uppmuntran … tröst: Här använder Paulus två olika grekiska substantiv som betyder ungefär samma sak. Ordet som återgetts med ”uppmuntran” (parạklēsis) har en bred innebörd. Det kan som här och på andra ställen förmedla tanken på att uppmuntra (Apg 13:15; Heb 6:18) men även på att uppmana och förmana (1Th 2:3; 1Ti 4:13; Heb 12:5) eller trösta (Rom 15:4; 2Kor 1:3, 4; 2Th 2:16). (Se studienot till Rom 12:8.) Det andra grekiska ordet (paramỵthion), som återgetts med ”tröst” i den här versen, kommer från ett grekiskt verb som betyder ”trösta” eller ”tala till någon på ett positivt och välvilligt sätt”. (Jämför studienot till 1Kor 14:3.) Det verkar som att Paulus vill hjälpa filipperna att förstå att sammanhållningen i församlingen kommer att bli starkare om de visar omsorg om varandra och uppmuntrar och tröstar varandra. (Flp 2:2)

andlig gemenskap: Ordagrant ”andens delaktighet”. Det här uttrycket syftar på en nära relation där man har gemensamma intressen och delar med sig till varandra. (Se studienot till Apg 2:42, där det grekiska ordet för ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt” kommenteras.) I den här och den efterföljande versen visar Paulus att när de kristna samarbetar mot andliga mål och följer Guds heliga andes vägledning, så får de en enhet som världen inte kan förstöra. (Se studienot till Flp 2:2.) Ett bibliskt uppslagsverk kommenterar det grekiska ord som används i den här versen så här: ”En sådan gemenskap förutsätter ett tänkesätt där man värderar andra högre än sig själv.” (2Kor 13:14; se studienot till Joh 17:21.)

innerlig omtanke: Det grekiska ordet splạgchnon betecknar i det här sammanhanget intensiva känslor som kommer djupt inifrån. (Se studienot till 2Kor 6:12.)

helt förenade: Det grekiska ord som används här (sỵnpsychos) är sammansatt av syn (”med”, ”samman”) och psychẹ̄, som ibland återgetts med ”själ”. Ordet kan återges ”förenade till själen”. Paulus använder det här uttrycket tillsammans med flera andra uttryck för att betona för filipperna att de skulle värna om enheten. (Se studienot till Flp 2:1.)

självupptagna: En självupptagen person har en överdriven uppfattning om sin betydelse. (Se studienot till Gal 5:26, där ett besläktat grekiskt ord också återgetts med ”självupptagna”.)

ödmjuka: Se studienot till Apg 20:19.

tänk högre om andra än om er själva: Eller ”tänk att andra är viktigare än ni är”. (Rom 12:3; 1Kor 10:24; Flp 2:4)

Bevara samma inställning: Eller ”Ha det tänkesätt”. Sammanhanget visar att Jesus hade en ödmjuk inställning. (Flp 2:3, 4)

Även om han var av samma natur som Gud: Eller ”Även om han var till i Guds gestalt”. Det grekiska ord som återgetts med ”natur” (morfẹ̄) har grundbetydelsen ”form”, ”gestalt”, ”skepnad”. Jesus var en andevarelse, precis som ”Gud är en ande”. (Joh 4:24 och studienot) Det är samma grekiska ord som används när det sägs att Jesus ”tog en slavs gestalt och blev människa”. (Flp 2:7; Joh 1:14)

hade han inte en tanke på att försöka bli Guds jämlike: Paulus uppmuntrar här filipperna att utveckla den enastående inställning som Jesus hade. I Flp 2:3 uppmanar Paulus dem: ”Var ödmjuka och tänk högre om andra än om er själva.” I vers 5 fortsätter han: ”Bevara samma inställning som Kristus Jesus hade.” Jesus betraktade Gud som överordnad och försökte aldrig bli jämlik honom. I stället ”ödmjukade han sig och var lydig ända till döden”. (Flp 2:8; Joh 5:30; 14:28; 1Kor 15:24–28) Jesus hade inte samma inställning som djävulen, som uppmanade Eva att försöka bli som Gud och vara jämlik honom. (1Mo 3:5) Paulus betonade här hur viktigt det är att vara ödmjuk och att lyda den som har skapat oss, Jehova, och Jesus är det främsta exemplet på en som gjorde detta. (Se studienot till försöka bli i den här versen.)

försöka bli: Det grekiska substantiv som används här (harpagmọs; ordagrant ”något att gripa efter”) är avlett av verbet harpạzo. Det ordet betyder ordagrant ”bemäktiga sig”, ”sätta sig i besittning av”. En del menar att det här ordet syftar på att behålla något man redan har. Men Bibeln använder aldrig det här grekiska ordet i en sådan betydelse. Det återges ofta med sådana uttryck som ”snappa bort”, ”föra bort med våld”, ”rycka bort”, ”rycka undan”. (Mt 13:19; Joh 6:15; 1Th 4:17; Upp 12:5) Eftersom Jesus inte hade en tanke på att bli jämlik Gud måste det betyda att han aldrig hade varit jämlik honom.

