Fiji och angränsande öar

I STILLA HAVET ligger otaliga öländer, som nästan försvinner i detta väldiga hav. Mellan de båda kontinenterna Australien och Sydamerika sticker hundratals små öar upp sina huvuden ovan havsytan. De isolerade, fridfulla, varma och inbjudande öarna i Stilla havet med sin frodiga grönska och sina kokospalmer har av besökare ofta beskrivits som ”en bit av paradiset”.

Några av dessa öar är inte annat än atoller, som bara sticker upp någon meter ovan havsytan. Större öar, som skjutits upp från havsbottnen genom vulkaniska eller  seismiska störningar, har berg som är över 1.800 meter höga och rätt stora floder. Små byar, som varierar i storlek från några familjer till hundratals invånare, ligger utspridda i de skyddade kustområdena, vanligtvis invid floder eller åar. Det finns också några större städer.

De vanligaste religiösa organisationerna på öarna är metodistkyrkan, Londons missionssällskap, romersk-katolska kyrkan och anglikanska kyrkan. Kristenhetens missionärer anlände hit på 1800-talet, och längre fram i tiden började många små protestantiska grupper att verka här.

ÖBORNA

Förr var öarna mycket isolerade från den övriga världen. Då fanns det inga flygförbindelser hit! De enda förbindelserna med yttervärlden var oregelbundna besök av passagerar- och lastfartyg; det kanske kom en båt en gång i månaden eller ännu mer sällan.

Öborna har olika härstamning, till exempel melanesisk, mikronesisk och polynesisk. Men deras grundläggande inställning är i stort nästan densamma. Eftersom de har en välvillig, sorglös och otvungen inställning till livet, njuter de av varje dag och är nöjda med få jordiska tillhörigheter.

ATT SAMORDNA VERKSAMHETEN I ETT AVLÄGSET OMRÅDE

Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet i Australien ledde verksamheten i södra Stillahavsområdet från det att det bildades år 1904 till år 1958, då det upprättades ett avdelningskontor i Fijis huvudstad, Suva.

De länder som kom under detta nya avdelningskontor var Fiji, Nya Kaledonien, Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna), Västra Samoa, Amerikanska Samoa, Tonga, Niue, Tahiti, Tuvalu (tidigare Elliceöarna), Kiribati (tidigare Gilbertöarna), Tokelauöarna och Cooköarna.

 En sak som har hämmat framgången av Rikets verk är att de olika ödistrikten ligger så isolerade. Fiji, som ligger centralt i förhållande till de andra öarna på avdelningskontorets distrikt, tjänar som ett slags navliknande centrum som de andra öarna strålar ut ifrån likt ekrarna i ett jättehjul. Från öster till väster sträcker sig distriktet över omkring 480 mil av hav! På grund av den internationella datumgränsens belägenhet är Jehovas vittnen på Fiji bland de första varje år som firar åminnelsen av Jesu död; de på Samoa är bland de sista, omkring 23 timmar senare.

En gång utövade avdelningskontoret på Fiji tillsyn över Rikets verk i 12 länder, det största antalet länder under något avdelningskontor. Kontoret behandlade 13 större språk. Krets- och områdestillsyningsmän reste ända upp till 480 mil mellan distriktets yttersta gränser, och de fick föra en ständig kamp med immigrationsbestämmelserna.

Låt oss för att få en inblick i arbetet med att predika de goda nyheterna på dessa ögrupper ta en titt på vissa fakta om varje ögrupp. Därefter skall vi se hur de goda nyheterna började predikas och hur verksamheten under Jehovas ledning har gått framåt till den dag i dag är. Vi börjar med Fiji, den största ögruppen.

ÖGRUPPEN FIJI

I ögruppen Fiji finns det mer än 300 öar, av vilka en tredjedel är befolkade. Ögruppens totala landyta är 18.275 kvadratkilometer. Tidigare var ögruppen en brittisk kronkoloni, men sedan år 1970 har den varit en nation med självstyre. Öarna är vackra med sina berg och sin bördiga jord.

Urinnevånarna, som kallas fijianer, utgör omkring 40 procent av befolkningen. De är en mörkhyad ras av melanesisk härkomst. Dessa var tidigare vildsinta och krigiska kannibaler (en gång i tiden var Fiji känt som Kannibalöarna), men nu är de civiliserade, och flertalet av dem är omvända till namnkristendomen.

 Omkring 50 procent av befolkningen härstammar från arbetare som fördes hit från Indien för att arbeta på sockerplantagerna. Även om många indier fortfarande arbetar på sockerrörsfälten, är en hel del av dem nu affärsinnehavare och affärsfolk. Det finns också en minskande befolkning av européer såväl som ett litet antal kineser, och vidare finns det grupper från nästan alla de andra öarna i södra Stilla havet. Detta gör Fiji till en verklig smältdegel.

Suva, huvudstaden, är en stad som utvecklas snabbt, och den beräknas ha en befolkning på över 100.000 invånare. Den sammanlagda befolkningen på Fiji är nu mer än 600.000. Omkring hälften av invånarna är antingen hinduer eller muslimer, och resten tillhör 20 olika sekter i kristenheten.

FIJI HÖR DE GODA NYHETERNA

Hur kom då de goda nyheterna till dessa öar? Det verkar som om några av Sällskapet Vakttornets publikationer nådde Fiji redan under det första årtiondet av det här århundradet. Det första verksamma Jehovas vittnet kom hit år 1913. Han blev förflyttad hit från Sri Lanka av sin arbetsgivare. När denne broder hade ledigt från sitt arbete, for han till Förenta staterna och var med vid ett av bibelforskarnas konvent. När han for tillbaka hade han med sig Skapelsedramat i bilder och visade det för fullsatta lokaler på Fiji. Föredrag översattes till fiji, och visningar hölls i större städer och på landsbygden.

Fiji Times för 28 juni 1915 skrev i ett reportage om en av dessa visningar: ”Andra delen av denna religiösa filmserie visades på Universalteatern i går kväll. Från omkring klockan 18.30 stod hundratals personer utefter postkontorets veranda och trottoar eller i grupper under iviträdet (inhemsk kastanj). Dörrarna öppnades klockan 19.30, och fem minuter efteråt var lokalen fullsatt.” Efter  detta rapporterades det inte om något predikande på omkring 15 år.

TVÅ PIONJÄRER SPRIDER MYCKET LITTERATUR

År 1930 kom Andy Auchterlonie och A. L. McGregor till öarna. Efter att ha utfört arbete från hus till hus i Suva reste de från Suva med båt runt kusten till västra sidan av huvudön, Viti Levu (Stora Fiji). De lämnade stora mängder biblisk litteratur hos människor utöver ön och vittnade för alla de kunde tala med.

Med hjälp av en fijiansk guide och en kanot av en urholkad trädstam färdades de till det inre av Viti Levu och lämnade hundratals exemplar av broschyrer på fiji. De utförde också predikande på ön Vanua Levu (Stort land), den näst största av Fijiöarna. De använde båt och kontaktade de flesta byarna där och spred mycket litteratur.

ARBETET BÄR FRUKT

En kontakt som bar frukt var Leonard Heatleys familj. Han berättar för oss: ”Min far, Edward, som delvis var av fijiansk härkomst, hade utmärkt kunskap i både engelska och fiji, och han hade utfört översättningsarbete åt olika organisationer. Han accepterade ett erbjudande om att översätta broschyren Helvetet mot betalning. Men min far kom aldrig att få betalt för sitt arbete, eftersom han hade tagit emot sanningen vid den tidpunkt då han avslutade översättandet av broschyren! Han begärde sitt utträde ur katolska kyrkan, och ända till sin död år 1959 understödde han troget Rikets verk.

Han översatte sex broschyrer, boken Befrielse och många av broder Rutherfords bibliska grammofonföredrag till fiji. Dessa föredrag spelades sedan för tusentals fijianer i massor av byar.” Leonard Heatley själv blev den förste från Fiji som utexaminerades från Gilead.

 Ännu mer frukt blev det, när Harry och Louisa Scott (båda är nu döda) tog emot de goda nyheterna. Syster Scott berättade: ”En vän till min man, Ted Heatley, besökte oss en kväll och spelade upp ett av broder Rutherfords inspelade bibliska föredrag. Budskapets enkelhet och klarhet tilltalade oss. Vi tog emot det som sanningen.” Den tredje familjen, som vid samma tid tog emot sanningen, var familjen Marriott; alla tre familjerna (Heatley, Scott och Marriott) var frukten av dessa två första pionjärers arbete.

DET KOMMER FLER PIONJÄRER TILL FIJI

När bröderna Auchterlonie och McGregor hade rest hem, gav avdelningskontoret i Australien andra pionjärer i uppdrag att arbeta på Fiji. Omkring år 1933 var det en pionjärbroder som åkte båt, gick, cyklade och red över större delen av Fiji och lämnade tusentals tryckalster. Tyvärr lämnade han senare sanningen, men sanningens säd hade såtts ut vida omkring.

Broder Eric Ewins berättar om sin första kontakt med sanningens budskap genom denne pionjär: ”Det var den svåraste tiden i mitt liv: Min hustru hade nyligen dött, och jag hade en 12 månader gammal son att ta hand om. Jag kommer ihåg att jag frågade en präst om orsaken till att sådant här hände, och han svarade att Gud ville ha henne i himmelen, så därför tog han henne. Situationen gjorde mig så olycklig att jag bad Gud att låta mig få dö, eftersom jag inte kunde se någon mening med livet under sådana förhållanden.

Bara några dagar senare klev en främling in på mitt kontor, och efter det att han hade presenterat sig började han så här: ’År 1914 blev det krig i himmelen, och Satan och hans demoner kastades hit ned till jorden. Sedan dess har de förberett nationerna för att kämpa mot Gud vid Harmageddonstriden, då de skall tillintetgöras och då Guds rike under Kristus skall komma att härska över  jorden för evigt.’ Det som omedelbart slog mig var budskapets dynamiska karaktär; det var så annorlunda mot det kyrkorna förkunnade.

Jag inbjöd vittnet att stanna hos mig några dagar. Han gjorde detta, och vi diskuterade budskapet till fram på småtimmarna. Det dröjde inte många dagar förrän jag var övertygad om att detta var sanningen och att detta var Guds svar på min förtvivlade bön.” Broder Ewins slöt sig till de tre första familjerna av vittnen på orten.

MAN BÖRJAR ANVÄNDA EN HÖGTALARBIL

Under år 1937 började man använda en högtalarbil på öarna, och i omkring sex månader var den i gång på ön Viti Levu. Många år senare träffade bröderna människor som fortfarande kom ihåg den där högtalarbilen. På 1950-talet sade en byäldste: ”De var modiga. De brukade komma och parkera sin bil vid flodstranden, och alla här i byn hörde budskapet som skrällde ut genom högtalaren: ’De är alla ledda av djävulen. De religiösa ledarna lär ut lögner. Bibeln lär sanningen. Guds rike är mänsklighetens hopp. Det finns inget helvete.’ Ja, på båda språken, engelska och fiji!”

J. F. RUTHERFORD BESÖKER FIJI

I maj 1938 tillbringade Sällskapets dåvarande president, J. F. Rutherford, en dag på Fiji under en resa till Australien, Nya Zeeland och Stillahavsområdet. Stadshuset i Suva hade bokats flera veckor i förväg, och det offentliga föredrag som skulle hållas av broder Rutherford hade fått stor publicitet. Men på dagen för hans ankomst stängde myndigheterna lokalen för bröderna. Även om broder Rutherford inte fick använda stadshuset, höll han dock möten med de få bröderna på platsen, och omkring 40 personer var närvarande för att lyssna på hans tal i ett privat hem. Broder Rutherford hade polisen i hälarna vart han än gick den där dagen, men trots det lyckades han uppmuntra bröderna på Fiji mycket.

 BIBLISK LITTERATUR FÖRBJUDS

År 1936 hade man på Fiji antagit en lag som förbjöd importerandet av en del av Sällskapets litteratur. Därefter, i och med andra världskrigets utbrott, förbjöd kolonialregeringen all Sällskapets litteratur. Förbudet ledde till att några böcker förstördes. Men bröderna lyckades ändå få in en del litteratur i landet och så förbli andligen välnärda. Syster Scott berättade om ett sätt varpå detta gjordes:

”Broder Ashcroft arbetade som läkarassistent på ett passagerarfartyg som gick mellan Australien och Canada. Han brukade hämta ett förråd med litteratur i Sydney, och när fartyget anlöpte Suva brukade några bröder gå ombord med rockar på sig, fylla sina innerfickor med broschyrer och därefter promenera nerför landgången till en väntande bil. Efter en stund gjorde de nya turer uppför landgången, tills broder Ashcrofts lager var tömt.

En gång kom broder Ashcroft med en stor sändning, och vi kunde inte få den i land med den vanliga metoden. Syster Tupe Marriott lånade därför en kinesisk handelsträdgårdsmästares roddbåt och rodde på kvällen tvärs över hamnen till den kaj där Niagara låg förtöjd. Hon låtsades fiska och sade därpå med hög röst till sin lille son som var med henne: ’Låt oss ro över till den här sidan (bort från kajen), det verkar finnas mer fisk där.’ Detta var signalen till broder Ashcroft att börja fira ner ett antal litteraturkartonger längs fartygssidan. Syster Marriott rodde sedan tillbaka tvärs över hamnen med en full last av ’fisk’.”

Avdelningskontoret i Australien gjorde upprepade försök att få bort inskränkningarna. År 1940 skickades Harold E. Gill till Fiji, och han gjorde en rättfram vädjan till guvernören. Men verksamheten förbjöds snart fullständigt, precis som i större delen av Brittiska samväldet på den tiden.

 RESTRIKTIONERNA AVLÄGSNAS

Som en följd av brödernas hemställan till regeringen upphävdes förbudet mot predikoverksamheten år 1945, och litteraturen kunde åter komma in i Fiji efter att först ha granskats och godkänts av guvernören. Därefter, år 1959, mildrades restriktionerna ytterligare. Litteraturen tilläts nu komma in, om man bara såg till att polischefen fick ett exemplar av varje ny publikation som skickades till öarna. År 1970 upphävde premiärministern alla restriktioner.

GILEADITER ANLÄNDER

Det utfördes en del arbete under åren före andra världskriget, men under kriget upphörde verksamheten så gott som helt. År 1946 kom Sällskapets president, N. H. Knorr, och hans sekreterare, M. G. Henschel, till Fiji, och de höll var sitt tal för den lilla gruppen av bröder. Broder Knorr avslöjade att Sällskapet skulle komma att skicka hit missionärer från Vakttornets Bibelskola Gilead. Den 5 april 1947 kom William Checksfield från England och Cecil Bruhn från Australien till Fiji. Båda hade utexaminerats från Gileads åttonde klass. Broder Bruhn erinrar sig: ”Medlemmar av de tre familjerna av vittnen  på ön kom för att välkomna oss.” Broder Ewins, som nu var omgift och hade barn, hade också återvänt till Fiji efter att ha varit därifrån i åtta år.

DEN FÖRSTA FÖRSAMLINGEN BILDAS

I september 1947 bildades den första församlingen på Fiji. Den utgjordes av de båda missionärerna samt av syster Connie Clark och medlemmar av familjerna Ewins, Heatley, Marriott och Scott.

Med missionärernas hjälp ökade församlingen successivt från 9 till 37 förkunnare under de följande fem åren. En av dessa nya var en man från Tuvalu, Foua Tofinga, som blev den förste från Tuvalu som tog emot sanningen och blev döpt. Han tjänar fortfarande Jehova troget och är nu en av de tre medlemmarna av kommittén vid avdelningskontoret på Fiji.

Broder Bruhn berättar att det på den tiden var omöjligt för missionärerna att sprida de goda nyheterna på de andra öarna men att broder Harry Scott kom till undsättning och spred budskapet vitt och brett. Hur var detta möjligt? Syster Scott förklarade: ”Min man var kapten på Adi Beti, den officiella yachten för guvernören på Fiji. Så varhelst yachten kom, dit kom det också biblisk litteratur! Detta var den enda kontakt människor på många av Fijis vitt utspridda öar fick med sanningen.”

Tyvärr måste broder Bruhn återvända till Australien år 1949 på grund av hälsoproblem. Broder Checksfield fortsatte och blev mycket väl känd utöver huvudön Viti Levu. Han kunde hjälpa och öva bröderna, däribland ungdomarna Len Heatley och Eunice Marriott, som bara var 12 år när missionärerna kom.

I mars 1951 besökte bröderna Knorr och Henschel återigen Suva och uppmuntrade bröderna. Den månaden var det 30 förkunnare ute på fältet — ett nytt förkunnarrekord.

 FIJIS FÖRSTA REGULJÄRA PIONJÄR

Eunice Marriott påverkades mycket av detta besök, och hon skulle komma att bli Fijis första reguljära pionjär. Hon berättar för oss: ”Många ungdomar som uppfostrats i sanningen av gudfruktiga föräldrar behöver ofta en speciell erfarenhet för att de skall ge gensvar till allt det som sanningen innebär. År 1951 var jag mycket intresserad av att skaffa mig högre världslig utbildning, och likt många här önskade jag flytta från detta lilla örike till ett större land. Min syster och svåger på Nya Zeeland ordnade därför med att jag skulle kunna komma dit för att skaffa mig högre utbildning. Medan jag väntade på att få arrangemangen för resan avslutade, besökte bröderna Knorr och Henschel Fiji.

