lyckliga händelse, skrev han:

”Jag är ledsen över att behöva meddela er att bara sex av de åtta närvarande tog del av emblemen,  och det beror säkert på att de båda andra fortfarande är omogna.” Det var uppenbart att de behövde hjälp. Hur glada var de inte när de för första gången fick besök av en resande tillsyningsman år 1968! Vid tiden för Åminnelsen rapporterade tre förkunnare, och sammanlagt 31 personer kom tillsammans. Den här gången tog ingen del av emblemen.

NÄRA ÖGAT

Sommaren 1968 skulle det bli en områdessammankomst i Frankrike. Detta krävde flera månaders förberedelse, eftersom hela programmet, däribland dramer, måste översättas, övas in och spelas in på band. Familjen Ruas hade en erfarenhet i förbindelse med detta. Celeste berättar vad som hände:

”Vi var äntligen färdiga med bandet till dramat om Jeftas dotter, och det låg hemma hos oss för nästa repetition. På morgonen klockan sju ringde det på dörren. När vi frågade: ’Vem är det?’ sade besökarna att de var PIDE-agenter. Jag bad dem vänta en minut, tills jag hade klätt mig. Eftersom vi redan hade haft besök flera gånger av polisen, hade vi mycket lite litteratur hemma, men jag kom genast ihåg bandet. Jag tog kvickt ut bandet i köket, lyfte upp överdelen på gasspisen och stack ner det där och lade sedan tillbaka överdelen på sin plats.

Polisen kom in och började leta igenom hela huset och kom till slut till köket. De höll just på att avsluta sin husrannsakan, när vår dotter Dina klev in och sade: ’Mamma, jag skall koka lite kaffe’ och gick fram för att tända spisen. Vad kunde jag göra? Om jag hade sagt något, skulle man ha upptäckt bandet och konfiskerat det. För min inre syn  såg jag hur timmar och åter timmar av arbete gick upp i rök. Men lyckligtvis tände vår dotter gaslågan på motsatta sidan! Kaffet kokades, och polisen hittade aldrig bandet.”

Flera dagar senare var det nära att PIDE-agenter lade beslag på resehandlingar för 100 konventdeltagare. Broder Diamantino Fernandes berättar om vad som hände:

”Min hustru och jag och områdestillsyningsmannen gick över till broder Almeidas hem för att lämna alla handlingar och pengar för två chartrade bussar. Vi hade precis kommit innanför dörren i byggnaden, där han var portvakt, och lagt kuverten på bordet i entrén, när tre PIDE-agenter plötsligt kom in för att söka igenom broder Almeidas lägenhet. Två agenter gick nerför trapporna tillsammans med broder Almeida, medan den tredje började undersöka kuverten på bordet. Vi höll andan och bad Jehova att förblinda hans ögon. Utan ett ord lade han tillbaka kuverten på bordet och gick nerför trapporna för att sluta sig till sina kamrater. Så snart som han var utom synhåll plockade vi upp de värdefulla dokumenten och gick vår väg. Än en gång var det så tydligt att Jehova gav beskydd.”

Att Jesu anvisningar till sina lärjungar i Matteus 10:17: ”Var på er vakt mot människorna; de skall nämligen överlämna er”, är ett vist råd framgår av följande erfarenhet:

”Vi planerade en ’picknick’ för församlingen på en helgdag, mors dag, eftersom vi då hade en bra motivering till att vi församlades i Monsantoskogen. Vi posterade ut vakter på strategiska ställen, och bröderna tog med sig sina lunchkorgar och vin och en fotboll och en skivspelare. Det började närma sig middagstid. Det offentliga föredraget  hade hållits, och vi var på sista paragrafen i Vakttornsstudiet, när våra vakter gav varningssignalen. Alla kom i rörelse, och inom några minuter var lunchkorgarna öppnade, vinet serverades, skivspelaren spelade och pojkarna sparkade omkring fotbollen. Då visade sig en polis. Efter att ha bedömt situationen frågade han: ’Vad pågår här? Är det något slags religiöst möte?’ Den broder som förordnats till att vara gruppens talesman vid sådana här tillfällen svarade: ’Ni kan själv se vad som pågår. Vi har en picknick.’ Polisen gick därifrån utan ett ord.

För säkerhets skull pålystes det att vi skulle samla ihop all litteratur och alla biblar och lägga litteraturen och biblarna i en av de bilar som var parkerade en bra bit ner på vägen. Detta var inte mer än avslutat, när polisen återvände åtföljd av 15 GNR-soldater med gevär i händerna. De letade noggrant igenom lunchkorgarna, men kunde inte finna någon litteratur — inte ens en bibel. Med ett syrligt leende gick polisassistenten och hans mannar därifrån tomhänta, och han sade: ’Ja, ni lurade oss den här gången, men vi vet nog vad ni håller på med!”’

TIDERNA FÖRÄNDRAS

Tidigt i september 1968 fick premiärminister Salazar ett slaganfall. En ny regering bildades med professor Marcello Caetano som konseljpresident. Salazar förblev omedveten om förändringen ända till sin död år 1970. Maktöverföringen gick mycket lugnare till än vad många hade befarat.

I början av år 1969 lade vi märke till att polisingripandena minskade avsevärt. När poliserna arresterade bröder, behandlade de dem mycket artigare  och hövligare än tidigare. En PIDE-agent påpekade detta för en broder och sade: ”Har du inte lagt märke till hur vänligt du blir behandlad? Blir du kränkt på något sätt? Sitter du inte i en bekväm stol?” Det var verkligen uppmuntrande att se en mänskligare behandling. Det kom till och med in rapporter som vittnade om polisbeskydd i stället för om polisövergrepp.

En sådan rapport berättar om vad som hände vid ett möte i Lissabon, när två poliser ringde på dörren omkring klockan 22.När systern öppnade dörren, legitimerade de sig och sade att de hade fått klagomål därför att det hölls ett möte här och att de hade kommit för att kolla saken. Systern svarade taktfullt: ”Ja, jag förstår helt och fullt att ni gör er plikt, men min man har gett mig stränga order om att aldrig släppa in främmande män, när han inte är hemma. Jag hoppas därför att ni förstår min situation. Om ni vill, kan jag komma till polisstationen med detsamma i morgon bitti för att besvara eventuella frågor.” Polisen gick med på hennes förslag. Följande morgon blev hon vänligt mottagen av poliserna, och det här samtalet utspann sig:

”God morgon. Hur förlöpte ert möte i går kväll?”

”Jo tack, det gick bara fint”, svarade systern.

”Hur många var närvarande?”

”Jag vet faktiskt inte riktigt; omkring 25.”

”Nej, det var fler — 32 för att vara exakt; vi räknade dem när de kom ut ur huset”, sade poliskonstapeln. Han tillade: ”Det är faktiskt så att ni har några rätt besvärliga grannar i det där huset. De råkar alltid i svårigheter och har alltid något att klaga på. Vårt besök i går kväll var bara ett rutinbesök på  grund av ett klagomål. Men vi har vetat om rätt länge att det hålls möten där. Vi föreslår att du säger till era medlemmar att vara så tysta som möjligt när de går in i huset, så att ingen har någon orsak att klaga. Det kanske också kan vara bra att använda några andra hem emellanåt.”

I Vila Nova de Gaia, som ligger tvärs över Dourofloden från Oporto sett, tog händelserna en vändning som man inte varit med om tidigare. Två systrar gjorde ett av sina sista besök före lunch, när en hemmafru skaffade sig Sanningsboken. Hon bad systrarna vänta, medan hon gick efter pengar, och samtidigt passade hon då på att snabbt ringa till polisen. När polisen kom, sade han att hon också måste följa med till polisstationen, och detta var något hon inte hade väntat sig. Hon protesterade, eftersom hon höll på att laga mat åt sin man som snart skulle komma hem; men polisen insisterade.

Vid polisstationen gjordes en fullständig rapport över händelsen, och den besökta damen blev allt oroligare. Polisen talade om för henne att detta bara var början, eftersom hon, om saken kom upp i domstol, kunde räkna med att förlora mycket mer av sin tid. Damen svarade bestört: ”Oj då! Den enda orsaken till att jag ringde var att vår präst sade att det bästa sättet att behandla Jehovas vittnen var att omedelbart ringa till polisen. Om jag bara hade vetat vad jag skulle råka ut för, hade jag aldrig gjort det!” Polisen föreslog att hon skulle låta saken falla, och det gjorde hon mer än gärna.

1969 ÅRS KONVENT I PARIS

Den stora händelsen år 1969 var den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i Colombesstadion  i Paris den 5—10 augusti. Alla var hänförda över att se sammanlagt 2.731 personer närvarande på den portugisiska sektionen. Detta var mer än tre gånger fler än antalet närvarande i Toulouse bara ett år tidigare. Vi var särskilt glada över att ha representanter närvarande från Madeira, Azorerna, Kap Verdeöarna och det avlägsna Angola. För många var detta deras första konvent.