han gav upp allt han hade: Det grekiska ord som återgetts med ”gav upp allt han hade” betyder ordagrant att tömma något på innehåll. Här använder Paulus ordet i bildlig bemärkelse om Jesus, som gav upp sin andliga natur för att leva och lida som människa på jorden. Till skillnad från änglar, som ibland iklädde sig mänskliga kroppar när de visade sig för människor, avstod Jesus helt från sin andliga kropp och den härlighet och de förmåner som var förbundna med den. Ingen människa har någonsin avstått från något som ens kommer i närheten av det som Jesus avstod från för att glädja Jehova.

när han kom som människa: Ordagrant ”när han till utseende befanns vara en människa”. (Se studienot till Flp 2:6.)

en tortyrpåle: Eller ”en avrättningspåle”. Jesus gav en kraftfull lektion i ödmjukhet och lydnad när han villigt underkastade sig ”döden på en tortyrpåle”. Han blev orättvist dömd som en brottsling och en hädare. (Mt 26:63–66; Lu 23:33; se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Han bevisade bortom allt tvivel att människor kan vara lojala mot Jehova till och med om de prövas till det yttersta. (Joh 5:30; 10:17; Heb 12:2)

gav … i sin godhet: Det grekiska verb som används här (charịzomai) är besläktat med det grekiska uttryck som ofta översätts med ”generös omtanke” men som också kan översättas med ”gudomlig omtanke”. (Joh 1:14 och studienot) I det här sammanhanget förmedlas tanken att Gud i sin stora kärlek och generositet gav Jesus ett upphöjt namn ”som är över alla andra namn”. Eftersom Gud kan välja att ge sin son, Jesus, ett sådant namn måste han vara den större av de två, och Jesus måste vara underordnad honom. (Joh 14:28; 1Kor 11:3) Så den respekt som Jesus får på grund av sin upphöjda ställning blir ”till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:11)

namn: I Bibeln används ordet ”namn” inte bara som en identifikation. (Se studienot till Mt 24:9.) Här står det ”namn” som Gud gav Jesus för den myndighet och den ställning som Jesus får av sin Far. Sammanhanget i Filipperna, kapitel 2, visar att Jesus fick det här upphöjda namnet efter sin uppståndelse. (Mt 28:18; Flp 2:8, 10, 11; Heb 1:3, 4)

alla andra namn: En ordagrann återgivning av den grekiska texten, ”alla namn” (Kingdom Interlinear), kan ge intrycket att Jesus namn är över Guds eget namn, och många översättningar återger det så. Men en sådan tanke passar inte in i sammanhanget, för Paulus säger att det var Gud som upphöjde honom till en högre ställning och gav honom det här namnet. Det grekiska ordet för ”alla (varje)” kan i en del sammanhang betyda ”alla andra” eller ”varje annat”. Lägg till exempel märke till återgivningen i Lu 13:2; 21:29 (”alla andra”); Flp 2:21 (”alla de andra”). Så både sammanhanget och sättet som det här grekiska ordet återges på i andra verser ger stöd åt lydelsen ”alla andra”. Paulus förklarar här att Jesus namn är över alla andra namn med undantag för Jehovas namn, eftersom det var Jehova som gav honom detta namn. (Se också 1Kor 15:28.)

i Jesus namn ska alla böja sina knän: Att någon böjer knä ”i Jesus namn” betyder att personen erkänner Jesus ställning och underordnar sig hans myndighet, och det är något som alla skapelser med ett intellekt både i himlen och på jorden behöver göra. (Se studienot till Mt 28:19.)

de under jorden: Syftar tydligen på dem som dött och som Jesus sa befinner sig ”i gravarna”. (Joh 5:28, 29) När de uppväcks kommer även de att behöva underordna sig Kristus myndighet och ”öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:11)

öppet erkänna: Eller ”offentligt bekänna”. Sammanhanget visar att detta erkännande är kopplat till att man är övertygad om att Jehova har uppväckt Jesus från döden. (Jämför studienot till Rom 10:9.)

att Jesus Kristus är Herre: Se studienot till Rom 10:9.

