landsdelshärskaren Herodes: Se studienot till Mt 14:1.

tjänade: Eller ”offentligt tjänade”. Det grekiska ordet leitourgẹō, som används här, och de besläktade orden leitourgịa (offentlig tjänst) och leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare) brukade grekerna använda för att beskriva arbete eller tjänst som utfördes för staten eller civila myndigheter och som var till allmän nytta. I noten till Rom 13:6 blir till exempel de världsliga myndigheterna kallade Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs). De är Guds tjänare i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. I Lu 1:23 (se studienot) har ordet leitourgịa återgetts med ”tjänstgöring” (eller ”heliga tjänst”, ”offentliga tjänst”) och syftar på den tjänst som Sakarja, Johannes döparens far, utförde. Det sätt som Lukas använder ordet leitourgịa på i den versen återspeglar hur det används i Septuaginta, där detta ord och besläktade ord ofta syftar på den tjänst eller det arbete som prästerna och leviterna utförde vid tälthelgedomen (2Mo 28:35; 4Mo 1:50; 3:31; 8:22) och vid templet (2Kr 31:2; 35:3; Joel 1:9, 13; 2:17). Sådan tjänst var till nytta för hela folket. Men i några sammanhang rymmer ordet också tanken på helighet, eftersom de levitiska prästerna undervisade i Guds lag (2Kr 15:3; Mal 2:7) och frambar offer för folkets synder (3Mo 1:3–5; 5Mo 18:1–5). I Apg 13:2 används det grekiska ordet leitourgẹō mer generellt och beskriver den tjänst som de kristna profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia i Syrien utförde. Ordet syftar på olika uttryck för att tjäna och tillbe Gud och innefattar sådana sidor av den kristna tjänsten som att be, predika och undervisa. Den tjänst som dessa profeter och lärare utförde innefattade utan tvekan att predika för allmänheten. (Apg 13:3)

tjänade Jehova: Det grekiska ordet leitourgẹō (tjäna) som används i den här versen förekommer ofta i avsnitt i Septuaginta där Guds namn står i den hebreiska grundtexten. Samma grekiska uttryck som används här i Apg 13:2 förekommer även i 2Kr 13:10 i Septuaginta, där det är en återgivning av det hebreiska uttrycket ”utför tjänst inför Jehova”. Och i 2Kr 35:3 används samma grekiska uttryck för att återge den hebreiska frasen ”tjäna Jehova”. (1Sa 2:11; 3:1; Hes 45:4; Joel 2:17; se Tillägg C3 introduktion; Apg 13:2.)

Seleukia: En befäst stad vid Medelhavet som var hamnstad till Antiokia i Syrien. Seleukia låg 20 km sydväst om Antiokia. Det fanns en vägförbindelse mellan de två städerna, och den segelbara floden Orontes, som flöt förbi Antiokia, mynnade ut i Medelhavet lite söder om Seleukia. Seleukos I (Nikator), en av Alexander den stores generaler, grundade staden och uppkallade den efter sig själv. När Paulus, åtföljd av Barnabas, gav sig ut på sin första missionsresa omkring år 47 v.t. seglade han från Seleukia. Staden låg strax norr om det nutida Samandağ i Turkiet. Slam från floden Orontes har förvandlat Seleukias forntida hamn till sumpmark. (Se Tillägg B13.)

seglade de till Cypern: En resa på ca 20 mil. I det första århundradet kunde en båt färdas omkring 15 mil på en dag om vinden var gynnsam. Under ogynnsamma förhållanden kunde samma sträcka ta mycket längre tid. Barnabas kom från Cypern. (Se Tillägg B13.)

Salamis: Salamis låg på Cyperns östkust och var en bra utgångspunkt för predikoarbetet på Cypern, även om Pafos, som låg på öns västkust, var den romerska provinshuvudstaden. Salamis låg närmare den plats i närheten av Antiokia i Syrien som missionärerna avreste ifrån. Det var centrum för kultur, utbildning och handel på ön. Det fanns också en ganska stor judisk befolkning och mer än en synagoga i Salamis. Barnabas, som var cypriot, var säkert en bra guide för resesällskapet. Beroende på vilken väg de tog kan de ha behövt gå minst 15 mil för att predika på hela ön. (Se Tillägg B13.)

