Adam och Eva

Definition: Adam var den första människan. Det hebreiska uttrycket ’a·dhạm har också med rätta översatts med ”människa”, ”jordemänniska”, ”mänsklighet” och ”människor”. Eva, den första kvinnan, var Adams hustru.

Var Adam och Eva blott och bart allegoriska (uppdiktade) personer?

Är det oförnuftigt att tro att vi alla härstammar från ett och samma ursprungliga föräldrapar?

”Vetenskapen bekräftar nu vad de flesta stora religioner länge har predikat: Människor av alla raser ... härstammar från en och samma första människa.” — Amram Scheinfeld: Heredity in Humans (Philadelphia och New York, 1972), sid. 238.

”Bibelns berättelse om Adam och Eva, som blev fader och moder till hela människosläktet, skildrade för hundratals år sedan samma sanning som vetenskapsmännen har påvisat i våra dagar: att alla folk på jorden utgör en enda familj och har ett gemensamt ursprung.” — Ruth Benedict och Gene Weltfish: The Races of Mankind (New York, 1978), sid. 3.

Apg. 17:26: ”Han [Gud] har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta.”

Framställs Adam i Bibeln som blott och bart en allegorisk person, som en representant för hela det tidiga människosläktet?

Jud. v. 14: ”Den sjunde i släktlinjen från Adam, Enok, profeterade.” (Enok var inte den sjunde i släktlinjen från hela det tidiga människosläktet.)

Luk. 3:23—38: ”Jesus själv [var] omkring trettio år gammal när han började sitt verk, och han var ... son av David, ... son av Abraham, ... son av Adam.” (David och Abraham är välkända historiska personer. Är det då inte förnuftigt att dra den slutsatsen att Adam var en verklig person?)

1 Mos. 5:3: ”Adam levde så i ett hundra trettio år. Då blev han far till en son i sin likhet, efter sin bild, och gav honom namnet Set.” (Set hade helt visst inte alla män bland de första  människorna till sin far, och alla män bland de första människorna fick inte heller söner vid 130 års ålder.)

Medför påståendet att en orm talade till Eva att berättelsen måste vara allegorisk?

1 Mos. 3:1—4: ”Nu visade sig ormen vara det försiktigaste av fältets alla vilda djur som Jehova Gud hade gjort. Och den började säga till kvinnan: ’Skulle Gud verkligen ha sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?’ Därvid sade kvinnan till ormen: ’... Gud [har] sagt: ”Ni skall inte äta av det, nej, ni skall inte röra det, så att ni inte dör.”’ Därvid sade ormen till kvinnan: ’Ni kommer med visshet inte att dö.’”

Joh. 8:44: ”[Jesus sade:] Djävulen ... är en lögnare och lögnens fader.” (Djävulen var således upphovet till den första lögnen, vilken uttalades i Eden. Han använde ormen som ett synligt språkrör. I Första Mosebokens berättelse används inte uppdiktade skapelser för att ge en viss lärdom. Se också Uppenbarelseboken 12:9.)

Illustration: Det är inte ovanligt att en buktalare får det att låta som om hans röst kommer från en annan källa. Jämför 4 Moseboken 22:26—31, där det sägs att Jehova fick Bileams åsninna att tala.

Om ”den första människan, Adam”, var blott och bart allegorisk, vad skall man då säga om ”den siste Adam”, Jesus Kristus?

1 Kor. 15:45, 47: ”Det står också så skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’ Den siste Adam blev en livgivande ande. Den första människan är av jorden, danad av stoft; den andra människan är av himlen.” (Om man förnekar att Adam var en verklig person som syndade mot Gud, innebär det således att man betvivlar Jesu Kristi identitet. Och förnekar man detta, blir följden att man förkastar skälet till att Jesus måste ge sitt liv för mänskligheten. Detta i sin tur innebär att man förnekar den kristna tron.)

Hur betraktade Jesus Första Mosebokens berättelse?

Matt. 19:4, 5: ”[Jesus sade:] ’Har ni inte läst [i 1 Moseboken 1:27; 2:24] att han som skapade dem [Adam och Eva] från början gjorde dem till mankön och kvinnkön och sade: ”Fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och skall hålla  sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött”?’” (Eftersom Jesus trodde att Första Mosebokens berättelse var verklighetstrogen, bör då inte vi tro det också?)

Om någon säger—

”Det var Guds vilja eller plan att Adam skulle synda”

Kan du svara: ”Många har sagt så. Men om jag gjorde något som du ville att jag skulle göra, skulle du då fördöma mig för det? ... Om det var Guds vilja att Adam skulle synda, varför blev då Adam utdriven ur Eden som en syndare? (1 Mos. 3:17—19, 23, 24)”

Eller också kan du säga: ”Det är en intressant tanke, och svaret har faktiskt att göra med vilket slags person Gud är. Skulle det vara rätt eller kärleksfullt att fördöma någon för att han har gjort något som man själv planerat att han skulle göra?” Sedan kan du kanske tillägga: 1) ”Jehova är en kärlekens Gud. (1 Joh. 4:8) Alla hans vägar är rätta. (Ps. 37:28; 5 Mos. 32:4) Det var inte Guds vilja att Adam skulle synda; han varnade Adam för att göra det. (1 Mos. 2:17)” 2) ”Gud gav Adam frihet att välja hur han skulle handla, en frihet som också vi har fått. Fullkomligheten uteslöt inte möjligheten att utöva den fria viljan och vara olydig. Adam valde att göra uppror mot Gud, trots att han hade blivit varnad för att det skulle leda till döden.” (Se också sidorna 435 och 436.)