Herre: Se studienot till Rom 10:9. En del menar att frasen ”Jesus Kristus är Herre” betyder att han och hans Far, Jehova, är samma person. Men sammanhanget visar tydligt att det inte kan vara så, eftersom det står: ”Gud [upphöjde] honom till en högre ställning och gav honom i sin godhet det namn som är över alla andra namn.” (Flp 2:9; se studienot till Rom 10:9.)

när jag var hos er … under min frånvaro: Paulus använder här det grekiska ordet parousịa för att beskriva en period då han var hos de kristna i Filippi. Innebörden i det grekiska ordet blir tydlig när han sätter det i kontrast till hans ”frånvaro” (grekiska: apousịa), dvs. en period då han inte var hos dem. Det grekiska ordet parousịa används i en särskild betydelse i samband med Jesus osynliga närvaro, som började då han blev insatt som messiansk kung i himlen i början av de sista dagarna för den här världsordningen. (Se studienoter till Mt 24:3; 1Kor 15:23; Flp 1:26.)

fortsätt arbeta på: Det grekiska ord som används här har grundbetydelsen ”sträva efter”, ”åstadkomma”. Verbformen i den här versen betecknar en kontinuerlig ansträngning och förmedlar alltså tanken på att arbeta för att föra något till sin fullbordan.

fyller er med kraft: Eller ”verkar i er”. Det grekiska ordet energẹō förekommer två gånger i den här versen. Första gången har det återgetts med ”fyller … med kraft”, och andra gången har det återgetts med ”ger … styrka”. Guds heliga ande, eller verksamma kraft, är den mäktigaste källan till kraft eller energi i hela universum. Gud använde den för att skapa allting. (1Mo 1:2; Ps 104:30; Jes 40:26) Genom sin heliga ande ger Jehova sina tjänare den kraft de behöver när deras egna krafter inte räcker till. (Jes 40:31) Jehovas ande kan också förstärka en persons egna förmågor när det behövs. (Lu 11:13; 2Kor 4:7) Aposteln Paulus fick ofta uppleva att han fick ytterligare stöd från Gud när han ansträngde sig. (Flp 4:13; Kol 1:29)

ger er … motivation: En del av Guds tjänare förr i tiden var nära att ge upp på grund av missmod eller misstag eller andra orsaker. En del förlorade till och med lusten att leva. (1Ku 19:4; Ps 73:13, 14; Jon 4:2, 3) Paulus visar här att Gud mer än gärna ger dem som tjänar honom ny motivation, speciellt när de söker hans hjälp. (Ps 51:10, 11; 73:17, 18)

utan att klaga: De som är negativa och klagar gör ofta det i hemlighet, lite bakom kulisserna och inte öppet. Personer som ständigt klagar försöker också påverka andra. De kan fästa stor vikt vid sina egna känslor eller sin egen position och rikta uppmärksamheten på sig själva i stället för på Gud. Detta kan skapa splittring och förstöra sammanhållningen bland dem som tjänar Jehova. Omkring år 55 v.t. påminde Paulus församlingen i Korinth om att de israeliter som klagade i vildmarken väckte Jehovas vrede. (Se studienot till 1Kor 10:10.) Men det är inte alltid fel att klaga. Det grekiska ord som används här förekommer även i Apg 6:1, där det står att de grekisktalande judarna i Jerusalem ”började … klaga” därför att deras änkor blev orättvist behandlade materiellt sett. Apostlarna ordnade därför så att situationen rättades till. (Apg 6:1–6)

jag: Eller ”mitt liv”. (Se studienot till jag utgjuts som ett dryckesoffer i den här versen.)

jag utgjuts som ett dryckesoffer: Israeliterna frambar vin som dryckesoffer tillsammans med nästan alla andra slags offer. Vinet hälldes ut på altaret. (3Mo 23:18, 37; 4Mo 15:2, 5, 10; 28:7) Här talar Paulus om sig själv som ett dryckesoffer. Han var villig att helt och hållet ge ut av sig själv både fysiskt och känslomässigt för att stötta de kristna i Filippi och på andra platser när de frambar sina andliga offer och utförde sin ”heliga tjänst”. (Jämför 2Kor 12:15.) Kort före sin död skrev han till Timoteus: ”Jag håller redan på att gjutas ut som ett dryckesoffer, och tiden då jag ska bryta upp är nära.” (2Ti 4:6)

den heliga tjänst: Eller ”den offentliga tjänst”. Paulus använder det här uttrycket om den kristna tjänsten. Hans outtröttliga och kärleksfulla tjänst för sina medtroende i Filippi hade verkligen varit till nytta för dem. Och filippernas tro hade i sin tur fått dem att utföra sådan tjänst för andra. Det grekiska ordet leitourgịa, som används här, kan ha fått de kristna i Filippi, som var en romersk koloni, att tänka på medborgerliga plikter som utfördes till samhällets nytta. (Se studienot till 2Kor 9:12.) Sådana arbeten förde med sig ekonomiska utgifter, något som påminde filipperna om att trogen tjänst innebar personliga uppoffringar. I de kristna grekiska skrifterna används detta och besläktade grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 13:6; 15:16.