Broder Knorr höll ett tal i vilket han talade om den modiga bibelgestalten Daniel, vars liv verkligen gjorde intryck på mig. Jag var ung, och jag kommer ihåg hur jag gled allt längre ner på stolen för att inte broder Knorr med sin pondus och, som jag tyckte, genomträngande blick skulle se mig. Efter föredraget talade broder Henschel uppmuntrande med mig om pionjär- och missionärstjänsten. ’Broder Henschel’, sade jag, ’om jag kom till Gilead, så skulle jag inte vilja bli skickad till några små öar, sådana som Fiji’. Han tog mig med till världskartan på väggen och sade att de kanske skickade mig till Brasilien, där det bor milliontals människor. Jag blev så uppmuntrad till att göra pionjärtjänsten till mitt mål i livet att jag inställde resan till Nya Zeeland och började som pionjär i stället.

Jag kom aldrig till Gileadskolan, eftersom det behövdes och fortfarande behövs pionjärer på Fiji, men jag har tyckt om varje minut av min tjänst här. Efter att ha varit  pionjär i 27 år fick jag år 1978 privilegiet att följa med min man [Don Clare] till Brooklyn, när han gick igenom den speciella Gileadkursen för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer.”

Andra följde hennes exempel, och följande år (1952) började Lydia Pedro och Len Heatley också som pionjärer. Dessa tre unga pionjärer, Lydia, Len och Eunice, hjälpte broder Checksfield med att bygga upp Suvaförsamlingen. Från dessa 3 pionjärer har pionjärernas led vuxit, så att det nu finns 90 pionjärer enbart på Fiji och 130 på hela  det distrikt som sorterar under avdelningskontoret. Två av de tre första pionjärerna är fortfarande i heltidstjänsten. Den tredje, syster Lydia Pedro, dog år 1969 på Nya Zeeland.

DET KOMMER FLER MISSIONÄRER

Don Clare, den nuvarande samordnaren för avdelningskontorets kommitté, såg Fiji för första gången år 1952, när han tillsammans med 16 andra elever från Australien var på väg till Gileadskolan med båt. Broder Clare sade: ”Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag stod där på oceanångarens däck och för första gången såg Suvas hamn, omgiven av vackra kullar klädda i djup grönska i många olika nyanser: ’Vilken underbar plats för en missionär att arbeta på!’ Vi tillbringade den dagen med en liten grupp på omkring 20 inhemska förkunnare och en ensam missionär, broder Bill Checksfield. Det var en mycket trevlig dag. Alla 17 av oss sade att vi tyckte att Fiji skulle vara ett alla tiders missionärsdistrikt.”

Vad hände? Broder Clare fortsätter: ”När vår studiekurs närmade sig sitt slut i juli 1952, väntade vi ivrigt på att få reda på vårt missionärsdistrikt. Vilken trevlig överraskning var det inte för oss, Harold och Lena Cater, Clive Taylor och mig, att få reda på att vi hade förordnats till Fiji! Och vilken ännu större överraskning var det inte,  när vi ombads att skaffa oss förvärvsarbete för att kunna komma in i kolonin Fiji.”

Varför var detta nödvändigt? Jo, Sällskapet hade under flera år ansökt om att få skicka missionärer till Fiji. Regeringen fortsatte att avslå ansökningarna. Man måste därför använda en ny metod för att få in dessa fyra gileaditer till Fiji. De skulle komma in som turister och sedan försöka få förvärvsarbete. Detta gjorde de i mars 1953. De fick anvisningar om att inte gå på möten under några månader och att bara vittna utanför staden för att undvika att dra till sig uppmärksamhet. Men så småningom började de öka sin teokratiska verksamhet och kunde hjälpa den ende missionären, broder Checksfield.

”Jag har alltid varit övertygad om att det var Jehova som vägledde Sällskapet att då skicka oss till Fiji”, säger broder Clare. ”För att vi skulle kunna få permanent uppehållstillstånd, så att vi kunde börja ägna oss åt missionärstjänsten, måste vi hålla oss uteslutande på Fiji och utföra förvärvsarbete på heltid i fem år. Senare kom bröder från Australien, Canada och England till Fiji för att tjäna där behovet är större, men de fick alla problem med immigrationsdepartementet, när man väl fick reda på att de var vittnen. Resultatet blev att de måste lämna kolonin, när deras uppehållstillstånd löpte ut.”

ATT VITTNA PÅ FIJI

Broder Cater beskriver arbetet på den tiden: ”Folk var vänliga och hade den för ön så typiska filosofin om ’malua’ eller ’det räcker i morgon’. Större delen av året är klimatet varmt och fuktigt. Fram till den tiden hade landsbygden fått mycket lite uppmärksamhet, så det var där vi startade vårt predikande. Det var svårt i början, eftersom människor här talade mycket lite engelska och vi fortfarande fick undervisning i fiji. Men snart kunde jag hålla korta små föredrag på fiji. Den offentliga mötesverksamheten i byarna växte, och vi kunde uppmuntra en fijiansk broder  att följa med oss. Vi brukade först kontakta byns hövding, vittna för honom och genom honom ordna med en plats där vi kunde hålla det offentliga föredraget. Efter föredraget gick vi från den ena hyddan till den andra. Inga dörrklockor här inte! I stället för stolar bjöd man besökande att sitta på mattor på golvet.”

MISSIONÄRERNA FÅR PERMANENT UPPEHÅLLSTILLSTÅND

Efter att ha förvärvsarbetat i fem år fick de fyra gileaditer som hade kommit år 1953 permanent uppehållstillstånd, och bröderna Clare och Taylor började ägna sig åt heltidsförkunnartjänsten igen.

ATT TJÄNA DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

I början av 1950-talet gick det ut en uppmaning till bröderna att tjäna där behovet var större — på öarna. Under de följande åren var det många bröder i Australien som gav gensvar på denna uppmaning. De kom att påverka verksamhetens tillväxt en hel del. En tid var det 120 sådana bröder och systrar på Fiji. Många av dem lärde sig fiji så att de kunde hjälpa människor i största möjliga utsträckning. Det kom alltså att bildas ett antal församlingar där sådana familjer utgjorde kärnan. Nu finns det 24 församlingar utöver Fiji, och också isolerade förkunnare på några av de mera avlägset belägna öarna.

Det var inte lätt för dessa bröder att tjäna där behovet var större. Inte nog med att de hade de vanliga problemen i samband med en flyttning till ett nytt land, utan de måste också räkna med att immigrationsmyndigheterna skulle deportera dem, om de fick reda på att de var vittnen. Under några månader måste bröderna således hålla sig i skymundan. När de sedan blev etablerade i sitt förvärvsarbete, började de så smått att församlas med vittnena på orten, och slutligen kom de helt i gång med att vittna.

Att lära sig att förstå sig på öborna var en annan  utmaning. Här tar man det lugnt. En förkunnare kan avtala om ett studium med någon, men ofta håller personen inte sitt avtal. Varför det? Detta är bara ömentaliteten. Människor här lever mycket i nuet; det förgångna är glömt, och framtiden bekymrar de sig inte mycket om.

Öbornas artighet kan också utgöra ett problem för utomstående. Att visa respekt hör fortfarande till det grundläggande i öbornas levnadssätt. Därför kan ibland en öbo säga dig det han tror att du önskar höra, i stället för det han själv menar. Detta innebär att man måste vara en god lärare och ha insikt och vara full av urskillning.

När en kretstillsyningsman arbetar på lantdistriktet kanske han frågar: ”Hur långt är det till nästa by?” Brodern från ön vet att det är, låt oss säga, åtta kilometer. Men den europeiske kretstillsyningsmannen är trött. Brodern från ön har därför inte hjärta att säga hur långt det är, så för att slippa se sin broder tappa modet säger han för att vara hjälpsam och uppmuntrande: ”Omkring halvannan kilometer.” Många är de bröder från andra länder som på grund av detta har gått den längsta ”halvannan kilometern” i sitt liv!

DE FÖRSTA BESÖKEN AV EN KRETSTILLSYNINGSMAN

År 1955 förordnade avdelningskontoret i Australien Len Helberg som Fijis förste kretstillsyningsman. Han besökte också bröderna på Västra Samoa, Amerikanska Samoa och Nya Kaledonien, och han fick också i gång verksamheten på Tonga och Tahiti.

Kretstjänst på öarna innebar mycket resande i små båtar, som ibland kallades gris-och-hönsbåtar, därför att de fraktade allt möjligt. Passagerarna fick sätta sig varhelst de kunde bland boskap, timmer och livsmedel. En del båtar var bättre än andra, men de följde aldrig tidtabellerna. Kretstillsyningsmannen kunde således vara isolerad en månad eller längre på någon ö i väntan på nästa båt.

 När kretstillsyningsmannen betjänar en stad kan han få bo i ett modernt hem med sådana bekvämligheter som rinnande varmt och kallt vatten, en vattentoalett och en säng. Följande vecka kan han befinna sig i en by, där han får sova på en matta på golvet och där badmöjligheterna kan bestå i en bäck eller en hink med vatten som han häller över sig själv ute i det fria.

FIJIS FÖRSTA OMRÅDESKONVENT

Fijis första områdeskonvent var konventet ”Triumferande Riket”, som hölls i Suva år 1956. Två dagar före konventet fick Suva en cyklonvarning. Boningshus och byggnader beslogs med plank, vägarna översvämmades och blev oframkomliga, och alla flygförbindelser inställdes, när cyklonen kom närmare. Men kvällen före konventet svängde cyklonen bort från Suva, och på öppningsdagen var vädret lugnt.

Det plan som förde broder Don Adams från Sällskapets högkvarter till Fiji var försenat på grund av det dåliga vädret, och han kom fram till konventplatsen bara en timme innan han skulle hålla det offentliga föredraget!

Sedan dess har bröderna haft rätt regelbundna konvent, vilket har bidragit oerhört till verksamhetens tillväxt och till att Jehovas folk blivit andligen uppbyggt.

ATT ANVÄNDA FIJISPRÅKET VID MÖTENA

Ända fram till den här tiden användes engelska vid alla möten. Men det var svårt för några av bröderna att hålla tal på engelska. År 1957 rekommenderade därför zontillsyningsmannen att man använde fiji i församlingarna, och detta infördes följande år. Varje månad trycktes också en bilaga på fiji till den australiska upplagan av Tjänsten för Guds rike. Detta visade sig bli till stor hjälp.

DET BILDAS ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

Den 1 september 1958 bildades ett nytt avdelningskontor i Suva på Fiji som övertog tillsynen av Rikets intressen i södra Stilla havet. Len Helberg, som utexaminerats från  Gileadskolans 31:a klass, blev den förste tillsyningsmannen för avdelningskontoret. Len Heatley, som blev den förste gileaditen från Fiji, bistod honom och utförde resetjänst.

År 1960 blev Don Clare, som år 1954 gift sig med Fijis första lokala pionjär, Eunice Marriott, tillsyningsman för avdelningskontoret, och han är nu samordnare för avdelningskontorets kommitté. Len Helberg måste återvända till Australien, och Len Heatley är fortfarande kvar i heltidstjänsten.

PROBLEM SOM DET NYA AVDELNINGSKONTORET STÄLLDES INFÖR

Föreställ dig de problem som det nya avdelningskontoret ställdes inför. Det skulle övervaka verksamheten på åtta olika öterritorier. Dessa använde olika valutor, talade många olika språk och var uppdelade genom den internationella datumgränsen. Dessutom var ögrupperna under olika regeringar. Vad som ytterligare förvärrade problemen var den långsamma postgången. Det kunde ta upp till tio veckor att få svar på ett brev från vissa områden av avdelningskontorets distrikt.

Men nu då verksamheten under ledning av Jehovas ande sköttes direkt av det nya avdelningskontoret kom den att ta bättre fart. Under det första året av dess verksamhet steg antalet förkunnare från 111 till 176 enbart på Fiji.

 SANNINGEN ÖVERVINNER DEMONISM

Även om större delen av Fijis befolkning tillhör någon av kyrkorna i kristenheten, följer några fortfarande sina gamla seder, som inbegriper demonism, till exempel det religiösa bruket att gå på eld.

Seremaia Raibe blev indragen i demonism, när han hade slutat skolan och slutit sig till en grupp känd som ”vukea”. Denna grupp trodde att de skulle få makt över döden. Han brukade delta i att dricka kava-kava (en inhemsk dryck som avtrubbar sinnet och gör kroppen okänslig) till fram på småtimmarna i syfte att kontakta demonerna och få kraft att övervinna döden.

En dag år 1957 besökte broder Checksfield honom. Missionären använde bibeln för att förklara orsaken till de kritiska världsförhållandena. Seremaia blev så intresserad att han började läsa bibeln, trots att vukea hade försökt misskreditera den. När han i Johannes 5:28 läste att uppståndelsen skulle ske genom Jesus Kristus, insåg han att vukeas läror var felaktiga. När sektens ledare dog — något som Seremaia hade trott vara omöjligt — lämnade han gruppen och övergav demonismen. Han döptes år 1958, började som pionjär och hjälpte till att sätta i gång verksamheten på Niue. Nu är han äldste på Nya Zeeland.

FÖRSAMLANDET FÅR HJÄLP AV FIJISPRÅKET

Som en följd av att man använde fijispråket vid mötena kom fler fijianer in i sanningen. I juli 1961 började Vakttornet ges ut en gång i månaden på fiji. Man började också få ett antal broschyrer på detta språk.

Broder Aminiasi Cakau ledde det här översättningsarbetet. Trots att han hade stor familj, översatte han ofta till långt fram på småtimmarna. Under de sista åren av sitt liv tjänade han som medlem av avdelningskontorets kommitté ända till sin död i december 1980.

En av de nuvarande medlemmarna av avdelningskontorets kommitté är broder Emosi Laucala. Han lärde känna  sanningen genom sin moster. År 1960 började denna fijikvinna studera bibeln medan hon var i Suva, och därefter återvände hon till sin by. När hennes far dog, satte människorna i byn henne på olika trosprov, på grund av hennes nya tro och på grund av att hon inte längre fruktade för de döda. Andra, som lade märke till hennes tro, började lyssna på det hon berättade för dem från bibeln. En av dessa var hennes systerson, Emosi, som var sjundedagsadventist. Han följde med henne till Suva efter det att hon hade återvänt. Han ville undersöka hennes ”kyrka” lite närmare. Han hade ett bibelstudium varje dag under den vecka han var i staden och började också vara med vid mötena. När han sedan for hem hade han litteratur med sig, och år 1962 blev han döpt.

FIJI MISTER SIN FÖRSTE MISSIONÄR

Det var också år 1962, under områdeskonventet i Lautoka, som Fijis förste missionär, broder Checksfield, dog. Han hade tjänat troget på det fijianska distriktet i 15 år, och han hade fått se Jehova välsigna hans ansträngningar. Han hade tidvis lett över 20 bibelstudier i veckan.

KONVENT FÖR BRÖDERNA SAMMAN

Ibland hålls ett konvent då bröderna församlas från hela södra Stilla havet. År 1963 hölls det första stora internationella konventet i Suva, eftersom Fiji var ett av de 24 olika länder som var representerade i den kedja av konvent runt jorden som hade temat ”Eviga goda nyheter”. Många från de andra länderna under avdelningskontoret kom och förenade sig med bröderna på Fiji. Vilken glädje var det inte att för första gången få träffas personligen, efter att ha hört så mycket om varandra!

Vid det offentliga föredraget, som hölls av broder Franz, var 1.080 personer närvarande, vilket var nästan dubbelt så många som vid något tidigare konvent på Fiji. Tjugofem personer döptes, vilket var frukten av tjänsten i ett antal olika länder. Programmet framfördes på fyra språk — engelska, fiji, franska och samoanska. Konventet var en  framträdande händelse när det gäller den tidiga teokratiska tillväxten på Fiji.

NÅGRA AV HÖVDINGSLÄKT TAR EMOT SANNINGEN

I det fijianska samhället är några av hövdingsläkt. Detta är en ställning släkten har förvärvat för länge sedan genom bedrifter i krig. I dessa släkter bär männen sådana namn som Ratu och Ro och kvinnorna sådana namn som Adi och Bulo. Dessa namn förs vidare till barnen av föräldrarna, och personer som bär dem har högt anseende.

När sådana av hövdingsläkt lär känna sanningen, gör de stora förändringar för att leva i enlighet med Jesu ord: ”Ni ... är [alla] bröder.” (Matt. 23:8) Ofta får de röna stort motstånd, precis som syster Alisi Dranidalos erfarenhet visar:

”Min släkt från byn Lovoni på ön Ovalau motstod mig. Min far motstod mig särskilt mycket, eftersom han bär en hövdingtitel och var mycket engagerad i byns religiösa liv. När jag slutade mitt förvärvsarbete år 1962 för att bli pionjär på Elliceöarna (nu Tuvalu), försköt han mig. I närmare åtta år öppnade han inte ens de brev som jag skickade honom. Under en semester for jag hem, men under min två veckor långa vistelse betraktade jag mig bara som en främling, och inte som hans dotter, och gjorde allt med djup respekt (vilket är fijiansk sed, när man är en främling).

Men på grund av mitt kristna uppträdande, och inte på grund av att jag vittnade för honom, bad min far mig så småningom att jag skulle komma och studera med familjen. En av mina bröder och en syster är nu med i sanningen, och min far är mycket välvilligt inställd. Han har nu brutit banden med kyrkan och är med vid möten och sammankomster.”

Syster Alisi Dranidalo är nu pionjär med särskilt uppdrag och utför ett mycket fint arbete både på fältet och som översättare.

 ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

År 1965 besökte broder Knorr Fiji och tjänade vid områdeskonventet ”Andens frukt”. Då godkände han köpet av mark i Suva för att där bygga ett avdelningskontor och en Rikets sal. Man vidtog åtgärder för att få verksamheten lagligen inregistrerad, vilket skedde år 1966 under namnet Internationella Bibelstudiesällskapet.

