1, 2. a) Vad lyckades de religiösa ledarna med i det första århundradet, men hur reagerade apostlarna? b) Varför respekterade inte apostlarna förbudet att predika?

 DET är kort efter pingsten år 33. Den kristna församlingen i Jerusalem har bara funnits i några veckor, och Satan anser uppenbarligen att det nu är läge att gå till angrepp. Han vill utplåna församlingen innan den hinner växa sig stark. Snabbt manövrerar han händelseutvecklingen och får de religiösa ledarna att förbjuda predikoarbetet. Men apostlarna är modiga och fortsätter predika, och många män och kvinnor börjar tro ”på Herren”. (Apg. 4:18, 33; 5:14)

² Motståndarna blir ursinniga och slår till igen – den här gången genom att sätta apostlarna i fängelse. Men under natten öppnar Jehovas ängel fängelsets portar, och tidigt nästa morgon är de ute och predikar igen! De grips än en gång och ställs inför styresmännen, som anklagar dem för att bryta mot förbudet att predika. Men apostlarna svarar modigt: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” Styresmännen blir så arga att de vill ”röja dem ur vägen”. Men just i det här kritiska ögonblicket reser sig Gamaliel, en aktad laglärare, och säger varnande: ”Ta er i akt ... Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas.” Märkligt nog lyssnar de på honom och låter apostlarna gå. Så vad gör apostlarna? Modigt fortsätter de ”utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om Messias, Jesus”. (Apg. 5:17–21, 27–42; Ords. 21:1, 30)

3, 4. a) Vilken väl beprövad metod har Satan använt mot Guds folk? b) Vad ska vi se närmare på i det här kapitlet och i de två följande?

³ Det här fallet från år 33 var det första exemplet på att den kristna församlingen mötte motstånd från myndigheterna, men det var långt ifrån det sista. (Apg. 4:5–8; 16:20; 17:6, 7) Även i vår tid använder Satan motståndare till den sanna tillbedjan för att påverka myndigheter att förbjuda vår predikoverksamhet. Vi har anklagats för att bryta mot lagen på alla möjliga sätt. Bland annat har vi anklagats  för att störa den allmänna ordningen. Vi har också anklagats för att vara uppviglare och försäljare. När det har varit lämpligt har våra bröder gått till domstol för att motbevisa sådana här falska anklagelser. Vad har det fått för resultat? Och hur påverkas vi personligen av domar som avkunnats för tiotals år sedan? Vi ska se närmare på några rättsfall och se hur de har bidragit till att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7)

⁴ I det här kapitlet ska vi gå in på hur vi har försvarat vår rätt att predika. I de två följande kapitlen ska vi se på några rättsliga strider som vi utkämpat i vår strävan att inte vara någon del av världen och att följa Guds normer.

5. Varför blev många förkunnare gripna i slutet på 30-talet, och vilken lösning övervägdes av dem som hade ledningen?

⁵ I slutet på 30-talet försökte flera städer och delstater i USA tvinga Jehovas vittnen att ansöka om tillstånd för att få predika. Men våra bröder ansökte inte om något tillstånd. Ett tillstånd kan dras in, och de ansåg att ingen regering eller myndighet har rätt att sätta sig över Jesus befallning till de kristna att predika budskapet om Guds rike. (Mark. 13:10) Hundratals förkunnare blev därför gripna. De som hade ledningen inom organisationen övervägde då att gå till domstol. De hoppades kunna visa att staten hade infört bestämmelser som saknade stöd i lagen och inskränkte deras religionsfrihet. Och 1938 inträffade något som ledde till ett epokgörande domstolsfall. Vad var det som hände?

6, 7. Vad råkade familjen Cantwell ut för?

⁶ Tisdag morgon den 26 april 1938 var Newton Cantwell, 60 år, hans fru Esther och deras söner Henry, Russell och Jesse redo för en dag i tjänsten. Alla fem var specialpionjärer. De åkte till staden New Haven i Connecticut, och de var faktiskt beredda på att stanna borta längre än bara över dagen. Varför det? Därför att de redan hade blivit gripna flera gånger och insåg att det kunde hända igen. Men de hade ändå en lika stark önskan som tidigare att predika de goda nyheterna. De åkte till New Haven i två bilar. Newton körde familjens bil, som var fullpackad med biblisk litteratur och bärbara grammofoner. Henry, som var 22, körde en högtalarbil. Och precis som väntat blev de stoppade av polisen inom några timmar.

