Nikodemos: En farisé och en av judarnas styresmän, dvs. en medlem av Sanhedrin. (Se Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.) Namnet Nikodemos betyder ”folkbesegrare”. Det var ett vanligt grekiskt namn som även en del judar bar. Nikodemos nämns bara i Johannesevangeliet (Joh 3:4, 9; 7:50; 19:39), och Jesus kallar honom ”lärare för Israel” i Joh 3:10. (Se studienot till Joh 19:39.)

föds på nytt: Jesus berättar för Nikodemos att en människa måste födas en andra gång för att kunna se Guds rike. Nikodemos svar i vers 4 visar att han uppfattade det Jesus sa bokstavligt, som att man måste födas som människa en andra gång. Jesus fortsätter med att förklara att den andra födseln innebär att man ”föds av ... ande”. (Joh 3:5) De som skulle ”bli Guds barn” ”föddes inte av kött och blod eller till följd av en mans vilja, utan av Gud”. (Joh 1:12, 13) I 1Pe 1:3, 23 använder Petrus ett synonymt uttryck och säger att smorda kristna blir ”födda på nytt”. Här i Johannes står det ”föds på nytt” i de flesta biblar, men det finns även en del där det står ”föds från ovan”. Detta är en möjlig översättning eftersom det grekiska ordet ạnōthen oftast har betydelsen ”från ovan”. (Joh 3:31; 19:11; Jak 1:17; 3:15, 17) Båda återgivningarna stämmer med tanken att de som kommer in i riket föds på nytt ”av Gud”, alltså ”från ovan”. (1Jo 3:9) Men med tanke på Nikodemos svar har det grekiska ordet i det här sammanhanget översatts med betydelsen ”igen”, ”på nytt”.

Guds rike: Detta uttryck förekommer bara två gånger i Johannes evangelium. (Joh 3:5; se studienoter till Mt 3:2; Mk 1:15.)

föds av vatten och ande: Nikodemos kände förmodligen till det dop som Johannes döparen utförde. (Mk 1:4–8; Lu 3:16; Joh 1:31–34) Så när Jesus talade om vatten är det rimligt att anta att Nikodemos förstod att Jesus talade om vatten som användes vid dop. Nikodemos kände förmodligen också till hur uttrycket ”Guds ande”, dvs. Guds verksamma kraft, användes i de hebreiska skrifterna. (1Mo 41:38; 2Mo 31:3; 4Mo 11:17; Dom 3:10; 1Sa 10:6; Jes 63:11) Så när Jesus talade om ”ande” förstod Nikodemos säkert att han talade om den heliga anden. Det Jesus själv upplevde i samband med sitt dop illustrerar poängen i det han sa till Nikodemos. När Jesus blev döpt i vatten och den heliga anden kom ner över honom blev han född av ”vatten och ande”. (Mt 3:16, 17; Lu 3:21, 22) Vid det tillfället kungjorde Gud själv att Jesus var hans son, vilket tydligen innebar att Jesus nu hade blivit hans andlige son och kunde se fram emot att återvända till himlen. En efterföljare till Jesus som ”föds av vatten” har vänt sig bort från sin tidigare livsstil, ångrat sina synder och blivit döpt i vatten. De som blir födda av både ”vatten och ande” är pånyttfödda, eller frambringade, av Gud och är hans söner. De kan se fram emot att få andligt liv i himlen och få regera i Guds rike. (Lu 22:30; Rom 8:14–17, 23; Tit 3:5; Heb 6:4, 5)

ande: Eller ”verksam kraft”. Här syftar det grekiska ordet pneuma på Guds verksamma kraft. (Se Ordförklaringar.)

Det som föds av en människa är fysiskt: Ordagrant ”Det som har fötts av köttet är kött”. Det grekiska ordet för ”kött” (sarx) används här om en fysisk varelse, en människa, med de begränsningar det innebär. (Se studienot till Joh 17:2.)