Det var svårt att finna lämplig mark, men slutligen köptes en tomt i närheten av Suvas affärsområde. När byggnaden var färdig i maj 1969, blev den till ett fint vittnesbörd för alla. Vid överlämnandet hade 632 personer trängt ihop sig i Rikets sal, som var avsedd endast för 250 personer. De inhemska bröderna blev djupt rörda, när de fick veta att pengarna för tomten kom från bröder på Nya Zeeland och att pengarna till själva byggnaden kom från bröder i Australien.

MAN UPPFÖR EN SAMMANKOMSTANLÄGGNING

Under årens lopp har man hållit sammankomster i olika offentliga byggnader, men många gånger har bröderna måst uppföra hela sammankomstanläggningen. År 1970 vid områdeskonventet ”Människor av en god vilja” byggde bröderna i Fijis västra områden hela sammankomstanläggningen i staden Mba. De arbetade mestadels vid veckosluten och byggde två stora hörsalar med tak av palmblad och bänkar av bambu, förutom sex mindre byggnader. Det tog dem tre månader, men de fick rik lön för mödan, när 842 personer var närvarande vid det offentliga föredraget och 22 personer blev döpta.

FIJI BLIR SJÄLVSTÄNDIGT

Den 10 oktober 1970, efter 96 år som brittisk kronkoloni, blev Fiji en självständig nation. Denna händelse påverkade verksamheten på Fiji, eftersom den nya regeringens mål var att låta den inhemska befolkningen inta sådana ställningar som då innehades av utlänningar. Många av de bröder som hade kommit hit för att tjäna där behovet är  större och som hade skaffat förvärvsarbete återvände hem, när fijianer tog över deras arbeten.

Några av bröderna som hade tjänat på Fiji i många år måste nu bestämma sig för om de skulle bli fijianska medborgare eller inte. Några av bröderna beslöt sig för att bli det. Bland dessa var en gileadit, broder Clare, som fortsätter att tjäna vid avdelningskontoret.

TILLVÄXT PÅ SENARE ÅR

År 1970 var antalet närvarande vid Åminnelsen 1.226, men år 1983 hade det stigit till 3.061. I början av 1970-talet hade det bildats omkring 10 församlingar i Suva och i de större städerna. Men under de följande tio åren bildades det ytterligare 11 församlingar i och med att fler infödda fijianer tog emot sanningen.

Under år 1977 spred sig verksamheten till fler orörda byar och öar. Pionjärer med särskilt uppdrag började predika i fyra nya områden och bildade tre nya församlingar. Men det är svårt att sprida verksamheten utöver Fijis 106 bebodda öar. När väl fijianska pionjärer med särskilt uppdrag lämnar sina egna byar, så är de vanligtvis inte välkomna i andra byar, såvida inte någon från den byn inbjuder dem.

En gång besökte en äldre man avdelningskontoret och bad att en av Jehovas vittnens förkunnare skulle skickas till hans ö. Han var en före detta metodistpredikant, men  han var missnöjd både med sin egen religion och med andra religioner som han hade stött på. Han hade haft kontakt med vittnena på huvudön och tyckte att de hade den bästa religion han dittills hade funnit. Eftersom han erbjöd bostad, skickades ett gift par med särskilt uppdrag dit för att besöka ön. De vittnade i åtta byar och tillbringade två veckor där. Den äldre mannen visade sig vara öns förnämste hövding, och han sade till sitt folk att de skulle lyssna på Jehovas vittnen.

ETT TROGET STÅNDPUNKTSTAGANDE MEDFÖR RESULTAT

Det system av social gemenskap som finns i byarna på Fiji håller människor i ett fast grepp. Tidigare var det praktiskt taget omöjligt för någon att bli ett vittne, såvida han inte flyttade från byn. Situationen håller nu på att förändras. Förr brukade människor springa och gömma sig i skogen, när de såg vittnena närma sig byn. Men brödernas höga moralnormer, deras rena levnadsvanor och deras ihärdiga predikande får nu många att ge gensvar.

Syster Losavati Rokomaramas erfarenhet belyser detta. Hon lärde känna sanningen i Suva. Hennes man delade inte hennes nya tro, och kort därefter återvände han till sin by på ön Ngau. Familjen bor där i den största byn på ön.

Under de år som följde förblev Losavati fast i sin tro, och hon fortsatte att sprida de goda nyheterna genom informellt vittnande. Varje månad postade hon sin rapport till avdelningskontoret. Varje söndag hade hon Vakttornsstudium med sina små barn, trots gliringar och pikar från de övriga i byn, när de alla gick till metodistkyrkan. Så småningom började hennes man vara med vid Vakttornsstudiet och tog sakta emot sanningen. Därefter lämnade hennes svåger och svägerska också kyrkan som en följd av hennes informella vittnande, och tillsammans  med barnen i de båda familjerna församlades dessa fyra varje vecka för att studera.

Vid ett tillfälle skickades två pionjärbröder med särskilt uppdrag till detta område, och de bodde hos syster Losavati Rokomarama och hennes man. Som en följd av brödernas nitiska vittnande vände sig hela byn emot dem, och predikanten sammankallade alla byborna till ett möte i kyrkan. Predikanten befallde syster Rokomaramas nyintresserade man att köra ut pionjärerna ur sitt hem. Detta vägrade han att göra, och han talade modigt om för dem allesammans att pionjärerna var inbjudna av honom och att de skulle fortsätta att bo hos honom!

Det finns inte längre några pionjärer med särskilt uppdrag på den där ön, men den lilla gruppen kommer fortfarande tillsammans regelbundet, och sex förkunnare rapporterar tjänst på fältet varje månad.

MAN TAR HAND OM EN AVLÄGSEN Ö

Tre isolerade förkunnare bor på en stor ö omkring 12 mil från huvudön Viti Levu. Kretstillsyningsmän besöker regelbundet dessa förkunnare, trots att det kan ta över en dag att komma dit. Kretstillsyningsmannen måste ta ett litet lastfartyg för att komma till ön, som knappast har några vägar och ingen elektricitet. När han anländer på den ena sidan av ön, måste han vänta i många timmar medan båten går in i otaliga vikar längs kusten för att lasta av och på varor och låta människor stiga i land och gå ombord. Vid sin destinationsort sätter han sig i en liten jolle, som för honom till stranden. Sedan kämpar han sig fram genom den gyttjiga stranden och bär sitt bagage. Efter att ha gått flera kilometer genom regnskogen kommer han slutligen fram till en broders hem.

Men han får lön för mödan, när han ser brödernas uppskattning och glädje när de samtalar med varandra, tar del i arbetet med att vittna och håller möten. En  kretstillsyningsman erinrar sig gärna den gång när han for från ön och en familj av vittnen stod ända upp till midjan i vattnet och vinkade farväl tills hans båt var utom synhåll.

BRÖDERNA DRABBAS AV CYKLONER

Från omkring november till april varje år utsätts Fiji för tropiska stormar (orkaner), här kända som cykloner. Under årens lopp har dessa förorsakat stora skador och stor förlust av människoliv, och bröderna har helt naturligt också drabbats.

Det har många gånger hänt att hjälpsändningar har skickats till bröder som har förlorat hem och skördar genom översvämningar och jordskred. De inhemska bröderna har lärt sig att hjälpa varandra under sådana katastrofer.

DEN FÖRSTE MISSIONÄREN SEDAN 1947 TILLÅTS KOMMA IN I LANDET

Året 1978 var ett stort år för det lilla avdelningskontoret. På grund av flera förändringar och därför att en av kretstillsyningsmännen, broder Manoa Baro, dog, uppstod ett stort behov av resande tillsyningsmän. Inga inhemska bröder var övade för denna uppgift. Man beslöt därför att ansöka hos regeringen om att få tillstånd att låta en erfaren kretstillsyningsman från ett annat land komma in i landet. Avdelningskontoret hade ansökt många gånger tidigare, men på över 30 år hade man inte fått tillstånd att ta in några missionärer!

Man kände stor tacksamhet mot Jehova, när man fick reda på att broder Vaughan Guy hade fått tillstånd att tillsammans med sin hustru, Jeanne, komma till Fiji för att tjäna där som resande tillsyningsman under en period på tre år. Nu har de inhemska bröderna fått mycket övning, och några nya kretstillsyningsmän har börjat i den här verksamheten.

 ATT VITTNA FÖR INDIERNA

Många av de indier som kom till Fiji som arbetare har stannat kvar här och skaffat sig stora familjer. Flertalet av dem är hinduer, och återstoden är muslimer. Det är jämförelsevis få indier som har tagit emot sanningen, och förkunnarna utgörs nästan helt av fijianer från orten och från närliggande öar.

Men indiern är mycket gästfri. När en förkunnare vittnar för en indier, blir han ofta inbjuden. Han erbjuds alltid antingen en kall dryck eller varmt, sött te med mjölk i. Indiern skaffar sig nästan alltid litteratur, eftersom det hör till hans tro att aldrig vara ohövlig mot någon som talar om Gud. Han är arbetsam, ambitiös och upprätthåller vanligen en stark familjesammanhållning. Detta är ännu en orsak till att det är så svårt för unga indier att ta emot sanningen.

Hinduismen, som flertalet indier tillhör, gör det också svårt för dem att lära känna sanningen. Det är vanligt att man hör dem säga: ”Alla religioner är bra och behagar Gud.” Men några med den här bakgrunden, till exempel Hari Narain, som nu är äldste, har lärt känna sanningen och tjänar troget i församlingarna.

I staden Tavua har en broder som tidigare var muslim och hans hustru många fina erfarenheter i samband med att man studerar med indier. Vid områdeskonventet i Lautoka år 1980 döptes ett gift par, som båda tidigare var hinduer. Man gör alltså framsteg när det gäller att nå den indiska befolkningen, och vid de två senaste områdeskonventen har man haft programpunkter på hindi förutom på engelska och fiji; och 255 personer var närvarande vid det offentliga föredraget på hindi vid områdeskonventet ”Sanningen om Guds rike”.

JEHOVAS VÄLSIGNELSE ÄR UPPENBAR

Det finns tydliga bevis för att Jehova under årens lopp har välsignat prediko- och undervisningsarbetet. Från de  12 förkunnare som fanns år 1947, då de första gileaditerna kom, har sanningen spritts, så att man i juni 1983 nådde ett rekord på 819 förkunnare. Områdeskonventet ”Sanningen om Guds rike” var vårt hittills största konvent med 2.905 personer närvarande och 47 som blev döpta, jämfört med 50 döpta under hela tjänsteåret 1982. Att det finns en stor potential visade det förhållandet att 3.061 personer var närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1983, vilket är mer än tre och en halv gånger så många som högsta antalet förkunnare!

Denna fina tillväxt och denna utveckling kan tillskrivas vår himmelske Fader, Jehova Gud, som har ingjutit styrka och mod i dessa som sänts ut för att predika ordet.

Låt oss nu rikta vår uppmärksamhet mot en annan del av södra Stilla havet, nämligen Samoaöarna.

VÄSTRA SAMOA

Samoaöarna är bland de vackraste öarna i södra Stilla havet. Men under de två senaste århundradena har de haft sin beskärda del av problem, när världsmakterna har tävlat om besittningen av dem. Följden av detta har blivit ett ekonomiskt och socialt tillstånd som inte alls liknar det man förväntar att finna i ett verkligt paradis.

Fastän Västra Samoa bara ligger några få mil från Amerikanska Samoa och befolkningen är besläktad, har man skilda regeringar. Sedan år 1962 har Västra Samoa varit en självständig nation — en av de minsta i världen.

De två största öarna (Upolu och Savaii) har en yta på bara 2.934 kvadratkilometer, men de har en befolkning på omkring 160.000 invånare. De är bergiga, men de är ändå mycket bördiga. De är täckta med tät regnskog, och det finns också odlingar och lundar av kokospalmer. Byarna är pittoreska med hus med kupolformade tak täckta med palmblad. Huvudstaden Apia har omkring 35.000 invånare.

 De mest framträdande religionerna här är den kongregationalistiska kyrkan (som har utgått från Londons missionssällskap), metodistkyrkan, romersk-katolska kyrkan, mormonismen, sjundedagsadventismen och olika grupper av pingströrelsen.

Samoanerna är polynesier, och de är vänliga och gästfria. Deras hudfärg är ljust brun, och deras drag är nästan europeiska. Levnadssättet i byarna styrs av ett socialt system i vilket ett antal familjer bildar en klan; huvudet för klanen kallas ”matai”. Det finns ett antal mataier i varje by. En del har större makt och mer att säga till om än andra. Mataier som är talare och hövdingar har hög rang, och vanligtvis finns det en överhövding som är byns högsta myndighet.

Precis som man kan föreställa sig så kan medlemmarna i en klan, som alla har samma religiösa tro, göra det mycket svårt för någon som försöker slita sig loss från det stora Babylon.

ATT VITTNA PÅ VÄSTRA SAMOA

Men besökare blir vänligt mottagna i nästan alla samoanska byar. När en förkunnare av de goda nyheterna närmar sig ett hus, stannar han respektfullt upp vid den låga stenplattform, på vilken huset står, och väntar på ett välkomsttecken. Där kommer det — en flicka breder ut en matta inne i huset. Nu går förkunnaren in utan ett ord, och han tar av sig skorna innan han stiger in. När han har satt sig bekvämt till rätta med korslagda ben på mattan, väntar han artigt.

Nu är det den besöktas tur. Hon säger att hon är glad över att besökaren har kommit till hennes hem, att hon hoppas att förkunnarens arbete skall bli välsignat, att hennes hem är enkelt men att solen är varm, och så avslutar hon med att säga att förkunnaren är välkommen.  Han tackar henne och förhör sig om familjens hälsa. Först därefter kan han övergå till Rikets budskap.

HUR RIKETS VERK FICK SIN BÖRJAN

Det var år 1952 som de goda nyheterna om Jehovas rike började slå rot på Västra Samoa. En broder från England, John Croxford, organiserade intresserade personer i en liten studiegrupp. Han var anställd i ett flygbolag och arbetade på ett kontor på Beach Road i Apia. Där träffade han en kontorsanställd som hette Fuaiupolu Pele.

Pele säger att broder Croxford var den vänligaste man han någonsin hade träffat. Pele sade att broder Croxford senare hade berättat för honom att när han såg alla människor gå till kyrkan på söndagarna, vitklädda och med biblar i händerna, så visste han inte var han skulle börja! Men han började, och det fick goda resultat. Pele berättar om hur han kände det den gången:

”Jag visste att han [broder Croxford] ville tala med mig, men jag sköt upp samtalet, eftersom jag då inte hade någon tid för det. Som ordförande i Förbundet för före detta elever i de statliga skolorna var jag mycket upptagen. Men en lördag eftermiddag kom han hem till mig på ett mål mat, och vi samtalade till fram på småtimmarna. Jag ställde många frågor till honom, och han besvarade alla mina frågor med hjälp av bibeln. Jag blev absolut övertygad om att detta var den sanning som jag hade sökt.”

Pele var glad över att få lära känna sanningen, men han hade sina onda aningar om vad som skulle kunna bli följden av det hela. Han och hans släkt var framstående inom kyrkan; några i släkten var pastorer. Han var rätt väl känd på grund av sina aktiviteter inom skolan, sporten och kyrkan. Den här frågan var i hans sinne: Vad skulle Förbundet för före detta elever tycka om den nya religionen som han hade omfattat? Och vad skulle förbundets  beskyddare, deras högheter Malietoa Tanumafili II och Tupua Tamasese III, säga och tycka om honom?

Enligt samoansk sed utövar mataier med höga titlar stort inflytande. Det är nästan otänkbart för en samoan, framför allt om han inte har någon titel eller hög ställning, att opponera sig mot sina förfäders seder eller religion. Det var i den ställningen Pele befann sig, när han tog emot sanningen.

PELE SAMMANTRÄFFAR MED PERSONER AV HÖG RANG

Pele berättar för oss om vad som hände: ”Jag bad som aldrig tidigare, och jag bad Jehova leda mig på den väg jag skulle vandra. Under de närmast följande månaderna studerade jag oavbrutet och till långt fram på natten. En dag fick jag ett brev från vår släkts överhövding, där jag kallades till ett kvällsmöte i Faleasiu för att diskutera den här ’nya kyrkan’. Taime Solomona, en annan medlem i släkten som också var intresserad av sanningen, var också där. Så snart jag kom dit öppnade överhövdingen mötet. Vid släktmötet var det sex hövdingar, tre talare, tio pastorer, två lärare i teologi, överhövdingen som presiderade och äldre män och kvinnor i släkten närvarande, och de förbannade och fördömde oss för att vi vanhedrade släktens namn och våra förfäders kyrka.

Därpå sade ordföranden: ’Det skulle vara bättre att ha en debatt. Ni lägger fram er tro, och vi lägger fram vår; och så skall vi se vilka som har rätt.’ Jag kände mig som Jeremia och brann av iver att få tala. Trots att några skrek: ’Ta bort den där bibeln! Sluta med att använda den där bibeln!’ besvarade jag alla deras frågor från bibeln och vederlade deras argument. Hur tacksam var jag inte över att jag hade studerat Guds ord som aldrig tidigare!

Mötet pågick hela natten till klockan fyra på morgonen. Till slut fick de inte ur sig ett ljud längre. Deras huvuden var nedböjda. Därpå sade överhövdingen med svag röst:  ’Du vann, Pele.’ Jag svarade: ’Ursäkta mig, sir, jag vann inte. I natt har ni hört budskapet om Riket. Jag hoppas uppriktigt att ni vill lyssna till det.’ Efter det att vi hade gått därifrån letade vi efter en buss för att kunna resa hem, trötta men glada över Guds sannings seger. Sanningens säd hade slagit rot på Upolu.”