⁷ Först greps Russell, som var 18, och därefter Newton och Esther. Jesse, som var 16, fick på avstånd se sin bror och sina föräldrar föras bort av polisen. Henry predikade i en annan del av staden, så Jesse lämnades ensam kvar. Men han tog sin grammofon och fortsatte predika. Två  katolska män lät honom spela upp ett föredrag av broder Rutherford som hette ”Fiender”. Under talets gång blev de så arga att de var nära att klippa till Jesse. Han gick lugnt därifrån, men strax efteråt blev han stoppad av en polis. Det slutade med att också han greps. Polisen riktade ingen anklagelse mot syster Cantwell, men däremot mot broder Cantwell och sönerna. Men de släpptes mot borgen samma dag.

8. Varför dömdes Jesse Cantwell för att ha stört den allmänna ordningen?

⁸ Några månader senare, i september 1938, inställde sig familjen Cantwell inför rätta i New Haven. Newton, Russell och Jesse fälldes för ha samlat in pengar utan tillstånd. Trots flera överklaganden till Connecticuts högsta domstol dömdes Jesse för störande av den allmänna ordningen. Varför det? Därför att de två katolska män som lyssnat på inspelningen hade vittnat i domstolen och sagt att föredraget var provocerande och nedvärderade deras religion. För att bestrida domen överklagade de ansvariga bröderna i vår organisation ärendet till den högsta rättsliga instansen i landet, USA:s högsta domstol.

9, 10. a) Hur dömde USA:s högsta domstol i fallet Cantwell? b) Hur har vi nytta av den domen än i dag?

⁹ Med början den 29 mars 1940 lyssnade chefsdomaren, Charles E. Hughes, och åtta andra domare på de argument  som framfördes av broder Hayden Covington, vittnenas försvarsadvokat. a När advokaten för delstaten Connecticut försökte bevisa att vittnena var orosstiftare, frågade en av domarna: ”Var det inte så att det budskap Kristus Jesus förkunnade var impopulärt på den tiden?” Advokaten för delstaten svarade: ”Jo, det var det, och om jag minns rätt så säger Bibeln också hur det gick för Jesus när han förkunnade det budskapet.” Vilket avslöjande uttalande! Omedvetet hade han ställt vittnena på samma sida som Jesus och staten på samma sida som de som dömde honom. Den 20 maj 1940 fällde domstolen ett enhälligt utslag till förmån för vittnena.

¹⁰ Vilken betydelse fick det här utslaget? Skyddet för religionsfriheten utökades, så att ingen federal, statlig eller lokal myndighet på laglig väg kunde begränsa den. Och enligt utslaget var Jesses uppförande ”inget ... hot mot allmän ordning och frid”. Det slogs alltså tydligt fast att Jehovas vittnen inte stör den allmänna ordningen. Vilken avgörande juridisk seger för Guds tjänare! Hur har vi nytta av den än i dag? En jurist som är ett Jehovas vittne konstaterar: ”Tack vare vår rätt att fritt utöva vår religion utan att behöva frukta orättvisa restriktioner kan vi som vittnen i dag framföra ett hoppets budskap i de samhällen där vi bor.”

11. Vilken kampanj genomförde våra bröder i Kanada, och varför det?

¹¹ Under 40-talet utsattes Jehovas vittnen i Kanada för våldsamt motstånd. Eftersom våra bröder ville offentliggöra att myndigheterna inte upprätthöll religionsfriheten, spred de under en 16 dagar lång kampanj 1946 en fyrsidig traktat (Quebec’s Burning Hate for God and Christ and Freedom Is the Shame of All Canada) som i detalj beskrev det pöbelvåld, den polisbrutalitet och de upplopp anstiftade av prästerskapet som våra bröder utsattes för i provinsen Quebec. ”Olagliga gripanden av Jehovas vittnen fortsätter”, sades det i traktaten. ”Omkring 800 åtal har väckts mot Jehovas vittnen i storstadsregionen Montreal.”

