en av judarnas högtider: Johannes specificerar inte vilken högtid det rör sig om, men det finns goda skäl att tro att det är påsken år 31 v.t. Johannes redogörelse är i stort sett kronologisk. Och sammanhanget placerar den här högtiden kort efter att Jesus sa att det var ”fyra månader kvar till skörden”. (Joh 4:35) Skördetiden, och i synnerhet kornskörden, började ungefär vid tiden för påsken (14 nisan). Så det verkar alltså som att Jesus sa detta ungefär fyra månader tidigare, dvs. omkring månaden kislev (november/december). Två andra högtider, invigningshögtiden och purimfesten, inföll under perioden mellan kislev och nisan. Men ingen av de högtiderna krävde att israeliterna skulle bege sig upp till Jerusalem. Av de högtider som krävde att Jesus var i Jerusalem verkar det mest troligt att det är påsken som avses i detta sammanhang. (5Mo 16:16; Lu 22:1) Det är riktigt att Johannes bara redogör för några få händelser innan nästa påsk nämns (Joh 6:4), men som översikten i Tillägg A7 visar är Johannes skildring av den inledande delen av Jesus tjänst kortfattad. Han utelämnar många händelser som de andra evangelieskribenterna redan hade nämnt. Den omfattande verksamhet som de tre andra evangelierna redogör för stöder slutsatsen att det inföll en påsk mellan de händelser som skildras i Joh 2:13 och Joh 6:4. (Se Tillägg A7 och studienot till Joh 2:13.)

hebreiska: I de kristna grekiska skrifterna använde de inspirerade bibelskribenterna uttrycket ”hebreiska” om det språk judarna talade (Joh 19:13, 17, 20; Apg 21:40; 22:2; Upp 9:11; 16:16) och om det språk som den uppväckte och upphöjde Jesus använde när han talade till Saul från Tarsos (Apg 26:14, 15). I Apg 6:1 skiljer skribenten på ”de grekisktalande judarna” och ”de hebreisktalande judarna”. En del forskare menar att det borde stå ”arameiska” i stället för ”hebreiska” på dessa ställen. Men det finns goda skäl att tro att uttrycket faktiskt avser det hebreiska språket. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människor i Jerusalem ”på hebreiska” riktade sig Paulus till personer vars liv kretsade kring studium av Moses lag på hebreiska. Och av de många fragment och handskrifter som utgör Dödahavsrullarna är de flesta bibliska och icke-bibliska texter skrivna på hebreiska, något som visar att språket användes i vardagen. Att Dödahavsrullarna även innehåller ett antal fragment på arameiska visar att bägge språken användes. Det verkar alltså högst osannolikt att bibelskribenterna skulle ha använt ordet ”hebreiska” om de i verkligheten menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jämför Apg 26:14.) I de hebreiska skrifterna skilde man mellan ”arameiska” och ”judarnas språk” (2Ku 18:26), och den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet, talar om ”arameiska” och ”hebreiska” som två skilda språk när han kommenterade 2Ku 18:26. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 842) Det är sant att en del ord är ganska lika på arameiska och hebreiska och att en del arameiska ord kan ha kommit in i hebreiskan. Men det verkar inte finnas någon grund till att påstå att de kristna bibelskribenterna skulle ha sagt hebreiska om de menade arameiska.

Betsata: Det hebreiska namnet betyder ”olivhus”. Enligt en del handskrifter kallas dammen ”Betesda”, som möjligen betyder ”barmhärtighetens hus”. I andra handskrifter står det ”Betsaida”, som betyder ”jägarhus” eller ”fiskarhus”. Många nutida bibelkommentatorer föredrar namnet Betsata.

där låg många som var sjuka: Det var en utbredd uppfattning att sjuka kunde bli friska om de steg ner i dammen när vattnet rördes upp. (Joh 5:7) Därför samlades människor som hoppades på att kunna bli friska där. Men Bibeln säger inget om att någon av Guds änglar utförde underverk vid Betsatadammen. (Se studienot till Joh 5:4.) Däremot säger den att Jesus utförde ett underverk vid dammen. Det är värt att lägga märke till att mannen blev frisk på en gång utan att behöva gå ner i vattnet.

