judarna: I Johannesevangeliet kan detta ord ha flera olika betydelser beroende på sammanhanget. Det kan syfta på judar i allmänhet, på dem som bodde i Judeen eller på dem som bodde i eller i närheten av Jerusalem. Men ordet kan även ha en mer specifik betydelse och syfta på judar som var mycket noga med att följa människogjorda traditioner som var förknippade med Moses lag och som ofta gick stick i stäv med andan i lagen. (Mt 15:3–6) De som gick i spetsen för dessa judar var de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna som var fientligt inställda till Jesus. I det här avsnittet och några andra verser i Joh kapitel 7 där detta ord förekommer visar sammanhanget att det syftar på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Joh 7:13, 15, 35a; se Ordförklaringar under ”Jude”.)

lövhyddohögtiden: Det här är enda gången denna högtid nämns i de kristna grekiska skrifterna. Här syftar det på lövhyddohögtiden som firades på hösten år 32 v.t. (Se Ordförklaringar och Tillägg B15.)

Judarna: Här kan ordet ”judarna” avse människor i allmänhet som hade samlats till lövhyddohögtiden, men det är också möjligt att det syftar på de judiska religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

judarna: Syftar förmodligen på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

judarna: Det här uttrycket verkar syfta på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. Den slutsatsen kan man dra av Jesus fråga i vers 19: ”Varför vill ni döda mig?” (Se studienot till Joh 7:1.)

Skrifterna: Ordagrant ”bokstäver”. Uttrycket ”känna (ha kunskap om) bokstäver” är ett idiom som betyder ”ha kunskap om skrifter (böcker, litteratur)”. I det här sammanhanget syftar det tydligtvis på att ha kunskap i de inspirerade Skrifterna.

inte studerat vid skolorna: Eller ”inte blivit undervisad”. Ordagrant ”utan att ha lärt”. Jesus var verkligen inte outbildad, men han hade inte studerat vid de rabbinska skolorna.

om det bara är mina egna idéer: Ordagrant ”från mig själv”. Som Jehovas främste representant lyssnade Jesus alltid på Jehova och framförde det han ville att han skulle förmedla.

omskär på sabbaten: Omskärelsen var ett krav för alla män under den mosaiska lagen, och det skulle utföras på barnets åttonde dag. (3Mo 12:2, 3) Man ansåg att omskärelsen var så viktig att man till och med omskar på sabbaten om den åttonde dagen inföll då. (Se Ordförklaringar under ”Omskärelse”.)

ledare: Här avses de judiska ledarna. När Jesus var på jorden var Israel underlagt både det romerska styret och ett judiskt styre. Den högsta myndigheten i det judiska styret var Sanhedrin. Det var ett råd som bestod av 71 äldste, däribland översteprästen. Romarna hade gett detta råd en viss myndighet när det gällde interna, judiska frågor. (Se Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.)

jag är en representant för honom: Ordagrant ”bredvid honom är jag”. Prepositionen parạ (ordagrant ”bredvid”) betonar att Jesus inte bara är sänd av Gud utan att han också är väldigt nära honom. Det är därför han kan vara en ”representant” för Gud.

tempelvakter: Dvs. vid templet i Jerusalem. Dessa vakter arbetade tydligtvis för Sanhedrin och stod under översteprästens befäl.

judarna: I det här sammanhanget nämns översteprästen och fariséerna (Joh 7:32, 45), och därför syftar uttrycket ”judarna” tydligtvis på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

judarna som är kringspridda: Ordagrant ”förskingringen (diasporan)”. I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet diasporạ på judar som bodde utanför Israel. Judarna blev förskingrade, eller kringspridda, när de fördes bort från sitt hemland. Först fördes de bort av assyrierna på 700-talet f.v.t. och sedan av babylonierna på 600-talet f.v.t. (2Ku 17:22, 23; 24:12–17; Jer 52:28–30) Bara ett fåtal återvände till Israel, och resten förblev kringspridda. (Jes 10:21, 22) På 400-talet f.v.t. fanns det tydligtvis judiska kolonier i det persiska rikets 127 provinser. (Est 1:1; 3:8) Uttrycket som används här i Joh 7:35 syftar specifikt på dem som hade blivit kringspridda bland grekerna. Under det första århundradet fanns det judiska befolkningar på många grekisktalande platser utanför Israel, till exempel i Syrien, Mindre Asien och Egypten, samt i den europeiska delen av det romerska riket, däribland Grekland och Rom. Judarnas ansträngningar att omvända människor till judendomen medförde att många med tiden fick en viss kunskap om Jehova och om den lag som han hade gett judarna. (Mt 23:15) Judar och proselyter från många länder var i Jerusalem och firade pingsten år 33 v.t., och de hörde då de goda nyheterna om Jesus. På grund av att judar var kringspridda runt om i det romerska riket spreds kristendomen snabbt.

