de känner igen hans röst: Flera iakttagelser i Mellanöstern bekräftar att får har den utomordentliga förmågan att skilja mellan rösten från sin egen herde och rösten från en annan herde eller en främling. Som Jesus antyder brukade herdarna namnge alla får, även om det var stora hjordar. (Joh 10:3, 27) Så ända sedan de var lamm hade de hört herden ropa deras namn när han vallade dem. Herden använde också personliga ljud som skilde honom från andra herdar. Han brukade lära fåren att reagera på olika rop, eller röstkommandon, för att skydda dem från faror eller leda dem till bra betesmarker och vatten. Man kan alltså säga att fåren känner igen sin herdes unika röst, inte bara i bemärkelsen att de kan skilja den rösten från andra röster, utan också i bemärkelsen att de känner herdens ömma omvårdnad och skydd för dem som individer och som hjord.

skulle aldrig följa: I den grekiska texten används två negationer tillsammans med verbet, något som kraftfullt understryker att en tanke förkastas. Här framhävs alltså på ett levande sätt sanningen i Jesus ord. I det här sammanhanget avser en främling någon som fåren inte känner.

liknelsen: Johannes är den ende av evangelieskribenterna som använder det grekiska ordet paroimịa. (Joh 10:6; 16:25, 29) Det har en liknande innebörd som ordet parabolẹ̄ (”bildspråk” eller ”liknelse”), vilket är ett vanligt förekommande ord i de andra evangelierna men som inte förekommer alls i Johannes skildring. (Se studienot till Mt 13:3.) Ordet paroimịa kan också innehålla tanken på en jämförelse eller en analogi. Petrus använder samma ord om ”ordspråket” om hunden som återvänder till spyan och suggan som går tillbaka och vältrar sig i smutsen. (2Pe 2:22) Samma substantiv används i titeln till Ordspråksboken i den grekiska Septuaginta.

påstått att de är jag: Dvs. Messias.

gode: Eller ”rätte”. Det grekiska ordet kalọs kan beteckna något som i sitt innersta väsen är gott, fint och vackert, något som är av hög kvalitet. Det används till exempel om ”fin frukt”, ”fin jord” och ”fina pärlor”. (Mt 3:10; 13:8, 45) I det här sammanhanget används ordet för att beteckna att Jesus är den gode, rätte och förträfflige herden.

sitt liv: Eller ”sin själ”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här avser det Jesus liv. Som den gode herden ger han, eller ger han frivilligt avkall på, sitt liv för sina får. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

anställd arbetare: En fårhjord var en värdefull tillgång, och därför var det ofta ägaren själv, hans barn eller någon släkting som tog hand om dessa sårbara djur. (1Mo 29:9; 30:31; 1Sa 16:11) Ägaren kunde också anställa någon som tog hand om fåren. Men anställda herdar tänkte ofta mer på sin lön än på att vara lojala mot fårens ägare eller på att visa omsorg om fåren. (Jämför Job 7:1, 2.) I Bibeln används herdar ofta som en bild av hur Gud tar hand om och skyddar sina fårlika tjänare. (1Mo 48:15) Andliga herdar i den kristna församlingen måste undvika den inställning som ”den som är anställd” har. (Joh 10:13) De vill efterlikna Jehova genom att vara omtänksamma herdar för hans folk (Ps 23:1–6; 80:1; Jer 31:10; Hes 34:11–16) och visa sådan självuppoffrande kärlek som Jesus, ”den gode herden”, har (Joh 10:11, 14; Apg 20:28, 29; 1Pe 5:2–4).

mitt liv: Eller ”min själ”. (Se studienot till Joh 10:11.)

föra in: Eller ”leda”. Det grekiska verb som används här, ạgō, kan betyda ”föra (in)” eller ”leda” beroende på sammanhanget. En grekisk handskrift som är daterad till omkring år 200 v.t. använder ett besläktat grekiskt ord (synạgō) som ofta översätts med ”samla”. Jesus är den gode herden för de får som tillhör den här fållan (och som omtalas som en liten hjord i Lu 12:32) och för sina andra får. Han samlar, leder, beskyddar och förser dem med mat. De blir en enda hjord under en enda herde. Det här bildspråket framhåller den enhet som Jesus efterföljare skulle ha.

lyssna: Här förmedlar det grekiska ordet för ”lyssna” tanken på att ”lägga märke till, förstå och handla i enlighet med”.

mitt liv: Eller ”min själ”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. Här avser det Jesus liv, som han ger, eller frivilligt ger avkall på, som ett offer. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

