Fjärde Moseboken 11:1–35
11 Nu började folket klaga bittert inför Jehova. När Jehova hörde det väcktes hans vrede, och Jehova sände eld mot dem, och den slukade några i utkanten av lägret.
2 Då ropade folket till Mose, och han vädjade till Jehova,+ och elden slocknade.
3 Därför fick platsen namnet Tabẹra,* för Jehovas eld hade drabbat dem där.+
4 Den blandade folkskaran*+ som var mitt ibland dem började girigt längta efter kött.+ Även israeliterna började klaga igen och säga: ”Vem ska ge oss kött att äta?+
5 Minns ni all fisk vi kunde äta i Egypten helt gratis! Och minns ni gurkorna, vattenmelonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken!+
6 Men nu håller vi på att tyna bort. Det enda vi ser är manna.”+
7 Mannat+ påminde om korianderfrö+ och såg ut som bdelliumharts.
8 Folket gick runt och samlade upp det, och sedan malde de det i handkvarnar eller stötte det i mortlar. Man kokade det i grytor eller gjorde runda bröd av det,+ och det smakade som söta kakor bakade med olja.
9 När daggen föll över lägret på natten föll också mannat.+
10 Mose hörde hur de olika familjerna bland folket grät och klagade, var och en vid ingången till sitt tält. Och Jehova blev mycket vred,+ och även Mose blev upprörd.
11 Då sa Mose till Jehova: ”Varför har du behandlat din tjänare så illa? Vad har jag gjort som gör dig missnöjd? Du har ju lagt hela folket som en börda på mig!+
12 Är jag mor till det här folket? Är det jag som har fött dem? Du säger ju till mig: ’Bär dem i famnen, som en tjänare* bär ett spädbarn’, till det land som du lovade deras förfäder.+
13 Var ska jag få tag på kött till hela detta folk? De klagar ju hela tiden och säger: ’Ge oss kött att äta!’
14 Jag orkar inte bära hela folket ensam, det blir för mycket för mig.+
15 Om det är så här du ska behandla mig är det bättre att du dödar mig på en gång.+ Om du vill mig väl, låt mig då slippa det här eländet.”
16 Då sa Jehova till Mose: ”Samla 70 av Israels äldste, sådana som du vet är* äldste och förmän bland folket.+ Ta med dem till mötestältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17 Jag ska stiga ner+ och tala med dig där,+ och jag ska ta av den ande+ som du har och ge till dem. De ska hjälpa dig att ta hand om folket, så att du slipper bära hela bördan ensam.+
18 Du ska säga till folket: ’Gör er redo* till i morgon.+ Då ska ni få kött att äta, för Jehova har hört hur ni hela tiden klagar:+ ”Om vi bara hade kött att äta! Vi hade det ju bättre i Egypten.”+ Jehova ska ge er kött, och ni ska få äta.+
19 Ni ska äta, inte bara 1 eller 2 dagar, inte 5 eller 10 eller 20 dagar,
20 utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen* och äcklar er.+ För ni har förkastat Jehova, som är mitt ibland er, och klagat inför honom: ”Varför lämnade vi egentligen Egypten?”’”+
21 Då sa Mose: ”Det finns 600 000 stridsmän*+ bland folket, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad!
22 Det skulle väl inte räcka om man så slaktade hela hjordar av kor, får och getter? Eller om man fångade all fisk i havet, skulle det räcka?”
23 Jehova sa till Mose: ”Är Jehovas arm för kort?+ Du kommer att få se om det jag säger händer eller inte.”
24 Sedan gick Mose ut och berättade för folket vad Jehova hade sagt. Och han samlade 70 av folkets äldste och lät dem ställa sig runt tältet.+
25 Sedan steg Jehova ner i ett moln+ och talade till Mose+ och tog av den ande+ som Mose hade och gav till de 70 äldste. Och så snart de fick anden började de uppföra sig som profeter,*+ men det gjorde de bara vid det här tillfället.
26 Två av männen hade stannat kvar i lägret. De hette Eldad och Medad. De fick också del av anden, eftersom de var bland de uppskrivna. Men de hade inte gått ut till tältet, så de började uppföra sig som profeter i lägret.
27 Och en ung man sprang i väg och berättade för Mose: ”Eldad och Medad uppför sig som profeter i lägret!”
28 Då sa Josua,+ Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom: ”Min herre Mose, hejda dem!”+
29 Men Mose sa till honom: ”Är du svartsjuk för min skull? Jag önskar att hela Jehovas folk kunde vara profeter och att Jehova skulle ge dem av sin ande!”
30 Senare återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste.
31 Och Jehova lät en vind driva in vaktlar från havet, så att de spreds runt lägret,+ omkring en dagsresa i varje riktning, på ungefär två alnars* höjd.
32 Så hela den dagen och natten och hela nästa dag var folket ute och samlade vaktlar. Ingen samlade mindre än tio homer,* och de bredde ut vaktlarna runt hela lägret.*
33 Men de hade just satt tänderna i köttet, de hade inte ens börjat tugga, när Jehovas vrede flammade upp mot dem, och Jehova slog folket så att många dog.+
34 Därför gav de platsen namnet Kịbrot-Hattaava,*+ för där begravde man dem av folket som girigt längtade efter kött.+
35 Folket bröt upp från Kịbrot-Hattaava och gav sig av till Hạserot,+ och där stannade de.
Fotnoter
^ Betyder ”brand”, ”uppflammande”.
^ Troligtvis icke-israeliterna bland dem.
^ Eller ”en manlig barnskötare”.
^ Eller ”som du erkänner som”, ”som är kända för dig som”.
^ Ordagrant ”Helga er”.
^ Eller ”tills köttet kommer ut genom era näsborrar”.
^ Eller ”fotsoldater”.
^ Eller ”började de profetera”.
^ En aln motsvarade 44,5 cm. Se Tillägg B14.
^ En homer motsvarade 220 l. Se Tillägg B14.
^ Avsikten kan ha varit att torka köttet, så att det kunde ätas senare.
^ Betyder ”begärets (girighetens) gravplatser”.