Avdelningskontorets tillsyningsman hade en intressant erfarenhet vid det här konventet. Av säkerhetsskäl hölls de portugisiska sessionerna i avskildhet. Bara de som hade ett speciellt pass kunde komma in. När avdelningskontorets tillsyningsman kom tillsammans med broder Knorr, som skulle hålla ett tal, vägrade vakten, som inte kände igen dem, att släppa in dem. Ja, säkerheten fungerade åtminstone!

KYRKAN LÄGGER SIG I POLITIK

Det var uppenbart att vissa falanger inom katolska kyrkan var missnöjda. I en radio- och TV-utsändning över hela landet den 27 september 1970 gav premiärminister Marcello Caetano orostiftande präster en skarp offentlig tillrättavisning. Han sade enligt vad som rapporterades i Lissabontidningen O Século för 28 september 1970:

”Vissa grupper inom katolska kyrkan visar tendenser som inte kan annat än oroa de civila myndigheterna. ... De styrande kan inte förbli likgiltiga för det förhållandet att vissa medlemmar av prästerskapet utnyttjar sitt prästämbete och den traditionella respekt som det inger som en täckmantel och att de också utnyttjar den frihet att tillbedja och indoktrinera som de åtnjuter för att ägna sig åt  sådan politisk verksamhet som är antisocial och antipatriotisk.”

ETT LAGFÖRSLAG OM ”RELIGIONSFRIHET”

Regeringens avsikt att den 6 oktober 1970 presentera ett förslag till en lag med titeln ”Religionsfrihet” för den korporativa kammaren var av speciellt intresse för Jehovas vittnen. Lagen skulle ge större religionsfrihet. Hur reagerade man för den här föreslagna lagen? Katolska kyrkan var påfallande kritisk. Katolska biskopar uttalade sig emot den, eftersom de var oroliga för att de skulle förlora sin gynnade ställning.

Det som särskilt oroade katolska kyrkan var artikel IV i den föreslagna lagen. Den lyder: ”1) Staten har ingen särskild religion, och dess förhållande till de olika religiösa gruppernas organisationer är grundat på principen att kyrka och stat är skilda från varandra. 2) Religiösa bekännelser har rätt att bli behandlade lika.”

TOTALITÄRA METODER SITTER DJUPT

Men polisstatsmentaliteten fortsatte, vilket framgår av följande rapport med beteckningen ”Konfidentiellt” om Jehovas vittnen, undertecknad av inrikesministern:

”1) I cirkulär nummer S.I.—981/70, Prec. 21088 från den 1:a sektionen/2:a avdelningen av kommando G., daterat den 21 oktober 1970, finns det uppgifter om den aktuella sektens olaglighet och framför allt om dess propaganda.

2) Pressen publicerade nyligen ordalydelsen i den föreslagna lagen om ’religionsfrihet’, vilken genom själva sin natur skulle kunna leda till en tolkning i  strid med dess syfte, särskilt av vissa unga män som gör anspråk på att bli befriade från militärtjänst.

3) Med anledning av det som sägs i paragraf 2 har dessa fakta lagts fram för hans excellens inrikesministern, som ansåg att det vore bra att formulera följande meddelande:

’Den föreslagna lagen om religionsfrihet ändrar inte på något sätt de villkor som ålagts Jehovas vittnen av orsaker som är av största nationella intresse, och deras verksamhet bör också i fortsättningen förhindras.”’

FÖRFÖLJELSEN FORTSÄTTER I ANGOLA

Under tiden började en ny våg av förföljelse i Angola. Den 16 mars 1970 arresterades sju intresserade personer i Nova Lisboa för att de studerat bibeln tillsammans med Sällskapets publikationer. Alla sju fick domar på mellan två och fem år. Ett brev från en av de sju beskriver hur de behandlades: ”Den 10 juni överfördes vi till Sá da Bandeira i distriktet Huíla. Där stannade vi i fyra dagar. Vi fick sova på bräder och vara utan filtar och sitta i en cell utan ljus. Den enda mat vi fick var en matsked soppa klockan fyra varje eftermiddag.”

Det fanns goda skäl att tro att de angolanska kolonialmyndigheterna tyckte att det nu var tid att ”stoppa och förinta” vittnenas verksamhet. Broder João Mancoca hade äntligen blivit frigiven i augusti 1970, efter att ha avtjänat mer än nio år i straffarbetsläger; men i april 1971 var han åter i fängelse tillsammans med över trettio andra trogna vittnen.

 FÖRFÖLJELSEN STIMULERAR TILLVÄXTEN

Trots ett nytt angrepp mot Jehovas vittnen i Angola fortsatte budskapet om Guds rike att nå hjärtat på dem som var inordnade rätt för evigt liv. I detta vidsträckta land, som är större än Frankrike, Tyskland och Italien tillsammans och som har över fem millioner invånare, kom hundratals människor att lära känna sanningen. År 1971 var det en toppsiffra på 487 förkunnare, en 88-procentig ökning över föregående års medeltal, och 1.311 var närvarande vid Åminnelsen.

År 1961, då svårigheterna började, fanns det omkring 1.000 förkunnare i Portugal; tio år senare var rekordsiffran 9.086 förkunnare! Vid firandet av Åminnelsen samma år var det ett rekord på 20.824 personer närvarande!

FÖRÄNDRINGENS VINDAR

Den 15 juni 1971 församlades nationalförsamlingens 120 ledamöter för att diskutera den föreslagna lagen om religionsfrihet. Tidningar och tidskrifter publicerade nu redaktionella artiklar, som många aldrig kunde ha drömt om skulle gå igenom regeringens censur. Följande förekom till exempel i landets ledande veckonyhetstidskrift, Vida Mundial, för 26 mars 1971 under rubriken ”Katolicism och nationalitet”:

”På senare tid har man vid flera tillfällen i syfte att vinna dolda fördelar [för den katolska kyrkan] påstått sådant som inte alls är i enlighet med de verkliga förhållandena, när det gäller den portugisiska nationens religiösa liv. Vi är inte en katolsk nation. Vi är en nation i vilken flertalet säger sig vara katoliker, och vi representerar framför allt  olika raser och olika religioner. Vi kan inte förneka detta. ... Hur lockande det än kan vara för världsliga myndigheter, så är det inte rätt av dem att gynna en viss religion. ... Om en religion är erkänd, då bör alla religioner erkännas i namnet av frihetens sundaste principer.”

LEDAMÖTER FÅR ETT VITTNESBÖRD

Tiden var nu inne att informera nationens lagstiftare om Jehovas vittnen. Man avtalade om samtal med 14 ledamöter ur nationalförsamlingen, vilka var kända för att vara för religionsfrihet. För första gången lyckades Jehovas vittnen få tala med medlemmar av landets högsta lagstiftande församling. I vissa fall blev de inbjudna i dessa ledamöters hem och hade vänskapliga samtal som varade i flera timmar. Varje ledamot fick en rapport på 12 sidor om vår tro, förutom flera av våra publikationer.

Broder Armando Monteiro i Oporto fick tillfälle att tala med en ledamot, som hade varit hans skolkamrat i gymnasiet, doktor Sá Carneiro. Han hade nu namn om sig att vara landets talesman för medborgerliga fri- och rättigheter. Han sade till broder Monteiro: ”Ni kommer att få kämpa hårt för att vinna erkännande, särskilt med tanke på att ni inte tar del i sådana stridigheter som kriget i Angola. Men jag är för religionsfrihet åt alla, och jag vill göra allt som står i min makt för att få igenom en lag som garanterar religionsfrihet.” Intressant nog blev denne man senare landets premiärminister och förblev så till sin död år 1980.

 EN LAG OM RELIGIONSFRIHET

Den 21 augusti 1971 nådde Portugal en milstolpe, när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, när lagen 4/71, som garanterade religionsfrihet, blev antagen. Denna lag krävde att en religion som sökte bli erkänd måste lägga in en formell ansökan undertecknad av 500 medlemmar och lämna in den tillsammans med mycket detaljerade upplysningar angående trosuppfattningar, möten, publikationer och så vidare.

Följande år kom det till allas stora förvåning ännu en lag som krävde att varje namnteckning i ansökan måste attesteras av notarius publicus. I november 1972 lämnade man in ett fem centimeter tjockt dokument till justitiedepartementet. Jehovas vittnen blev således den första religiösa grupp som sökte bli lagligt erkänd under den nya lagen. Ämbetsmännen lät tydligt förstå att man inte skulle vänta sig något svar så snart.

1971 ÅRS OMRÅDESSAMMANKOMST BLIR INSTÄLLD

Eftersom det fortfarande var förbjudet med konvent i Portugal, var den årliga resan till Frankrike årets stora händelse. De tre tusen fem hundra bröder som ivrigt såg fram emot områdessammankomsten ”Det gudomliga namnet” i Toulouse blev chockade när de bara en vecka före avresan fick veta att sammankomsten var inställd på grund av hotet om en koleraepidemi. Vad skulle man nu göra? Bröderna i Lissabon upptäckte då att det skulle bli ett konvent i London samtidigt. Man förhandlade omedelbart fram nya kontrakt med bussbolagen. När regeringen på rekordtid utfärdade  resetillstånd för 10 chartrade bussar, hade man kommit förbi det sista hindret!