invigningshögtiden: Det hebreiska namnet på denna högtid är chanukka (hebreiska: chanukkạh), som betyder ”invigning”. Högtiden pågick i åtta dagar och började den 25:e dagen i månaden kislev, vid tiden för vintersolståndet. (Se studienot till vinter i den här versen och Tillägg B15.) Den firades till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel 165 f.v.t. Den syriske kungen Antiochos IV Epifanes hade visat sitt förakt för judarnas Gud, Jehova, genom att vanhelga hans tempel. Han hade till exempel byggt ett altare på det stora altaret, som det dagliga brännoffret tidigare hade framburits på. För att vanhelga Jehovas tempel fullständigt offrade Antiochos den 25 kislev 168 f.v.t. svinkött på altaret och stänkte spadet från det kokta köttet i hela templet. Han brände upp tempelportarna, rev prästernas kamrar och förde bort det gyllene altaret, skådebrödsbordet och det gyllene lampstället. Han vigde sedan Jehovas tempel åt en hednisk gud, den olympiske Zeus. Två år senare återerövrade Judas Mackabaios (Mackabeus) staden och templet. Efter att man hade renat templet återinvigdes det den 25 kislev 165 f.v.t., precis tre år efter att Antiochos hade offrat på altaret åt Zeus. Man började återigen offra det dagliga brännoffret åt Jehova. Det finns ingenting i Bibeln som direkt säger att Jehova gav Judas Mackabaios segern och fick honom att återställa templet. Men Jehova hade många gånger använt män från andra nationer, t.ex. den persiske kungen Kyros, för att genomföra sina avsikter för sann tillbedjan. (Jes 45:1) Det är därför logiskt att anta att Jehova kunde använda någon från sitt eget överlämnade folk för att genomföra sin vilja. Bibeln visar att det var nödvändigt att templet fanns till och användes för att profetiorna om Messias, hans tjänst och hans offer skulle kunna uppfyllas. Dessutom skulle leviterna frambära offer ända tills Messias frambar sitt överlägsna offer till förmån för mänskligheten. (Dan 9:27; Joh 2:17; Heb 9:11–14) Kristus efterföljare var inte tvungna att fira invigningshögtiden. (Kol 2:16, 17) Men det står inte heller något om att Jesus eller hans lärjungar fördömde att man firade den här högtiden.

vinter: Avser Jesus sista vinter på jorden, dvs. år 32 v.t. Invigningshögtiden firades i kislev, den nionde månaden, som motsvarar november/december. År 32 v.t. inträffade den första dagen av högtiden, den 25 kislev, i mitten av december. (Se Tillägg B15.) Alla judar visste att den här högtiden inföll på vintern. Så detta kan ha nämnts för att framhäva att vädret var orsaken till att Jesus valde att undervisa på en skyddad plats, ”i Salomos pelarhall”. (Joh 10:23) Där var man skyddad mot den kraftiga östanvinden som blåste om vintern. (Se Tillägg B11.)

hålla oss: Eller ”hålla våra själar”. Sammanhanget får avgöra innebörden i det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”. I några sammanhang kan det användas som ett personligt pronomen. Exempel på det finns i Mt 12:18; 26:38 och Heb 10:38, där ”min psychẹ̄ (själ)” kan återges med ”jag”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

Fåren som min Far har gett mig betyder mer än allt annat: Eller ”Vad min Far har gett mig är större än allt annat”. I vissa grekiska handskrifter och översättningar till andra språk har denna fras en något annorlunda lydelse. I vissa handskrifter står det: ”Min Far, som har gett mig dem, är större än alla andra.” Men många forskare anser att den ursprungliga lydelsen förmodligen motsvarar det som står i huvudtexten i den här översättningen.

ett: Eller ”eniga”. Det Jesus säger här visar att han och hans Far är fullständigt eniga om att de ska beskydda fårlika människor och leda dem till evigt liv. Den här herdeverksamheten är något som Fadern och Sonen utför gemensamt. Båda bryr sig lika mycket om fåren, och de kommer inte att låta någon ta fåren ifrån dem. (Joh 10:27–29; jämför Hes 34:23, 24.) Enheten mellan Fadern och Sonen nämns ofta i Johannesevangeliet. De har ett nära förhållande, de vill samma sak och de har samma avsikt. Det grekiska ord som har återgetts med ”ett” står inte i maskulinum (som skulle ha betecknat ”en person”), utan i neutrum (som betecknar ”en sak”). Tanken är alltså att Jesus och hans Far är ”ett” när det gäller handlingssätt och samarbete, inte att de är en och samma person. (Joh 5:19; 14:9, 23) Att Jesus inte syftade på jämlikhet i gudomlighet, utan på enhet i uppsåt och handling, bekräftas när man jämför det han säger vid detta tillfälle med hans bön som finns nedtecknad i Joh kapitel 17. (Joh 10:25–29; 17:2, 9–11) Det blir särskilt tydligt när han ber att hans efterföljare ska ”vara ett precis som vi är ett”. (Joh 17:11) Enheten som beskrivs i kapitel 10 måste alltså vara av samma slag som den enhet det talas om i kapitel 17. (Se studienoter till Joh 17:11, 21; 1Kor 3:8.)

i er lag: Detta syftar på de hebreiska skrifterna som helhet, inte bara på Moses lag. Citatet som följer är hämtat från Ps 82:6. Ordet ”lag” används i samma betydelse i Joh 12:34; 15:25.

gudar: Eller ”gudalika”. Jesus citerar här från Ps 82:6, där det hebreiska ordet ’elohịm (gudar) används om människor, närmare bestämt om mänskliga domare i Israel. De var ”gudar” i den bemärkelsen att de representerade Gud och var hans talesmän. På liknande sätt skulle Mose ”tjäna som Gud” för Aron och för farao. (2Mo 4:16, fotnot; 7:1)

i förening med: Ordagrant ”i”. I det här sammanhanget används den grekiska prepositionen en för att beteckna ett nära förhållande. Sättet att använda den här prepositionen är särskilt utmärkande i Johannes och Paulus texter. (Gal 1:22, fotnot; 3:28; Ef 2:13, 15; 6:1) I 1Jo 3:24 och 4:13, 15 används prepositionen om en kristens förhållande till Gud. Något ytterligare som stöder återgivningen ”i förening med” är hur prepositionen används i Joh 17:20–23, där den förekommer fem gånger.