Kartläggning av himlen — förr och nu

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NEDERLÄNDERNA

ÅSYNEN av stjärnor som är strödda över den sammetssvarta natthimlen har ofta fyllt människan med vördnad, och historien igenom har det fått henne att uttrycka den beundran hon känner för Skaparen av sådan skönhet. För länge sedan utropade en poet: ”Himlarna förkunnar Guds härlighet; och om hans händers verk berättar utsträckningen.” (Psalm 19:1) Men forntida iakttagare av natthimlen såg mer än skönhet.

Att leta efter formationer på himlavalvet

Långt tillbaka i tiden lade astronomer märke till att alla stjärnor såg ut att röra sig på ett välordnat sätt. Fastän stjärnor rörde sig över himlen från öster till väster, ändrade de inte position i förhållande till varandra. * Med andra ord var samma grupperingar av stjärnor synliga varje natt. Eftersom människan ville få ordning på de där otaliga ljuspunkterna, satte hon ihop stjärnor till grupper. Med lite fantasi påminde dessa grupper om djur, människor eller livlösa föremål. På så sätt började man se på stjärngrupper som stjärnbilder.

Några av de stjärnbilder som vi känner till i våra dagar beskrevs ursprungligen i forntidens Babylon. Några av dessa är de 12 stjärnbilder som motsvarar zodiakens tecken. Dessa spelade — och spelar fortfarande — en viktig roll inom astrologin, konsten att göra förutsägelser på grund av det inflytande som stjärnorna påstås utöva på mänskliga angelägenheter. Men att se efter omen i stjärnorna fördöms i Bibeln. (5 Moseboken 18:10–12) Likväl var tillbedjare av Jehova Gud medvetna om att det fanns stjärnbilder. Bibelboken Job, till exempel, omtalar Jehova som den ”som gör stjärnbilden Ash,  stjärnbilden Kesil och stjärnbilden Kima”. — Job 9:9.

De nutida namnen på många stjärnbilder kommer från grekisk mytologi. Namn som Cepheus, Cassiopeia, Andromeda och Herkules finns också på nutida stjärnkartor.

Stjärnkartor från forna tider

Omkring år 150 v.t. framställde den grekiske astronomen Ptolemaios en sammanfattning av sin tids astronomiska kunskap. Denna sammanfattning, med titeln Almagest, innehåller en förteckning över 48 stjärnbilder. Kartor och atlaser över himlen som gjordes århundradena efter Ptolemaios innehöll vanligtvis dessa 48 stjärnbilder. Det var faktiskt inte förrän på 1500-talet som antalet stjärnbilder förändrades. * Från och med den tiden har 40 stjärnbilder tillkommit. Förteckningen över dessa 88 stjärnbilder blev officiellt antagen av Internationella Astronomiska Unionen år 1922.

Förutom stjärnbilder inbegriper Ptolemaios publikation en förteckning över mer än tusen stjärnor, med information om deras ljusstyrka och position på himlen. Ptolemaios ger inte bara stjärnans position i himlens motsvarighet till latitud och longitud, utan han ger också ytterligare detaljer. Som exempel kan nämnas att en stjärna i stjärnbilden Ursa Major eller Stora björnen beskrivs som ”stjärnan vid svansens början”, och en komets läge förklaras som ”till vänster om Andromedas högra knä”. Så ”varje skicklig astronom”, heter det i en lärobok, ”var tvungen att kunna hitta rätt i himlaanatomin!”

Men varför är de flesta forntida stjärnbilder belägna på norra stjärnhimlen? En himmelskartograf förklarar att bruket att betrakta vissa grupperingar av stjärnor som stjärnbilder härrör från Medelhavsområdet, där den norra delen av himlen är synlig. Det var först senare, när människan började utforska södra stjärnhimlen, som nya stjärnbilder fastställdes. En del av dessa nyligen upptäckta stjärnbilder har namn som Ugnen, Pendeluret, Mikroskopet och Kikaren.