När bröderna efter den långa resan kom fram till London, blev de imponerade av stadens storlek, och det verkade som om man irrade omkring i det oändliga innan man hittade Twickenhams konventområde. Somliga, som hade kommit totalt vilse, kunde bara vädja på bruten engelska: ”Mig Jehovas vittne. Var Twickenham?” Den brittiska polisen var mycket hjälpsam, och några av våra bröder eskorterades till konventområdet. Flera bussar dök till slut, fram på småtimmarna, upp vid Betel i Mill Hill. Bröderna skall aldrig glömma det hjärtliga välkomnande de fick, när Rikets sal vid Betel i London snabbt förvandlades till en sovsal.

DÖVSTUMMA BRÖDER ARRESTERAS

I oktober 1971 höll en grupp nitiska dövstumma bröder regelbundet möten i Lissabon. Polisen kom helt överraskande till deras församlingsbokstudium, men ingen öppnade dörren, eftersom de inte kunde höra knackningen. Polisen väntade förbryllat tills mötet var över och arresterade sedan bröderna när de lämnade hemmet. Poliserna tyckte det verkade konstigt att ingen svarade på deras frågor eller sade något över huvud taget!

När bröderna lugnt gjorde tecken och gestikulerade för att visa att de varken kunde tala eller höra, blev polisen ännu mer misstänksam. Det var rätt komiskt att se polisernas förvirring, eftersom några av dem trodde att detta var ett trick. Man hittade husets ägare i närheten, och han fick också följa med de 17 dövstumma bröderna till polishögkvarteret. Poliserna gjorde prov för att se om de arresterade  verkligen var dövstumma. När myndigheterna blev övertygade om detta, lät de saken falla.

UNDERSTRÖMMAR

Hur underligt det än kan låta med tanke på tendenserna till religionsfrihet, kom det på våren 1972 rykten om att man återigen skulle vidta förtryckande åtgärder. En republikansk bulletin från nationalgardet (GNR) kom i våra händer genom en polis som visade intresse för sanningen. Det var ”Bulletin nummer 1441/3a. Republikanska generalshögkvarteret”, daterad den 9 mars 1972 och med rubriken ”SEKTEN JEHOVAS VITTNENS VERKSAMHET”. Detta är ett utdrag ur den:

”Den kommenderande generalen har angående ovan nämnda ämne gett mig i uppdrag att meddela att ansträngningarna bör intensifieras för att avslöja deras verksamhet och handla i enlighet därmed. Det är uppenbart att den här sekten är av omstörtande natur och att de lagar som nu är i kraft medger en inskränkning av dess verksamhet.”

Det kom därför inte som någon överraskning när polisen på kvällen för Åminnelsen den 29 mars 1972 bröt sig in på tre mötesplatser i Lissabon och tog alla de närvarande till polisstationen. Men de begärde inga pengar som borgen, och alla bröderna släpptes snart. Det rapporterades inga fler incidenter, vilket tyder på att manskapet i den här speciella polisstyrkan inte hade lust att sätta i gång en landsomfattande kampanj mot Jehovas vittnen.

HJÄLPSAMMA POLISCHEFER

Ja, många poliser visade faktiskt en tolerant inställning mot vittnena. Två systrar berättar den här  erfarenheten: ”I tjänsten från hus till hus öppnade en arg man i pyjamas dörren. Vi gick artigt därifrån och fortsatte att vittna. När vi gick ut ur byggnaden väntade mannen i pyjamas på oss. Han var polis och insisterade på att vi följde med honom. Vi föreslog att han först tog på sig en rock och försäkrade honom om att vi inte skulle springa vår väg. Under de få minuter då han gick för att hämta sin rock gömde vi vår litteratur i en soptunna, som stod i närheten.

När vi kom in på polisstationen sade vår tillfångatagare skrytsamt: ’Här är två vittnen som jag fick tag på när de predikade. Arrestera dem!’ Vilken chock fick han inte när polischefen gav honom en tillrättavisning och sade: ’Du borde skämmas, en polis ute på gatan i pyjamas. Gå hem och klä dig ordentligt!’ I och med det lät han oss gå, och vi gick tillbaka och plockade upp vår litteratur.”

Vid ett annat tillfälle, när två bröder som arresterades i tjänsten på fältet kom till polisstationen, förklarade den stolte konstapeln: ”Här är två vittnen till. Kasta dem i fängelse!” Polischefen svarade: ”Vad tar det åt dig? Jag vill inte se några fler vittnen här. Nästa gång kommer du väl dragande med min egen mor!” Polischefen släppte bröderna utan vidare.

ÅTER INFÖR RÄTTA

Eftersom bulletinen som utfärdats i mars 1972 av det republikanska nationalgardet (GNR) inte lyckades sätta stopp för Jehovas vittnens verksamhet, antog man i november 1972 en lag som blev ett redskap som den allmänna säkerhetspolisen (PSP) kunde använda för att stoppa våra möten. En våg  av arresteringar bröt ut mot våra bröder på sådana platser som Gondomar, Torres Vedras, Parede, Lissabon och Funchal (Madeira). Dessa arresteringar ledde till en serie rättegångar, där modiga domare avkunnade domar som frikände vittnena och där de modigt sjöng ut till förmån för religionsfrihet.

Man såg med stor spänning fram emot rättegången i Pêso da Régua i en provins uppe i norr, som är en traditionell katolsk högborg. Detta isolerade distrikt hade helt nyligen öppnats, och här stod nu en grupp på 18 nyintresserade personer inför rätta för att ha studerat bibeln i ett privat hem. Broder Agostinho Valente, en pionjär med särskilt uppdrag som tog hand om gruppen, berättar om vad som hände:

”Det kom att bli så att två intresserade kvinnor av mycket enkelt ursprung avgav det finaste vittnesbördet. De var helt oberörda av den skrämmande atmosfär som vanligtvis råder i stramt inredda rättssalar. De förklarade på ett så naturligt, tydligt och kraftfullt sätt den glädje de kände över allt det underbara de fick lära sig från bibeln att domaren blev synbart imponerad.” Han avkunnade en gynnsam dom.

NEUTRALA KRISTNA FÅR SIN TRO PRÖVAD

Broder Fernando Silva från Oporto har ett livligt minne av det eldprov han fick gå igenom för att bevara sin ostrafflighet, därför att han på grund av sitt kristna samvete vägrade utföra militärtjänst: ”Jag arresterades i december 1972 och fick sitta i fängelse i 15 månader. Upprepade ansträngningar, däribland fysiska ’övertalningsförsök’, lyckades inte få mig att kompromissa. Jag överfördes till Trafariafängelset i närheten av Lissabon, och i min  ’behandling’ började spöslag att ingå. Till slut sattes jag på ett plan och skickades till Angola.

Jag insåg snabbt att framtiden såg mörk ut för mig. Jag hamnade i Nova Lisboa under en militär kapten som var beryktad för sin grymhet. Jag blev nu slagen regelbundet, och slagen ökade i antal och blev allt värre. Jag blev också svagare för varje dag som gick, eftersom de ofta lät mig vara utan mat. Jag bad ständigt till Jehova, och jag kan säga att han inte övergav mig. Ju mer de slog mig, desto mindre kände jag det. Vänliga soldater gav mig bröd och frukt.

En natt kom kaptenen till min cell med lite papper och en penna. Han bad mig skriva ett avskedsbrev till mina föräldrar, eftersom jag skulle skjutas. Jag bad Jehova ge mig styrka att hålla modet uppe och skrev brevet i den fasta övertygelsen att jag skulle dö. Därefter fick jag reda på att det var ett trick! Jag ställdes slutligen inför rätta vid en militärdomstol och dömdes till två år och fyra månader i fängelse.”

En läkare ur en ansedd familj tog ståndpunkt i neutralitetsfrågan till och med innan han var döpt. Hans bror hade fått en orden för sin tapperhet under kolonialkriget, och alla väntade sig att han också skulle visa samma patriotiska anda. Men när han hade beslutat sig för att inte ta del i kolonialstriderna i Afrika, valde han ett lämpligt tillfälle vid en familjehögtid att förklara sin på bibeln grundade ståndpunkt. Hans mor som inte kunde finna sig i sonens beslut ordnade med ett samtal vid militärhögkvarteret. Vad som hände vid det här mötet berättar José Manuel Paiva bäst själv:

”Det stod från början klart att min mor var känslomässigt upprörd över att jag var familjens  ’svarta får’, och jag frågade därför om jag kunde få förklara orsaken till mitt beslut. Medan officeren lyssnade uppmärksamt, avbröt min mor samtalet genom att säga: ’Det är de där vittnena. De har hjärntvättat min son. De är fanatiker!’ Överraskande nog svarade tjänstemannen: ’Nej, jag tror inte att de är fanatiker. Jag har lyssnat på er son, när han förklarat vad han tror. Han vet vad han gör och varför han gör det. Jag kan naturligtvis inte hålla med honom, eftersom jag är yrkesmilitär. Men jag respekterar de här människorna. Jag har hört andra vittnen förklara varför de inte tar del i kriget, och jag har funnit att de alla på ett intelligent sätt kan förklara sin tro. Fanatikerna är de som går till Fátima [en katolsk vallfartsort i Portugal] utan att de vet varför de gör det eller vad de tror på.’