STUDIEGRUPPEN VÄXER

En eftermiddag i juli råkade en ung man vid namn Maatusi Leauanae få höra två män tala om den ”nya sanningen”. Maatusi frågade: ”Var finns den här nya sanningen?” En av männen arbetade på sjukhuset, och han förklarade att det fanns en bibelstudiegrupp som varje vecka den här dagen kom tillsammans på sjukhuset. Maatusi var mycket intresserad av att få höra om den här ”nya sanningen”. Han gick därför till sjukhuset och tittade in. När han fick se en så stor grupp församlad, blev han förlägen och vände för att gå därifrån. I porten mötte han John Croxford, som just kom för att leda studiet. Broder Croxford uppmanade honom att vara med vid studiet, vilket han var. Där blev han presenterad för Fuaiupolu Pele och flera andra, bland annat för två eller tre läkare, en tulltjänsteman, flera kontorsanställda och en man från jordbruksdepartementet. Därefter följde en timmes studium i boken ”Låt Gud vara sannfärdig”.

 År 1952 symboliserade Pele och hans hustru, Ailua, sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Maatusi Leauanae tyckte om det han fick lära sig, men under några månader var han inte regelbundet med vid studiet. Den kärlek och det intresse som gruppen visade honom, när han kom tillbaka för att regelbundet vara med vid studiet, och den sanning han hade hört övertygade honom om att han hade funnit den sanna religionen. En annan ung statsanställd, Siemu Taase, slöt sig snart till gruppen. Han och Maatusi döptes år 1956.

År 1953 lämnade John Croxford Västra Samoa, men han hade planterat sanningens säd i god jord. Många av dem som redan har nämnts tjänar fortfarande lojalt i Jehovas verk. Det skulle komma fler.

DEN FÖRSTA FÖRSAMLINGEN BILDAS

I början av år 1953 godkände Sällskapet att den första församlingen på Västra Samoa bildades. I maj 1953 kom ett pionjärpar från Australien, Ronald och Olive (Dolly) Sellars, och de hjälpte till att organisera församlingen. Myndigheterna ville inte förlänga deras uppehållstillstånd i landet, och i januari 1954 flyttade de därför till Amerikanska Samoa.

Broder Pele berättar för oss: ”När broder Croxford for härifrån, trodde alla att detta var slutet för den ’nya kyrkan’. Men vi var mer än 40 närvarande vid mötena. Broder Ted Jaracz stannade till här för att träffa oss, när han var på väg tillbaka till Australien från konventet i New York år 1953. Vi församlades hemma hos mig den kvällen, och han höll några tal som jag översatte.”

Kort därefter uppkallade broder Pele sin nyfödde son efter de tre bröder som hade kommit till Västra Samoa, John Croxford, Ron Sellars och Ted Jaracz. På samoanska är hans namn Uitinesesioneronitete, och på svenska blir det Vittnet-John-Ron-Ted.

 ATT TJÄNA DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

Ett antal vittnen från Australien kom till Västra Samoa för att tjäna där behovet var större. Ansökningar om att Sällskapets missionärer skulle få komma in i landet avslogs gång på gång, och därför bidrog de bröder som tjänade där behovet var större till att skänka den stabilitet och mogna tillsyn, som de inhemska bröderna saknade vid den tiden.

En broder, en inföding från Västra Samoa som hade lärt känna sanningen på Nya Zeeland, beslöt att hjälpa sina bröder ”hemma” under en tid. År 1960 flyttade alltså Charles Pritchard och hans hustru, Judy, och deras båda barn tillbaka till Västra Samoa. De stannade i fem år och kunde ge mycket hjälp, eftersom han var samoan och visste vad bröderna behövde och kunde meddela dem det på deras eget språk. Därefter for de tillbaka till Nya Zeeland och stannade där i 15 år. Sedan april 1981 har Charles och Judy Pritchard och deras son Paul tjänat på Västra Samoa som missionärer.

GILEADITER FÅR KOMMA IN I LANDET

År 1958 utexaminerades syster Tia Aluni, en inföding från Västra Samoa som hade bott på Nya Zeeland, från Gilead och skickades till det närliggande Amerikanska Samoa. Eftersom hon kunde få komma in på Västra Samoa, lät Sällskapet henne välja mellan att stanna i missionärstjänst på Amerikanska Samoa och att fara till Västra Samoa som pionjär med särskilt uppdrag. Hon valde det senare och tillbringade tre år (1961—1964) på den största ön, Savaii, och samarbetade med en pionjär med särskilt uppdrag från ön. På så vis kom verksamheten på Savaii i gång.

Ett missionärspar tjänade där tillsammans med den lilla församlingen i Fogapoa, men nu far de över från ön Upolu en gång i månaden och besöker församlingen. Arbetet har  gått sakta framåt på grund av seder, traditioner och religiösa trosuppfattningar; människor är rädda för att lämna de gamla sederna. Förkunnarna på platsen rapporterar troget varje månad.

INSAMLANDET FORTSÄTTER

Fagalima Tuatagaloa, en handikappad man med dålig syn, tog emot sanningen. Han döptes år 1953 och började genast som feriepionjär (hjälppionjär). Han lärde sig sanningen så väl att han kunde många skriftställen utantill. En kretstillsyningsman som arbetade med honom från hus till hus lade märke till att han läste bibelställena korrekt utan glasögon och frågade om hans syn höll på att bli bättre. Fagalima svarade att han hade tappat sina glasögon och att han bara låtsades läsa bibeln. Han citerade faktiskt ur minnet.

Fagalima gick ut i heltidstjänsten och tjänade i många år som pionjär med särskilt uppdrag. Han bodde länge hemma hos broder Pele och hans familj. När han blev allvarligt sjuk i cancer år 1977, skötte de honom ända till hans död år 1979.

KRETSBESÖK TROTS HINDER

När Len Helberg, Fijis förste kretstillsyningsman, for till Gileadskolan år 1957, övertog Paul Evans kretsen. På den tiden sträckte den sig från Tahiti i öster över  Samoaöarna, Niue, Tonga, Fiji och ända till Nya Kaledonien i väster. År 1958 bildades en ny krets med Don Clare som kretstillsyningsman. År 1960 bildades ytterligare en krets. Dessa tre kretsar täckte de 12 länderna under Fijis avdelningskontor. Under 13 år betjänade broder Evans, åtföljd av sin hustru, några av dessa länder i kretstjänsten. När de inte reste, arbetade de som missionärer på Amerikanska Samoa.

Det var inte lätt att komma in på Västra Samoa ens för korta kretsbesök. Broder Evans erinrar sig: ”Två gånger betjänade vi församlingen, när vi var på genomresa med båt. Vid den första resan hade vi bara tre nätter och två dagar tillsammans med bröderna. Nästa gång gick det bättre för oss. Vi fick plats på en liten fraktbåt från Fiji, som anlände till Västra Samoa tidigt en tisdagsmorgon. Eftersom fartyget hade chartrats av Västra Samoas regering för en sju dagars resa till andra öar och inte hade lov att ta oss med, måste vi vänta sju dagar i Apia. Detta passade oss fint, och vi hade en andligen givande ’väntan’ genom att betjäna församlingen.” År 1959 måste broder Evans göra tre försök, innan han fick tillstånd att komma in på Västra Samoa.

LÅNGSAM TILLVÄXT

Även om det är trevligt att vittna för samoaner i tjänsten på fältet, är det svårt att få resultat. Man kan sätta i gång bibelstudier, men att få hålla dem regelbundet och att få dem man studerar med att göra framsteg är en helt annan sak. Men bröderna har gjort det bra, om man tänker på att de under många år varit utan hjälp av missionärer. En annan orsak till att tillväxten går långsamt är det begränsade antalet publikationer på deras eget språk.

FÖRSAMLINGEN RENAS

En sak som tidigare hindrade tillväxten var det förhållandet att några bröder, kanske på grund av stolthet, inte  så gärna ville acceptera teokratisk ordning. Det fanns de som inte ville ödmjuka sig, och år 1958 började en sållning. Under någon tid hade några upproriska individer försökt splittra församlingen och bilda sin egen lilla organisation. De hade under flera år varit en ständig källa till oro, och detta utgjorde kulmen. Deras intensiva stolthet fick dem att lämna församlingen.

Den här reningen resulterade i att man förlorade en fjärdedel av förkunnarna, och några av dem blev uteslutna. Jehova visade att han osvikligt stödde sin egen organisation genom att välsigna dem som satte sin ostrafflighet framför personlig stolthet. Det rådde en verkligt varm anda av kärlek och samarbete i församlingen, och det gjorde att den fortsatte att växa och år 1959 kunde glädja sig åt en ökning på 35 procent. Broder Pele och hans hustru och flera andra i hans släkt förblev lojala. Han och hans familj är nu anslutna till en samoansk församling på Hawaii.

Men detta var inte nog för att rena församlingen. Ett stort antal bröder och systrar måste uteslutas på grund av sexuell omoraliskhet. Det är mycket vanligt med sådan omoraliskhet på Västra Samoa, och både pionjärer med särskilt uppdrag och tjänare har måst avföras från sin tjänst på grund av sådan omoraliskhet.

HELHJÄRTAD TJÄNST

Människorna på Västra Samoa har gott om mat men ont om pengar. Men bröderna här har använt vad de har när det gäller att fortsätta framåt i Rikets verk, och Jehova har välsignat dem därefter. Tänk till exempel på de ansträngningar som broder Fagalima Tuatagaloa gjorde för att kunna vara med vid ett konvent på Fiji. Han var inte ung, utan gammal; han var inte stark, utan sjuklig; han var inte frisk och rörlig, utan hade klumpfot; han hade inte god syn, utan var blind på ett öga. För att komma till sammankomsten behövde han pengar, och för  att få pengar var han tvungen att plocka kokosnötter. Han bar omkring 15 stycken i taget över tre kilometer till det ställe där han öppnade dem, skrapade ur frövitan och lade ut den för att torka. Därefter sålde han frövitan eller kopran.

I fyra veckor arbetade han ensam på andra sidan av ön. När han sedan gick för att betala sin biljett, upptäckte han att den hade gått upp i pris. Han varken klagade eller tappade modet; och han bad inte om hjälp. Han framställde mer kopra och förtjänade de extra pengar som behövdes. Allt detta gjorde han för att få vara med vid ett konvent som skulle hållas på två språk som han inte förstod. Hur belönad blev han inte, när han kom fram och upptäckte att Sällskapet hade gjort anordningar för att större delen av programmet också skulle kunna framföras på hans eget språk!

På grund av sådan helhjärtad tjänst och Jehovas välsignelse ökade förkunnarantalet från 37 år 1958 till en toppsiffra på 109 år 1971. I mars 1983 nåddes ett rekord på 161 förkunnare. Man kan säkert se fram emot en ännu större tillväxt på Västra Samoa, vilket framgår av att det var 594 personer närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1983.

MISSIONÄRER FÅR KOMMA IN

Under många år fick inte missionärer utifrån lov att stanna i landet. Men år 1970 skedde vissa förändringar inom regeringen. Församlingen i Apia skrev därför till premiärministern under vars ledning immigrationsdepartementet verkar och ansökte om att Paul och Frances Evans skulle få komma in på Västra Samoa som missionärer och stanna där under en period på tre år och att de också skulle få möjlighet att få sitt uppehållstillstånd förlängt, när det utlöpte. Hur hänförda blev inte bröderna när ansökan godkändes — efter 19 års försök! Broder och syster Evans tjänar fortfarande på Västra Samoa och  arbetar nu hårt med att översätta litteratur till samoanska.

Men därmed var det inte slut på missionärshistorien. I januari 1977 besökte broder M. G. Henschel ur den styrande kretsen Västra Samoa för att granska situationen. Detta fick till följd att fler missionärer skickades till det samoanska fältet.

MAN KÖPER FASTIGHETER

I november 1977 betjänade Robert Kawasaki från Hawaii Västra Samoa som zontillsyningsman. Han hörde sig för om det fanns någon mark till salu som Sällskapet skulle kunna bygga på, och han fick höra att det fanns mark i Sinamogaområdet omkring tre kilometer inåt landet från huvudstaden Apia. Han föreslog den styrande kretsen att Sällskapet skulle köpa den här marken. I oktober 1978 avslutades köpet, och missionärerna flyttade tillfälligt in i ett av husen som fanns på tomten. År 1979 revs två byggnader på tomten, och man rustade upp ett stort tvåvåningshus som skulle tjäna som missionärsbostad. År 1981 byggdes ett helt nytt missionärshem på mark som man arrenderade av en broder i Faleasiu, 19 kilometer från Apia. På egen bekostnad reste bröder från Australien, Hawaii, Nya Zeeland och Förenta staterna dit för att hjälpa de lokala bröderna med att bygga dessa missionärshem.

LITTERATUR PÅ SAMOANSKA

I december 1957 betjänade broder Earl Stewart från avdelningskontoret på Filippinerna Samoa som zontillsyningsman. Han föreslog Sällskapet att Vakttornet skulle börja tryckas på samoanska. Broder Pele tog ledningen i översättningsarbetet, och det första numret kom ut i maj 1958 i stencilerad form.

Tidigare hade några traktater och broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” översatts till samoanska. Sedan  översattes fler broschyrer. Därefter, i början av år 1972, kom den samoanska upplagan av boken Sanningen som leder till evigt liv. Det har spritts tusentals exemplar av Sanningsboken under årens lopp. Nu har också boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden översatts.

I flera år trycktes en 16-sidig upplaga av det samoanska Vakttornet i Brooklyn. Från och med januari 1981 utökades upplagan till 24 sidor. Man skickar exemplar till Nya Zeeland, Hawaii och Förenta staternas västkust, där det finns samoanska församlingar bland den stora samoanska befolkningen.

TILLVÄXTEN UNDER ÅRENS LOPP

Jehovas folks verksamhet på Västra Samoa har under hans ledning gått framåt sakta men säkert. Antalet förkunnare har vuxit från en år 1952 till 161 år 1983. Tio missionärer, fem reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag, samt församlingsförkunnarna, arbetar nu på fältet, och många människor får höra Rikets budskap. Omkring 270 personer kommer regelbundet tillsammans vid mötena, vilket visar den potential som finns för nya Jehovas tjänare.

Men låt oss inte lämna Samoaöarna helt och hållet; utan låt oss i stället fara över till Amerikanska Samoa och ta reda på hur Rikets verk går framåt där.

 AMERIKANSKA SAMOA

Det är bara omkring 80 kilometer som skiljer de båda samoanska staterna åt. Amerikanska Samoa har varit amerikanskt territorium alltsedan kolonialmakterna delade upp Samoaöarna år 1899. Det har en befolkning på omkring 32.000, som bor på sex små öar. Den största ön, Tutuila, har en befolkning på närmare 30.000.

Hamnen på Tutuila, Pago-Pago, är Amerikanska Samoas bäst kända landmärke. Den ligger i kratern av en slocknad vulkan och är ända till 122 meter djup. Det är en vacker syn som möter en med de grönklädda bergen som har toppar på omkring 550 meter och som stupar brant ner mot det blågröna vattnet. Under en period av 50 år har detta område inne i viken i medeltal haft mer än fem meter regn om året! Luftfuktigheten är hög, i medeltal omkring 84 procent, men temperaturen överstiger vanligtvis inte 32 grader Celsius.

Precis som på Västra Samoa är människorna här kyrksamma och hör till något av kristenhetens olika religionssamfund. Det är rätt vanligt att byns ”matai” låter en gonggong ljuda på kvällen som en signal till alla i byn att de skall gå in och be. Under den här stunden får ingen lov att gå omkring utomhus. Efter 10 eller 15 minuter ljuder gonggongen på nytt och anger att bönestunden är slut.

SANNINGEN NÅR ÖN TUTUILA

År 1938, när Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, och hans sällskap återvände från Australien, lade de till i hamnen på Amerikanska Samoa och förde i land en del av Sällskapets litteratur. Men det finns inget som vittnar om att någon då tog emot Rikets budskap, och det skulle gå många år innan verksamheten fick fart på detta fält i södra Stilla havet.

År 1952 kom syster Lydia Pedro till Amerikanska Samoa för att besöka släktingar och berätta för dem om  de goda nyheterna. Som ett resultat av denna resa lärde hennes kusin Uaealesi (Wallace) Pedro känna sanningen.

MAN FÅR ETT ORDENTLIGT FOTFÄSTE

Den 5 januari 1954 kom australierna Ronald och Olive (Dolly) Sellars till ön; de hade fått visum att komma in i landet som missionärer en månad på försök. När justitieministern hade konstaterat att de inte fick lov att stanna på Västra Samoa, sade han: ”Vi har religionsfrihet här på Amerikanska Samoa, och jag skall se till att ni, precis som alla andra religioner, får nytta av denna frihet.”

Till slut kom det ett brev från justitieministerns kontor, där det stod att det inte fanns något som hindrade att Sällskapet Vakttornet upprättade en organisation på Amerikanska Samoa. Broder och syster Sellars fick permanent uppehållstillstånd. Senare fick fler missionärer tillstånd att komma in i landet. Detta är det enda land på Fijis avdelningskontors hela distrikt där nya missionärer under årens lopp obehindrat har fått lov att komma in.

EN UNG MAN TAR STÅNDPUNKT FÖR SANNINGEN

Missionärernas ankomst var det som stimulerade Wallace Pedro att göra framsteg i sanningen. Han berättar sin erfarenhet för oss: ”Då missionärerna kom, började jag inse behovet av att komma tillsammans med Jehovas folk. Vi var bara sju stycken som då gick på de möten som hölls i missionärshemmet. Den 30 april 1955 blev jag döpt, och jag var den förste på Amerikanska Samoa som blev döpt. Min familj tyckte inte något vidare om detta, och framför allt ogillade de att jag blev mycket verksam i predikoarbetet.