Johannes: Dvs. Johannes Markus, en av Jesus lärjungar. Han var ”Barnabas kusin” (Kol 4:10) och den som skrev Markusevangeliet. (Se studienot till Mk Titel.) Han kallas Johannes även i Apg 13:13, men på de andra tre ställen som han nämns i Apostlagärningarna finns tillägget ”som kallades Markus”, vilket var hans romerska tillnamn. (Apg 12:12, 25; 15:37) Johannes är den grekiska formen av det hebreiska namnet Jehohanan eller Johanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. På andra ställen i de kristna grekiska skrifterna omtalas han bara som Markus. (Kol 4:10; 2Ti 4:11; Flm 24; 1Pe 5:13)

Markus: Från det latinska namnet Marcus. Han är identisk med den Johannes som nämns i Apg 12:12, och han hade fått det romerska namnet Markus som tillnamn. Johannes Markus mamma, Maria, bodde i Jerusalem och blev tidigt en lärjunge. Johannes Markus var ”Barnabas kusin” (Kol 4:10) och reskamrat. Markus reste också tillsammans med Paulus och andra tidiga kristna missionärer. (Apg 12:25; 13:5, 13; 2Ti 4:11) Det står inte i evangeliet vem som skrev det, men källor från 100- och 200-talet v.t. uppger att Markus är skribenten.

prokonsuln: Titel på ståthållaren i en provins som var underställd den romerska senaten. En del romerska provinser, t.ex. Judeen, var kejserliga provinser direkt underställda kejsaren, som utnämnde en ståthållare. Eftersom Cypern blev en senatsprovins 22 f.v.t. styrdes det av en prokonsul. Man har funnit ett mynt från Cypern präglat med den romerske kejsaren Claudius huvud och titel (på latin) på ena sidan och texten ”Under Cominius Proclus, cyprioternas prokonsul” (på grekiska) på andra sidan. (Se Ordförklaringar.)

Saul, som också kallades Paulus: Från och med denna vers kallas Saul för Paulus. Den här aposteln var en hebré som hade fötts med romerskt medborgarskap. (Apg 22:27, 28; Flp 3:5) Det är därför troligt att han redan som liten hade två namn: det hebreiska namnet Saul och det romerska namnet Paulus. Det var inte ovanligt att judar på den tiden hade två namn, särskilt inte om de bodde utanför Israel. (Apg 12:12; 13:1) En del av Paulus släktingar hade både romerska och grekiska namn. (Rom 16:7, 21) Som ”en apostel för nationerna” fick Paulus i uppdrag att predika de goda nyheterna för icke-judar. (Rom 11:13) Han valde tydligtvis nu att använda sitt romerska namn, kanske med tanke på dem han skulle predika för. (Apg 9:15; Gal 2:7, 8) En del menar att han tog det romerska namnet för att hedra Sergius Paulus. Men det verkar inte troligt, eftersom Paulus fortsatte att använda det namnet även efter att han hade lämnat Cypern. Andra menar att han kan ha använt namnet Paulus för att hans hebreiska namn på grekiska uttalas på ungefär samma sätt som ett grekiskt ord med en stötande bibetydelse. (Se studienot till Apg 7:58.)

Paulus: Det grekiska namnet Paulos (kommer från det latinska Paulus) betyder ”liten”. I de kristna grekiska skrifterna används det i grundtexten 157 gånger om aposteln Paulus och en gång om Sergius Paulus, som var prokonsul på Cypern. (Apg 13:7)

Jehovas raka vägar: Paulus svar till den judiske trollkarlen Bar-Jesus (finns nedtecknat i vers 10 och 11) innehåller flera uttryck som har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna. Här följer ett par exempel. Det grekiska uttryck som här återgetts med ”göra ... vägar krokiga” finns i Ord 10:9 (”är falsk”, ordagrant ”gör sina vägar krokiga”) i Septuaginta. De grekiska ord som förekommer i uttrycket ”Jehovas raka vägar” står också i Septuaginta i Hos 14:9. I den versen används Guds namn i den hebreiska grundtexten (”För Jehovas vägar är rätta”). (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 13:10.)

Jehova: Eller ”Jehovas hand”. (Se studienot till Apg 11:21 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:11.)

Jehovas lära: Uttrycket ”Jehovas lära” är synonymt med uttrycket ”Guds ord” i Apg 13:5. I den versen sägs det att när Paulus och hans reskamrater kom till Cypern ”började de förkunna Guds ord i judarnas synagogor”. Som en följd av detta ville prokonsuln Sergius Paulus ”gärna höra Guds ord”. (Apg 13:7) När Sergius Paulus hade bevittnat det Paulus sa och gjorde tog han djupt intryck av det som han fick lära sig om Jehova – den lära som kom från Jehova. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 13:12.)