Därefter sade han till mig: ’Eftersom du är läkare, kanske du kunde ordna med ett edligt intyg, som säger att du har någon sjukdom och som är undertecknat av två av dina kolleger. Vi kommer att arkivera detta tillsammans med dina papper, och du kommer att bli befriad från militärtjänst.’ Jag tackade honom för hans omtanke, men sade att jag inte kunde göra något sådant, eftersom det skulle vara osant. Till min förvåning tittade han på min mor och sade: ’Hörde ni detta? Jag sade detta därför att jag vet att Jehovas vittnen inte ens ljuger. Er son är av den kalibern. Ni borde vara stolt över att ha en sådan son!”’ Denne broder tjänar nu som äldste.

SNABB TILLVÄXT

Vid slutet av tjänsteåret 1972 gick den teokratiska organisationen kraftigt framåt. Det var sex förkunnarrekord i följd och över ett tusen döpta för  tredje året i rad. Man ledde mer än 10.000 bibelstudier, och den sammanlagda närvarosiffran vid Åminnelsen var 23.092. Eftersom Lissabon nu hade ett vittne på var 226:e invånare, uppmanade avdelningskontoret bröderna att flytta ut och tjäna där behovet var större.

Också större städer behövde hjälp. Setúbal, till exempel — en stad med en befolkning på 60.000 som ligger bara 40 kilometer söder om Lissabon. År 1968 hade församlingen bara 27 förkunnare. Avdelningskontoret anvisade fem pionjärer med särskilt uppdrag att arbeta där, och år 1972 hade församlingen vuxit till en toppsiffra på 140 förkunnare med 375 personer närvarande vid Åminnelsen. Nu har Setúbal tre församlingar.

1973 ÅRS INTERNATIONELLA KONVENT

Tillväxten fortsatte, och en rekordskara på 8.150 var med vid den portugisiska sektionen av sammankomsten ”Guds seger”, som hölls i Bryssel på världsmässans område. Det var ännu fler spanska och belgiska bröder, vilket gjorde att det sammanlagda antalet blev över 50.000. Det är fantastiskt att så många portugisiska delegater var närvarande, eftersom flertalet av dem inte hade något pass, och regeringen ville inte heller utfärda något. Man utfärdade ett speciellt ”kollektivpass” för vittnena, som garanterade att deras grupp på 25 resenärer skulle återvända till Portugal. Transporterna skedde förmedelst fyra extratåg med 1.000 konventdeltagare i varje, sex chartrade flygplan och massor av bussar. Det var trosstärkande för dessa portugisiska bröder att återigen få vara församlade från sådana avlägsna platser som Moçambique, Angola, Kap Verde, Madeira och Azorerna.

 Kärleken talar och hörs på alla språk. Detta visades återigen genom de inkvarteringsanordningar som gjordes för konventet i Bryssel. Tänk bara, en församling i Bryssel med 50 förkunnare ordnade logi för 350 besökande bröder! Många bröder erbjöd villigt sina egna sängar till sina gäster. Somliga hade ända upp till 25 personer i sitt hem. En broder, som hade 15 delegater anvisade till sitt hem, önskade göra ännu mer. Därför hyrde han alla rummen i ett litet hotell nära konventplatsen för hela sammankomstperioden och sade till den broder som stod för inkvarteringen: ”Du kan anvisa de här rummen till sådana som är i verkligt behov.”

Avskedsscenen vid stationen var en syn som man aldrig glömmer. Avskedet var oförglömligt; man kramades och kysstes och gav varandra blommor och souvenirer. En polis blev så rörd över detta uttryck för kristen kärlek att han beslöt sig för att själv ge en present!

Detta konvent gjorde djupt intryck på bröderna! Den poliseskort som anförde en konvoj av delegater genom staden fick en broder att anmärka: ”Vilken skillnad! Här är polisen före och visar vägen. I Portugal jagar de oss alltid bakifrån.”

Broder Knorrs slutord vid den portugisiska sammankomsten var: ”Fortsätt att troget tjäna Jehova. Man vet aldrig vad Jehova kan komma att tillåta. Vem vet, nästa internationella konvent ni är med vid kanske blir i Portugal!”

EN STATSKUPP

Inom militärernas led planerade man en snabb revolution som genomfördes den 25 april 1974. Det  långa kolonialkriget i Afrika gjorde att missnöjet bara växte. Det var inte tänkbart med någon militär seger i Angola, Moçambique eller Guinea-Bissau. Med tanke på regeringens omedgörliga politiska hållning gentemot kolonierna beslöt soldaterna själva att det var tid att sluta kriget.

Allmänheten stödde helt den så gott som oblodiga revolutionen. Det var en källa till stor förvåning att mäktiga institutioner som hållit landet i ett järnhårt grepp kollapsade på en enda natt. Hundratals PIDE-agenter arresterades. Att få se soldater föra bort PIDE-agenter under gevärshot var en helt ny syn!

EN ÖVERGÅNGSPERIOD

Den nya regeringen förklarade snabbt yttrandefrihet och återinförandet av medborgerliga fri- och rättigheter. Kort därefter meddelade justitiedepartementet vår advokat att alla pågående mål mot Jehovas vittnen hade lagts ner.

Vi fick också reda på att den tidigare regeringen hade lagt vår ansökan om lagligt erkännande på hyllan. Nu hade vi varje vecka kontakt med myndigheterna, som var för att vår verksamhet blev lagligen erkänd.

DET SISTA KONVENTET UTOMLANDS

Under sommaren 1974 var sammanlagt 12.102 portugiser närvarande vid områdessammankomsten ”Guds uppsåt” i Toulouse i Frankrike. Aldrig i landets historia hade det förekommit en sådan masstransport till ett konvent utomlands. En järnvägsinspektör såg bröderna göra rent i en järnvägskupé  och sade: ”Jag har aldrig sett något liknande under alla mina 25 år vid järnvägen. Detta är något högst ovanligt. Ni är annorlunda än alla andra människor som reser med de här tågen.”

Detta blev en storslagen klimax på vad som hade blivit en årlig vistelse utomlands. Bröderna tyckte inte något offer var för stort för att få vara med vid områdessammankomsten, och de lyssnade hänfört från de inledande välkomstorden till bönens sista ord. Vi kommer alltid att sätta stort värde på de ansträngningar som de gjorde som under årens lopp tjänade som vårt värdfolk.

EN HISTORISK HÄNDELSE

Den 18 december 1974 fick Jehovas vittnen lagligt erkännande. Bara tre dagar senare hölls två oförglömliga möten med bröderna N. H. Knorr och F. W. Franz närvarande. Det ena hölls i Oporto med en närvarosiffra på 7.586 och det andra i Lissabon med en närvarosiffra på 39.284.

Händelsens betydelse sammanfattades av Lissabontidningen Diário Popular för 26 december 1974:  ”Ända fram till den 25 april var det farligt och till och med statsfientligt att vara ett Jehovas vittne. Men tiderna har förändrats. Nu är det möjligt inte bara att vara ett vittne i Portugal, utan också att komma tillsammans offentligt. Detta är vad som hände i Lissabon i Tapadinhastadion, där tusentals församlades öppet. ... Temat om fred under en unik ’regering av Gud’ ekade genom högtalarna. Och allt detta ägde rum på ett fotbollsstadion, där vi har varit med vid sammankomster som har varit mycket mindre uppbyggliga.”

DET SÖRJS FÖR ANDLIG MAT

Under de år då verksamheten var förbjuden försåg Jehova oss med andlig föda genom sin organisation. Många avdelningskontor skickade oss regelbundet små postpaket med litteratur, men allteftersom åren gick blev allt flera av dessa konfiskerade. Bröder som kom för att semestra i Portugal förde under årens lopp in ansenliga mängder litteratur i landet. Vi erkänner tacksamt den modiga anda dessa bröder visade och tackar alla som så villigt tog del i denna verksamhet. — 2 Tim. 1:7.