En dag när jag kom hem från församlingsbokstudiet hade man familjeråd hemma. Jag ställdes inför ett ultimatum att sluta upp med att vara tillsammans med Jehovas vittnen eller också flytta hemifrån! Trots att jag ännu hade ett år kvar i high school och inte hade några  försörjningsmöjligheter, stod mitt beslut för sanningen fast. Då försköt min familj mig och körde ut mig utan att jag fick ta med mig något annat än de kläder jag bar! Jehova sörjde kärleksfullt för ett ställe där jag kunde få bo — missionärshemmet; och bröder i Förenta staterna skickade mig kläder.”

Wallace bodde hos missionärerna under någon tid och avslutade sin skolgång; han blev sedan pionjär och senare pionjär med särskilt uppdrag. Han tjänade som pionjär till omkring år 1960, då han emigrerade till Förenta staterna. År 1979 kom broder Pedro tillsammans med sin hustru och sina barn tillbaka till Amerikanska Samoa. Och vad hände då med hans familj som hade förskjutit honom? En av hans bröder, hans syster och en av hans systerdöttrar är vittnen, och år 1980 blev hans mor döpt vid 72 års ålder! Också hans far studerade bibeln före sin död. Denne unge mans ståndpunktstagande för Jehova och sanningen medförde sannerligen välsignelser för både honom och hans familj.

KRETSTILLSYNINGSMANNENS FÖRSTA BESÖK

År 1955 fick den lilla gruppen fin hjälp, när broder Len Helberg kom till Amerikanska Samoa som den förste kretstillsyningsmannen. Under hans besök visades Sällskapets film ”Den nya världens samhälle i verksamhet” över hela ön; det var sammanlagt 3.227 som såg dessa filmförevisningar. Detta utgjorde ett fantastiskt vittnesbörd, eftersom det hjälpte människor att inse att Jehovas vittnen utför ett världsomfattande arbete.

Två månader efter dessa filmförevisningar bildades en församling med tre förkunnare och sex missionärer.

Även om det är många fler på Amerikanska Samoa än på Västra Samoa som förstår engelska, så är huvudspråket dock fortfarande samoanska. Den nya församlingen fick därför stor hjälp, när den fick en sändning av 16.000  exemplar av broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” på samoanska.

FLER PIONJÄRER OCH MISSIONÄRER

Många förkunnare, pionjärer och missionärer har tjänat på öarna och har gett trogen, kärleksfull hjälp för att bygga upp bröderna. Ett slag hade den lilla ön Tutuila nio missionärer och tre reguljära pionjärer. Detta medförde resultat — 118 personer var närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1960.

MAN ÄR TROGET MED VID OMRÅDESKONVENTEN

År 1960 hade bröderna glädjen att få vara värdar för några av vittnena från Fiji, såväl som för sina bröder från Västra Samoa. Detta var vid områdessammankomsten ”Sträva efter friden”. Vid ett områdeskonvent år 1966 kom nästan 300 delegater från åtta länder under avdelningskontoret såväl som från Australien och Nya Zeeland. På den tiden fanns det bara 26 förkunnare på hela Amerikanska Samoa, så det var därför ett mäktigt vittnesbörd att få se en så stor skara!

Bröderna på Amerikanska Samoa har varit med vid områdeskonvent både på Fiji och på Västra Samoa. Trots att det vanligtvis innebär en hel del resor att vara med vid konvent, så är det fint att se att man regelbundet har haft konvent i mer än 20 år nu och att bröderna alltid har varit närvarande och med uppskattning tagit emot den andliga födan.

DÅLIG HÄLSA INGET HINDER

År 1962 tog Tafia Pula, som då var 66 år, emot sanningen. Han var nästan helt och hållet bunden vid hemmet på grund av filariasis, en sjukdom som påverkade både hans armar och hans ben, men han använde ändå många timmar i Jehovas tjänst. Hans lemmar var så svullna och tunga att han knappast kunde gå ens med hjälp av en käpp, men ändå drev hans nitälskan för Jehova  honom till att utföra mer predikande än många som var yngre.

Han önskade bli döpt, men hans familj var rädd att han skulle dö om han gick ut i havet och blev nedsänkt. Han svarade dem därför: ”Om jag dör när jag blir döpt, då kan jag vara lycklig, eftersom jag då dör när jag gör Guds vilja.” Han blev döpt, och han dog inte!

År 1972, sista året han levde, var han ute i tjänsten med en av bröderna och sade då till honom: ”Fortsätt du, och låt inte mig hindra dig. Jag tror att det är bäst att jag återvänder till bilen och vittnar för dem jag möter längs vägen.” När brodern vände sig om och tittade, såg han hur broder Tafia Pula talade med förbipasserande. Han hade ett budskap att avge, och han avgav det ända fram till slutet.

FAKTORER SOM PÅVERKAR TILLVÄXTEN

Under 1960-talet gick verksamheten långsamt framåt. Medeltalet förkunnare ökade från 22 år 1961 till 44 år 1970. Det var många bakslag, eftersom några, till och med pionjärer med särskilt uppdrag, föll offer för omoraliskhet och måste uteslutas. Detta är hela tiden ett problem på öarna precis som på många andra håll.

En annan orsak till att tillväxten har verkat så långsam är att det går så lätt för samoaner att flytta till Förenta staterna. Det händer ofta att de nya flyttar till Förenta staterna strax efter det att de börjat i predikoarbetet. Många av dessa har anslutit sig till de samoanska församlingarna på Hawaii och på Förenta staternas västkust och tjänar nu Jehova där.

DE GODA NYHETERNA HAR BLIVIT PREDIKADE

Genom att det finns en fast grundad församling på  Amerikanska Samoas huvudö har Rikets budskap kunnat nå nästan alla på detta distrikt. På Västra Samoa är förhållandet mellan antalet förkunnare av de goda nyheterna och befolkningen fortfarande en på omkring 1.000, men på det mindre Amerikanska Samoa är förhållandet en på omkring 400.

Den grupp på tre öar som är känd som Manuaöarna och som består av öarna Tau, Ofu och Olosega har också fått höra budskapet. År 1980 använde till exempel kretstillsyningsmannen John Rhodes och hans hustru, Helen, och fem andra förkunnare fem dagar till att vittna på denna lilla ögrupp. De arbetade sig igenom alla byarna och lämnade 159 böcker, 126 broschyrer och 268 lösnummer och tecknade 66 prenumerationer. Nu besöker församlingen på Tutuila dessa avlägsna öar två gånger om året.

Med en toppsiffra på 81 förkunnare under det senaste tjänsteåret och med i medeltal 167 personer närvarande vid de offentliga föredragen är det goda utsikter för  framtida tillväxt. Allt tack går till Jehova Gud för att han har välsignat etablerandet av den sanna kristna församlingen på dessa vackra öar i södra Stilla havet.

Låt oss nu förflytta oss från avdelningskontorets östligaste distrikt norrut mot ekvatorn till ögrupperna Kiribati och Tuvalu (tidigare Gilbert- och Elliceöarna) och ta reda på hur Rikets verk har utvecklats där.

KIRIBATI OCH TUVALU

Dessa båda ögrupper var ursprungligen under en och samma koloniala förvaltning, som sedan slutet av andra världskriget hade sitt högkvarter i Tarawa på Gilbertöarna. Eftersom öborna kommer från två olika raser och har två olika språk, skildes de båda grupperna åt under åren 1975 och 1976. De fick därefter oavhängighet från Storbritannien, och Gilbertöarna blev republiken Kiribati och Elliceöarna nationen Tuvalu.

Kiribati, det större av dessa båda öriken, består av 33 öar utspridda över omkring fem millioner kvadratkilometer. Det omfattar de 16 Gilbertöarna, de 8 Phoenixöarna, 8 av Linjeöarna och så Oceanön. Tillsammans med de 9 Tuvaluöarna omfattar landytan omkring 745 kvadratkilometer. De flesta av Tuvalus öar är ringformade korallrev som omger laguner.

Öarna är vanligtvis mycket små och skjuter nätt och jämnt upp ur havet; inom Tuvalu reser sig faktiskt inte landet någonstans mer än 4,6 meter över havsytan. På grund av den dåliga jordmånen är det inte mycket matnyttigt som växer här utom kokos- och skruvpalmer och brödfruktträd och sådana växter som pulaka och taro, vilka utgör baslivsmedel.

Dessa öar hör till de mest tättbefolkade i Stilla havet och har sammanlagt över 60.000 människor. Tuvalu har en befolkning på 8.000 människor, av vilka omkring 2.300 bor på huvudön Funafuti. De flesta tuvaluaner är polynesier  som talar tuvaluanska, men många kan också engelska. Flertalet invånare på Kiribati är mikronesier som talar gilbertese, även om många av dem också talar engelska.

RELIGION OCH SEDER

I mitten av 1850-talet grundades några protestantiska missionsstationer här och senare också en katolsk missionsstation. Till en början var människorna inte så värst mottagliga, men missionärerna började få dem över på sin sida genom att ge dem tyg och tobak.

Till slut lyckades kyrkorna få grepp om människorna och skaffa mark. Boken Kiribati, Aspects of History berättar: ”Somliga människor som ville ha tobak gav missionärerna land i utbyte mot lite tobak. Det var så den katolska missionen på Nonouti fick mark att bygga sin station på.” LMS (Londons missionssällskap) och den katolska missionen kontrollerade olika delar av Kiribati, men Tuvalu kom helt och hållet under LMS-gruppens kontroll.

Det som har hänt på Tuvalu visar missionens kontroll över öborna. De samoanska pastorerna kom och började tvinga på människorna det samoanska språket och de samoanska sederna. I mitten av 1940-talet hade därför kyrkorna ett fast grepp om de flesta sidorna av öns liv. Vissa pastorer fick så stor makt att de kunde förbjuda förtäring av alkohol och att man cyklade på söndagar.

RIKETS VERK BÖRJAR PÅ KIRIBATI OCH TUVALU

Bill Checksfield kunde inte ana vilka konsekvenser det skulle få att han i Suva på Fiji gjorde ett återbesök hos en tuvaluansk man som hette Foua Tofinga. Efter att ha studerat bibeln i fyra år blev Tofinga döpt år 1951 — den förste tuvaluan som kom med i sanningen. Hans hustru, Selepa, döptes år 1957. Tofinga blev så småningom äldste  i Suvaförsamlingen, och han är för närvarande medlem av kommittén vid avdelningskontoret på Fiji.

Tofinga kunde inte återvända till Tuvalu, men det var ändå från hans hem i Suva som sanningen började spridas till Kiribati och Tuvalu. Både Tofingas far och svärfar var pastorer i LMS-kyrkan, och när Tofinga och hans hustru tog emot sanningen vållade detta därför rätt stor uppståndelse i det tuvaluanska samhället.

Enligt ösed har nästan varje tuvaluan som har kommit till Fiji också besökt familjen Tofinga. Detta har naturligtvis gett dem många tillfällen att vittna för tuvaluaner. På så sätt började Rikets budskap långsamt vinna allt större insteg på Kiribati och Tuvalu.

Vi kan, för att belysa detta, berätta om tuvaluanen Saulo Teasi. Medan Saulo arbetade på ett fartyg, kom han under senare delen av 1940-talet till Fiji och fann att han skulle få stanna en vecka i Suva. Han besökte syster Tofingas mor, som vid det här laget hade börjat visa intresse för sanningen. Broder Checksfield besökte också det här hemmet, och Saulo satt då tyst i bakgrunden och lyssnade på ett bibliskt samtal. Det förhållandet att broder Checksfield alltid använde bibeln för att besvara alla frågor gjorde ett starkt intryck på honom. Saulo fick höra att den här missionären skulle komma tillbaka inom några dagar, och han såg till att vara där då. När Saulo gick därifrån efter det andra samtalet, hade han ett exemplar av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, och han var övertygad om att han hade funnit den sanna religionen.

Vid den här tiden hade också andra, däribland syster Tofingas syster, Lise, börjat visa intresse för sanningen. Dessa intresserade människor hade flyttat till Tarawa, och det bildades snart en liten studiegrupp på omkring 10 personer i Tarawa. Ingen av dem var döpt, men de fortsatte ändå trots ständigt motstånd. De kom således att bilda grunden för Rikets verk på Kiribati och Tuvalu.

 I mitten av 1950-talet kom Saulo till Tarawa efter att ha avslutat ett arbetskontrakt, och medan han väntade på transport till Tuvalu, bodde han hemma hos Lise. Han och hans familj fick många tillfällen att tala med Lise om sådant som rörde bibeln, och han bestämde sig snart för att stanna i Tarawa och arbeta där. Saulo blev överförtjust, när han upptäckte att det han fick lära sig här var detsamma som det han hade hört på Fiji av broder Checksfield. Snart församlades Saulo och hans hustru, Uto, med den lilla gruppen.

KIRIBATIGRUPPEN FÅR HJÄLP

Denna grupp fick stor hjälp år 1961, när en familj på fyra personer kom hit från Nya Zeeland. Broder Huia Paxton var anställd som kemist av Kiribatis regering. I tre år uppmuntrade han och hans familj bröderna på ön mycket. De studerade till och med gilbertese och lärde sig att tala det flytande. De korresponderade inte bara med intresserade människor, till exempel några på Oceanön, utan de köpte också en liten yacht för att kunna besöka människor på närliggande öar. År 1965, när kretstillsyningsmannen Fred Wegener besökte dem, var det fyra intresserade familjer — 15 vuxna och deras barn — som kom tillsammans med dem.

När broder Paxtons arbetskontrakt löpte ut år 1967, återvände han och hans familj till Nya Zeeland. Sex månader senare, när kretstillsyningsmannen besökte Tarawa, fann han att gruppen hade ökat i antal och att man församlades regelbundet.

Trots att dessa bröder inte får någon hjälp av några missionärer eller pionjärer, så fortsätter en liten församling av Jehovas folk att sprida de goda nyheterna från huvudstaden Tarawa. Sedan den 1 september 1980 har Kiribati sorterat under det nya avdelningskontoret på Guam, som övervakar arbetet i hela Mikronesien.

 TILLVÄXT PÅ TUVALU

När Saulo Teasi i början av 1960-talet återvände till huvudön Funafuti, blev han förvånad över att finna att en liten grupp människor kom tillsammans för att studera Vakttornet. Denna lilla grupp leddes av en före detta läkare, Uili Opetaia (Willy O’Brien). Uili, som hade fått höra sanningen när han studerade medicin i Suva, hade döpts på Samoa och spred nu det han hade fått lära sig. Snart slöt sig Apelu Teagai och hans hustru, Lumepa, till gruppen. Apelu hade precis som Saulo lärt känna sanningen medan han var i Suva.

Vid det här laget började Saulos hustru, Uto, motstå honom häftigt, trots att hon först hade visat intresse. Det ville bli gräl varje söndag, när Saulo inte följde med henne till gudstjänsten i kyrkan. Men det skulle snart komma en oväntad välsignelse.

Den kom i maj 1962, när systrarna Lydia Pedro och Alisi Dranidalo, båda pionjärer med särskilt uppdrag på Fiji, skickades till Tuvalu. Syster Pedro var född på Tuvalu, och syster Dranidalo var infödd fijian. Den lokala regeringen ville inte låta dessa båda systrar stanna, och därför måste de lämna Tuvalu i januari 1963. Under sin vistelse ledde systrarna ett antal bibelstudier, trots att de inte fick lov att predika från hus till hus. Dessa båda pionjärer med särskilt uppdrag hjälpte framför allt Uto, Saulos hustru, att ta ståndpunkt för sanningen. När kretstillsyningsmannen kom till Tuvalu år 1964, fann han att Saulo och Apelu, som ett resultat av deras arbete, var färdiga för dop. Följande år döptes också Uto tillsammans med Uilis hustru, Melapa.

KRETSTILLSYNINGSMÄN BESÖKER TUVALU

Från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet fortsatte denna lilla församling trots mycket motstånd. Så småningom blev det lättare för kretstillsyningsmän att få  komma in i landet. Denna anordning från Jehova var något som bröderna uppskattade mycket.

Det har inte varit så lätt för dessa resande tillsyningsmän att vänja sig vid levnadssättet på öarna. En av de bröder som besökte Funafuti höll på att repa sig efter en släng av denguefebern, när han bestämde sig för att gå och ta sig en simtur i den vackra lagunen. Snart fick han se ett främmande föremål flyta förbi, och han sade då till sig själv: ”Nej, det kan inte vara möjligt!” När han senare fick se fler av dessa, lade han märke till toaletterna på pålar ovanför vattnet! Det behöver väl knappast sägas att det var sista gången som han simmade i lagunen!

En annan broder och hans fru som var på Kiribati väcktes av ett konstigt ljud, när de sov på ett grusgolv under ett moskitnät. Brodern tände sin ficklampa och fann att de höll på att invaderas av krabbor som försökte komma igenom moskitnätet! Senare, när de kom till Tuvalu, fann de att de flesta husen hade förstörts av orkanen Bebe. De bodde därför hos en broder och hans familj i en liten hydda. Här höll råttor, som lekte ovanpå det provisoriska taket, dem vakna om natten.

Dessa bröder har fått lära sig att anpassa sig till många olika omständigheter, och även om det inte alltid har varit så lätt för de bröder som kom för att betjäna församlingarna på dessa öar, så har deras ansträngningar verkligen blivit välsignade.

ATT BEVARA SIN OSTRAFFLIGHET OCH RENHET

Det som bevisar att sanningen har fått verkligt fotfäste i ett land är om bröderna förblir trogna i sanningen trots det häftigaste motstånd. Tänk till exempel på syster Lumepa som dog i mars 1970. Hon hade lidit av inre blödningar i två år och behövde en operation, men fick veta att den inte kunde utföras utan en blodtransfusion. I två år försökte läkare, sjukhuspersonal, vänner och nära  släktingar övertala henne att ta emot blodtransfusioner, men hon höll troget fast vid Jehovas lagar och dog som ett troget vittne. Jehovas ande finns också på en isolerad ö för att styrka dem som sätter sin tro till honom.