Jag hoppas att jag … kan sända Timoteus till er: Skildringen säger inte om Timoteus skulle ta landvägen eller sjövägen mellan Rom och Filippi. Man kunde resa österut från Rom längs de vägar som ingick i det omfattande romerska vägnätet eller också resa med båt. Båda alternativen innebar svårigheter. På Timoteus tid var det inte så enkelt att få tag i en plats på ett fartyg, och passagerare kunde få hålla till uppe på däck i alla väder. Kraftig sjögång kunde orsaka illamående och ibland skeppsbrott. Om han färdades till fots till Filippi skulle det ha inneburit en resa på ungefär 40 dagar, förmodligen först längs Via Appia, därefter en kort sjöresa över Adriahavet och sedan möjligen vidare längs Via Egnatia. (Se Tillägg B13.) Han skulle vara utsatt för väder och vind – sol, regn, köld eller hetta – och risken fanns att han skulle råka ut för tjuvar. Övernattningsställena på den tiden hade dåligt rykte och beskrivs som smutsiga, överbelagda och fulla av loppor. (Jämför studienot till Apg 28:15.) Men Paulus var säker på att Timoteus var villig att göra de här ansträngningarna för att komma till Filippi och sedan resa tillbaka till Rom igen, allt för att Paulus skulle få höra hur de kristna i Filippi hade det andligen.

Epafroditos: En pålitlig broder i församlingen i Filippi som bara nämns i det här brevet. Han sändes till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad då. Epafroditos hade tydligen tänkt stanna i Rom ett tag för att kunna hjälpa Paulus. Men han blev sjuk och ”höll faktiskt på att dö”, och det gjorde att han behövde återvända till Filippi tidigare än väntat. (Flp 2:27, 28; se studienoter till Flp 2:26, 30.)

medarbetare: Se studienoter till Rom 16:3; 1Kor 3:9.

det sändebud: Eller ”den apostel”. Här använder Paulus det grekiska ordet för ”apostel” (apọstolos) i en allmän betydelse, och det kan därför återges med ”utsände” eller ”sändebud”. Epafroditos sändes ut som representant för församlingen i Filippi med en gåva till Paulus, som då satt fängslad i Rom.

längtar efter att få träffa er: I en del äldre handskrifter står det ”längtar efter er alla”, och den lydelsen återspeglas i många bibelöversättningar. Men lydelsen som används här i huvudtexten har starkt stöd i handskrifterna. Oavsett vilken lydelse man förordar är grundtanken i det Paulus säger densamma: att Epafroditos längtade efter alla de kristna i Filippi. (Se Tillägg A3.)

nedstämd: Det grekiska ord som Paulus använder här är samma ord som används i skildringarna om hur Jesus kände det i Getsemane trädgård, där det står att han fylldes av ”ångest och förtvivlan” och av ”smärta och ångest”. (Mt 26:37; Mk 14:33) Ett uppslagsverk definierar det som ”ha ångest”, ”vara förtvivlad (bekymrad)”. (Philip W. Comfort, 2008: New Testament Text and Translation Commentary) Skälet till att Epafroditos var nedstämd var att församlingen i Filippi hade fått höra att han hade blivit sjuk. Han kan ha varit orolig för att de skulle tycka att han hade svikit Paulus och blivit en börda för honom i stället för att vara till hjälp. Så fort Epafroditos hade återhämtat sig skickade Paulus tillbaka honom till Filippi med ett brev till församlingen. I det brevet (Flp 2:25–29) förklarar Paulus varför Epafroditos kom tillbaka så snabbt, och han försäkrade församlingen – och även Epafroditos – om att han var en trogen och uppskattad broder. (Se studienoter till Flp 2:25, 30.)

i sitt arbete för Kristus: Eller möjligen ”i Herrens verk”. En del gamla handskrifter har ordet för ”Herren” här, men lydelsen i huvudtexten har starkt stöd i handskrifterna.

riskerade livet: Eller ”utsatte sig för fara”, ”utsatte sin själ för fara”. Det var tydligen ett riskfyllt uppdrag Epafroditos tog på sig när han reste till Rom med en gåva till Paulus, som satt fängslad. Det kan ha varit själva resan som gjorde Epafroditos så sjuk att han ”höll … på att dö”. (Flp 2:26, 27) När man reste på den tiden och behövde övernatta utsatte man sig för ohygieniska förhållanden. I vilket fall som helst skriver Paulus att Epafroditos ”höll på att dö i sitt arbete för Kristus”. Han hade goda skäl att berömma Epafroditos och uppmuntra församlingen i Filippi att ”välkomna honom … som ni brukar göra med dem som tjänar Herren” och att fortsätta ”visa uppskattning för sådana män”. (Flp 2:29; se studienoter till Flp 2:25, 26 och Ordförklaringar under ”Själ”.)