När Jesus och lärjungarna reser norrut från Judeen till Galileen passerar de genom Samarien. De blir trötta av resan, och mitt på dagen stannar de i närheten av staden Sykar för att vila. De stannar vid en brunn som grävts flera hundra år tidigare, troligen av Jakob eller några som lejts av honom. Än i dag finns det en brunn i det här området, i närheten av den nutida staden Nabulus.

Medan Jesus vilar vid brunnen går lärjungarna in i staden för att köpa mat. Under tiden kommer en samarisk kvinna för att hämta upp vatten. ”Ge mig lite att dricka”, ber Jesus. (Johannes 4:7)

Det finns djupt rotade fördomar mellan judar och samarier, och de undviker i allmänhet all kontakt med varandra. Kvinnan blir därför väldigt förvånad och frågar: ”Hur kommer det sig att du, som är jude, ber mig om något att dricka, fast jag är en samarisk kvinna?” Jesus svarar: ”Om du visste vad Gud kan ge dig och vem det är som säger till dig: ’Ge mig lite att dricka’ skulle du be honom om vatten, och han skulle ge dig levande vatten.” Kvinnan svarar: ”Herre, brunnen är djup och du har ju inte ens en hink att hämta upp vatten med. Så varifrån ska du få detta levande vatten? Du är väl inte större än vår förfader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack vatten ur den med sina söner och sin boskap?” (Johannes 4:9–12)

”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen”, säger Jesus. ”Men den som dricker av vattnet som jag ger honom kommer aldrig någonsin att bli törstig. Det vattnet kommer att bli en källa med vatten som flödar fram i honom och ger honom evigt liv.” (Johannes 4:13, 14) Trots att Jesus är trött drar han sig inte för att dela med sig av livsviktiga sanningar till den samariska kvinnan.

Sedan säger kvinnan: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag inte behöver vara törstig eller fortsätta gå hit och hämta vatten.” Nu verkar Jesus byta samtalsämne och säger: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarar: ”Jag har ingen man.” Hon blir säkert chockad när Jesus säger: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. För du har haft fem män, och den man du har nu är du inte gift med.” (Johannes 4:15–18)

Kvinnan förstår vad det här betyder och säger förbluffat: ”Herre, jag inser att du är en profet.” Sedan visar hon att hon har ett andligt intresse. Hur då? Hon säger: ”Våra förfäder [samarierna] tillbad på det här berget [Gerissim, som ligger i närheten], men ni [judarna] säger att det är i Jerusalem man ska tillbe.” (Johannes 4:19, 20)

Jesus förklarar att platsen inte är det viktiga när man tillber Gud. Han säger: ”Den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem man ska tillbe Fadern.” Sedan säger han: ”Den tid kommer, ja den är redan här, då de sanna tillbedjarna ska tillbe Fadern med ande  och sanning, och det är ju sådana tillbedjare Fadern söker efter.” (Johannes 4:21, 23, 24)

Det viktiga för Gud är inte var man tillber honom, utan hur man gör det. Jesus ord gör intryck på kvinnan. ”Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus”, säger hon. ”När han kommer ska han förklara allt för oss.” (Johannes 4:25)

Sedan avslöjar Jesus något stort för henne: ”Det är jag, den som du pratar med.” (Johannes 4:26) Tänk dig vilken förmån! Hon kom egentligen bara för att hämta vatten, men här får hon veta något fantastiskt: Jesus berättar att han är Messias. Detta är tydligen första gången han säger det rakt ut till någon.

När lärjungarna kommer tillbaka från Sykar med mat, ser de Jesus sitta vid brunnen. Han pratar med en samarisk kvinna. De närmar sig, och då lämnar kvinnan sin vattenkruka och återvänder till staden.

I Sykar berättar hon för andra vad Jesus har sagt till henne. Full av övertygelse säger hon: ”Följ med och träffa en man som kunde berätta för mig om allt jag har gjort.” Sedan försöker hon kanske väcka nyfikenhet genom att fråga: ”Skulle han kunna vara Messias?” (Johannes 4:29) Det här har varit en viktig fråga ända sedan Moses tid. (5 Moseboken 18:18) Invånarna i Sykar går nu ut ur staden för att själva få se Jesus.

Under tiden försöker lärjungarna få Jesus att äta av maten de har köpt. Men han säger: ”Jag har mat som ni inte känner till.” Lärjungarna förstår inte vad han menar och säger till varandra: ”Det är väl ingen som har kommit med mat till honom?” Jesus svarar vänligt: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” De orden har fått stor betydelse för alla som följer honom. (Johannes 4:32–34)

 Det verk eller arbete som Jesus pratar om gäller inte den bokstavliga skörden, som ligger fyra månader fram i tiden. Nej, han syftar på en andlig skörd. Han fortsätter: ”Lyft blicken och se på fälten – de är vita och redo för skörd. Den som skördar får redan lön och samlar in grödan till evigt liv, så att den som har sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans.” (Johannes 4:35, 36)

Det är möjligt att Jesus redan förstår vad resultatet kommer att bli av det han har sagt till den samariska kvinnan. Många i Sykar börjar tro på honom när de hör vad hon berättar: ”Han kunde berätta för mig om allt jag har gjort.” (Johannes 4:39) När de kommer ut till brunnen ber de därför Jesus att stanna och berätta mer för dem. Jesus går med på det och stannar i Samarien två dagar.

När samarierna lyssnar på Jesus börjar ännu fler tro på honom. De säger till kvinnan: ”Nu tror vi inte bara på grund av det du har sagt. Nu har vi själva lyssnat på honom och vet att den här mannen verkligen är världens räddare.” (Johannes 4:42) Den samariska kvinnan är verkligen ett fint exempel på hur vi kan vittna om Jesus och väcka nyfikenhet så att de som lyssnar på oss vill veta mer.

Jesus sa att det var fyra månader kvar till skörden, tydligen kornskörden, som inträffar på våren i det här området. Det är alltså troligen november eller december. Det här betyder att de under cirka åtta månader efter påsken år 30 hade stannat kvar i Judeen för att undervisa och döpa. Nu fortsätter de norrut mot sina hemtrakter i Galileen. Vad kommer att hända där?