Den här hebreiska handskriften förvarades i flera hundra år hos den judiska befolkningen i Aleppo i Syrien, men nu finns den på Israel Museum i Jerusalem. Den utarbetades i Tiberias, som ligger vid Galileiska sjön, och dateras till omkring 930 v.t. (Se Tillägg A3.)

Den här kodexen anses vara masoreternas bästa handskrift till de hebreiska skrifterna. (Se MASORETISKA TEXTEN.) Handskriften gjordes av rabbinen Shlomo ben Buya’a. Den färdigställdes av Aaron ben Asher, som var en känd judisk skriftlärd. Han granskade alla handskrifter till de hebreiska skrifterna som han hade tillgång till för att sammanställa en text som var så korrekt som möjligt. Han försåg texten med vokal- och accenttecken och gjorde marginalanteckningar. Man menar att den högt respekterade judiske 1100-talsfilosofen Maimonides sa att den här handskriften var den mest auktoritativa text man hade av de hebreiska skrifterna. Den uppfattningen blev sedan antagen av många judar.

Aleppokodexen innehöll till en början alla böcker i de hebreiska skrifterna. Texten var på hebreiska och fyllde ungefär 490 pergamentblad, och till största delen var texten uppdelad i tre spalter. (Se PERGAMENT.) En tredjedel av bladen har gått förlorade. Början och slutet av kodexen saknas, och det innebär att det mesta av Moseböckerna och slutet av Höga visan samt Predikaren, Klagovisorna, Ester, Daniel, Esra och Nehemja är borta. Men Leningradkodexen, en masoretisk handskrift som är daterad till 1008/1009 v.t., innehåller alla böcker i de hebreiska skrifterna. (Se LENINGRADKODEXEN.)