Som redan har nämnts hjälpte kristenhetens missioner till att göra rökningen populär på dessa öar, och nu är därför nästan alla öbor förslavade under bruket att röka tobak. Det finns några fina exempel på sådana som omedelbart har slutat upp med denna vana, när de lärt känna Jehovas krav. — 2 Kor. 7:1.

DET KOMMER BRÖDER FRÅN ANDRA LÄNDER

Oktober 1978 var en vändpunkt när det gäller Jehovas folks verksamhet på Tuvalu. Då hände två viktiga saker. För det första fick en australisk broder, Lon Bowman, som hade tjänat i Papua Nya Guinea, förvärvsarbete på Tuvalu. För det andra beviljade den tuvaluanska regeringen två australiska missionärer tillstånd att stanna på Tuvalu i två år, och de tjänar fortfarande där.

Broder Bowman hjälpte bröderna att komma in i bättre rutiner när det gällde deras möten och bibelstudiearbete. När missionärerna, Geoffrey och Jeanette Jackson, kom ett par månader senare, fann de att den lilla församlingen fungerade på ett ordnat sätt.

Det dröjde inte länge förrän denna lilla grupp bröder och systrar ledde över 40 bibelstudier. Då broder Bowman och hans familj flyttade, fanns det 12 förkunnare av de goda nyheterna. År 1982 uppnådde man ett rekord på 22 förkunnare.

ATT VARA MED VID SAMMANKOMSTER

På grund av sin isolering och de höga resekostnaderna har mycket få tuvaluanska bröder haft möjlighet att vara med vid ett av Jehovas folks konvent. Men under år 1979 gjorde bröderna och systrarna en särskild ansträngning  för att vara med vid områdeskonventet på Fiji. De arbetade med allt från att tillverka och sälja choklad till att forsla sand, och de var glada över att de med lite hjälp från sina andliga bröder i andra länder kunde ha en delegation på åtta bröder och systrar med vid konventet. Bland dessa var syster Uto Teasi, som aldrig hade varit med vid ett konvent tidigare, trots att hon blev döpt år 1965. Fastän hon inte kunde tala vare sig engelska eller fiji (de språk på vilka programmet framfördes), var hon hänförd över att vara bland de 1.300 som var församlade till detta konvent. Ett annat av hennes glädjeämnen var att återigen få träffa syster Alisi Dranidalo, som hade hjälpt henne att lära känna sanningen år 1962.

MAN NÅR UT TILL ANDRA ÖAR

Under de senaste åren har inte bara huvudön Funafuti fått ett grundligt vittnesbörd, utan missionärerna har också tillsammans med andra i församlingen regelbundet besökt de yttre öarna i Tuvalugruppen. Många intresserade personer på de yttre öarna har nu bibelstudium per korrespondens.

Det händer ibland att Funafutiförsamlingen får ha ett 15-minuters radioprogram, som kan höras på alla de  tuvaluanska öarna. När missionärerna besöker de yttre öarna, får de höra många som uttrycker uppskattning av de bibliska sanningar som de får lära sig genom radioprogrammen.

Men prästerskapet utövar påtryckningar på regeringen för att få den att stoppa programmen. På inbjudan av radiostationens chef var broder Jackson med på ett möte, där han fick höra en av pastorerna ilsket utropa: ”Folk ställer alldeles för många frågor, när de har lyssnat på de här programmen. Vi kan inte finna oss i detta!” Pastorerna begärde att alla program skulle granskas av en kyrklig kommitté, innan de sändes. Men senare tillsattes en ny chef och en ny programledare, och de var inte rädda för prästerskapet. De goda nyheterna når alltså fortfarande ut till öarna med hjälp av radioprogrammen.

TILLVÄXT MED HJÄLP AV LITTERATUR PÅ TUVALU

Bröderna på Funafuti har i alla år använt litteratur på samoanska vid sina möten. Några av de äldre förstår samoanska, men de flesta i församlingen har svårt att förstå det. Man gjorde därför en gemensam ansträngning för att översätta några av publikationerna för att användas lokalt, och den styrande kretsen har godkänt tryckningen av denna litteratur.

Jehovas vittnen på dessa öar fortsätter alltså att förkunna de goda nyheterna, och medan de gör det ser de fram emot ytterligare tillväxt, särskilt med tanke på att det vid firandet av Åminnelsen år 1983 var 155 personer närvarande, och 68 av dessa var närvarande på ön Funafuti. Detta var omkring var 34:e person på hela huvudön Funafuti.

Låt oss nu vända vår uppmärksamhet till det enda kungadöme som finns kvar på öarna i södra Stilla havet — Tonga.

 TONGA

Kungariket Tonga är ett land som består av omkring 200 mindre öar, av vilka bara några få är bebodda. Det finns tre huvudögrupper: Tongatapu, Haapai (lågt liggande grupper av korallrev) och Vavau, som är bergig. Landytan är 670 kvadratkilometer. Huvudstaden Nukualofa ligger på den största ön, Tongatapu.

Den brittiske upptäcktsresanden James Cook besökte öarna år 1773 och kallade dem Vänskapsöarna. Och invånarna, som till största delen är polynesier, är verkligen vänliga. Deras språk är tonganska, men de flesta skolbarn nu för tiden får också lära sig engelska. Över 90.000 människor bor på dessa öar, och de flesta av dem är mycket religiösa.

Tonga var ett brittiskt protektorat tills det blev helt självständigt år 1970. Dess regering är en konstitutionell monarki, och kungen styr i samråd med ett kabinett, ett parlament och ett riksråd.

GENSVAR TILL SANNINGEN

Sanningen kom först till Tonga genom en av de första pionjärer som skickades ut av avdelningskontoret i Australien. Pionjären, som arbetade på Fiji, spred broschyrer till alla han mötte. En tongan som var skeppare på en segelklipper tog emot broschyren Var äro de döda? När han kom tillbaka till Tonga, gav han broschyren till en vän vid namn Charles Vete, som arbetade vid televerket. Detta var år 1932. Charles läste broschyren och blev övertygad om att han hade funnit sanningen. Ända till dess hade han varit medlem i metodistkyrkan, men nu trädde han ut ur kyrkan och började förkunna bibelns budskap, trots att han inte hade någon kontakt med Jehovas vittnen.

Charles skrev till Sällskapets högkvarter i Brooklyn och bad om mera upplysningar. Som svar kom boksatser. Dessutom frågade Sällskapets dåvarande president,  J. F. Rutherford, Charles om han skulle vilja översätta broschyren Var äro de döda? till tonganska. Han accepterade uppgiften, och i sinom tid kom det en sändning på 1.000 broschyrer. Charles kände sig föranledd att skicka ett bidrag för dem och började sedan sprida dem. Många av de statstjänstemän, som han arbetade tillsammans med, fick höra sanningen på det här sättet. På så sätt började arbetet med att vittna i kungariket Tonga år 1933.

I omkring 25 år förkunnade Charles Vete ensam de goda nyheterna på Tonga. Hans arbete förde honom norrut från huvudön Tongatapu till öarna Vavau och Niuatoputapu. Han spred många broschyrer på dessa öar. Även om många människor visade intresse, så skedde det inga större framsteg, eftersom det inte fanns någon församling som man kunde ansluta sig till. Men broschyren Var äro de döda? fick stor spridning. När förkunnare nu går från hus till hus, kan de fortfarande möta människor som kommer ihåg den här broschyren och hur den spreds av Charles Vete. Hans predikande under årens lopp gjorde honom känd som ett Jehovas vittne, trots att han inte blev döpt förrän år 1964.

Från och med mars 1955 började kretstillsyningsmän göra korta besök på dessa öar, men på grund av att sådana religioner som metodistkyrkan och den romersk-katolska kyrkan har ett så starkt inflytande fick inte några av vittnenas missionärer lov att komma in i landet, och inte heller fick några bröder från andra platser lov att komma in i landet för att hjälpa förkunnarna. Vittnena på Tonga har därför i huvudsak fått göra framsteg på egen hand.

ATT TA INITIATIV

Bröderna har gjort framsteg genom att ta initiativ. Här är ett exempel på deras nitälskan: År 1964 fick de manuskriptet till ett specialföredrag. Fastän den broder som hade hand om gruppen aldrig hade hållit ett föredrag, förberedde han sig för specialföredraget och höll det;  Jehova välsignade hans uppriktiga strävan genom att det kom 22 personer.

Ett annat tecken på brödernas önskan att gå framåt i sanningen har varit deras ansträngningar att få fram översättningar av studieartiklar i Vakttornet. Broder Charles Vete översatte dem till tonganska; artiklarna skrevs av för hand och användes sedan av gruppen vid deras studium. Samma sak gjordes med boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.

Kretstillsyningsmannen Fred Wegener och områdestillsyningsmannen Donald Clare blev mycket imponerade, när de vid sitt besök i Nukualofa år 1965 såg de flitiga ansträngningar som gjordes för att hålla organisationen gående utan hjälp utifrån. Ett år senare var bröderna hänförda över att kunna skriva till Sällskapet och berätta om att de just hade byggt en Rikets sal på en tomt som broder Osaiasi Tovi hade erbjudit dem på sin mark; salen är stor nog att kunna rymma upp till 30 personer.

HJÄLP UTIFRÅN

Under årens gång har vissa regeringstjänstemän ersatts av män som varit mer gynnsamt inställda till vittnena. År 1969, efter närmare 14 år, meddelade således de tonganska immigrationsmyndigheterna att Sällskapets resande representanter skulle få lov att stanna i landet i  sex månader. Sällskapet skickade därför kretstillsyningsmannen Len Helberg och hans hustru Rita för att stanna i två månader, och vilken glädjande tid av övning var inte detta!

Flera dagar i veckan församlades bröderna i broder Vetes hem för att få lära sig församlingsorganisation. Höjdpunkten under besöket var dels firandet av Åminnelsen, då 53 personer var närvarande, och dels en kretssammankomst som bidrog till att det utvecklades en starkare anda av kärlek och endräkt. Den månaden nådde Tonga en ny toppsiffra på 18 förkunnare.

DET BILDAS EN FÖRSAMLING

När man år 1970 nådde ett rekord på 20 förkunnare, bildades församlingen i Nukualofa. Sedan dess har varje kretstillsyningsman gett bröderna undervisning i teokratiska metoder, förutom att de har arbetat tillsammans med dem på fältet. Det har varit tillväxt; i april 1983 nådde man ett rekord på 41 förkunnare.

Missionärer får fortfarande inte lov att komma in på Tonga. Det finns vissa inom regeringen som inte vill uppmuntra sanningens tillväxt, även om de måste erkänna att Jehovas vittnen inte är någon ny religion på öarna.

RIKETS BUDSKAP NÅR MÄNNISKORNA

Eftersom flertalet tonganer bor på huvudön Tongatapu, där Nukualofaförsamlingen finns, når Rikets budskap ut till många människor. Den första inhemska syster som blev pionjär med särskilt uppdrag började i den här tjänsten år 1978, och nu finns det fyra pionjärer med särskilt uppdrag. Även norrut i Haapai finns det nu en liten grupp som förkunnar de goda nyheterna. Bröderna och systrarna där gör en verklig ansträngning för att kunna komma ner till Nukualofa, när kretstillsyningsmannen kommer på besök, och i samband med detta besök hålls också en endags kretssammankomst.

Under 1970-talet kom några bröder till Tonga för att  tjäna där behovet är större. David Wolfgramm och hans familj från Nya Zeeland tillbringade några år där och arbetade tillsammans med församlingen. Han kunde få komma in i landet, eftersom han är tongansk medborgare. Behovet är verkligen stort på Tongaöarna, eftersom det bara finns ett vittne på 2.198 invånare.

Men om det är Jehovas vilja kommer mycket att göras där, innan den ”stora vedermödan” sätter stopp för Jehovas ”frälsningens dag”. (Matt. 24:21, 29; 2 Kor. 6:1, 2) Nya lyssnar till Rikets budskap. Det var 164 personer närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1983, vilket visar att utsikterna för tillväxt är goda. Broder och syster David Wolfgramm återvände i maj 1983 för att slå sig ner på Vavau och sätta i gång verksamheten där. Två pionjärer med särskilt uppdrag har fått i uppdrag att arbeta tillsammans med dem. Jehovas vittnen på Tonga hoppas innerligt att de förnyade ansträngningarna att få in missionärer i detta land skall lyckas. Antingen detta går eller ej, så kommer den trogna gruppen av bröder och systrar att fortsätta att göra Jehovas ord känt för de vänliga människorna i kungariket Tonga.

Omkring 48 mil nordöst om Tonga ligger en mycket ovanlig ö med namnet Niue.

NIUE

Detta land är bara en enda liten ö, som är omkring 19 kilometer lång och omkring 16 kilometer bred, vilket gör att den har en landyta på bara 259 kvadratkilometer. Niue anses unik i hela södra Stilla havet. Den består av kalksten, och vart man än går på ön kan man i kalkstensklippor finna lämningar av snäckor och korall, som en gång var under havsytan. Till skillnad från andra öar har den inga stränder. Höga klippor reser sig tvärt upp ur havet; innanför är landytan en nästan plan platå. Det finns gott om grottor på Niue, och ön är därför ett paradis för amatörgrottforskare.

 Niue fick självstyrelse av Nya Zeeland år 1974, men befolkningen åtnjuter fortfarande skydd som nyzeeländska medborgare.

Niueanerna är en blandning av samoaner, tonganer och invånare från Cookön, som flyttade hit för hundratals år sedan; de har blandats till en enda etnisk grupp. Deras språk är en blandning av samoanska och tonganska. Till skillnad från andra öar i Stilla havet har Niue inte några hövdingar som ärver sin titel, utan varje familjeöverhuvud styr sin familj.

På senare år har omkring 9.000 niueaner flyttat till Nya Zeeland, och därför finns det många tomma hus i byarna. Den dominerande religiösa gruppen är Ekalesia Niue, som utvecklats ur Londons missionssällskap.

SANNINGEN NÅR NIUE

Teokratins historia på Niue började i februari 1960, när systrarna Tia Aluni och Ivy Kawhe, missionärer som tjänade på Amerikanska Samoa, ombads att tillbringa en månad på Niue. På den tiden kom fartyget som gick mellan öarna bara en gång i månaden, så om en person gick i land måste han vänta en månad på nästa båt. Eftersom Jehovas vittnens missionärer inte fick lov att komma in på Niue, bad systrarna att få komma in i landet för att besöka släktingar. Syster Aluni hade en moster på ön, och de bodde hos henne.

Systrarna lämnade mer litteratur under en månad än de gjorde under ett helt år på sitt eget distrikt! Det väcktes en hel del intresse men också mycket motstånd. En av dem de vittnade för var Samuel Makatongia. Han var medlem i LMS-kyrkan, men han visade djupt intresse för sanningen; han hade i flera år prenumererat på Vakttornet. Trots att systrarna måste cykla omkring 20 kilometer för att hitta honom, blev de rikt belönade. Vilken välsignelse för verksamheten på Niue visade sig inte detta bli, eftersom denne broder har varit en stöttepelare för  verksamheten där, och han är nu presiderande tillsyningsman i församlingen!

EN FIJIANSK PIONJÄR HJÄLPER TILL

Inte lång tid efter det att systrarna hade lämnat ön ordnade avdelningskontoret med att Seremaia Raibe, en infödd fijiansk pionjär, for dit på ett statligt arbetskontrakt. Han använde kvällar och veckoslut för att hjälpa bröderna på ön.

När broder Raibe hade varit där några månader, blev han på grund av påtryckningar från de religiösa ledarna kallad till guvernören för en utfrågning. Guvernören frågade broder Raibe, en stor och kraftig fijian, varför han hade kommit till ön som ”arbetare”, när han egentligen hade kommit dit för att predika. Broder Raibe svarade att alla på ön verkade veta att han var ett Jehovas vittne, och om guvernören hade frågat honom den dag han kom, så skulle han ha sagt att han var ett vittne. Därpå sade guvernören till honom att det vore bäst för friden på ön om han inte gick från hus till hus, även om konstitutionen garanterar religionsfrihet. Kort tid därefter upphävdes broder Raibes uppehållstillstånd, och han återvände till Fiji. I september 1961 antog Niues lagstiftande församling policyn att inte tillåta några vittnen att komma in i landet.

Men broder Raibe organiserade regelbundna möten, medan han fortfarande var kvar på ön. Djävulen, som använde sitt gamla trick med skrämseltaktik, hetsade upp byborna att kasta sten på det hus där man höll möten; men de här metoderna misslyckades, när den förnämste stenkastaren blev intresserad av sanningen och själv började vara med vid mötena!

DET KOMMER MER HJÄLP

Vid den här tiden lärde en niuean, William Lovini, som bodde på Nya Zeeland känna sanningen. År 1961 flyttade broder Lovini tillbaka till Niue för att tjäna där behovet  var större. Han anställdes av regeringen på Niue, och under många år tog han ledningen i församlingen. Antalet förkunnare steg till 34.

Kretstillsyningsmannen Paul Evans tillbringade några timmar på Niue, när det fartyg som gick mellan öarna gjorde sitt månatliga besök där. Han talade till bröderna, diskuterade deras problem, analyserade deras verksamhet och kom med förslag — allt under de omkring sex timmar som båten låg i hamn. Sedan, år 1966, fick broder Evans och hans hustru, Frances, lov att stanna på Niue i sex veckor — under förutsättning att de inte tog del i arbetet från hus till hus. Detta var ett fint tillfälle att kunna bygga upp bröderna.