LITTERATURDEPÅER UNDER FÖRBUDET

Allteftersom organisationen växte behövde vi platser att arbeta ifrån, och vi fann lämpliga ställen i flera städer. Ett sådant ställe kallades för ”hålet”. Eftersom det här stället inte hade någon tillgång till dagsljus, måste man göra ett hål i väggen för att få frisk luft. En broder arbetade troget på det här stället i åtta år. Han erinrar sig: ”Jag har alltid tyckt mycket illa om både råttor och myggor. Det fanns dessvärre gott om bådadera i ’hålet’. Först  fick jag hoppa över råttorna, när de sprang för att gömma sig, då jag klev in i ’hålet’. När de blev vana vid mig passerade de långsamt förbi mig medan jag arbetade. Det var underligt, men under de här speciella förhållandena kunde jag stå ut med dem.”

Genom att anlita sådana av våra bröder som arbetade med kommersiella företag kunde vi importera en specialupplaga av Vakttornet, och det var uppenbart att tulltjänstemännen var ”slagna med blindhet” i fråga om vad det var de tillät komma in i landet. Detta gick bra så länge behovet inte var alltför stort. Till och med under papperskrisen i början av 70-talet manövrerade Jehova saker och ting så att vi kom över tonvis med tidningspapper.

Under årens lopp arbetade ett antal trogna äldste hårt under många timmar efter en hel dags förvärvsarbete för att se till att man fick de oumbärliga publikationerna i tid. Rapporterna visar att över en million fyra hundra tusen böcker, förutom millioner broschyrer, tidskrifter och traktater, framställdes genom kommersiella tryckerier. Man kunde tydligt se att Jehova beskyddade och välsignade det hela.

Men eftersom verksamheten nu var lagligen erkänd, kunde vi importera litteratur från huvudkontoret. Hur hänförande var det inte att år 1975 få vår första containersändning på 14 ton med den nya 416-sidiga boken Guds tusenåriga rike har kommit nära!

VI RUSTAR OSS FÖR TILLVÄXT

När vi nu hade frihet att tillbedja, vidtog vi åtgärder för att göra organisationen effektivare i alla  avseenden. Vi hittade lokaler som kunde tjäna som ett avdelningskontor i Estoril, en förort till Lissabon. Ägaren till en modern trevåningsbyggnad var tveksam när det gällde att hyra ut till vittnena. All tvekan var som bortblåst när han hade konsulterat sin advokat, som sade: ”Ni kan inte få bättre hyresgäster. Jehovas vittnen kommer att sköta om stället precis som om det vore deras eget.” Vi köpte den här byggnaden år 1976, och år 1977 byggde vi till, så att vi fick ett litet offsettryckeri och lagerutrymme för litteraturen.

Ett nytt privilegium som bröderna med glädje grep sig an var att organisera sina egna kretssammankomster och områdeskonvent. Detta var ingen liten uppgift, eftersom kretsarna inte hade någon som helst utrustning — inte ens en gryta eller en stekpanna. Avdelningskontoret organiserade en serie möten för att försäkra sig om att alla de 12 kretsarna skaffade likadan utrustning. Eftersom alla kretsars cafeteria- och högtalarutrustning var likadan, kunde den användas samtidigt vid områdeskonventen. All denna utrustning var färdig och kom till god användning under sommaren 1975, när de tre första områdeskonventen hölls i Portugal med en sammanlagd närvarosiffra på 34.529 vid det offentliga föredraget.

MAN BÖRJAR ANVÄNDA RIKETS SALAR

I januari 1975 meddelade avdelningskontoret församlingarna att de kunde börja använda Rikets salar. De grep med stor glädje detta tillfälle, och före årets slut hade man mer än hundra salar. Men eftersom fast egendom är dyr, var enda möjligheten att hyra lokaler. Mången Rikets sal är en av de finaste hörsalarna i samhället. Hur berömvärt är  det inte att se Rikets salar som i många fall har sådana mattor och gardiner m. m. som bröderna inte skulle kunna ha råd med ens i sina egna hem! Hyrorna började bli orimligt höga, i vissa fall över 4.000 kronor i månaden. Därför använder fyra eller fem församlingar samma lokal i de flesta städer.

TIMOR

Timor, norr om Australien, är den största av Små Sundaöarna i Indonesien. Östra halvan av ön blev portugisiskt territorium i början av 1500-talet. År 1975 krävde befolkningen på Timor självständighet. Vid den här tiden bad Sällskapets huvudkontor avdelningskontoret i Portugal att söka efter ett erfaret par, som var pionjärer med särskilt uppdrag och som kunde fara till Timors huvudstad, Dili, och utveckla en del intresse som en australisk broder hade funnit medan han var på besök.

Broder och syster Gabriel Santos tog villigt emot missionärsförordnandet. De anlände till Dili i april 1975, men deras tjänst visade sig bli kortlivad. I början av augusti det året bröt det ut ett inbördeskrig mellan två rivaliserande politiska partier. Broder Santos beskriver vad som hände:

”Bara två dagar innan skjutandet började hade jag köpt ett förråd av mat för två veckor, utan att jag då visste att vi snart skulle komma att bli riktiga fångar i vår egen lägenhet. När kulorna började träffa vår byggnad, insåg vi att det inte hjälpte att oroa sig, och därför bad vi till Jehova och lade vårt liv i hans händer. Efter nästan två veckor, när vårt matförråd var så gott som slut, var vi nästan ensamma i byggnaden, eftersom de andra sju familjerna hade flytt till flyktinglägret. Just när vi funderade  över vad vi skulle göra, knackade en sjökapten på dörren. Vi hade studerat bibeln med hans fru, och nu hade han kommit under svår skottlossning för att få oss ut. När vi begav oss i väg till flyktinglägret, upphörde skjutandet av någon anledning för första gången på två veckor. Det kanske låter konstigt, men så fort som vi kom in i lägret började det igen. När vi hade tillbringat tre dagar i lägret, tog den här kaptenen oss därifrån till ett norskt fartyg som transporterade oss och 1.157 andra flyktingar till Darwin i Australien. Eftersom vi har känt Jehovas beskyddande hand, önskar vi nu mer än någonsin tidigare fortsätta att tjäna honom troget.”

Dessa pionjärer lämnade 567 böcker på bara tre månader, och några av dessa som började vara med vid mötena i Dili döptes till slut när de kom tillbaka till Portugal. Indonesien har nu hand om det här distriktet, och det återstår att se vad den framtida utvecklingen kommer att föra med sig.

 ETT TECKEN PÅ ATT DET SKALL KOMMA STÖRRE TING

Vid slutet av tjänsteåret 1975 var det intressant att tänka tillbaka på alla de enastående händelser som ägt rum under bara ett år av religiös frihet. Det hade varit förkunnarrekord i nio månader i sträck, vilket resulterade i en toppsiffra på 16.183 förkunnare. Detta var en 23-procentig ökning över föregående års medeltal. Sammanlagt 3.925 personer blev döpta, och antalet närvarande vid Åminnelsen steg till 41.416! Allt pekade på ännu större tillväxt.

FRIHET FÖR MED SIG NYA PRÖVNINGAR

Revolutionen år 1974 medförde stora förändringar för det portugisiska samhället. Därefter blev det en orolig period, då radikala krafter uppviglade befolkningen. ”Kvarterscellgrupper” organiserades och också ”fabrikskommittéer”, som ofta avskedade personal i skenrättegångar. På gatorna var Stalin, Lenin, Marx och Mao avbildade på affischer och stora väggmålningar. Överallt såg man hammaren och skäran, och man kunde också köpa kommunistiska tidningar.

Ironiskt nog blev det så illa omtyckta förtrycket under den störtade högerregimen nu ett redskap för de vänstervridna krafterna. Detta framgår av en erfarenhet som berättades av Olegário Virginio: ”Regeringen uppmanade alla att arbeta en viss söndag som en frivillig massdemonstration till stöd för regeringen. Alla medborgare uppmanades att gå ut på fälten, till fabrikerna och kontoren under en ’arbetsdag med feststämning för att fira de väpnade styrkornas seger’. Eftersom jag bestämde mig för att inte anmäla mig som frivillig, fick jag just  den söndagen ett telefonsamtal, där man försökte skrämma mig till att komma genom att säga att jag annars skulle råka i allvarliga svårigheter. När jag gick till jobbet följande dag, såg jag en docka hänga på ett stort träd vid fabriksingången med orden ’Häng Jehovarna’.

Därefter sammankallade man alla arbetarna till ett sammanträde. Omkring 400 var närvarande, när jag kallades inför detta auditorium, och en fulltalig nämnd på 17 kommittémedlemmar satt som domare. När jag började försvara min neutralitet i förhållande till den revolutionära saken, avbröt kommunistmedlemmar mig och angrep min religiösa tro. De anklagade Jehovas vittnen för att vara mördare, därför att de vägrar blodtransfusion, och de beskyllde oss också för att vara ickepatriotiska; de krävde att jag avskedades. Andra medlemmar delade inte den här uppfattningen. En höjde sin röst och sade att mötet inte hade sammankallats för att döma en persons religiösa övertygelse, utan för att undersöka hur den anställde var som arbetare. Man avgav en gynnsam rapport angående mina arbetsmeriter, och sammanträdet avslutades med att jag fick stanna kvar på grund av mitt exemplariska uppförande. Intressant nog så begick den man som låg bakom uppsättandet av dockan senare självmord.”