är andligt: Eller ”är ande”. Detta syftar tydligtvis på en andlig son till Gud, någon som är smord med Guds ande.

Vinden ... anden: Det grekiska ordet pneuma, som oftast översätts med ”ande”, förekommer två gånger i den här versen. Den första förekomsten är enda gången i de kristna grekiska skrifterna då det är översatt med ”vind”. Men det motsvarande hebreiska ordet, rụach, är översatt med ”vind” och liknande ord omkring 100 gånger. (1Mo 8:1; 2Mo 10:13; 1Ku 18:45; Job 21:18; Sak 2:6; se Ordförklaringar under ”Ande”.) Både pneuma och rụach syftar huvudsakligen på något som är osynligt för människoögat, och båda orden vittnar ofta om kraft i verksamhet. Jesus använder detta begrepp för att lära ut en djup andlig sanning. I slutet av versen förekommer pneuma i uttrycket alla som är födda av anden, dvs. alla som har blivit pånyttfödda av Guds heliga ande, eller verksamma kraft. (Se studienot till Joh 3:5.) Han säger till Nikodemos att det att bli född av anden kan liknas vid vinden som blåser. Nikodemos kunde höra, känna och se verkningarna av vinden, men han kunde inte förstå varifrån den kom eller vart den tog vägen. De som saknar andlig insikt skulle på samma sätt ha svårt att förstå hur Jehova med hjälp av sin heliga ande kan få en person att födas på nytt. De skulle inte heller kunna förstå vilken underbar framtid som ligger framför en sådan person.

Människosonen: Se studienot till Mt 8:20.

så måste Människosonen höjas upp: Jesus skulle bli avrättad på en påle, och han jämför det med att ormen av koppar hängdes upp på en stång i vildmarken. För att överleva var de israeliter som blev bitna av giftiga ormar tvungna att se på kopparormen som Mose hängde upp. På liknande sätt måste syndiga människor som vill få evigt liv hålla blicken fäst på Jesus genom att visa tro på honom. (4Mo 21:4–9; Heb 12:2) När Jesus avrättades på en påle började många betrakta honom som en förbrytare och syndare, för enligt Moses lag betraktades en person som hängdes upp på en påle som förbannad. (5Mo 21:22, 23) Paulus citerade från det här avsnittet i lagen när han förklarade att det var nödvändigt att Jesus hängdes upp på en påle. Jesus köpte judarna ”fria från lagens förbannelse genom att ta på sig förbannelsen” i deras ställe. (Gal 3:13; 1Pe 2:24)

älskade: Det här är första förekomsten av det grekiska verbet agapạō (”att älska”) i Johannes evangelium. Johannes använder detta verb och det besläktade substantivet agạpē (”kärlek”) 44 gånger i sitt evangelium – de förekommer fler gånger än i de andra tre evangelierna tillsammans. I Bibeln syftar agapạō och agạpē ofta på osjälvisk kärlek som bygger på eller vägleds av principer. Det framgår av hur verbet används i den här versen, där det sägs att Gud älskade världen, dvs. människovärlden som behövde friköpas från synd. (Joh 1:29) Substantivet används i 1Jo 4:8 när Johannes säger att ”Gud är kärlek”. Kärlek (agạpē) är den första egenskap som nämns i uppräkningen av ”andens frukt” (Gal 5:22), och den beskrivs utförligt i 1Kor 13:4–7. Med tanke på hur ordet används i Bibeln kan man förstå att kärlek ofta är något mer än en känslomässig reaktion på vad någon säger eller gör. I många fall är det här slaget av kärlek mer omfattande, och det kommer ofta till uttryck på ett hänsynsfullt och genomtänkt sätt. (Mt 5:44; Ef 5:25) Den kärlek som de kristna uppodlar bör därför innefatta en moralisk känsla som tar hänsyn till principer, plikt och anständighet. Men ofta inbegriper den även varma känslor och tillgivenhet. (1Pe 1:22) Man kan se det av hur Johannes använder ordet i sitt evangelium. När han skrev att ”Fadern älskar Sonen” (Joh 3:35) använde han en form av ordet agapạō, men när han skrev ner vad Jesus sa om samma relation (Joh 5:20) använde han en form av det grekiska verbet filẹō (”ha tillgivenhet för”, ”tycka om”).