Antiokia i Pisidien: En stad i den romerska provinsen Galatien. Staden låg på gränsen mellan Frygien och Pisidien och ansågs ibland tillhöra det ena området och ibland det andra. Stadens ruiner ligger i närheten av den nutida turkiska staden Yalvaç. Antiokia i Pisidien nämns här och i Apg 14:19, 21. Den som skulle resa från Perge, en stad nära Medelhavskusten, till Antiokia i Pisidien hade en besvärlig resa framför sig. Antiokia i Pisidien låg omkring 1 100 m över havet (se Tillägg B13), och det fanns också gott om rövare i de farliga bergspassen. Antiokia i Pisidien ska inte förväxlas med Antiokia i Syrien. (Apg 6:5; 11:19; 13:1; 14:26; 15:22; 18:22) När Antiokia nämns i Apostlagärningarna syftar det för det mesta på Antiokia i Syrien, inte på Antiokia i Pisidien.

högläsningen ur lagen och profeterna: Under det första århundradet hade man en sådan högläsning ”varje sabbat”. (Apg 15:21) Ett av inslagen i tillbedjan i synagogan var att man reciterade Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen. (5Mo 6:4–9; 11:13–21) Namnet Shema kommer från det första ordet i det första av de bibelställen som användes: ”Lyssna [Shemạ‛], Israel: Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” (5Mo 6:4) Det viktigaste inslaget i gudstjänsten var läsningen av Tora, dvs. Pentateuken eller de fem Moseböckerna. I många synagogor var läsningen uppdelad så att man läste hela lagen på ett år, medan läsningen i andra synagogor tog tre år. Man läste också och förklarade delar av profeterna. När högläsningen var klar hölls det en föreläsning. Det var efter högläsningen i Antiokia i Pisidien som Paulus uppmanades att säga något uppmuntrande till dem som var närvarande. (Se studienot till Lu 4:16.)

under en period på omkring 450 år: Paulus börjar sin genomgång av israeliternas historia med att nämna en viktig händelse, nämligen att Gud ”utvalde våra förfäder”. (Apg 13:17) Den tidpunkt Paulus tydligtvis tänkte på var när Isak föddes som den utlovade avkomman. (1Mo 17:19; 21:1–3; 22:17, 18) Isaks födelse avgjorde definitivt frågan om vem Gud skulle betrakta som avkomman, något som det fram till dess hade rått osäkerhet om eftersom Saraj (Sara) hade varit barnlös. (1Mo 11:30) Från den här utgångspunkten fortsätter Paulus med att räkna upp det Gud hade gjort för sitt utvalda folk ända fram till dess att han gav dem domare fram till profeten Samuels tid. Perioden på ”omkring 450 år” sträcker sig därför tydligtvis från Isaks födelse år 1918 f.v.t. till år 1467 f.v.t., dvs. 46 år efter uttåget ur Egypten år 1513 f.v.t. Det är en passande slutpunkt, eftersom israeliterna vandrade i vildmarken i 40 år och ägnade 6 år åt att inta Kanaan. (4Mo 9:1; 13:1, 2, 6; 5Mo 2:7; Jos 14:6, 7, 10)

pålen: Eller ”trädet”, ”stocken”. (Se studienot till Apg 5:30.)

grav: Eller ”minnesgrav”. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

tjänade ... Gud: Eller ”gjorde Guds vilja”, ”tjänade Guds avsikt”. (Se studienot till Apg 20:27.)

som tillbad Gud: Det grekiska ordet sẹbomai, som här har återgetts med ”som tillbad Gud”, betyder ”tillbe”, ”vörda”, ”dyrka”. Det kan också återges med ”djupt religiös”, ”gudfruktig”. (Se studienot till Apg 13:50.) Den syriska Peshitta återger detta ord med uttrycket ”som fruktade Gud”. En översättning av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J¹⁸ i Tillägg C4) använder här Guds namn, och hela uttrycket kan återges med ”som fruktade Jehova”.

Gud kunde visa dem sin generösa omtanke: Med tanke på att Paulus hade varit en motståndare till Jesus och hans efterföljare (Apg 9:3–5) hade han all anledning att framhålla Jehovas generösa omtanke. (Se Ordförklaringar under ”Generös omtanke”.) Paulus förstod att det bara var tack vare Guds generösa omtanke som han kunde utföra sin tjänst. (1Kor 15:10; 1Ti 1:13, 14) När han sammanträffade med de äldste från Efesos nämnde han denna egenskap två gånger. (Apg 20:24, 32) I de 14 brev som Paulus skrev nämner han ”generös omtanke” omkring 90 gånger – mycket oftare än någon annan bibelskribent. Han nämner till exempel Guds eller Jesus generösa omtanke i de inledande hälsningarna i alla sina brev med undantag av Hebréerbrevet. Och han använder uttrycket i de avslutande orden i alla sina brev.

Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:44.

Jehova har gett oss den här befallningen: Citatet som följer i den här versen är hämtat från Jes 49:6, där sammanhanget i den hebreiska grundtexten tydligt visar att det är Jehova som talar. (Jes 49:5; jämför Jes 42:6.) Uppfyllelsen av profetian gäller det arbete som Jehovas tjänare, Jesus Kristus, och hans efterföljare skulle utföra. (Jes 42:1; se studienot till Lu 2:32 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:47.)

överallt på jorden: Eller ”ända till jordens yttersta ände (mest avlägsna delar)”. Här citeras profetian i Jes 49:6, där samma grekiska uttryck förekommer i Septuaginta. Jesaja förutsade att Jehovas tjänare skulle vara ”ett ljus för nationerna” och att Guds räddning skulle ”nå ut till hela jorden”. När Paulus och Barnabas sa detta i Antiokia i Pisidien visade de att denna profetia var en befallning från Jehova att Kristus efterföljare skulle tjäna som ett ljus för nationerna. Detta grekiska uttryck, som här har återgetts med ”överallt på jorden”, används också i Apg 1:8 (se studienot) för att visa i vilken omfattning Jesus efterföljare skulle vittna om honom.

Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:48.

hade rätt inställning för: Detta uttryck används om några icke-judar i Antiokia i Pisidien som blev troende efter att de hade hört Paulus och Barnabas predika. Det grekiska ord som här har återgetts med ”hade rätt inställning för” (en form av verbet tạssō) kan betyda många olika saker, bland annat ”ordna”, ”inordna”, ”ställa”, ”utse”. Sammanhanget avgör betydelsen av ordet. I Apg 13:46 nämns några judar i Antiokia i Pisidien, och de ställs i kontrast till de icke-judar som nämns här i vers 48. Föregående sabbat hade Paulus hållit en spännande offentlig föreläsning för båda grupperna. (Apg 13:16–41) Enligt Paulus och Barnabas förkastade judarna ”Guds ord” och visade genom sin inställning och sina handlingar att de var ”ovärdiga det eviga livet”. (Apg 13:46) Men icke-judarna i staden visade en helt annan inställning. Skildringen säger att de blev glada och började tala entusiastiskt om Jehovas ord. Så i det här sammanhanget förmedlar verbet tạssō tanken på att dessa icke-judar i Antiokia hade ”inordnat sig för” evigt liv – de hade visat en inställning, tendens eller hållning som kunde leda till att de fick evigt liv. Det grekiska ordet har därför återgetts med ”hade rätt inställning för”. Men många bibelöversättningar återger detta verb i Apg 13:48 med uttryck som ”var bestämda till”, vilket skulle kunna ge intryck av att Gud hade förutbestämt att de skulle få liv. Men varken sammanhanget i kapitlet eller Bibeln i övrigt stöder tanken på att dessa icke-judar i Antiokia var förutbestämda för liv, på samma sätt som att inget talar för att det var förutbestämt att judarna i staden inte skulle få evigt liv. Paulus försökte övertyga judarna om att ta emot de goda nyheterna, men de valde medvetet att förkasta budskapet. Det var inte förutbestämt att de skulle göra det. Jesus sa att några genom sina handlingar skulle visa att de inte passade för Guds rike. (Lu 9:62) Andra däremot skulle genom sin inställning visa att de var värdiga de goda nyheterna, och dessa icke-judar visade sig vara just sådana. (Mt 10:11, 13)

Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 13:49.

djupt religiösa kvinnor: Eller ”kvinnor som tillbad Gud och”. Det grekiska ordet sẹbomai kan också återges med ”vörda”, ”dyrka”. I den syriska Peshitta står det ”som fruktade Gud”. Några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^{7, 8, 10, 18} i Tillägg C4) använder här Guds namn, och uttrycket kan återges med ”som fruktade Jehova”.

skakade de dammet av sina fötter: Paulus och Barnabas följde Jesus anvisning som finns nedtecknad i Mt 10:14; Mk 6:11; Lu 9:5. Fromma judar menade att till och med dammet i icke-judiska områden var orent, och när de hade rest i ett sådant område brukade de därför skaka av sig dammet innan de kom in på judiskt område igen. Men Jesus hade tydligen en annan innebörd i tankarna när han gav lärjungarna den här anvisningen. Lärjungarna skulle göra så för att visa att de inte tog ansvar för att de som hade blivit varnade drabbades av Guds dom. Paulus gjorde något liknande i Korinth när han skakade sina kläder. Han förklarade: ”Ni gör er skyldiga till er egen död. Men jag är utan skuld.” (Se studienot till Apg 18:6.)