Sanhedrin: Se studienot till Mt 26:59.

Pilatus: Den romerske ståthållaren (prefekten) i Judeen, utnämnd av kejsar Tiberius år 26 v.t. Han var ståthållare i omkring tio år. Pilatus omnämns av icke-bibliska skribenter, bland annat den romerske historikern Tacitus, som skrev att Pilatus under Tiberius regeringstid gav order om att avrätta Kristus. I den antika romerska teatern i Caesarea i Israel har man hittat en latinsk inskrift med orden ”Pontius Pilatus, prefekt av Judeen”. (Se Tillägg B10, som visar området som Pontius Pilatus styrde över.)

Är du judarnas kung?: Se studienot till Mt 27:11.

Du säger det själv: Se studienot till Mt 27:11.

brukade ... välja en fånge som han frigav: Alla fyra evangelieskribenter nämner den här händelsen. (Mt 27:15–23; Lu 23:16–25; Joh 18:39, 40) De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

igen: Som det framgår av Lu 23:18–23 skrek folket minst tre gånger att Pilatus skulle avrätta Jesus. Skildringen i Markus visar att Pilatus tre gånger ställde frågor till folket om Jesus. (Mk 15:9, 12, 14)

piskas: Se studienot till Mt 27:26.

ståthållarens residens: Se studienot till Mt 27:27.

lila mantel: Eller ”purpurröd mantel”. Man klädde Jesus i en lila mantel för att förlöjliga honom och driva med hans kungavärdighet. I Matteus skildring (27:28) sägs det att soldaterna hängde på Jesus ”en röd mantel”, ett plagg som bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Markus och Johannes skildringar (19:2) sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

krona: Förutom att Jesus kläddes i en lila mantel (nämns tidigare i den här versen) fick han också bära andra föremål som var en parodi på kungliga maktsymboler: en törnekrona som kungakrona och ”en stav” som spira. (Mt 27:29)

Leve: Se studienot till Mt 27:29.

spottade på honom: Detta uppfyllde Jesus egna ord i Mk 10:34 och dessutom profetian om Messias i Jes 50:6. (Se studienot till Mk 10:34.)

bugade sig för honom: Eller ”visade honom vördnad”. Här används det grekiska verbet proskynẹō för att beskriva hur soldaterna hånfullt bugade sig för Jesus och kallade honom ”judarnas kung”. (Mk 15:18; se studienot till Mt 2:2.)

hänga honom på pålen: Eller ”fästa honom vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

Kyrene: Se studienot till Mt 27:32.

far till Alexander och Rufus: Det är bara Markus som nämner denna detalj om Simon från Kyrene.

tvingade honom till tjänst: Syftar på den obligatoriska tjänst som romerska myndighetspersoner kunde kräva av medborgare. De kunde till exempel tvinga människor och djur att utföra arbete, och de kunde lägga beslag på vad som helst som de ansåg vara nödvändigt för att kunna utföra sina uppdrag. (Se studienot till Mt 5:41.)

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

Golgota: Se studienot till Mt 27:33.

huvudskalleplatsen: Det grekiska uttrycket Kranịou Tọpos är en återgivning av det hebreiska ordet Gọlgota. (Se studienoter till Joh 19:17.)

vin blandat med myrra: I parallellskildringen i Mt 27:34 sägs det att vinet var ”bittert”, så det innehöll förmodligen både myrra och något bittert ämne. Sådant vin användes tydligtvis som ett slags smärtlindrande medel. (Se studienot till han ville inte ta emot det i den här versen och studienot till Mt 27:34.)

han ville inte ta emot det: Jesus ville tydligtvis ha full kontroll över sina sinnesförmögenheter under detta sista trosprov.

delade upp hans ytterkläder: Se studienot till Mt 27:35.

genom att kasta lott: Se Ordförklaringar under ”Lott, lottkastning”.

tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Somliga menar att detta motsäger det som sägs i Joh 19:14–16, där det står att ”det var omkring sjätte timmen” som Pilatus överlämnade Jesus till judarna för att han skulle avrättas. I Bibeln finns det inget som helt förklarar varför avsnitten skiljer sig åt, men här följer några faktorer som måste vägas in: Evangelieskildringarna ger ofta samstämmiga uppgifter om när olika händelser utspelade sig under Jesus sista dag på jorden. Alla fyra nämner att prästerna och de äldste träffades efter gryningen och därefter förde Jesus till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. (Mt 27:1, 2; Mk 15:1; Lu 22:66–23:1; Joh 18:28) Matteus, Markus och Lukas säger alla att Jesus redan hängde på pålen när det föll ett mörker över landet från ”sjätte timmen ... ända till nionde timmen”. (Mt 27:45, 46; Mk 15:33, 34; Lu 23:44) Något som kan påverka vilken tid man anger för Jesus avrättning är vad man inbegriper i avrättningsproceduren. Vissa menade att den även innefattade prygel, eller gissling, och ibland pryglades fångar så brutalt att de dog. Jesus måste ha blivit svårt misshandlad, eftersom han inte orkade bära pålen hela vägen utan var tvungen att få hjälp av en annan man. (Lu 23:26; Joh 19:17) Eftersom pryglingen kan ha betraktats som början på avrättningsproceduren, kan proceduren redan ha pågått en tid när Jesus spikades fast på tortyrpålen. Det är intressant att se att Mt 27:26 och Mk 15:15 nämner både pryglingen (piskningen) och avrättningen på pålen. Hur de olika skribenterna betraktade vad som ingick i själva avrättningsproceduren kan alltså ha avgjort vilken tidpunkt de angav. Detta kan förklara varför Pilatus blev förvånad när han fick veta att Jesus hade dött efter en så kort tid på pålen. (Mk 15:44) En annan faktor är att judarna brukade dela in dagen i fyra delar på tre timmar vardera, precis som man indelade natten. Eftersom man delade in dagen på detta sätt, förekommer ofta tidsangivelser som den tredje, sjätte och nionde timmen, räknat från soluppgången omkring kl. 6. (Mt 20:1–5; Joh 4:6; Apg 2:15; 3:1; 10:3, 9, 30) Dessutom saknade man i allmänhet exakta sätt att mäta tiden, och därför angav man ofta ungefärliga tider. (Mt 27:46; Lu 23:44; Joh 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9) Som en sammanfattning: Markus kan ha angett när man började prygla Jesus, medan Johannes kan ha angett när man hängde honom på pålen. Båda skribenterna kan dessutom ha rundat av till närmaste tretimmarsperiod, och Johannes skrev ”omkring” när han angav tiden. Allt detta kan förklara varför tidsangivelserna skiljer sig åt. Slutligen: Johannes skrev sin skildring flera årtionden efter de andra. Att han anger en annan tid än Markus visar att han inte bara skrev av Markus skildring.

brottslingar: Se studienot till Mt 27:38.

En del yngre handskrifter lägger här till orden: ”Och det skriftställe uppfylldes som lyder: ’Och han blev räknad bland laglösa’”, som delvis är ett citat från Jes 53:12. Men dessa ord finns inte med i de tidigaste och mest tillförlitliga handskrifterna och är tydligtvis ingen del av den ursprungliga texten till Markus. En liknande lydelse är en del av den inspirerade texten i Lu 22:37. En del menar att avskrivare tog frasen från Lukas skildring och infogade den i Markus skildring. (Se Tillägg A3.)

skakade på huvudet: Se studienot till Mt 27:39.

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

sjätte timmen: Dvs. omkring kl. 12. (Se studienot till Mt 20:3.)

ett mörker: I parallellskildringen i Lukas sägs det att ”solljuset försvann”. (Lu 23:44, 45) Detta mörker var mirakulöst, något som Gud låg bakom. Det kan inte ha varit en solförmörkelse, eftersom de bara inträffar när det är nymåne. När detta ägde rum var det påsk, och då är det fullmåne. Det här mörkret varade i tre timmar, alltså avsevärt mycket längre än de åtta minuter som en total solförmörkelse varar som längst.

nionde timmen: Dvs. omkring kl. 15. (Se studienot till Mt 20:3.)