världen: I grekiska icke-religiösa skrifter i allmänhet och i Bibeln i synnerhet är det grekiska ordet kọsmos nära förknippat med mänskligheten. (Se studienot till Joh 1:10.) I det här sammanhanget syftar kọsmos på hela den värld av människor som kan återlösas. Dessa människor beskrivs också i Joh 1:29, och där sägs det att de är behäftade med synd, dvs. den synd som de ärvt från Adam.

enfödde son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”ensam i sitt slag”, ”den ende”, ”unik”. I aposteln Johannes skrifter används ordet uteslutande om Jesus. (Joh 1:14; 3:18; 1Jo 4:9; se studienot till Joh 1:14.) Även om andra andevarelser som Gud skapat kallas söner är det bara Jesus som kallas Guds ”enfödde son”. (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7) Jesus, den förstfödde Sonen, var den ende som skapades direkt av sin Far, så han var unik och skilde sig från alla andra av Guds söner. De skapades av Jehova genom hans förstfödde son. Det grekiska ordet monogenẹ̄s används på liknande sätt när Paulus säger att Isak var Abrahams ”enfödde son”. (Heb 11:17, fotnot) Även om Abraham blev far även till Ismael tillsammans med Hagar och fick flera söner med Ketura (1Mo 16:15; 25:1, 2; 1Kr 1:28, 32), så var Isak speciell. Han var den ende son som han fick genom ett löfte av Gud och den ende son som han fick med Sara. (1Mo 17:16–19)

som tror på honom: Det grekiska verbet pisteuō (besläktat med substantivet pịstis, som oftast översätts med ”tro”) har grundbetydelsen ”att tro”, men det kan ha olika betydelsenyanser beroende på sammanhanget och den grammatiska konstruktionen. Ofta ligger det mer i ordet än att bara tro eller erkänna att någon existerar. (Jak 2:19) Det innefattar tanken på att lita på någon så mycket att det påverkar ens handlingar. I Joh 3:16 används verbet pisteuō tillsammans med prepositionen eis (”till”). En bibelkommentator säger så här om denna grekiska konstruktion: ”Tron uppfattas som en aktiv handling, som något människor gör, dvs. sätter tro till någon.” (An Introductory Grammar of New Testament Greek, Paul L. Kaufman, 1982, s. 46) Det är uppenbart att Jesus talar om ett liv som präglas av tro, inte bara en enstaka handling av tro. I Joh 3:36 ställs ett liknande uttryck, ”den som tror på Sonen”, i kontrast till ”den som inte lyder Sonen”. I det sammanhanget handlar det om en stark tro som visar sig i handlingar.

döma: Eller ”fördöma”. Jehova sände inte sin son för att avkunna en hård dom över världen, dvs. människovärlden. Han sände Jesus på ett kärleksfullt uppdrag för att rädda dem som visade tro. (Joh 3:16; 2Pe 3:9)

dömd: Eller ”fördömd”. (Se studienot till Joh 3:17.)

ljuset: Den första förekomsten av ordet ”ljuset” i den här versen visar att Jesus personifierade ljuset i sitt liv och i sin undervisning och att han återspeglade insikt och upplysning som kom från Jehova Gud. Jesus omtalas bildligt som ”ljuset” även i Joh 1:7–9. (Information om uttrycket kommit till världen finns i studienoten till Joh 1:9.)

han ... döpte: Tydligtvis skedde detta under Jesus ledning, eftersom Joh 4:2 säger att ”det inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar”.

döpte: Eller ”sänkte ner”. Det grekiska ordet baptịzō betyder ”doppa”. Bibeln visar att dop innebär fullständig nedsänkning. Det här avsnittet visar att Johannes döpte på den här platsen ”eftersom det fanns gott om vatten där”. (Se studienot till Enon i den här versen.) När Filippus döpte den etiopiske hovmannen sägs det att båda två ”steg ner i vattnet”. (Apg 8:38) Samma grekiska ord används i Septuaginta i 2Ku 5:14, där det sägs att Naaman ”doppade sig sju gånger” i Jordan.