MAN FORTSÄTTER TROTS ATT BRÖDER EMIGRERAR

Från och med år 1965 började antalet förkunnare minska till ett bottenrekord på nio stycken. Hur kom detta sig? Flertalet bröder, däribland broder Lovini, flyttade av olika orsaker till Nya Zeeland.

De som fanns kvar hade inte så stor erfarenhet av församlingsangelägenheter och hade bara begränsad kunskap i engelska. Men de fortsatte att komma tillsammans och rapporterade regelbundet sin tjänst på fältet till avdelningskontoret. Sedan, i februari 1967, fick de ett månadslångt besök av kretstillsyningsmannen Len Heatley.

År 1968 blev bröderna återigen välsignade med ett månadslångt kretsbesök, och därefter har de haft besök en gång om året. Varje besök har avslutats med en kretssammankomst i miniatyr, där bröderna har uppmuntrats att energiskt fortsätta med Rikets verk. När kretstillsyningsmannen besökte dem år 1970, var de hänförda över att se 92 personer vara närvarande vid det offentliga föredraget och 111 vara närvarande vid firandet av Åminnelsen.

 Sedan dess har situationen förblivit praktiskt taget oförändrad. Bröderna på ön avger ett vittnesbörd för de omkring 3.200 niueaner som finns kvar på ön. Det finns nu en förkunnare på 359 invånare.

Tahiti är mycket mer känt än Niue. Låt oss se hur Rikets verk tog sin början på denna den största ön i Franska Polynesien.

TAHITI

Tahiti är den mest kända ön i den grupp som är känd som Sällskapsöarna i Franska Polynesien, omkring 350 mil öster om Fiji. Ön, som är väl bevattnad genom regn och vattendrag, har en fantastisk natur. Dess enda stora stad är Papeete, som har en intressant blandad befolkning som talar tahiti, franska, kinesiska och mer och mer engelska. När det gäller religion, tillhör de flesta människor antingen den romersk-katolska eller den franska protestantiska kyrkan.

SANNINGEN KOMMER TILL TAHITI

Två resande tillsyningsmän startade predikoverket på Tahiti. Den förste, Len Helberg, tillbringade två månader där åren 1956 och 1957. Han besökte sådana personer som hade skrivit och bett att få prenumerera på Sällskapets tidskrifter. Han visade också filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” fem gånger, med sammanlagt 618 personer närvarande. Den andre var Paul Evans. År 1957 lämnade han över 70 böcker och biblar. Men det var inte förrän följande år som grunden för en församling lades.

En tahitisk medborgare, Agnes Schenck, bodde tillsammans med sin man och son i Förenta staterna, när familjen kom med i sanningen. År 1957 fick de vid ett konvent höra broder Knorr meddela att Tahiti, ett land där Rikets verk var förbjudet och dit missionärer inte fick lov att komma in, var ett av de länder där behovet var  större. Earl och Agnes Schenck bestämde sig för att flytta dit med sin 11-årige son. I maj 1958 avseglade de från Kalifornien.

En av de bröder som hade uppmuntrat den här familjen att fara till Tahiti var Clyde Neill, och efter den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York år 1958 kom han och hans familj och också David Carano och dennes familj till Tahiti på ett tre månader långt turistvisum. För att undvika att dra till sig myndigheternas uppmärksamhet höll bröderna Vakttornsstudiet på olika ställen varje vecka. De gästfria tahitierna serverade förfriskningar efteråt, vilket förstärkte intrycket av att bröderna var turister.

Snart hade man satt i gång flera bibelstudier, även om språkbarriären var ett problem. Bröderna klarade av detta genom att använda två böcker, en på franska och en på engelska. Syster Schenck fick många gånger hjälpa de andra med franska och tahiti.

Det hände ofta, när ett vittne och en intresserad tahitier kom gående tillsammans, att vänner eller släktingar hejdade dem och frågade om den här nya religionen. En gång fick en man se en tahitisk vän tillsammans med ett vittne, och han stannade därför sin buss mitt på gatan och lät sina passagerare sitta där och vänta, medan han gick ut och talade med dessa båda. Man gjorde på stående fot upp om ett bibelstudium!

DE NYA BLIR DÖPTA

Höjdpunkten för dessa bröders vistelse på Tahiti kom alldeles innan de måste lämna ön efter tre andligen upplyftande månader. Detta var dopet av åtta personer, de första på Tahiti som blev döpta! Därefter måste familjerna Neill och Carano återvända till Förenta staterna och  lämna familjen Schenck och de nya att fortsätta med Rikets verk.

År 1959 bildades en församling i Papeete, och även om missionärer var förbjudna kom Don Clare till Tahiti som områdestillsyningsman och höll en kretssammankomst under varje besök. År 1960 fanns det 28 förkunnare.

Året 1960 var ett minnesvärt år av den orsaken att regeringen då erkände en lokalt organiserad sammanslutning av Jehovas vittnen. Detta gjorde verksamheten laglig och gjorde det möjligt för den här sammanslutningen att köpa egendom.

EN TID AV PROVSÄTTNING

Som 1 Johannes 2:19 visar finns det de som inte är ”av vår sort”. Tahiti visade sig i det fallet inte vara något undantag, vilket bevisades genom det som hände år 1961. En fransk pionjär, Claude Bonhomme, skickades av Sällskapet till att tjäna på Tahiti. På grund av sin mogenhet och erfarenhet förordnades han att ersätta den inhemske  broder som fram till dess hade tjänat som tillsyningsman. Denne man blev svartsjuk, och som en följd av detta uppstod splittring inom församlingen. Några blev uteslutna, och andra slutade upp att vara med. Även om detta verkade dämpande, så upphörde aldrig verksamheten, och år 1963 hade antalet förkunnare ökat till 68.

YTTERLIGARE TILLVÄXT

Höjdpunkten år 1963 var att man då fick färdigt en Rikets sal i ö-modell, och vittnena hade glädjen att få se 198 personer sitta i den vid firandet av Åminnelsen. Följande år höll de 78 förkunnarna sin kretssammankomst i den med 220 personer närvarande.

Dessa rara människor måste göra stora förändringar i sitt liv för att komma i linje med bibelns krav för de kristna. Tänk till exempel på den 42-åriga kvinna som hade fött 14 barn utom äktenskapet, innan hon fick sanningen. Hon sammanbodde med en man som hon inte var gift med. Hon bestämde sig för att ordna upp sitt liv, trots att det uppstod svårigheter på grund av att hennes barn inte alla hade samma efternamn. Saken måste dras inför domstol, och denna process tog ett helt år.

När det hela till slut var klart, gifte hon sig med mannen. En månad senare blev hon och en av hennes döttrar döpta. Nu förkunnar hennes andra barn och barnbarn också de goda nyheterna.

Den enda församlingen i hela Franska Polynesien på den tiden fanns i Papeete, och den växte snabbt. Sällskapet skickade dit två pionjärer med särskilt uppdrag för att hjälpa församlingen. Det var broder och syster Inaudi, som hade varit pionjärer med särskilt uppdrag i Frankrike. Det dröjde inte länge förrän broder Inaudi blev resande tillsyningsman och besökte Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Nya Hebriderna (nu Vanuatu).

Tahitierna är kända för att ge girlanger till besökare — blomstergirlanger vid ankomsten och snäckgirlanger, som  ett varaktigt minne, vid avfärden. Denna sedvänja har gett tillfällen att avge vittnesbörd. Broder Don Clare berättar till exempel: ”Under mina besök på Tahiti välkomnade upp till hundra bröder och intresserade personer oss vid ankomsten och sade farväl till oss vid avresan. Vid varje tillfälle fick vi hundra blomster- eller snäckgirlanger. Turister, som åkte med samma flyg och som bara hade fått en girlang, brukade fråga om jag var öns guvernör, när de såg oss gå ombord på planet med så många snäckskalsgirlanger på varandra att vi knappast kunde se vart vi gick. Detta ledde till många fina samtal.”

RESULTATET AV DET FÖRSTA INTERNATIONELLA KONVENTET

Den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i november 1969 utgjorde en vändpunkt. Det fanns då bara 124 förkunnare på ön, och vilken glädje var det inte för dem att få träffa 210 delegater från 16 olika länder! Bröderna blev hänförda över att se 488 personer närvarande vid det offentliga föredraget. Detta var också första gången som den lokala tidningen nämnde Jehovas vittnen.

Broder F. W. Franz’ närvaro vid konventet visade sig vara mycket stimulerande, och hans ord motiverade bröderna att fortsätta att utföra Rikets verk på de 62 bebodda öarna i Franska Polynesien. Broder Franz var den förste medlemmen av den styrande kretsen som besökte Tahiti, och nyttan av detta besök och konvent framgår av att det var en 15-procentig ökning av förkunnarantalet år 1970. År 1971 bildades en ny församling.

DET KOMMER MER HJÄLP

År 1971 skrev broder Sicari från Frankrike till avdelningskontoret på Fiji om att tjäna där behovet var större. Kontoret uppmuntrade honom att flytta till Tahiti. Det tog några månader att förbereda för resan, och familjen sålde sina möbler och sin bil för att betala biljetterna. I maj 1972 anlände således broder och syster Sicari och  deras båda döttrar, den nioåriga Elisabeth och den sexåriga Helene, till Tahiti. Broder Sicari, som nu tjänar i avdelningskontorets kommitté, har varit glad över att kunna göra sin del i fråga om att hjälpa de inhemska bröderna att göra framsteg. Syster Sicari började återigen som reguljär pionjär, trots att hon hade två barn. Detta sporrade de inhemska systrarna att följa hennes exempel. Hon är fortfarande pionjär, och hennes äldsta dotter, Elisabeth, har förenat sig med henne som reguljär pionjär.

NYA RIKETS SALAR OCH YTTERLIGARE TILLVÄXT

Rikets sal i Papeete, byggd i tahitisk stil med tak av palmblad, behövde byggas om, och framför allt behövde den få sidoväggar för att hindra grannskapets höns från att övernatta där. I februari 1973 överlämnades alltså Papeetes nya Rikets sal. I september det året överlämnade församlingen i Punaauia sin Rikets sal. Med tanke på kommande tillväxt byggdes den här salen för att kunna rymma 500 personer, och man skulle också kunna ha kretssammankomster där.

År 1973 beslöt två tahitiska familjer, som hade lärt känna sanningen i Frankrike, att återvända till Tahiti. Broder Colson Dean med familj slog sig ner på Tahiti, medan broder och syster Jamet, före detta pionjärer med särskilt uppdrag i Frankrike, for till ön Raiatéa, där församlingen på 24 förkunnare bara hade en äldste. Broder Jamet förordnades snart till att ersätta broder Inaudi som kretstillsyningsman, eftersom Inaudis väntade barn.

År 1973 växte antalet församlingar till fyra, och år 1974 bildades ännu en församling med hjälp av en tahitisk familj, som hade flyttat till ön Bora-Bora. År 1974 var 740 personer närvarande vid firandet av Åminnelsen, vilket är en anmärkningsvärd siffra, om man tänker på att det då fanns bara 199 förkunnare.

 BRÖDERNA KNORR OCH FRANZ BESÖKER TAHITI

Därefter fick bröderna till sin glädje höra att bröderna Knorr och Franz skulle besöka Tahiti som en del av deras tjänsteresa runt jorden år 1975. Detta var broder Knorrs första resa till Tahiti. Mer än 700 personer var närvarande för att höra deras uppmuntrande tal. Bröderna Knorr och Franz inbjöd tillsyningsmännen till ett möte och meddelade dem då att Sällskapet övervägde att öppna ett avdelningskontor i Franska Polynesien! De förvånade äldste höll alla med om att man verkligen behövde ett lokalt avdelningskontor, med tanke på distriktets omfattning. Vid samma möte blev broder Alain Jamet föreslagen att tjäna som tillsyningsman för det nya avdelningskontor som skulle öppnas den 1 april 1975. Från och med då överfördes tillsynen av verksamheten i den här delen av Stilla havet från avdelningskontoret på Fiji till avdelningskontoret på Tahiti.

Jehova har verkligen välsignat brödernas verksamhet i detta avlägsna område. Nu finns det mer än 500 förkunnare på Tahiti. Men den spännande berättelsen om Tahitis utveckling som ett av Sällskapets avdelningskontor kommer att berättas vid ett annat tillfälle.

Låt oss nu se på ett annat fransktalande distrikt som har välsignats med teokratisk tillväxt — Nya Kaledonien.

NYA KALEDONIEN

Nya Kaledonien är ett franskt territorium, och det består av omkring 25 öar som ligger omkring 110 mil öster om Australiens norra kust. Namnet, Nya Kaledonien, är hämtat från territoriets största ö, som är en av de största öarna i Stilla havet. Den är omkring 400 kilometer lång och omkring 50 kilometer bred. Befolkningen är på omkring 145.000 invånare. Nykaledonierna är franska medborgare, och hälften av dem bor i trakten av Nouméa, som är territoriets huvudstad och är en modern stad i fransk stil.

 De infödda nykaledonierna är melanesier, men nu finns det nästan lika många européer. Precis som på de andra öarna är det en stor blandning av öbor på Nya Kaledonien, och på huvudön talas omkring 35 olika språk. Men alla använder franska som ett gemensamt språk.

Kannibalism var vanlig ända till slutet av 1800-talet. När kristenhetens missionärer kom omkring år 1840, blev infödingarnas reaktion rätt häftig — flera missionärer dödades och åts upp. Men med stöd av den franska armén upprättades katolska missionsstationer på huvudön, där katolicismen dominerar i våra dagar. Londons missionssällskap upprättade missionsstationer på öarna Maré och Lifou, och detta ledde till mycket blodsutgjutelse, eftersom det bröt ut religionskrig, när katoliker försökte driva bort protestanter och vice versa.

RIKETS VERK BÖRJAR I ALL STILLHET

År 1954 kom John och Ellen Hubler från Australien för att tjäna där behovet var större. ”Vi började med en månads turistvisum”, berättar broder Hubler, ”och med den allra största förtröstan på att Jehova skulle hjälpa oss.”

Avdelningskontoret i Australien rådde broder Hubler att så fort som möjligt skaffa sig ett jobb i förhoppning om att hans arbetsgivare skulle hjälpa honom att få sitt visum förlängt. Han fick ett jobb, men vid det laget höll deras månadslånga visum på att löpa ut. Han gick därför till sin arbetsgivare, som ordnade med att gå i borgen för dem, och på så sätt kunde de få en sex månaders förlängning. Broder Hubler berättar: ”Vid slutet av den första månaden var vi mycket glada, när vi stod på kajen och såg båten avgå till Australien utan oss. Vi var lyckliga över att veta att vi hade lyckats genomföra första delen av de anvisningar vi fått.”

De började den andra etappen av sitt arbete — att  besöka öns ytterområden och tala med människor om sanningen. De hade inte någon litteratur och använde sina engelska biblar. De märkte snart att det de predikade togs emot med ivrigt intresse, och de planerade därför att göra återbesök.

Eftersom de inte hade någon litteratur att lämna hos intresserade människor, rekvirerade broder Hubler en del litteratur från avdelningskontoret i Australien. De fick meddelande om att en intresserad nykaledonier som var maskinist på ett lastfartyg skulle ha med sig ett paket, som han skulle överlämna till dem. På så sätt kom den första leveransen med fransk litteratur. Senare hade en orkesterledare på ett turistfartyg med sig mer litteratur. Till slut beställde broder Hubler litteratur som skulle skickas med post; och den gick igenom tullen utan några som helst problem.

DET KOMMER FLER — OCH FÖRSAMLINGEN VÄXER

De firade den första Åminnelsen på Nya Kaledonien ensamma, men så småningom kom det fler som ville tjäna där behovet var större. Några familjer från Australien kunde stanna bara några månader, medan andra åter stannade i ett par år. Dessa nitiska bröder gjorde ett underbart arbete, när det gällde att lägga grunden för en församling.

År 1956 gav avdelningskontoret anvisningar om att Hublers skulle börja predika i själva Nouméa, medan de andra bröderna arbetade i ytterområdena. Snart började intresserade personer i Nouméa komma till de möten som hölls av den församling som hade bildats i augusti det året. Den nya församlingen började med 9 förkunnare, växte snabbt till 14, därefter till 21 och så till 26, och vid slutet av året var det 32 förkunnare.

År 1957 besökte kretstillsyningsmannen församlingen för första gången och stannade i en månad. Kort efter det  besöket fick bröderna anvisningar om att koncentrera sina ansträngningar till Nouméa. I april 1958 började de första öborna i tjänsten på fältet, och de blev också döpta då.

Den 1 september 1958 kom det nya avdelningskontoret på Fiji att få överta tillsynen över verksamheten på Nya Kaledonien. Bröderna var hänförda över att samma år kunna ha sin första kretssammankomst, trots att de bara var en liten grupp med en toppsiffra på 41 förkunnare.

TILLBAKA I HELTIDSTJÄNSTEN

När broder Hubler for till Nya Kaledonien hade han varit tvungen att sluta i pionjärtjänsten, men han hade hela tiden velat återuppta heltidstjänsten. Han ansökte därför om lov att få stanna kvar som heltidsförkunnare. Han gick för att träffa en ämbetsman som var gynnsamt inställd till sanningen, guvernörens sekreterare, och denne sade till honom att han kunde sätta i gång. År 1959 började han alltså som pionjär med särskilt uppdrag.