12. a) Hur reagerade våra motståndare på traktatkampanjen? b) Vad anklagades våra bröder för? (Se också fotnoten.)

¹² När Quebecs premiärminister, Maurice Duplessis, som hade ett nära samarbete med den katolske kardinalen Villeneuve, fick kännedom om den här traktaten förklarade han ”skoningslöst krig” mot vittnena. Antalet åtal ökade snabbt till det dubbla, från 800 till 1 600. ”Polisen grep oss så många gånger att vi tappade räkningen”, sa en pionjärsyster. Vittnen som greps när de spred traktaten anklagades för att ha spridit en ”uppviglande skrift”. b

13. Vilket var det första fall av uppvigling som prövades i domstol, och vad blev utslaget?

 ¹³ År 1947 prövades det första fallet som gällde uppvigling. De åtalade var broder Aimé Boucher och hans döttrar Gisèle, som var 18, och Lucille, som var 11. De hade delat ut traktaten i närheten av sin lantgård som låg bland kullarna söder om staden Quebec, men tanken på att de skulle vara brottslingar var närmast skrattretande. Broder Boucher var en mild och ödmjuk man som arbetade i all stillhet på sin lilla lantgård och emellanåt åkte in till staden med häst och vagn. Men trots det hade hans familj fått utstå flera av de kränkningar som beskrevs i traktaten. Domaren, som hatade Jehovas vittnen, vägrade godta bevisningen för att de var oskyldiga. Han gick i stället på åklagarens linje, nämligen att traktaten framkallade illvilja och att de därför skulle dömas skyldiga. Domarens uppfattning kunde sammanfattas så här: Det är brottsligt att säga sanningen! Aimé och Gisèle fälldes för uppvigling, och till och med lilla Lucille fick sitta inlåst i två dagar. Bröderna överklagade till den högsta instansen i landet, Kanadas högsta domstol, som beviljade prövningstillstånd.

14. Vad gjorde bröderna i Quebec under de år de blev förföljda?

¹⁴ Under tiden fortsatte våra modiga bröder och systrar i Quebec att predika, trots att de hela tiden riskerade våldsamt motstånd. Ofta fick predikandet helt enastående resultat. Efter traktatkampanjen 1946 ökade antalet vittnen i Quebec från 300 till 1 000 på bara fyra år! c

15, 16. a) Vilket utslag fällde Kanadas högsta domstol i fallet Boucher? b) Vilken effekt fick den här segern?

¹⁵ I juni 1950 behandlade samtliga nio domare i Kanadas högsta domstol Aimé Bouchers fall. Sex månader senare, den 18 december 1950, fällde domstolen sitt utslag till vår fördel. Varför det? Broder Glen How, en advokat som företrädde vittnena, förklarade att domstolen var av samma mening som försvaret: För att något ska kallas ”uppvigling” måste det vara fråga om uppeggande till våld eller uppror mot regeringen. Men traktaten ”innehöll inte något som eggade till sådana handlingar och föll därför under yttrandefriheten”. Broder How tillade: ”Jag fick med egna ögon se hur Jehova gav oss segern.” d

¹⁶ Högsta domstolens beslut var verkligen en stor seger för Guds rike. I och med detta kunde man avskriva de 122 fall som väntade på avgörande och som gällde vittnen i Quebec anklagade för uppvigling. Domstolens utslag betydde också att medborgarna i Kanada och Brittiska samväldet nu var fria att uttrycka sina åsikter om styret. Den här segern var dessutom ett dråpslag mot angreppet på Jehovas vittnen från kyrkan och myndigheterna i Quebec. e

17. Hur försöker en del myndigheter kontrollera vår förkunnarverksamhet?

¹⁷ I likhet med de första kristna är Jehovas tjänare i dag ”inte försäljare av Guds ord”. (Läs 2 Korinthierna 2:17.) Men på en del håll försöker myndigheterna ändå kontrollera vår förkunnarverksamhet genom olika lagar som reglerar handel. Är Jehovas vittnen försäljare eller förkunnare? Vi ska se på två av de rättsfall där den frågan har behandlats.

