Under förbudet fortsatte de flesta församlingar att hålla möten i privata hem. För att undvika att dra till sig onödig uppmärksamhet avstod man i många församlingar från att sjunga på mötena. En del mötesplatser utsattes för razzior, men vännerna kunde ändå behålla sitt lugn.

Ofta använde man släktträffar eller bröllop som tillfällen att hålla större sammankomster. ”Det vanliga var att äktenskapet först registrerades och att paret sedan fick tillstånd av polisen att hålla en stor bröllopsfest”, berättade Tagor Hutasoit. ”Under bröllopsfesten satt brudparet på podiet medan bröderna framförde ett antal bibliska tal.”

Vid en av sammankomsterna tog en polis kontakt med Tagor.

”De flesta bröllopsfester varar bara i två eller tre timmar. Varför håller ni på från morgon till kväll?” frågade polismannen.

”Vissa som gifter sig har en hel del problem och behöver många goda råd från Guds ord”, svarade Tagor.

 ”Verkligen förnuftigt”, sa polismannen och nickade instämmande.

Med flera bröllop som täckmantel framfördes delar av programmet för 1983 års områdessammankomst ”Guds rikes endräkt” i en stor idrottsarena i Jakarta. Som mest var nästan 4 000 vänner och intresserade närvarande. Dopet ägde rum i hemlighet före programmet och 125 blev döpta. När förbudet längre fram luckrades upp höll man ännu större sammankomster, bland annat en med över 15 000 närvarande.

Under 80- och 90-talet vädjade avdelningskontoret gång på gång till regeringen om att få förbudet mot Jehovas vittnen upphävt. Bröder i andra länder skrev också till den indonesiska regeringen och dess ambassadörer och frågade varför Jehovas vittnen var förbjudna i Indonesien. Många myndighetspersoner var positivt inställda till att ta bort förbudet, men en inflytelserik avdelning inom religionsministeriet stoppade alla försök att göra det.

År 1990 kom bröderna fram till att man kanske skulle kunna bygga ett avdelningskontor om det låg lite mer avskilt. Samma år godkände den styrande kretsen att man köpte en tomt nära Bogor, en stad omkring 40 kilometer söder om Jakarta. Men det var få bröder i landet som hade erfarenhet av att bygga. Så hur skulle man lyckas ro i land det här projektet?

Det visade sig att vänner från andra länder skulle vara lösningen på problemet. Konstruktionskontoret i Brooklyn och det regionala projekteringskontoret i Australien bidrog med ritningar. Omkring 100 internationella volontärer utgjorde den sakkunniga stab som behövdes under de två år bygget pågick.

Hosea Mansur var en indonesisk broder som ansvarade för kontakterna med olika lokala myndighetspersoner. Han berättade: ”När muslimska tjänstemän såg mina initialer, H. M., på min bygghjälm, antog de att bokstaven H stod för Hajji, en hederstitel som de som genomfört pilgrimsfärden till Mecka har rätt att bära. Därför behandlade de mig med stor respekt. Det här missförståndet gjorde det lättare att organisera arbetet.”

 Det nya avdelningskontoret överlämnades den 19 juli 1996. John Barr, en medlem av den styrande kretsen, höll överlämnandetalet inför 285 närvarande. På plats fanns 118 representanter från andra avdelningskontor, sådana som tidigare varit missionärer i Indonesien och de 59 medlemmarna i den indonesiska betelfamiljen. Under de två dagar som följde på överlämnandeprogrammet var 8 793 med vid områdessammankomsten ”Budbärare om fred från Gud” i Jakarta.

Indonesiens president Suharto hade suttit vid makten länge när han avgick 1998, och det banade väg  för en ny regering. Bröderna intensifierade då sina ansträngningar att få förbudet mot vår verksamhet upphävt.

När den indonesiske utrikesministern, Djohan Effendi, var i New York 2001, besökte han Betel i Brooklyn och sammanträffade med tre medlemmar av den styrande kretsen. Han blev imponerad av det han såg, och han kommenterade att Jehovas vittnen har ett gott anseende i hela världen. Han förordade att förbudet skulle upphävas, men han sa att Indonesiens justitieminister, Marzuki Darusman, hade sista ordet.

Justitieministern förordade också att förbudet skulle upphävas, men fientligt inställda tjänstemän på hans departement försökte förhala det hela i hopp om att han snart skulle bli ersatt. Men den 1 juni 2001 blev Tagor Hutasoit kallad till justitieministerns kontor. ”På samma kontor hade jag 25 år tidigare fått ta emot ett dokument som förklarade att Jehovas vittnen var förbjudna”, påminde sig Tagor. ”Men den här dagen, justitieministerns sista arbetsdag, räckte han mig ett dokument som upphävde förbudet.”

Den 22 mars 2002 blev Jehovas vittnens organisation i Indonesien officiellt registrerad av religionsdepartementet. Generaldirektören förklarade för avdelningskontorets representanter: ”Det är inte det här dokumentet som ger er religionsfrihet. Den friheten kommer från Gud. Det här dokumentet visar att er religion är officiellt erkänd av regeringen. Ni har nu samma rättigheter som andra religioner, och regeringen står till er tjänst.”