Eli, Eli, lama sabachtani?: Se studienot till Mt 27:46.

Min Gud, min Gud: Se studienot till Mt 27:46.

Elia: Detta hebreiska namn betyder ”min Gud är Jehova”.

surt vin: Se studienot till Mt 27:48.

en stav: Se studienot till Mt 27:48.

dog han: Eller ”drog han sitt sista andetag”. (Se studienot till Mt 27:50.)

förhänget: Se studienot till Mt 27:51.

templet: Se studienot till Mt 27:51.

officeren: Eller ”centurionen”, dvs. en officer som hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén. Den här officeren kan ha varit på plats hos Pilatus under Jesus rättegång och hört judarna säga att Jesus hävdade att han var Guds son. (Mk 15:16; Joh 19:7) Markus använder här det grekiska ordet kentyrịōn, ett latinskt lånord som även förekommer i Mk 15:44, 45. (Se ”Introduktion till Markus” och studienoter till Mk 6:27; Joh 19:20.)

Maria Magdalena: Se studienot till Mt 27:56.

Salome: Troligen från ett hebreiskt ord som betyder ”frid (fred)”. Salome var en lärjunge till Jesus. När man jämför Mt 27:56 med Mk 3:17 och 15:40 verkar det som att Salome var mamma till apostlarna Jakob och Johannes. När Matteus talar om ”Sebedeus söners mor” talar Markus om ”Salome”. En jämförelse med Joh 19:25 pekar dessutom på att Salome möjligen var köttslig syster till Maria, Jesus mamma. I så fall var Jakob och Johannes kusiner till Jesus. Av Mt 27:55, 56, Mk 15:41 och Lu 8:3 framgår det även att Salome var en av de kvinnor som följde Jesus och använde det de ägde för att hjälpa honom.

Jakob den lille: En av Jesus apostlar och son till Alfeus. (Mt 10:2, 3; Mk 3:18; Lu 6:15; Apg 1:13) Att Jakob kallades ”den lille” kan tyda på att han antingen var yngre eller kortare än den andre aposteln Jakob, som var son till Sebedeus.

Joses: Från hebreiskan, kortform av Josifja, som betyder ”må Jah foga till (föröka)”, ”Jah har fogat till (förökat)”. Även om några handskrifter har lydelsen ”Josef” har de flesta äldre handskrifter lydelsen ”Joses”. (Jämför parallellskildringen i Mt 27:56.)

förberedelsedagen: Markus skriver tydligtvis främst för en icke-judisk målgrupp, och därför förklarar han att det här uttrycket syftar på dagen före sabbaten. Den förklaringen finns inte i de andra evangelierna. (Mt 27:62; Lu 23:54; Joh 19:31) Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Se Ordförklaringar.)

Josef: Evangelieskribenternas personligheter framkommer av vilka detaljer de väljer att berätta om Josef. Skatteindrivaren Matteus skriver att Josef var rik. Markus, som riktade sig till romarna, skriver att han var ”en ansedd medlem av Rådet” som ”väntade på Guds rike”. Lukas, den medkännande läkaren, skriver att han var ”en god och rättfärdig man” som inte hade röstat till stöd för Rådets handlingar mot Jesus. Johannes är den ende som berättar att han ”var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Mt 27:57–60; Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

Arimatea: Se studienot till Mt 27:57.

medlem av Rådet: Eller ”rådsherre”. Dvs. medlem av Sanhedrin, judarnas högsta domstol i Jerusalem. (Se studienot till Mt 26:59 och Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.)

grav: Se studienot till Mt 27:60.

en sten: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom denna vers säger att man rullade dit den och Mk 16:4 säger att den var ”bortrullad” när Jesus hade uppstått. Den kan ha vägt mer än ett ton. I Matteus skildring sägs det att det var ”en stor sten”. (Mt 27:60)