18, 19. Hur försökte myndigheterna i Danmark sätta stopp för predikoarbetet?

¹⁸ Danmark. Den 1 oktober 1932 trädde en lag i kraft som gjorde det olagligt att sälja tryckt material utan tillstånd. Men våra bröder ansökte inte om något tillstånd. Följande dag var fem förkunnare ute och predikade i Roskilde, ungefär tre mil väster om Köpenhamn. Mot slutet av dagen saknades en av förkunnarna, August Lehmann. Han hade blivit gripen för att ha sålt varor utan tillstånd.

¹⁹ Den 19 december 1932 inställde sig August Lehmann i domstol. Han erkände att han hade besökt människor och erbjudit biblisk litteratur, men han nekade till att vara försäljare. Domstolen frikände honom och konstaterade: ”Den tilltalade ... försörjer sig själv, och [han] har inte haft eller förväntat sig några ekonomiska fördelar av den här verksamheten. Den har i stället inneburit en ekonomisk förlust för honom.” Domstolen ställde sig på brödernas sida och slog fast att Lehmanns verksamhet inte kunde ”betecknas som ... näringsverksamhet”. Men Guds folks motståndare var beslutna att sätta stopp för predikoverksamheten i hela landet. (Ps. 94:20) Den allmänna åklagaren överklagade ärendet ända upp i Högsta domstolen. Hur reagerade våra bröder?

20. Vilket beslut tillkännagav Högsta domstolen i Danmark, och hur reagerade våra bröder och systrar?

²⁰ Veckan före rättegången i Högsta domstolen gjorde vännerna i Danmark en extra insats i tjänsten. Tisdagen den 3 oktober 1933 tillkännagav Högsta domstolen sitt beslut. Man instämde i det beslut som hade fattats i den lägre domstolen: August Lehmann hade inte brutit mot lagen. Den här domen innebar att vittnena kunde fortsätta att predika fritt. Bröderna och systrarna var så tacksamma mot Jehova för den här juridiska segern att de ökade sin insats i tjänsten ännu mer. Ända sedan dess har våra vänner i Danmark kunnat fortsätta i tjänsten utan inblandning från myndigheternas sida.

21, 22. Vilket utslag meddelade USA:s högsta domstol i fallet Murdock?

²¹ USA. Söndagen den 25 februari 1940 greps en pionjärbroder, Robert Murdock, och sju andra vittnen när de predikade i Jeannette, en stad nära Pittsburgh i Pennsylvania. De dömdes skyldiga för att de inte hade köpt ett tillstånd  för att få sprida litteratur. De överklagade, och Högsta domstolen i USA beviljade prövningstillstånd.

²² Den 3 maj 1943 meddelade Högsta domstolen sitt utslag till förmån för vittnena. Domstolen invände mot kravet på ett försäljningstillstånd, eftersom det skulle innebära att man tog ut ”en avgift för en rättighet som är inskriven i landets grundlag”. Domstolen upphävde den här förordningen i staden, eftersom den var en ”inskränkning av tryckfriheten och religionsfriheten”. Domaren William O. Douglas talade för majoriteten av domarna när han kommenterade Jehovas vittnens verksamhet: ”Det handlar inte enbart om predikande; det handlar inte enbart om utdelning av religiös litteratur. Det är en kombination av båda.” Han tillade: ”Denna form av religiös verksamhet har ... lika hög status som gudsdyrkan i kyrkorna och predikan från predikstolarna.”

23. Varför är de juridiska segrar vi vann 1943 fortfarande viktiga?

²³ Det här avgörandet i Högsta domstolen var en stor juridisk seger för Guds folk. Det var en bekräftelse på att vi är kristna förkunnare, inte försäljare. Den här minnesvärda dagen 1943 vann Jehovas vittnen 12 av sina 13 mål i  Högsta domstolen, däribland fallet Murdock. Dessa domar blev viktiga prejudikat som har åberopats på senare tid, när våra motståndare återigen har ifrågasatt vår rätt att predika offentligt och från hus till hus.