ETT ANNAT SLAGS PROVSÄTTNING

Det blev vanligt under den här tiden att man ärade döda revolutionsledare, till exempel Salvador Allende, genom att iaktta en fem minuter lång tystnad. Vid ett sådant tillfälle, när det var fråga om en portugisisk soldats död, hände följande för Mário Neto:

 ”Eftersom jag inte tog del i den här ceremonin, passade kommunistiska arbetskamrater på tillfället att anklaga mig. På dagen för sammanträdet församlades 250 anställda i hörsalen. Vid det långa bordet satt nio domare, som representerade olika grupper av kontorspersonalen. Jag ställde upp följande villkor för mitt försvar, och de accepterades: 1) Jag skulle inte bli avbruten medan jag talade; 2) vem som ville kunde få ställa frågor vid slutet av mitt försvar; 3) jag skulle få lov att använda bibeln.

Eftersom jag var anklagad för att inte vilja visa vördnad för de döda, kunde jag förklara hur bibeln säger att de dödas tillstånd är. Jag visade att Riket är den enda lösningen på den oroliga och exploaterade mänsklighetens problem. Det här mötet varade i tre timmar, och jag anser att det är det viktigaste offentliga tal som jag har haft privilegiet att få hålla. Efter sammanträdet kom arbetskamrater på kontoret fram till mig och gjorde positiva kommentarer. En kommunist sade till exempel: ’Jag har alltid varit rädd för döden och särskilt för vad de som är döda kan göra mig. Det du sade verkar förnuftigt, och jag vill tacka dig så mycket.’ En katolsk kvinna sade: ’Grattis! Jag tyckte att jag var i närheten av en verklig kristen, precis som en nutida sankt Paulus. Du försvarade dig utmärkt. Det var ett privilegium att få höra dig tala.’ Det enhälliga beslutet som meddelades en vecka senare var att jag skulle få stanna kvar på mitt jobb.”

EN STOR DÖRR ÖPPNAR SIG

Arbetet växte nu med stormsteg. Under de tre åren från år 1975 till och med år 1977 bildades i medeltal en ny församling i veckan! Begrunda följande  siffror: Under de två åren 1976 och 1977 spreds över 110.000 biblar, vilket gjorde Jehovas vittnen till den största bibeldistributören i Portugal! Under samma period skickade avdelningskontoret ut mer än en million böcker till församlingarna! Toppsiffran när det gäller förkunnare år 1977 var 20.335, och antalet närvarande vid Åminnelsen nådde en alla tiders rekordsiffra på 47.787.

Under den här perioden organiserade vi en omfattande kampanj för att föra ut de goda nyheterna till alla icke-utlämnade distrikt. Massor av tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag gav sig i väg i bilgrupper. Det kom telefonsamtal till avdelningskontoret, där man bad dem skicka ytterligare 1.000 böcker med express! Ja, det var vanligt att en bilgrupp på fyra pionjärer lämnade över 2.000 böcker i månaden. Ett mäktigt vittnesbörd blev avgivet!

PIONJÄRER TILL GUINEA-BISSAU

Guinea-Bissau ligger på Afrikas västkust mellan Senegal och Guinea, och det har en befolkning på 530.000. Det är en av Afrikas nya republiker. Det förklarade unilateral självständighet år 1973, och det fick självständighet i fullständig bemärkelse efter revolutionen i Portugal år 1974. Många av befolkningen är muslimer.

Under årens lopp besökte många förkunnare det här landet, och de gjorde vad de kunde för att så ut säd av Rikets sanning. Men den organiserade verksamheten började i och med att två pionjärer med särskilt uppdrag skickades dit från Portugal i april 1976. De utförde ett fantastiskt arbete under de följande 14 månaderna. Manuel Silvestre berättade: ”Människor visar en mottaglig inställning till  sanningen, och jag och min kamrat leder nu tillsammans 67 bibelstudier.”

De planerade att predika i avlägsna städer under kretstillsyningsmannens besök i maj 1977. Broder Rodrigo Guerreiros rapport visar resultaten: ”Vi kunde bara hyra en bil för en kort tid, och vi lastade den därför med så mycket litteratur vi bara kunde. Jag och min hustru och de båda pionjärerna med särskilt uppdrag gav oss i väg till Mansôa, Bafatá och Nova Lamego. Det var rätt vanligt att vi fick lämna fem eller sex böcker hos samma person. På bara två och en halv dagar spred vi sammanlagt 774 böcker och biblar.”

Man planerade att skicka dit fler predikare av de goda nyheterna, men den katolska kyrkan var inte glad över de båda pionjärernas närvaro. En dag sade en präst till broder Manuel Silvestre i hånfull ton: ”Vi gjorde det svårt för er i Portugal, därför att ni inte kämpade i Afrika, och ni kan vara beredda på att få motstånd mot ert arbete här också!”

Kort därefter fick de båda pionjärerna med särskilt uppdrag meddelande om att lämna landet inom 48 timmar under förevändning att deras ”verksamhet påverkade statens inre säkerhet”. I september 1977 hade vi ett samtal med ambassadören i Lissabon i ett försök att få reda på vad de utvisade pionjärerna hade gjort för att påverka statens inre säkerhet, men han gav oss ingen förklaring.

Tiden kommer att utvisa vad Jehova har i beredskap för det här landet, men medan pionjärerna med särskilt uppdrag tjänade där, avgav de ett personligt vittnesbörd till många ministrar i regeringen och också till presidenten.

 DET GÅR FRAMÅT PÅ KAP VERDE

År 1968 hade Kap Verde tre förkunnare. År 1974, det år då Portugals kolonier blev självständiga, var det en toppsiffra på 14 förkunnare. Ögruppen hade torka sjunde året i rad, men som en kontrast till detta kunde man se stora andliga välsignelser vid horisonten.

Fyra pionjärer med särskilt uppdrag förordnades till två olika öar. De utförde ett fantastiskt arbete, och vid slutet av tjänsteåret 1976 var det en toppsiffra på 60 förkunnare, vilket var en 130-procentig ökning över föregående år. Över 3.000 biblar och böcker placerades det året av en nitisk grupp inom vilken det nu fanns 10 pionjärer. Vid Åminnelsen var det ett rekord: 130 personer närvarande.

En verkligt enastående händelse var det första riktiga områdeskonventet som hölls i huvudstaden, Praia, år 1977. Bröderna hyrde den förnämsta biografen för det fyra dagar långa konventet, och de framförde tre kompletta bibliska dramer. Sammanlagt 284 personer var närvarande vid det offentliga föredraget.

I januari 1978 utvisades de fyra portugisiska pionjärerna med särskilt uppdrag helt oväntat som persona non grata. Denna åtgärd sporrade bara bröderna till ännu större verksamhet. År 1982 hade vi sammanlagt 21 pionjärer på Kap Verde och en toppsiffra på 147 förkunnare. Vid Åminnelsen år 1982 var 470 personer närvarande. Predikandet om Riket utförs nu på fem öar. Man kan faktiskt vänta en ännu större skörd på det här distriktet.

 DE GODA NYHETERNA SPRIDS PÅ ÖGRUPPEN AZORERNA

På senare år har det varit en stadig emigrationsström från de här öarna. Samtidigt har det varit en stadig tillströmning av fårlika människor som i endräkt har församlats ”som fåren till fållan” in i Jehovas folks församlingar. Rösten av dessa lovprisare av Riket har nu nått ut till alla öarna. — Mik. 2:12.

Begrunda följande exempel: Församlingen i Santa Cruz das Flores grundades år 1975. Broder José Lima återvände från Förenta staterna till sin hemö i syfte att föra de goda nyheterna till sina släktingar och landsmän. När kretstillsyningsmannen besökte dem, blev man erbjuden en flott festsal till det offentliga föredraget, och det kom 33 personer. Efter mötet sade ägaren: ”Apropå det, så kan ni få använda den här lokalen en gång i månaden gratis för något speciellt möte.”

I december 1981 hade den här lilla ön ett rekord på 12 förkunnare, och det året var 50 personer närvarande vid Åminnelsen. De har nyligen avslutat byggandet av en fin Rikets sal.

Jordbävningen den 1 januari 1980 förstörde mycket av ön Terceira; 56 personer dödades, och omkring 15.000 blev hemlösa. Lyckligtvis miste inte någon av bröderna livet, fastän många fick sina hem skadade. Rikets sal i den största staden, Angra do Heroísmo, var den enda religiösa byggnad som inte skadades, och den användes som tillfälligt logi för våra bröder. Avdelningskontoret i Portugal skickade omkring 500 kilo mat och andra krisförnödenheter med regeringens första  transporter. En områdestillsyningsman, som skickades dit för att undersöka läget, rapporterade: ”Den klagande och nedstämda anda som grep så många jordbävningsoffer fanns inte bland våra bröder. Den omsorg de bröder som omedelbart skickades dit från andra öar för att bedöma vars och ens situation visade var en källa till stor uppmuntran.”

