I början av 1942 gick den japanska militären fram som en ångvält genom Indonesien och höll landet i ett järngrepp. Många bröder tvingades utföra hårt kroppsarbete, som att bygga vägar eller rensa diken. Andra blev inspärrade i smutsiga fångläger och torterades för att de vägrade att understödja kriget. Åtminstone tre bröder dog i fängelse.

En holländsk syster, Johanna Harp, som bodde i en isolerad bergsby på östra Java, lyckades undgå fångläger under krigets två första år. Hon och hennes tre tonåriga  barn använde sin frihet till att översätta boken Frälsning och olika nummer av Vakttornet från engelska till holländska. * De översatta publikationerna kopierades sedan och smugglades till vittnen över hela Java.

De få vittnen som fortfarande var fria träffades i små grupper och predikade diskret. ”Jag sökte alltid efter möjligheter att resonera informellt om sanningen”, berättade Josephine Elias (tidigare Tan). ”När jag besökte intresserade personer hade jag med mig ett schackbräde, så att andra skulle tro att det var schack som stod på agendan.” Felix Tan och hans fru, Bola, gick från dörr till dörr och låtsades sälja tvål. ”Vi var ofta förföljda av spioner från Kempeitai, den fruktade japanska militärpolisen”, förklarade Felix. ”För att undvika misstankar besökte vi våra bibelstudier vid olika tidpunkter. Sex av dem gjorde mycket fina framsteg och blev döpta under kriget.”

Bröderna och systrarna anpassade sig till den svåra situationen under kriget, men de mötte snart ett annat svårt prov. De japanska myndigheterna krävde att alla utlänningar (även indonesier av kinesiskt ursprung) skulle registrera sig och bära ett identitetskort med en trohetsed mot det japanska kejsardömet. Många av vännerna funderade på om de skulle registrera sig och skriva under identitetskortet eller om de skulle vägra.

Felix Tan beskrev situationen: ”Bröderna i Jakarta uppmanade oss i Sukabumi att vägra att underteckna identitetskortet. Men vi frågade myndigheterna om vi  kunde ändra ordalydelsen på kortet från ’undertecknad har svurit trohet mot’ till ’undertecknad ska inte motarbeta’ den japanska armén. Förvånande nog gick de med på det, och därför skaffade sig alla ett kort. När bröderna i Jakarta fick höra om det, kallade de oss avfällingar och bröt kontakten med oss.”

De flesta av de dogmatiska bröderna i Jakarta blev tyvärr gripna av myndigheterna och lämnade sanningen. En av dem hamnade i samma fängelse som André Elias. ”Jag resonerade med honom om synen på registrering och hjälpte honom att bli mer balanserad”, sa André. ”Han sa ödmjukt förlåt för att han hade brutit kontakten med oss. Resten av tiden kunde vi uppmuntra och styrka varandra, men tragiskt nog dog han på grund av de svåra förhållandena i fängelset.”

När kriget slutade 1945 var bröderna och systrarna ivriga att fortsätta predikoarbetet. En broder som hade  suttit i fängelse och blivit torterad skrev till avdelningskontoret i Australien: ”Jag är nu tillbaka efter fyra svåra år, fortfarande stark och beslutsam. Under alla mina svårigheter har jag aldrig glömt vännerna. Skulle ni vilja skicka mig några böcker?”

Inom kort anlände små partier av den efterlängtade litteraturen till landet, och efter ett tag kom även stora sändningar. Tio förkunnare i Jakarta började översätta publikationer till indonesiska igen.

Den 17 augusti 1945 deklarerade ledarna för Indonesiens självständighetsrörelse att Indonesien var en självständig republik, vilket blev startskottet för en fyra år lång revolution mot det nederländska kolonialstyret. I kaoset som följde dog tiotusentals människor, och mer än sju miljoner tvingades lämna sina hem.

Under hela revolutionen fortsatte vännerna att predika från hus till hus. ”Patrioter försökte få oss att skrika deras slagord Merdeka, som betyder frihet”, berättade Josephine Elias. ”Men vi sa att vi var politiskt neutrala.” År 1949 överförde holländarna suveräniteten över kolonin till Republiken Indonesiens förenta stater (nu Republiken Indonesien). *

Vid 1950-talets början hade vännerna i Indonesien uthärdat nästan tio år av krig och konflikter. Men ett stort arbete låg framför dem. Hur skulle de kunna sprida de goda nyheterna till Indonesiens många miljoner invånare? Mänskligt sett verkade uppgiften omöjlig! Men med stark tro fortsatte de framåt, övertygade om att Jehova skulle sända ut ”arbetare till sin skörd”. (Matt. 9:38) Och det är precis vad han gjorde.