”Den kristna stjärnbeströdda himlen”

År 1627 utgav den tyske forskaren Julius Schiller en stjärnatlas med titeln Coelum Stellatum Christianum (Den kristna stjärnbeströdda himlen). Han tyckte att det var dags att göra himlen mindre hednisk. Så han började arbeta med att ta bort de hedniska gestalterna från himlen och ersätta dem med gestalter från Bibeln. Boken The Mapping of the Heavens förklarar att han tilldelade ”Nya testamentet norra stjärnhimlen och Gamla testamentet södra stjärnhimlen”. ”Schillers södra halvklot förvandlades till en kavalkad av motiv från Gamla testamentet. Job ersätter Indianen och Påfågeln, och Kentauren förvandlas till Abraham och Isak.” På norra halvklotet ”blir Cassiopeia Maria Magdalena, och Perseus blir  sankt Paulus, medan de tolv tecknen i zodiaken lätt ersätts med de tolv apostlarna”.

Det var endast en enda liten stjärnbild som överlevde denna upprensning. Det var Columba (Duvan), vilken antogs representera den duva som Noa sände ut för att finna torr mark.

Kartor i förändring

Så småningom förändrades stjärnkartornas utseende. På 1600-talet, sedan teleskopet uppfunnits, uppstod det ett behov av kartor som angav mer exakta stjärnpositioner. De detaljerade dekorationer som belamrade tidigare kartor blev mindre iögonenfallande och försvann slutligen. De flesta av dagens stjärnatlaser innehåller endast stjärnor, stjärnhopar, nebulosor, galaxer och andra objekt som kan intressera den som observerar natthimlen.

I mitten av 1800-talet började man göra mer omfattande stjärnkataloger. En av föregångarna inom detta område var den tyske astronomen Friedrich Wilhelm Argelander. Tillsammans med ett antal assistenter inledde han det stora företaget att göra en katalog över stjärnorna på norra stjärnhimlen. Med ett teleskop lokaliserade de cirka 325.000 stjärnor och mätte varje stjärnas position och ljusstyrka. Eftersom observatoriet där de arbetade låg i den tyska staden Bonn, kom katalogen att kallas Bonner Durchmusterung. Den gavs ut 1863. Efter Argelanders död tog en av hans assistenter över arbetet. Han kartlade stjärnorna på södra stjärnhimlen och gav ut sitt arbete som Südliche Bonner Durchmusterung. Den slutliga kartläggningen gavs ut 1930. Den publicerades i Cordoba i Argentina. Dessa kataloger har behållit sitt värde fram till vår tid.

Nu och i framtiden

Argelanders och hans efterträdares arbete följdes av ännu bättre kataloger. Men under senare år, då man har fått rymdteleskop, har det blivit möjligt att utföra tidigare otänkbara bedrifter inom stjärnkartografin. Med hjälp av rymdteleskopet Hubble har astronomer nu utarbetat en förteckning som innehåller cirka 15 miljoner stjärnor!

En senare utveckling inom kartläggningen av himlen är att Europeiska rymdorganisationen har gett ut två nya förteckningar. Dessa grundar sig på satelliten Hipparcos observationer. Dessa katalogers exakthet är än så länge oöverträffad. Nya stjärnatlaser som trycks grundar sig på dessa kataloger. En av dessa atlaser är Millennium Star Atlas — ett omfattande verk i tre band.

Den titeln kanske påminner bibelläsare om det millennium, Kristi tusenåriga fredsregering, som nämns i Bibeln. (Uppenbarelseboken 20:4) Under den tiden kommer människan utan tvivel att lära sig mycket mer om det vördnadsbjudande universum som vår tids största stjärnatlaser endast kan kartlägga en liten del av.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Apians stjärnkarta från 1540

[Bildkälla]

Med tillstånd av British Library (Kartor C.6.d.5.: Apians stjärnkarta)

[Bild på sidan 26]

Södra stjärnhimlen enligt en kartläggning på 1800-talet

[Bildkälla]

© 1998 Visual Language

[Bild på sidan 27]

Stjärnbilden Orion som den återges på en modern stjärnkarta

[Bildkälla på sidan 27]

Bakgrund på sidorna 25–27: Genom tillmötesgående från ROE/Anglo-Australian Observatory; foto: David Malin