”Jag växte upp i en liten by i den norra provinsen”, berättar Dauda från Sierra Leone. ”När jag var pojke, tvistade en gång min familj och en annan familj om ett stycke mark. Båda gjorde anspråk på samma landområde. För att avgöra frågan kallade man dit en medicinman. Han gav en annan man en spegel och täckte sedan över honom med ett vitt tygstycke. Snart började mannen under skynket darra och svettas. Han tittade i spegeln och utropade: ’Jag ser en gammal man som kommer närmare och närmare! Han är klädd i vita kläder. Han är lång och gammal, har grått hår och går en smula framåtböjd.’

Det var farfar han beskrev! Han blev sedan alldeles hysterisk och skrek: ’Om ni inte tror mig, kan ni ju komma hit och titta själva!’ Men det vågade naturligtvis ingen av oss göra. Medicinmannen lugnade ner honom genom att bestänka honom med en dekokt på magiska örter, som han hade i en kalebass.

Med spegelmannen som språkrör sade ’farfar’ att marken tillhörde vår familj. Han sade åt farmor att hon skulle bruka jordstycket utan att oroa sig. Den andra familjen accepterade utslaget. Tvisten var avgjord.”

 Sådana upplevelser är vanliga i Västafrika. Här, liksom i andra delar av världen, tror miljontals människor att de döda lever vidare i en andevärld, där de kan iaktta och påverka människors liv på jorden. Är denna uppfattning sann? Är de döda verkligen vid liv någonstans? Om de inte är det, vilka är det då som utger sig för att vara döda människors andar? Det är oerhört viktigt att vi känner till de sanningsenliga svaren på dessa frågor. Det är en fråga om liv eller död.