24. Vad gör vi när myndigheter förbjuder vårt predikoarbete?

²⁴ Som Jehovas tjänare är vi mycket tacksamma när myndigheterna ger oss laglig rätt att fritt predika de goda nyheterna. Men när vårt predikoarbete förbjuds, anpassar vi helt enkelt våra metoder och fortsätter ändå. Precis som apostlarna ”måste [vi] lyda Gud som vår härskare mer än människor”. (Apg. 5:29; Matt. 28:19, 20) Samtidigt vänder vi oss till domstolar för att få förbudet mot vår verksamhet upphävt. Vi ska se på två exempel.

25, 26. Vilka händelser i Nicaragua ledde fram till ett mål i landets högsta domstol, och vad blev resultatet?

²⁵ Nicaragua. Broder Donovan Munsterman, som var missionär och tillsyningsman för avdelningskontoret, hade blivit ombedd att komma till immigrationsbyrån i Managua, Nicaraguas huvudstad, och den 19 november 1952 inställde han sig hos chefen för byrån, kapten Arnoldo García. Kaptenen upplyste honom om att alla Jehovas vittnen i Nicaragua hade blivit ”förbjudna att fortsätta predika sina läror och att främja sin religiösa verksamhet”. Orsaken var att de inte hade fått den ansvarige ministerns tillstånd att ta del i sådan verksamhet och att de anklagades för att vara kommunister. Varifrån kom de här anklagelserna? Från det katolska prästerskapet.

²⁶ Broder Munsterman vände sig omedelbart till religionsdepartementet och till president Anastasio Somoza  García, men utan resultat. Så bröderna anpassade sig. De stängde sin Rikets sal, samlades i mindre grupper och slutade med gatuvittnande, men de fortsatte ändå predika. Samtidigt lämnade de in en begäran om föreläggande hos Nicaraguas högsta domstol och anhöll om att förbudet skulle upphävas. I dagspressen skrevs det mycket om förbudet och om vittnenas begäran, och Högsta domstolen gick med på att pröva fallet. Vad blev resultatet? Den 19 juni 1953 offentliggjordes den enhälliga domen till förmån för vittnena. Domstolen slog fast att förbudet kränkte den grundlagsenliga rätten till yttrandefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet och förklarade också att relationerna mellan myndigheterna i Nicaragua och Jehovas vittnen skulle återgå till tidigare status.

27. Varför blev människor i Nicaragua förvånade över Högsta domstolens beslut, och hur såg bröderna på den här segern?

²⁷ Människor i Nicaragua blev förvånade över att Högsta domstolen hade ställt sig på vittnenas sida. Dittills hade prästernas inflytande varit så starkt att domstolen undvek att hamna i konflikt med dem. Och de styrande i landet hade så stor makt att domstolen sällan gick emot deras beslut. Våra bröder var helt övertygade om att de vann den här segern för att deras kung hade beskyddat dem och för att de hade fortsatt predika. (Apg. 1:8)

28, 29. Vad hände helt oväntat i Zaire i mitten på 80-talet?

²⁸ Zaire. I mitten av 80-talet fanns det omkring 35 000 vittnen i Zaire, nu Kongo-Kinshasa. För att hålla jämna steg med den teokratiska tillväxten i landet började man bygga ett nytt avdelningskontor. I december 1985 hölls en internationell sammankomst i huvudstaden, Kinshasa, och 32 000 delegater från många delar av världen fyllde en arena där. Men sedan började förhållandena förändras för Jehovas vittnen. Vad hände?

²⁹ Marcel Filteau, en broder från Quebec som hade upplevt förföljelsen under Duplessis regim, var missionär i Zaire vid den här tiden. Han berättade vad som hände: ”Den 12 mars 1986 mottog de ansvariga bröderna ett brev som förklarade sammanslutningen av Jehovas vittnen i Zaire olaglig.” Förbudet var undertecknat av landets president, Mobutu Sese Seko.