Lovsången till Jehova på dessa öar mitt ute i Atlanten ökar för varje år som går, och för närvarande sjungs den av ett rekord på 303 lojala förkunnare.

DET GÅR FRAMÅT PÅ MADEIRA

Efter närmare tjugo års predikande på den här ön nådde man i början av 70-talet 100-strecket i fråga om förkunnare av Riket. Ingen kunde då ha föreställt sig att inom några få år skulle toppsiffran, när det gäller förkunnare av de goda nyheterna, överstiga 300. Förkunnarrekordet är nu 396, och år 1981 var för första gången över 1.000 personer närvarande vid Åminnelsen.

År 1973 spelade en orkesterledare på lyxhotellen i Funchal, Madeiras huvudstad. Han berättar sin erfarenhet: ”Jag var ytterst världslig; jag blev ofta berusad och levde ett omoraliskt liv. Efter det att min hustru hade gått ifrån mig började en före detta medlem i min orkester att tala med mig om det hopp från bibeln, som han nyligen hade funnit. När jag läste de första publikationer han gav mig, såg jag att hoppet om Riket var mitt hopp också. Efter det andra bibelstudiet gick jag till Rikets sal, men jag kände mig besvärad där med mitt stripiga hår och ovårdade skägg. Jag snyggade till mitt utseende,  men jag visste att jag måste göra ytterligare förändringar, om jag skulle behaga Gud.

Jag hade en brinnande önskan att få tala med andra om det som jag fick lära mig, men jag var bunden av ett kontrakt att spela på Azorerna. Innan jag for skaffade jag mig omkring sjuttio äldre nummer av tidskrifterna för att studera. När jag hade läst dem alla, önskade jag vidarebefordra dem till andra. Så efter att ha spelat till klockan 3 på natten gick jag från dörr till dörr och stoppade in en tidskrift under varje dörr med ett personligt meddelande till varje tidskrift. När jag hade studerat bibeln i två månader, överlämnade jag mitt liv åt Jehova.

Min mor, som var sträng katolik, var mycket förvånad över att se mitt nya levnadssätt. En dag sade hon till mig: ’Jag har ofta bett Gud att befria dig från det där dåliga livet. Hur glad är jag inte över att se att Jehova är den Guden och över att han har besvarat mina böner.’ Efter att ha studerat i sex månader blev min 73-åriga mor döpt.” Nu tjänar broder John Vieira som äldste.

Många bröder kunde knappt tro sina öron, när det meddelades att Estádio dos Barreiros (Barreirosstadion) hade tingats för områdeskonventet ”Lojalitet mot Guds rike” år 1981. Stadshuset i Funchal donerade generöst timmer till ett värde av omkring 15.000 kronor till att användas vid konventet. Pressen, radion och televisionen gav utmärkt publicitet. Vid det offentliga föredraget var en rekordpublik på 832 personer närvarande.

SPÄNNANDE HÄNDELSER I ANGOLA

År 1974 kom det spännande nyheter till Angola. Departementet för kolonierna meddelade att de religionsfrihetslagar  som antagits i Portugal också skulle gälla för kolonierna. Den därpå följande händelseutvecklingen hade en oerhörd inverkan på Rikets verk. Under mars 1975 lämnade bröderna in alla papper som behövdes för att bli lagligen erkända, tillsammans med namn och adress på 500 förkunnare. Eftersom rätten att församlas fritt hade återinförts, grep de genast tillfället att hålla sin första offentliga kretssammankomst. Var då? I Luandas finaste sportpaviljong, Cidadela Desportiva, vid veckosluten den 16 och 23 mars.

Octacílio Figueiredo tycker om att tänka tillbaka på det som hände: ”Den första sammankomsten var begränsad till förkunnare och dem som regelbundet var med vid mötena. Vi blev hänförda över att se 2.888 närvarande vid det offentliga föredraget. Eftersom allt gick så fint, höll vi också den andra sammankomsten. Den här gången inbjöd vi alla intresserade personer. Det går inte att beskriva hur överraskade vi blev över att se 7.713 vid det offentliga föredraget! Några av de närvarande hade tillbringat mer än femton år i kolonialfängelser och arbetsläger. Glädjetårar trillade nerför deras kinder, när de sjöng den sista sången.” Vilket stort ögonblick var inte detta i dessa trogna bröders liv!

Broder Luis Sabino berättar en erfarenhet som hände under den här kretssammankomsten: ”Eftersom mycket av stridigheterna mellan de tre politiska rörelser som hade bekämpat portugiserna nu kom upp till ytan, skickade man ut poliser för att skydda sammankomsten. Veckan innan hade det vid ett politiskt möte brutit ut tumult vid just den här paviljongen. En polis såg till att han kom in i paviljongen så att han kunde lyssna på det som sades,  eftersom han hade hört så mycket kontroversiellt om vittnena. Han blev så imponerad att han skyndade sig hem för att ta med sig sin hustru och sina barn. Detta ledde till att man fick sätta i gång ett bibelstudium med honom och hans familj.”

Den 5 september 1975 förklarade den officiella regeringsbulletinen att Jehovas vittnen var en ”tillåten religion”. Korrespondens avslöjade att det fanns hundratals intresserade personer i varje provins. Hur överraskad blev inte en kretstillsyningsman, när han besökte en avlägsen isolerad grupp och det kom 583 personer till det offentliga föredraget!

ARBETET FÖRBJUDS I ANGOLA

Det bröt nu ut inbördeskrig i det här landet, som så desperat sökte bli självständigt. Den 11 november 1975 markerade officiellt slutet på kolonialstyret och bildandet av den nya republiken, men därefter blev det en svår period med många problem inom landet. Plötsligt, den 14 mars 1978, förbjöds Jehovas vittnen. Men de fortsätter att leva ett exemplariskt liv och att be om att de som är i höga regeringsställningar skall ta reda på fakta. Dessa talar för sig själva och bevisar helt och fullt att Jehovas vittnen är ett fredsälskande folk. Vittnena i Angola är beslutna att ”fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. — 1 Tim. 2:1, 2.

PORTUGALS FÖRSTA INTERNATIONELLA KONVENT

I Portugal hade man vid den här tiden meddelat att ett av 1978 års internationella konvent, ”Segerrik tro”, skulle hållas i Lissabon. Detta ledde till  oerhört stora förväntningar. I stället för att de portugisiska bröderna skulle vara gäster i ett annat land skulle de för första gången få privilegiet att vara värdar.

Restelostadion med utsikt över floden Tejo och Europas längsta hängbro visade sig vara den idealiska platsen för det här konventet. Det kom delegater från mer än ett dussin länder, toppsiffran när det gäller antalet närvarande var 37.567, och sammanlagt 1.130 blev döpta. Omkring 6.000 konventdeltagare tog del i tjänsten på fältet, och många utförde vittnande på gatorna för första gången. De strålade samman vid järnvägs- och busstationer, allmänna parker och torg och spred 250.000 löpsedlar och 25.000 tidskrifter.

Vid den här tiden befann sig en broder från Filippinerna på en oljetanker som närmade sig Portugal. Han hade haft en desperat önskan att få vara med vid ett internationellt konvent, men här befann han sig alltså ute på havet. Han fortsatte trots allt att be om detta. När hans tanker for uppför floden Tejo, ställde han in sin kikare på kustlinjen. Och hör och häpna, där fick han se en stor affischtavla som annonserade det offentliga föredraget vid det internationella konventet i Lissabon! Enligt planerna skulle tankern bara ligga i hamnen några timmar, men helt överraskande meddelade kaptenen att de på grund av en mindre reparation skulle vara tvungna att stanna i flera dagar. Vår broder tackade Jehova för att han fick tillfälle att vara bland de lyckliga konventdeltagarna.

Vid det här konventet skedde det en lycklig återförening. För många år sedan var Maria och Elisa goda vänner. Men Maria emigrerade till Nederländerna.  Under tiden blev Elisa ett vittne. I juli 1974, när hon var färdig att ge sig i väg till ett områdeskonvent i Frankrike, ringde det på dörren. Det var Maria som kom från Nederländerna för att tillbringa några dagars semester hos henne i Portugal. När Maria såg resväskorna frågade hon: ”Vart skall du resa?”

”Vi skall fara till Toulouse för att vara med vid en sammankomst.”

”Jaså, du har aldrig brukat resa någonstans — vad är det för slags sammankomst?”

”Det är en av Jehovas vittnens sammankomster.”

”O nej — hur kan du ansluta dig till en så hemsk grupp?”

En förargad Maria gick snabbt därifrån. Men var skulle hon nu tillbringa sin semester? En sak var säker: Inte i ett vittnes hem! Hon besökte en annan vän, och när hon blev inbjuden lade hon återigen märke till resväskor överallt. Hon frågade tveksamt: ”Vart skall du ta vägen med alla de här resväskorna?”