”En dag kallade sekreteraren mig till sitt kontor och frågade när mitt visum skulle förnyas”, berättar broder Hubler. ”Jag sade till honom att jag hade fem månader kvar. Han sade då att han skulle skickas i väg på ett uppdrag, men att han räknade med att vara tillbaka innan det var dags att förnya mitt visum och att han hade gett sin assistent instruktioner om att till dess ge oss all den hjälp vi kunde behöva. Men det blev inte som han hade tänkt. Han återvände aldrig. På hans plats kom i stället en man som var medlem i Katolsk aktion. Därefter började myndigheterna vägra att förnya de australiska brödernas visa.”

När det blev dags för Hublers att förnya sina visa, fick de ett snabbt svar — inga förnyanden! Efter fem år i landet måste de alltså åka därifrån, de sista av de 31 bröder och systrar som hade kommit för att tjäna där behovet var större. Broder Hubler är fortfarande i heltidstjänsten som resande tillsyningsman på Nya Zeeland.

 MOTSTÅNDARNAS PLANER OMINTETGÖRS

När australierna hade farit, trodde prästerskapet att det var ute med vittnena. De meddelade till och med från sina predikstolar att de lokala vittnena nu skulle komma tillbaka till kyrkan. Men de blev besvikna, för i stället ökade Rikets verk.

År 1960 förbjöds all Sällskapets litteratur, men bröderna fortsatte och använde enbart bibeln. Därefter trycktes boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, och Internationella Bibelstudiesällskapet stod såsom utgivare, och den boken användes i predikoarbetet. Det kom fortfarande en del tidskrifter, även om posttjänstemännen många gånger förstörde dem. För att kringgå förbudet mot Vakttornet lät bröderna trycka tidskrifterna med blanka omslag, och därefter kunde de spridas utan problem.

Under tiden försökte Sällskapet få förbudet mot litteraturen upphävt, och år 1963 vann Sällskapet målet. Myndigheterna hävde alltså förbudet mot all litteratur utom mot Vakttornet och Vakna! Förbudet mot Vakna! upphävdes år 1969, men bröderna måste vänta till år 1975 innan förbudet mot Vakttornet hävdes.

RIKETS VERK GÅR FRAMÅT

Under år 1962 gick verksamheten framåt, och 37 förkunnare rapporterade att de tog del i predikoverket. År 1966 ökade antalet förkunnare till 104, och verksamheten spreds runt ön i och med att några av de lokala bröderna förordnades som pionjärer med särskilt uppdrag. År 1975 var bröderna glada över att kunna välkomna sina första gileaditer, broder och syster Fosset.

Under några år hölls församlingens möten i broder Jonvaux’ garage. Det användes också som plats för kretssammankomster ända till år 1975. Det året köpte Ansa Vata-församlingen i Nouméa en tomt och började bygga den första riktiga Rikets salen på Nya Kaledonien. Den fullbordades inom ett år och överlämnades i juni 1976.

 Samma månad öppnade Sällskapet ett avdelningskontor på Nya Kaledonien, och detta nya avdelningskontor fick också tillsyn över Vanuatu och Wallis- och Futunaöarna. Från de två australiska förkunnarna år 1954 hade antalet förkunnare på Nya Kaledonien vuxit till 315 år 1975. Nu har Nya Kaledonien över 500 förkunnare, och vid firandet av Åminnelsen år 1983 var det 1.456 personer närvarande. I ännu en del av Stilla havet har alltså Rikets goda nyheter blivit energiskt predikade.

Men låt oss nu vända vår uppmärksamhet till Vanuatu (före detta Nya Hebriderna) och se hur predikoverket tog sin början där.

VANUATU

Vanuatu bildar en Y-formad kedja på omkring 80 öar som sträcker sig mer än 80 mil i sydvästra Stilla havet. Men 90 procent av landytan upptas av de tio största öarna. Hälften av öarna är holmar och klippor som sticker upp ur havet; den andra hälften är bergiga öar, och öarna i de norra och centrala områdena är täckta med frodiga tropiska skogar. Landet karakteriseras av kraftiga regn och ett fuktigt tropiskt klimat. Befolkningen har melanesiskt ursprung, och de flesta av dem bor i byar.

Eftersom de 125.000 invånarna i landet talar mer än ett hundra språk, har behovet av ett bra kommunicerande lett till att det har utvecklats ett blandspråk som kallas bislama, vilket kombinerar huvudsakligen engelska ord med melanesisk grammatik. De flesta människor på Vanuatu använder bislama tillsammans med franska och engelska. Nya Hebriderna styrdes gemensamt av Frankrike och Storbritannien, och därför infördes både franskan och engelskan. Denna styrelse upphörde den 30 juli 1980, när Nya Hebriderna förklarades självständigt och tog namnet Vanuatu.

Under årens lopp kom det in arbetare från Malaysia, Vietnam, Kina, Wallisön och Kiribati och också från Tonga  och Fiji. Därför kan man få se många olika raser på gatorna i de båda största städerna — Vila, huvudstaden (på ön Efate) och Santo på ön Espíritu Santo.

SEDER OCH RELIGION

Livet på Ni-Vanuatu kretsade och kretsar fortfarande i stor utsträckning kring förfädersdyrkan. Människor lever i fruktan för andarna och deras förfäder. Spiritism påverkade således i stor utsträckning deras trosuppfattningar, och detta ledde till och med till kannibalism. På ön Ambrim måste till exempel den som önskade bli medlem i ett spiritistiskt samhälle döda och äta upp en människa.

Några av kristenhetens första missionärer dödades, men trots detta fick kyrkorna ändå så småningom inflytande och makt, och de delade upp öarna mellan sig — anglikanerna tog öarna i norr och presbyterianerna öarna i söder. I våra dagar är kyrkorna mycket engagerade i politik, och de stärker på så sätt sitt grepp om människorna.

När man tänker på denna bakgrund, förstår man varför Jehovas vittnens verksamhet har utvecklats så sakta i denna del av världen.

SANNINGENS LJUS BÖRJAR LYSA

På 1930-talet seglade broder George Winton mellan öarna och spred det första av sanningens säd. Hans båt förliste på ön Paama, men detta stoppade honom inte. Han deporterades tydligen omkring år 1940 för att han predikade de goda nyheterna. En annan broder, Alfred Rice, arbetade bland människorna, men han dog av malaria på Paama.

År 1958 kom Lewis Newton och hans hustru från Australien för att tjäna där behovet var större. ”När vi gick in i Vilas hamn, blev vi hänförda av vikens skönhet, med husen som syntes här och där bland det frodiga lövverket”, minns broder Newton. ”Överallt såg man hibiskus och bougainvillea i lysande färger förutom brokiga  lövverk. Staden bestod av omkring ett dussin mycket små affärer och två större affärer.”

Broder Newton fick arbete i sex månader hos en kopraplantageägare, och han och hans hustru färdades således till sitt nya hem på andra sidan av ön. Paret Newton försökte få i gång predikoarbetet, men de arbetade försiktigt. De visste inte då att de skulle komma att tillbringa omkring 25 år här, innan de återvände till Australien år 1983.

När Newtons år 1959 kom hem efter att ha varit med vid ett konvent på Fiji, fann de att plantageägaren hade vänt sig emot dem på grund av sanningen och hade avskedat dem. De hade använt alla sina pengar för att resa till konventet och kunde inte betala de borgenspengar som krävdes för att de skulle få stanna kvar i landet. Men två plantageägare, som de knappt kände, erbjöd sig att låna dem pengarna, och en vecka senare fick broder Newton ett annat jobb på andra sidan av ön hos en fransk plantageägare.

UPPMUNTRAN AV KRETSTILLSYNINGSMÄN OCH ANDRA

I och med den här flyttningen var de bara omkring 20 kilometer från Vila, och med hjälp av en lånad rishög till bil gjorde de lite vittnande i staden. ”Vi blev mycket uppmuntrade”, säger broder Newton, ”när kretstillsyningsmannen, Len Helberg, besökte oss i april 1960.”

Under år 1961 kom ett kanadensiskt par, broder och syster Robert Hinsche, och de kunde stanna några månader, tills immigrationsdepartementet tvingade dem att ge sig i väg. Under hela tiden som bröderna hade varit på ön hade de lämnat många exemplar av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, och den inhemska befolkningen tog med sig böckerna hem till sina egna öar. På så sätt såddes sanningens säd. Vid ett tillfälle omringades Audrey Newton i bilen av vad som tycktes vara en hotfull grupp infödingar. Hur lättad kände hon sig  inte, när hon upptäckte att de bara önskade skaffa sig exemplar av boken!

Newtons blev hänförda år 1963, när familjen Bates på fem personer, av vilka fyra var förkunnare, kom dit från England. För första gången på fem år var inte Newtons ensamma vid firandet av Åminnelsen. Nu arbetade sex förkunnare på ön Efate.

DEN FÖRSTA INFÖDDA FÖRKUNNAREN

En dag vittnade syster Jeanne Bates för människor som bodde på en katolsk missionsstations område. Där startade hon bland annat ett bibelstudium med Helen Pita, en infödd kvinna, som varken kunde läsa eller skriva. Det krävdes stort tålamod och stor fyndighet att studera med henne, inte bara på grund av att hon var analfabet, utan också därför att hon levde under så svåra förhållanden. Hennes man drack upp deras pengar, och hon hade tio barn att ta hand om. Men hon gick framåt sakta men säkert och blev den första infödda förkunnaren, och år 1967 döptes hon. Hon tjänar fortfarande Jehova lojalt efter bästa förmåga.

Ett stort steg framåt togs år 1964 i och med att alla möten kom att hållas på ett centralt ställe i staden. Mellan 10 och 20 personer var regelbundet närvarande. Men regeringen vägrade att förnya broder Bates kontrakt, så efter tre år på Vanuatu återvände familjen därför till England år 1966.

KRETSSAMMANKOMSTER OCH TILLVÄXT

Den lilla gruppen på Vanuatu gladdes åt sin första kretssammankomst i augusti 1967. Len Helberg, kretstillsyningsmannen, visade filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” för omkring 40 personer.

År 1970 förenade sig broder Allan Taylor och hans familj från Australien med bröderna, vilket gjorde att det under tjänsteåret 1971 var sammanlagt 15 förkunnare. De stannade kvar och arbetade troget med de andra till år  1975, då de flyttade till Fiji. Ungefär samtidigt som den här familjen kom uppmuntrade avdelningskontoret fransktalande bröder att flytta hit, och ett antal familjer kom från Frankrike.

Det var en stor uppmuntran för de lokala bröderna att kunna hälsa omkring 40 bröder från Nya Kaledonien välkomna till den kretssammankomst som hölls i mars 1971. I det vägglösa garage de använde för mötena var 147 personer närvarande vid visningen av en av Sällskapets filmer, och kommentarerna till den gavs samtidigt på franska och bislama.

År 1972 kunde bröderna köpa lite mark i utkanten av staden och börja bygga en Rikets sal. De använde den med bara stolparna och taket och palmblad som väggar för sin nästa kretssammankomst. För att hjälpa till att finansiera lokalen tjänade bröderna pengar genom att tälja små båtar som sedan såldes till turisterna.

LITTERATUR OCH MISSIONÄRER FÖR ATT TILLGODOSE BEHOVET

När det nya avdelningskontoret bildades på Nya Kaledonien i juni 1976, kom Vanuatu under dess tillsyn. Den styrande kretsen gick med på att skicka missionärer till Vanuatu, men alla försök att få tillstånd för brittiska missionärer att komma in i landet misslyckades. De första som tilläts komma in var broder och syster Casteran från Frankrike. Detta var år 1977. Det året började också tidskriften Vakttornet översättas till bislama, och sedan dess har alla möten hållits i huvudsak på detta språk.

Medan broder Casteran var i Vila vittnade han för en gammal man som hette Jonah Sak-Sak. Han studerade i tre månader, var med vid områdeskonventet år 1978 och återvände sedan till sin ö, Ambrim. Vakttornet på bislama skickades till honom per post. Senare beslöt några bröder sig för att besöka Jonah. Hur förvånade blev de inte över att finna att han höll regelbundna möten i en fin Rikets sal, en som han själv hade byggt! Bara genom att läsa  Vakttornet insåg han behovet av att hålla regelbundna möten och av att vara verksam i predikoarbetet. När detta skrivs, kommer en grupp på 19 personer tillsammans till Vakttornsstudium i hans by, och en annan grupp, som han har fått i gång, kommer tillsammans i en annan del av ön. Trots att Jonah har svag hälsa och ännu inte är döpt, leder han 40 bibelstudier.

De 38 förkunnare som rapporterade år 1975 växte till 57 på fyra år. Under en månad år 1979 var det ett rekord på 64 förkunnare som rapporterade tjänst på fältet, och 159 personer var med vid firandet av Åminnelsen det året.

SJÄLVSTÄNDIGHET OCH VERKNINGARNA AV DEN

Bröderna blev mycket glada över att få Sanningsboken på bislama i början av år 1980. Detta var verkligen en sak som kom i rättan tid. Hur så? Därför att landet snart skulle bli oberoende av Storbritannien och Frankrike och då komma in i en helt ny period. Den 30 juli 1980 blev landet självständigt, och i och med det måste många européer, däribland många av bröderna, fara tillbaka till sina hemländer. Sedan, i november, vägrade regeringen att bevilja visum för alla Jehovas vittnens missionärer som arbetade på Vanuatu, och vid slutet av januari 1981 hade de alla flyttat till andra distrikt. Bröderna på Ni-Vanuatu var således ensamma, bortsett från bara några få europeiska bröder som hade beviljats visum och fått stanna.

Efter självständigheten fanns det bara 34 förkunnare kvar i två väl etablerade församlingar. Men Jehovas verk gick framåt, och nu finns det mer än 50 förkunnare, som gladde sig när 211 personer var närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1983.

SÖDRA STILLA HAVET HÖR DE GODA NYHETERNA

Trots att öarna i Stilla havet är unika på grund av att  de är så isolerade, har de hört och fortsätter att få höra budskapet om Guds rike. Bröder och systrar som tjänar där behovet är större, av vilka flertalet kommer från Australien, har bidragit oerhört mycket till den nuvarande andliga blomstringen. Vid det här laget har sex olika avdelningskontor tillsyn över distriktet i södra Stilla havet: Australien, Fiji, Guam, Nya Kaledonien, Nya Zeeland och Tahiti. Detta har inte varit lätt. Med så många olika regeringar, ämbetsmäns ständiga försök att hindra verksamheten samt rese- och kommunikationsproblem har det enbart varit genom Jehovas makt som Rikets verk har gått framåt.

På grund av att Stilla havet är så stort har kontakten med bröderna varit begränsad, och resande tillsyningsmän har spelat en särskilt viktig roll genom att uppehålla kontakten mellan bröderna och med Guds organisation. Ett år tillryggalade en områdestillsyningsman omkring 4.800 mil för att besöka de utspridda grupperna. Dessa resor har kostat en hel del, och bröderna i denna del av världen, som vanligtvis är fattiga på materiella ägodelar, är tacksamma mot bröderna på andra håll för att de så generöst bidragit till att göra predikoverket här möjligt. Som aposteln Paulus sade har det skett en ”utjämning”. — 2 Kor. 8:14.

Resultatet av denna verksamhet visar sig nu genom en ”stor skara”, som tar del i det livsfrälsande prediko- och undervisningsarbetet. Alla slags män och kvinnor, ur olika raser, med skilda språk och från olika länder, har slagit in på Guds frälsningsväg. (Upp. 7:9, 10) Precis som på andra håll ser vittnena här ivrigt fram emot den tid under Jehovas rike då de var och en kan sitta i skuggan av sin ståtliga palm och helt och fullt åtnjuta Rikets välsignelser, inbegripet den fysiska skönheten på öarna i södra Stilla havet.

 [Karta på sidan 176]

(För formaterad text, se publikationen)

Södra Stilla havet

SKALA VID EKVATORN

 

KM 0 500 1000

EKVATORN

OCEANÖN

KIRIBATI

PHOENIXÖARNA

TUVALU

TOKELAUÖARNA

WALLIS- OCH FUTUNAÖARNA

VÄSTRA SAMOA

AMERIKANSKA SAMOA

COOKÖARNA

TAHITI

NIUE

TONGA

FIJI

VANUATU

NYA KALEDONIEN

[Bild på sidan 184]

William Checksfield stannade kvar på sitt missionärsdistrikt på Fiji till sin död år 1962

[Bilder på sidan 187]

Foua Tofinga, en av de första broder Checksfield studerade bibeln med. Han är nu medlem av avdelningskontorets kommitté på Fiji

Några av de första förkunnarna på Fiji (omkring år 1956)

[Bild på sidan 188]

Donald Clare, den nuvarande samordnaren för avdelningskontorets kommitté, och hans hustru, Eunice, som var Fijis första pionjär

[Bild på sidan 193]

Leonard Heatley och hans hustru, Clara. Han var den förste på Fiji som gick igenom Gilead, och han är fortfarande pionjär

[Bild på sidan 198]

Fijis avdelningskontor vid 66 Robertson Road i Suva

 [Bild på sidan 207]

Fuaiupolu Pele och hans hustru var bland de första vittnena på Västra Samoa som var födda i landet

[Bild på sidan 210]

Rikets sal i Apia med öppna sidoväggar

[Bild på sidan 215]

Åtföljd av sin hustru, Frances, utförde Paul Evans kretstjänst och uppmuntrade bröderna i ett vidsträckt område i södra Stilla havet

[Bild på sidan 220]

Missionärer som tjänade på Amerikanska Samoa år 1961

[Bild på sidan 229]

Saulo Teasi (här ses han tillsammans med sin hustru och son) hjälpte till att få i gång Rikets verk på Kiribati och Tuvalu

[Bild på sidan 233]

Den första Rikets sal som byggdes i Nukualofa på Tonga med en grupp tonganska bröder

[Bild på sidan 241]

Det andliga paradiset utbreder sig på Tahiti och angränsande öar