30. Vilket viktigt beslut var avdelningskontorets kommitté tvungna att fatta, och vad bestämde de sig för?

³⁰ Nästa dag meddelades det i radio: ”Vi kommer aldrig mer att höra talas om Jehovas vittnen i [Zaire].” Omedelbart utbröt förföljelse. Rikets salar förstördes, och våra bröder blev rånade, gripna, fängslade och slagna. Till och med barn sattes i fängelse. Den 12 oktober 1988 konfiskerade myndigheterna organisationens egendom, och civilgardet, ett arméförband, ockuperade avdelningskontorets fastighet. De ansvariga bröderna vädjade till president Mobutu,  men de fick inget svar. Vid den tidpunkten var avdelningskontorets kommitté tvungen att fatta ett viktigt beslut: ”Ska vi överklaga till Högsta domstolen, eller ska vi avvakta?” Timothy Holmes, en missionär som då var samordnare för avdelningskontorets kommitté, berättar: ”Vi vände oss till Jehova för att få vishet och vägledning.” Efter många böner och noggrann begrundan kom de fram till att det inte var rätt tid att vidta rättsliga åtgärder. I stället koncentrerade de sig på att stötta och hjälpa bröderna och försöka hitta andra vägar att nå ut med budskapet.

31, 32. Vilken dom fällde Högsta domstolen i Zaire, och hur påverkades våra bröder?

³¹ Flera år gick. Pressen på vittnena minskade, och de mänskliga rättigheterna respekterades mer och mer i landet. Avdelningskontorets kommitté kom fram till att tiden nu var inne att vända sig till Högsta domstolen i Zaire för att få förbudet rättsligt prövat. Förvånansvärt nog gick Högsta domstolen med på att ta upp fallet. Den 8 januari 1993, nästan sju år efter det att presidentens förbud hade trätt i kraft, förklarade domstolen att myndigheternas agerande mot vittnena hade varit olagligt, och förbudet hävdes. Tänk på vad det betydde. Med fara för sina liv hade domarna upphävt ett beslut av landets president! Broder Holmes berättar: ”Under hela rättsprocessen såg vi hur Jehova kan styra händelseutvecklingen.” (Dan. 2:21) Den här segern stärkte våra bröders tro. De kände att deras kung, Jesus, hade väglett sina efterföljare så att de visste när och hur de skulle handla.

 ³² När förbudet inte längre gällde kunde avdelningskontoret ta in missionärer i landet, bygga ett nytt avdelningskontor och importera biblisk litteratur. f Alla som tjänar Jehova världen över är verkligen glada över att se hur han skyddar sitt folk och ser till att de kan bevara sig andligt starka. (Jes. 52:10)

33. Vilken slutsats kan vi dra av den här korta genomgången av några rättsfall?

³³ Vår genomgång av några rättsliga strider visar att Jesus har hållit sitt löfte: ”Jag skall ge er ett kraftfullt tal och vishet, som alla era motståndare tillsammans inte skall kunna stå emot eller motsäga.” (Läs Lukas 21:12–15; noten) Ibland har Jehova uppenbarligen rest upp en nutida Gamaliel för att skydda sitt folk och har fått modiga domare och advokater att stå upp för rättvisan. Han har gjort våra motståndares vapen slöa och trubbiga. (Läs Jesaja 54:17.) Motstånd kan inte förhindra att Guds vilja sker.

34. Varför är våra juridiska segrar så anmärkningsvärda, och vad är de ett bevis för? (Se också rutan ” Segrar i högsta domstolar som underlättat predikoarbetet”.)

³⁴ Varför är våra juridiska segrar så anmärkningsvärda? Tänk på det här: Jehovas vittnen är inte framträdande eller inflytelserika i samhället. Vi röstar inte, och vi understöder inte politiker och politiska kampanjer. Och de av oss som dras inför högre domstolar anses ofta vara ”olärda och helt vanliga människor”. (Apg. 4:13) Så mänskligt sett har domstolarna inget att vinna på att gå emot våra mäktiga religiösa och politiska motståndare och hjälpa oss. Men ändå har domstolar gång på gång dömt till vår fördel! Våra juridiska segrar är ett bevis för att vi vandrar ”i Guds åsyn, i sällskap med Kristus”. (2 Kor. 2:17) Precis som aposteln Paulus säger vi därför: ”Jehova är min hjälpare; jag skall inte vara rädd.” (Hebr. 13:6)