Svaret löd: ”Jag skall resa till Frankrike i morgon!”

”Jag hoppas att det inte är till Toulouse!”

”Jovisst! Jag skall vara med vid ett av Jehovas vittnens konvent, men hur visste du det?”

”Bry dig inte om det, du — det här är skrämmande — jag går med detsamma.”

Åren gick och ingen av de båda systrarna hörde något mer från Maria. Sedan, strax före det internationella konventet, fick Elisa ett brev från Maria, där hon bad om förlåtelse för sina hårda ord och sitt oartiga uppträdande. Hennes enda önskan var: ”Kan du avvara en säng hemma hos dig åt din  syster under den internationella sammankomsten i Lissabon?” Föreställ dig den glädje dessa en gång så goda vänner kände, när de nu var förenade som systrar genom sin segerrika tro!

Nyhetstidskriften Opção skrev i numret för 10—16 augusti 1978 angående sammankomsten: ”För alla som har varit i Fátima under vallfartstid är detta faktiskt något helt annorlunda. ... Den religiösa atmosfären är annorlunda. Här finns ingen mystik, utan i stället håller man ett möte där de troende i allmänt samförstånd dryftar sina problem, sin tro och sin andliga syn. Det som sätter sin särprägel på deras uppförande är att man har uppriktigt intresse för varandra.”

YTTERLIGARE VÄLSIGNELSER

I september 1981 skickade avdelningskontoret ut ett meddelande om att bröderna återigen kunde skaffa personliga prenumerationer på tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Dessa hade upphört då förföljelsen bröt ut år 1961.

I februari 1982 överlämnades den nybyggda sammankomsthallen i Lissabon av broder F. W. Franz. Den här händelsen var som en familjefest, eftersom han var den förste medlemmen av den styrande kretsen som besökte Portugal efter andra världskriget; det var år 1947. Denna fina byggnad med sittplatser för 1.315 personer har byggts av bröderna och betjänar nio kretsar i Stor-Lissabonområdet.

RESULTAT GENOM GUDS KRAFT

År 1947, då den första rapporten för tjänst på fältet skickades till Brooklyn, kunde ingen föreställa sig omfattningen av den nuvarande teokratiska organisationen i Portugal. Nitiska bröder och  systrar, alltför många för att omnämnas vid namn i den här rapporten, drog modigt ut i Guds kraft för att predika de goda nyheterna i varje hörn av landet. Pionjärer har farit till Madeira, Azorerna, Kap Verde, Guinea-Bissau, Angola, Timor och Macao. Som aposteln Paulus sade har Gud ”i enlighet med sin kraft som är verksam i oss” gjort ”mer än övernog utöver allt vad vi ber om eller föreställer oss”, och ett storartat vittnesbörd har blivit avgivet. — Ef. 3:20.

Några av de första pionjärerna är fortfarande verksamma på sina distrikt. Antalet pionjärer med särskilt uppdrag har nu ökat till 202. Hur känner de sig? Syster Maria José Henriques, som har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i över 20 år, säger: ”Jag är nu 60 år, men jag har fortfarande samma glädje i tjänsten och samma önskan att hjälpa  andra. Jag har haft privilegiet att få hjälpa 89 personer fram till dop, och dessutom har jag fått hjälpa många andra en bra bit på vägen till överlämnande, men dessa har jag måst lämna, eftersom jag har fått flytta till nya distrikt. Jag tackar Jehova för all hans omsorg och oförtjänta omtanke.”

En annan syster, Graciete Andrade, som har tjänat i 18 år som pionjär med särskilt uppdrag, säger: ”Det har varit spännande att få hjälpa 106 personer att lära känna sanningen och också att få lägga grunden till tre församlingar. Att få se mogna män ta ledningen som äldste i församlingarna och veta att jag har haft privilegiet att hjälpa dem skänker mig djup tillfredsställelse.”

Arbetet fortsätter att växa, och tjänsteåret 1982 var toppsiffran så hög som 22.515 förkunnare av Riket i 393 församlingar och isolerade grupper. Trots att det totalt sett finns ett vittne på 413 invånare, finns det fortfarande mycket arbete att utföra, eftersom 10 procent av befolkningen bor på icke-utlämnade distrikt. Vid den senaste Åminnelsen var 58.003 personer närvarande, vilket visar att det finns enastående möjligheter till tillväxt också i framtiden.

Jehovas organisation har styrt och väglett verksamheten i Portugal under svåra tider och under tider av snabb tillväxt. Jehova, den store herden för sin hjord, uppfyller verkligen sitt storslagna löfte som finns upptecknat i Jeremia 23:3: ”Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alla de länder till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem tillbaka till deras betesmarker, och de skall bli fruktsamma och föröka sig.” Våra portugisiska bröder drar med glädje framåt för att fullborda arbetet med att predika om Riket och att hjälpa många fler fårliknande människor att utnyttja denna frälsningens dag.

[Tabell på sidan 234]

(För formaterad text, se publikationen)

Ökning av antalet förkunnare

22 *

1982

20

1978

18

16

14

12

10

8

6

1968

4

2

1958

1948

1938

0

[Fotnot]

 [Kartor på sidan 135]

(För formaterad text, se publikationen)

Portugal

Moncão

Bragança

Braga

Oporto

Gondomar

Pêso da Régua

Vila Nova de Gaia

Aveiro

Guarda

Coimbra

Lousa

Caldas da Rainha

Torres Vedras

Estoril

Parede

Lissabon

Almada

Setúbal

Faro

SPANIEN

ATLANTEN

Azorerna

FLORES

Santa Cruz

GRACIOSA

PICO

TERCEIRA

Angra do Heroísmo

SÃO MIGUEL

Ponta Delgada

SANTA MARIA

Madeira

PORTO SANTO

MADEIRA

Funchal

ATLANTEN

AZORERNA

MADEIRA

EUROPA

AFRIKA

[Kartor på sidan 175]

(För formaterad text, se publikationen)

Macao

ASIEN

MACAO

AUSTRALIEN

INDISKA OCANEN

KINA

MACAO

SYDKINESISKA HAVET

TAIPA

COLOANE

[Kartor på sidan 177]

(För formaterad text, se publikationen)

ATLANTEN

AFRIKA

KAP VERDEÖARNA

GUINEA-BISSAU

ANGOLA

INDISKA OCANEN

ASIEN

Angola

Luanda

Nova Lisboa

Mossâmedes

ZAIRE

ZAMBIA

NAMIBIA

ATLANTEN

Kap Verdeöarna

SANTO ANTÃO

SÃO VICENTE

SANTA LUZIA

SÃO NICOLAU

SAL

BOA VISTA

MAIO

SÃO TIAGO

Praia

FOGO

BRAVA

Guinea-Bissau

Nova Lamego

Bafatá

ATLANTEN

SENEGAL

GUINEA

[Kartor på sidan 239]

(För formaterad text, se publikationen)

Timor

TIMOR

Dili

TIMORSJÖN

INDONESIEN

AUSTRALIEN

INDISKA OCEANEN

ASIEN

AFRIKA

INDISKA OCEANEN

STILLA HAVET

TIMOR

AUSTRALIEN

[Bild på sidan 138]

Virgílio Ferguson, som år 1926 fick i uppdrag att ta hand om Rikets intressen i Portugal, och João Feliciano, som återvände till sitt hemland år 1929 för att sprida de goda nyheterna

[Bild på sidan 143]

Eliseu Garrido blev intresserad av sanningen i unga år och var bland dem som tog ledningen i arbetet i Portugal

[Bild på sidan 146]

Delmira M. S. Figueiredo och Deolinda P. Costa, två nitiska systrar som organiserade bibelstudiegruppen i Almada

[Bild på sidan 151]

John Cooke var den förste missionären i Portugal, och han spelade en nyckelroll i att organisera verksamheten. Här ses han tillsammans med sin hustru, Kathleen

[Bild på sidan 153]

Lägenheten på första våningen i det här huset i Lissabon tjänade som Portugals första Rikets sal

[Bild på sidan 159]

Huset där de första offentliga föredragen hölls på Azorerna, när A. Nunes återvände till sin hemö, Pico

[Bild på sidan 167]

António Manuel Cordeiro, som blev en av Portugals första hjälppionjärer, och hans hustru, Odete, som båda fortfarande är pionjärer

[Bild på sidan 169]

En av de ”picknickar” som hölls för att ge andlig vederkvickelse

[Bild på sidan 191]

D. Piccone, Portugals förste kretstillsyningsman på heltid, och hans hustru, Elsa, (paret till vänster) och Joaquim Martins, en nitisk förkunnare av de goda nyheterna, och hans familj

 [Bild på sidan 240]

Avdelningskontoret i Estoril

[Bild på sidan 255]

Sammankomsthallen i Lissabon