I en del handskrifter står det, helt eller delvis, så här från slutet av vers 3 till och med vers 4: ”som väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. 4 För en Herrens [eller ”Jehovas”] ängel brukade tid efter annan stiga ner i dammen och röra upp vattnet. Den förste som då steg ner efter att vattnet hade rörts upp brukade bli frisk oavsett vilken sjukdom han led av.” Men dessa ord förekommer inte i de tidigaste och mest ansedda handskrifterna och är med största sannolikhet inte en del av den ursprungliga texten till Johannesevangeliet. (Se Tillägg A3.) I några översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska, benämns J^{9, 22, 23} i Tillägg C4, står det ”en Jehovas ängel” i stället för ”en Herrens ängel”.

matta: Eller ”bår”, ”säng”, ”bädd”. I Bibelns länder bestod en säng ofta av en enkel strå- eller sävmatta, som kanske gjordes lite bekvämare med ett vadderat tyg eller någon slags madrass. När den inte användes rullades den ihop och lades undan. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet krạbattos tydligtvis på en fattig mans säng. I skildringen i Mk 2:4–12 används samma grekiska ord om någon form av ”bår” som en förlamad man bars på.

judarna: I Johannes evangelium har detta uttryck olika betydelser beroende på sammanhanget. Det kan syfta på det judiska folket rent generellt, på dem som bodde i Judeen eller på dem som bodde i eller i närheten av Jerusalem. Uttrycket kan också syfta på judar som var mycket noga med att hålla de människogjorda traditioner som hade lagts till den mosaiska lagen och som var fientligt inställda till Jesus. I just det här sammanhanget kan ”judarna” syfta på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna, men det är också möjligt att uttrycket används i en vidare bemärkelse och innefattar andra judar som gick upp i traditionerna.

Synda inte mer: Det Jesus säger här betyder inte att mannen som han botade hade blivit sjuk på grund av någon synd han hade begått. Mannen hade varit sjuk i 38 år på grund av nedärvd ofullkomlighet. (Joh 5:5–9; jämför Joh 9:1–3.) Nu när mannen hade blivit visad barmhärtighet och blivit botad uppmanade Jesus honom att stanna kvar på vägen till räddning och undvika att synda medvetet. Annars kunde resultatet bli något ännu värre än sjukdom, nämligen evig tillintetgörelse. (Heb 10:26, 27)

blev ... förföljd: Det grekiska verb som används här står i imperfektum, något som visar att judarna – kanske judiska religiösa ledare eller judar som mycket noga höll fast vid de människogjorda traditioner som hade lagts till den mosaiska lagen – började förfölja Jesus och fortsatte med det.

jämställde sig med Gud: Jesus kallade helt riktigt Gud för sin Far, men han påstod aldrig att han var jämlik Gud. (Joh 5:17) Men judarna anklagade honom för att försöka göra sig själv lik Gud när han sa att Gud var hans Far. Precis som judarna hade fel när de påstod att Jesus bröt mot sabbaten hade de fel när de kom med den här anklagelsen. Jesus visar detta klart och tydligt när han säger det vi kan läsa i vers 19–24. Där säger han att han inte kunde göra något av eget initiativ. Det är uppenbart att han inte menade att han var jämlik Gud. (Joh 14:28)

av eget initiativ: Eller ”på egen hand”, dvs. oberoende. Ordagrant ”av sig själv”. Som Guds främste representant lyssnar Jesus alltid på Jehova och framför det Jehova vill att han ska förmedla.

