En skrifttyp som karakteriseras av stora, rundade och åtskilda majuskler, dvs. stora bokstäver. I allmänhet fanns det inga mellanrum mellan orden, och det var få skiljetecken och accenttecken. Termen kan också användas om handskrifter med denna skrifttyp. Detta skrivsätt användes ofta av dem som gjorde avskrifter av grekiska bibelhandskrifter mellan 300-talet och 800-talet v.t.

De viktigaste uncialhandskrifterna är skrivna på pergament, och bland dessa finns Codex Sinaiticus, Codex Alexandrinus, Codex Vaticanus, Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Bezae Cantabrigiensis. På grund av sin ålder och kvalitet räknas grekiska uncialhandskrifter som de mest värdefulla textvittnena till Septuaginta och de kristna grekiska skrifterna.