Enon: En plats där det fanns gott om vatten. Enon låg nära Salim, en plats som tydligen var mer välkänd. Man vet inte exakt var dessa platser låg, men Eusebios antyder att de låg i Jordandalen, omkring 8 romerska mil (12 km) söder om Skytopolis (Bet-Sean). En del menar att Tall Ridgha (Tel Shalem) i detta område kan vara identiskt med Salim. Det finns flera vattenkällor i närheten, vilket kan stämma med Eusebios beskrivning av Enon. Detta är enda gången som dessa två platser, Enon och Salim, nämns i Bibeln.

andra sidan Jordan: Dvs. öster om Jordan. De platser som nämns i Joh 3:23, Enon och Salim, låg väster om Jordan, medan Johannes döpte Jesus i ”Betania på andra sidan Jordan”, dvs. på östra sidan. (Se studienot till Joh 1:28 och Tillägg B10.)

brudgummens vän: På Bibelns tid fungerade en nära vän till brudgummen som hans juridiska representant och hade en viktig roll i samband med det äktenskap som skulle ingås. Han betraktades som den som sammanförde bruden och brudgummen. På bröllopsdagen gick bröllopsföljet antingen till brudgummens hus eller till hans fars hus, och där hölls festen. Under festen gladde sig brudgummens vän när han hörde brudgummens röst när denne talade med bruden, för då kunde han känna att han hade utfört sin uppgift framgångsrikt. Johannes döparen liknade sig själv vid ”brudgummens vän”. I det här fallet var Jesus brudgummen och lärjungarna var som grupp betraktade hans symboliska brud. Johannes döparen banade väg för Messias och förde de första medlemmarna av ”bruden” till Jesus Kristus. (Joh 1:29, 35; 2Kor 11:2; Ef 5:22–27; Upp 21:2, 9) ”Brudgummens vän” hade fullgjort sin uppgift när han hade sammanfört parterna, och då var han inte längre en huvudperson. Detta stämmer väl med det Johannes själv sa: ”Han ska fortsätta att växa, men jag ska fortsätta att minska.” (Joh 3:30)

Den som kommer från ovan: Det verkar som att det som står i Joh 3:31–36 är något som evangelieskribenten, aposteln Johannes, själv tillägger. Det är alltså inte en fortsättning på det Johannes döparen sa eller ett direkt citat av något Jesus sa. Sammanhanget tyder på att Jesus samtal med Nikodemos slutar i Joh 3:21 och att det som följer fram till Joh 3:25 är aposteln Johannes redogörelse för vad som hände. Från och med Joh 3:26 återges ett samtal mellan Johannes döparen och hans lärjungar, och det slutar i Joh 3:30. Även om det inte sägs att sanningarna i Joh 3:31–36 kommer från Jesus, så är det utan tvivel sådant som Jesus hade lärt aposteln Johannes.

har bekräftat: Ordagrant ”har satt sitt sigill”. Det grekiska ordet för ”besegla”, ”sätta sigill på”, används i bildlig bemärkelse och förmedlar tanken att ett uttalande är sant eller riktigt, precis som ett sigill bekräftar att ett dokument är äkta. Den som godtar Messias vittnesbörd erkänner att Gud talar sanning – i det här fallet i samband med profetiska uttalanden om Messias. (Jämför Rom 3:4.)

tror ... inte lyder: Se studienot till Joh 3:16.