Fadern älskar Sonen: Jesus beskriver här det starka band och den varma vänskap som har funnits mellan honom och hans Far ända sedan skapelsens början. (Ord 8:30) När Johannes skrev ner det Jesus sa om detta förhållande använde han en form av det grekiska verbet filẹō (”älska”, ”tycka om”). Detta verb beskriver ofta ett mycket nära band, som förhållandet mellan sanna vänner. Det används till exempel för att beskriva vänskapen mellan Jesus och Lasarus. (Joh 11:3, 36) Det används också för att beskriva relationen mellan föräldrar och barn. (Mt 10:37) Samma verb, filẹō, används för att visa vilka starka, varma och personliga känslor Jehova har för sin sons efterföljare och de varma känslor lärjungarna hade för Guds son. (Joh 16:27)

dömas: Det grekiska ord som används här (krịsis) har flera betydelsenyanser, och sammanhanget avgör vad det betyder. Det kan till exempel användas om handlingen eller processen att döma eller utvärdera (Joh 5:22, 27, 29 och studienot), om egenskapen rättvisa (Mt 23:23; Lu 11:42) och om en domstol (Mt 5:21). Det kan också syfta på en dom som är antingen frikännande eller fällande, men de flesta gånger ordet förekommer i de kristna grekiska skrifterna förmedlar det tanken på ett fördömande, en fällande dom. I den här versen används ”dömas” parallellt med döden och ställs i kontrast till livet och evigt liv. Det som avses är därför en dom som leder till att man mister livet. (2Pe 2:9; 3:7

har övergått från döden till livet: Jesus talar tydligtvis om någon som har varit andligt död. När den personen hör Jesus ord sätter han tro till Jesus och överger sitt syndiga levnadssätt. (Ef 2:1, 2, 4–6) En sådan person går över ”från döden till livet” i den bemärkelsen att dödens fördömelse lyfts bort och han får hoppet om evigt liv på grund av sin tro på Gud. Ett annat tillfälle då Jesus tydligtvis talade om människor som var andligt döda var när han sa till den judiske sonen som ville gå hem för att begrava sin far: ”Låt de döda begrava sina döda.” (Lu 9:60; se studienoter till Lu 9:60; Joh 5:25.)

de döda: Jesus säger att den tid, eller timme, då de döda skulle höra hans röst redan är här, så han måste ha menat människor som levde men som var dödsdömda eftersom de hade ärvt synd från Adam. (Rom 5:12) I Guds ögon har mänskligheten som helhet ingen rätt till liv eftersom ”den lön synden betalar ut är död”. (Rom 6:23) Genom att höra Jesus ”ord” och rätta sig efter det kunde enskilda individer i bildlig bemärkelse gå över ”från döden till livet”. (Se studienot till Joh 5:24.) I Bibeln används orden ”höra” och ”lyssna” ofta i betydelsen ”ge akt på” och ”lyda”.

har liv i sig själv: Eller ”har kraft att ge liv”, ”har livets gåva i sig”. Jesus har ”liv i sig själv” därför att hans Far, Jehova, har gett honom förmågor som bara Fadern själv hade till en början. I det ingår utan tvivel att han ger människor möjligheten att vinna liv genom att de får ett godkänt förhållande till Jehova. Men han har även fått myndighet att ge liv genom att uppväcka de döda. Omkring ett år efter att Jesus hade gjort detta uttalande sa han att hans lärjungar också kunde ha liv i sig själva. (Joh 6:53; läs om vad uttrycket ”liv i er själva” betyder när det används om Jesus efterföljare i studienoten till Joh 6:53.)

Människosonen: Se studienot till Mt 8:20.

gravarna: Eller ”minnesgravarna”. Detta är en återgivning av det grekiska ordet mnēmeion, som syftar på en grav eller gravplats. Detta ord kommer från verbet mimnẹ̄skomai, ”komma ihåg”, ”påminna (sig själv)”. Ordet mnēmeion innehåller därför tanken att minnet av den döde bevaras. I det här sammanhanget kan det därför betyda att Gud kommer ihåg den som dött. Denna bibetydelse ger ökad innebörd åt det brottslingen som avrättades bredvid Jesus sa. Lukas återgav hans önskan så här: ”Kom ihåg [en form av verbet mimnẹ̄skomai] mig när du kommer in i ditt rike.” (Lu 23:42)

en … uppståndelse: Se studienot till Mt 22:23.