På högtidens sista ... dag: Dvs. på lövhyddohögtidens sjunde dag den 21 tishri. Den kallades ”högtidens ... största dag”. (5Mo 16:13; se studienot till Joh 7:2; Ordförklaringar under ”Lövhyddohögtiden” och Tillägg B15.)

strömma levande vatten: Jesus kan här ha anspelat på något man brukade göra under lövhyddohögtiden. Man brukade då hämta vatten från Siloamdammen och hälla det tillsammans med vin ur ett guldkärl på altaret vid tiden för morgonoffret. (Se studienot till Joh 7:2; Ordförklaringar under ”Lövhyddohögtiden” och Tillägg B15.) Denna sedvänja nämns inte i de hebreiska skrifterna, utan tillkom senare. Enligt de flesta forskare gjorde man detta på högtidens sju dagar, men inte på den åttonde dagen, som var en högtidlig sammankomst. På första dagen under högtiden, som var en sabbat, använde prästen vatten som hade burits till templet från Siloam dagen innan. De följande dagarna gick prästen till Siloamdammen med en kanna av guld för att hämta vatten. Han beräknade tiden så att han kom tillbaka från Siloam med vattnet precis när prästerna i templet skulle lägga offerstyckena på altaret. När han passerade Vattenporten och kom in på prästernas förgård blev hans ankomst kungjord med tre trumpetstötar från prästernas trumpeter. Vattnet hälldes sedan i ett kar och leddes vidare till foten av altaret. Samtidigt hälldes också vin i ett kar. Därefter sjöngs Hallelpsalmerna (Ps 113–118) till ackompanjemang av tempelorkestern, samtidigt som tillbedjare viftade med sina palmkvistar mot altaret. Denna ceremoni kan ha påmint de glada högtidsfirarna om Jesajas profetiska ord: ”Under jubel ska ni hämta upp vatten ur räddningens källor.” (Jes 12:3)

precis som det står skrivet: Det verkar inte som att Jesus citerar en särskild vers här, utan troligen anspelar han på verser som Jes 44:3; 58:11 och Sak 14:8. När Jesus mer än två år tidigare talade med den samariska kvinnan om levande vatten fokuserade han på välsignelserna som detta vatten skulle ge. (Joh 4:10, 14) Men i den här versen talar Jesus om att detta ”levande vatten” skulle strömma från hans efterföljare som tror på honom genom att de delar med sig av det till andra. (Joh 7:37–39) Från och med pingstdagen 33 v.t. fick Jesus efterföljare den heliga anden, och de kristna grekiska skrifterna innehåller många exempel på hur de därefter kände sig manade att dela med sig av det här livgivande vattnet till alla som ville lyssna. (Apg 5:28; Kol 1:23)

Hittills hade ingen fått anden: Det grekiska ordet för ”ande”, pneuma, förekommer två gånger i den här versen och syftar på Guds heliga ande, eller verksamma kraft. Jesus och de som lyssnade till honom visste att Gud hade använt sin heliga ande under mycket lång tid (1Mo 1:2, fotnot; 2Sa 23:2; Apg 28:25) och att han hade gett sin ande till sina trogna tjänare, bland annat Otniel, Jefta och Simson (Dom 3:9, 10; 11:29; 15:14). Johannes måste därför ha syftat på att människor skulle få del av den heliga anden på ett nytt sätt. Fram till nu hade ingen av Guds tjänare blivit kallad till himmelskt liv med hjälp av anden. Vid pingsten 33 v.t. utgöt Jesus den heliga anden över sina efterföljare. Han hade tagit emot den heliga anden från Jehova efter att han hade kommit till himlen som en andevarelse. (Apg 2:4, 33) Det här var första gången som ofullkomliga människor fick utsikten att leva som andevarelser i himlen. Efter att de hade blivit smorda kunde de förstå innebörden i många saker som de inte hade förstått tidigare.

fördömda: De stolta och egenrättfärdiga fariséerna och judiska ledarna såg ner på vanliga människor som lyssnade till Jesus och sa att de var ”fördömda”. Det grekiska ord som används här, epạratos, är nedsättande och antyder att personerna som det används om är förbannade av Gud. De judiska religiösa ledarna använde även ett hebreiskt uttryck, ‛am ha’ạrets, eller ”landets (jordens) folk”, för att visa sitt förakt för vanliga människor. Till en början var detta en respektfull benämning på dem som bodde i ett bestämt område. Det omfattade inte bara de fattiga och lägst stående i samhället, utan också de mest framstående. (1Mo 23:7; 2Ku 23:35; Hes 22:29) Men på Jesus tid användes uttrycket om dem som man menade saknade kunskap i den mosaiska lagen eller som inte följde varenda liten detalj i de rabbinska traditionerna. Senare rabbinska skrifter bekräftar att religiösa ledare hade den här inställningen. Många av dem betraktade sådana människor som föraktliga och vägrade äta med dem, handla av dem eller umgås med dem.

lagen: Dvs. Moses lag.