en livets uppståndelse: De som får ”en livets uppståndelse” är de som ”har gjort det goda” innan de dog. Det är så säkert att Gud kommer att uppväcka dem att det står att de redan lever ”i hans ögon”. Deras namn finns inskrivna i ”livets bokrulle [eller ”bok”]”, som började skrivas vid ”världens grundläggning”. (Lu 20:38 och studienot; Upp 17:8; se också Flp 4:3 och studienot.) De som får en uppståndelse är tydligtvis samma grupp som dem som omtalas som ”de rättfärdiga” i Apg 24:15. I Rom 6:7 står det att ”den som har dött har blivit frikänd från sin synd”. Så när dessa rättfärdiga dog blev deras synder utplånade, men det goda som de hade gjort finns kvar i Guds minne. (Heb 6:10) Dessa rättfärdiga som får uppstå måste naturligtvis fortsätta vara trogna för att deras namn ska stå kvar i ”livets bokrulle [eller ”bok”]” och för att de ska få ”evigt liv”. (Upp 20:12; Joh 3:36)

en domens uppståndelse: De ”som har gjort det onda” innan de dog kommer att få en ”domens uppståndelse”. Det grekiska ord som här har översatts med ”dom” (krịsis) kan ha flera olika betydelser beroende på sammanhanget. (Se studienot till Joh 5:24.) I den här versen verkar det som att begreppet ”dom” används om en process av utvärdering och bedömning. En grekisk ordbok säger att ordet kan syfta på ”en bedömning av uppförande”. (F.W. Danker, K. Krug, 2009: The Concise Greek–English Lexicon of the New Testament) De som får en ”domens uppståndelse” är tydligtvis samma grupp som dem som omtalas som ”de orättfärdiga” i Apg 24:15. Dessa orättfärdiga kommer att dömas efter hur de lever sina liv under de 1 000 år då Kristus och hans medregenter är domare. (Lu 22:30; Rom 6:7) Under den utvärderingsprocessen kommer ”var och en” att dömas ”efter sina gärningar”. (Upp 20:12, 13) Det är bara de som slutar leva som de tidigare gjorde som får sina namn inskrivna i ”livets bok” och får ”evigt liv” (Upp 20:15; Joh 3:36)

av eget initiativ: Eller ”på egen hand”, dvs. oberoende. Ordagrant ”av mig själv”. Som Guds främste representant lyssnar Jesus alltid på Jehova och framför det Jehova vill att han ska förmedla.

efter det jag hör: Dvs. efter det Fadern, den högste domaren, säger.

en annan: Syftar utan tvivel på Fadern. (Joh 5:34, 37)

Skrifterna: Syftar ofta på de inspirerade hebreiska skrifterna som helhet. Judarna, som noggrant forskade i Skrifterna, borde utan problem ha kunnat förstå att Jesus var Messias genom att jämföra hans liv och det han lärde ut med det som var förutsagt i Skrifterna. Men de var inte villiga att uppriktigt undersöka de överväldigande bevisen för att Jesus var den utlovade Messias. De trodde att de kunde få evigt liv genom Skrifterna, men de vägrade godta att Jesus var den som Skrifterna pekade fram emot som vägen till liv. (5Mo 18:15; Lu 11:52; Joh 7:47, 48)

just Skrifterna: Eller ”just de”. Den grekiska texten innehåller här ett pronomen som syftar tillbaka på ”Skrifterna” i början av versen. Dessa skrifter innehöll profetior om Messias som visade att Jesus var vägen till ”evigt liv”.

den ende Guden: Ordet ”Guden” saknas i en del tidiga handskrifter, och det här uttrycket skulle därför kunna översättas med ”den ende”. Men återgivningen i huvudtexten har starkt stöd i andra tidiga, ansedda handskrifter.