Är du också från Galileen?: Den här frågan verkar återspegla det förakt som en del invånare i Judeen kände för invånarna i Galileen. När Nikodemos försvarade Jesus (Joh 7:51) frågade fariséerna i själva verket: ”Försvarar och stöttar du verkligen denna mindre intelligenta galilé? Då är du inte bättre än han.” Eftersom både Sanhedrin och templet fanns i Jerusalem, höll utan tvivel de flesta laglärare till där. Det är antagligen därför det judiska ordspråket kom till: ”Dra norrut [till Galileen] efter rikedom, dra söderut [till Judeen] efter vishet.” Men det finns mycket som visar att galiléerna inte var okunniga i Guds lag. I städerna och byarna i Galileen fanns det både laglärare och synagogor. Synagogorna var i själva verket platser för undervisning. (Lu 5:17) Fariséernas arroganta svar till Nikodemos visar att de inte hade ansträngt sig för att ta reda på att Jesus faktiskt föddes i Betlehem. (Mik 5:2; Joh 7:42) De förstod inte heller Jesajas profetia som jämförde Messias predikande med ”ett stort ljus” som skulle stråla fram i Galileen. (Jes 9:1, 2; Mt 4:13–17)

inte ... någon profet från Galileen: Det här uttalandet ignorerar de profetiska orden i Jes 9:1, 2, där det förutsägs att ett stort ljus skulle komma från Galileen. En del forskare säger också att fariséerna gjorde en generalisering och menade att ingen profet någonsin hade kommit eller någonsin skulle komma från det oansenliga Galileen. I så fall bortsåg de från det faktum att profeten Jona kom från den galileiska staden Gat-Hefer, bara 4 km nordnordöst om Nasaret, där Jesus växte upp. (2Ku 14:25)

7:53

De tidigaste och mest ansedda handskrifterna har inte med avsnittet från Joh 7:53 till 8:11. Det är mycket tydligt att de här 12 verserna är ett tillägg till den ursprungliga texten till Johannesevangeliet. (Se Tillägg A3.) De finns inte med i de två tidigaste tillgängliga papyrer som innehåller Johannesevangeliet, Papyrus Bodmer 2 (P⁶⁶) och Papyrus Bodmer 14, 15 (P⁷⁵), som båda är från 100-talet v.t. De finns inte heller med i Codex Sinaiticus eller Codex Vaticanus, som båda är från 300-talet v.t. Första gången de här verserna förekommer är i en grekisk handskrift från 400-talet (Codex Bezae), men de finns inte i några andra grekiska handskrifter från tiden före 800-talet. De saknas i nästan alla tidiga översättningar till andra språk. I några grekiska handskrifter förekommer avsnittet i slutet av Johannesevangeliet, medan det i andra förekommer efter Lu 21:38. Att avsnittet förekommer på olika ställen i olika handskrifter stöder slutsatsen att det är oäkta. Så gott som alla forskare menar att dessa verser inte är en del av den ursprungliga texten till Johannesevangeliet.

I grekiska handskrifter och översättningar till andra språk som har med dessa verser lyder de (med några avvikande läsarter):

⁵³ Och de gick var och en till sitt hem.

8 Men Jesus gick till Olivberget. ² I dagbräckningen infann han sig emellertid åter i templet, och allt folket började komma till honom, och han satte sig ner och började undervisa dem. ³ Nu förde de skriftlärda och fariséerna dit en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott, och när de hade ställt henne mitt ibland sig, ⁴ sa de till honom: ”Lärare, den här kvinnan har på bar gärning ertappats med att begå äktenskapsbrott. ⁵ I lagen har Mose föreskrivit för oss att stena den sortens kvinnor. Du då, vad säger du?” ⁶ Detta sa de förstås för att sätta honom på prov, för att de skulle ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken. ⁷ När de framhärdade i att fråga honom, rätade han upp sig och sa till dem: ”Den av er som är syndfri, han må vara den förste att kasta en sten på henne.” ⁸ Och han böjde sig ner igen och fortsatte att skriva på marken. ⁹ Men de som hörde detta började gå ut, en efter en, de äldste till att börja med, och han blev lämnad ensam med kvinnan, som hade varit mitt ibland dem. ¹⁰ Jesus rätade nu upp sig och sa till henne: ”Kvinna, var är de? Domfällde ingen dig?” ¹¹ Hon sa: ”Ingen, herre.” Jesus sa: ”Inte heller jag domfäller dig. Gå din väg; bedriv från och med nu inte synd mer.”