Ett pungdjur med spänst i benen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

”VARJE dag när jag kom hem från skolan satt Joey, min tama känguru, där vid grinden och väntade på mig”, påminner sig John. ”Så snart jag öppnade grinden hoppade han upp och omfamnade mig med sina framben, och jag kramade om honom. Vi pratade med varandra på ett språk som sade: ’Underbart att se dig!’ Sedan brukade Joey som en glad hund skutta i väg några meter på uppfarten, hoppa tillbaka och upprepa proceduren tills vi var framme vid huset.”

De som bor ute i bushen i Australien kan enligt lag ha kängurur som husdjur, precis som Johns familj. Oftast är de här kängururna föräldralösa ungar som räddats sedan deras mödrar dödats, kanske när de har försökt korsa en väg. John kallade ju sin tama känguru ”Joey”, och det är också det ord man vanligen använder om en känguruunge.

Naturligtvis vill den familj som adopterat en ”joey” få den att genast känna sig hemma, så bland det första man gör är att ge den en pung. Man väljer en skyddad plats lagom nära eldstaden för värmens skull. Där sätter man fast en stor, kraftig  tygpåse med en springa som öppning, så att påsen skall likna en känguruhonas pung. Sedan lägger man ungen i denna pung med en flaska varm, särskilt tillredd mjölk. På det här sättet kan många känguruungar få hjälp att överleva. De anpassar sig snart till sin nya pung och dyker in i den med huvudet före precis som om det var mammans pung.

Hur beskriver man en känguru?

Djur som föder upp sina ungar i en pung kallas pungdjur. Det finns cirka 260 arter, däribland känguru, koala, vombat och bandikut samt opossum, den enda art som finns i Nordamerika. Det är lätt att förstå att tidiga upptäcktsresande fann det svårt att beskriva dessa ovanliga djur, särskilt kängurun, för människor där hemma. Den förste som skrev ordet ”känguru” på engelska var den brittiske upptäcktsresanden kapten James Cook. Han liknade djuret vid en ”vinthund som hoppar som en hare eller en hjort”. När en levande känguru senare visades upp i London, gjorde den sensation.

Kängurur har stora öron som svänger runt på ett huvud som liknar en hjorts. Deras små men kraftiga framben liknar en människas armar, särskilt när kängurun står upprätt. Kängurur har också stora, muskulösa lår, en lång, tjock och smidig svans och naturligtvis mycket stora fötter — något som har gett dem benämningen Macropodidae (som är grekiska och betyder ”långa fötter”).

Storleken hos de omkring 55 olika arterna av Macropodidae varierar från en människas ner till en råttas. Alla har korta framben och långa bakben att hoppa med. Röda jättekängurur, grå jättekängurur och vallaroer eller bergskängurur är de största. En röd känguruhane mätte över två meter från nosen till svansspetsen och vägde 77 kilo. Mindre känguruarter kallas vallabyer.

Har du någonsin sett eller hört talas om en känguru som bor i träd? Ja, kängurur har faktiskt en ”apa” i familjen — trädkängurun. Man finner den i de tropiska regnskogarna på Nya Guinea och i nordöstra Australien. De här viga djuren, som har kortare ben och som är så hemma i träden, kan hoppa cirka nio meter från en gren till en annan eller från ett träd till ett annat. På natten klättrar de ner till marken, där de äter huvudsakligen örter och larver.

Snabba, graciösa, effektiva

När kängurur rör sig sakta, verkar de vara otympliga och klumpiga. Deras svans och korta framben blir till en tripod som bär upp deras vikt när de lyfter bakbenen framåt. Men de är graciösa löpare. När de hoppar i väg med en fart av upp till 50 kilometer i timmen, använder de sin stora svans för att hålla balansen. Enligt The World Book Encyclopedia kan de ”nå en toppfart på över 60 kilometer i timmen”. En stor känguru kan i hög fart göra hopp på 9 till 14 meter — ett språng som nästan kan liknas vid att flyga!

 Kängurur är inte bara snabba, utan också effektiva i sitt energiutnyttjande. Enligt professor Uwe Proske, från Monash University i Melbourne i Australien, är faktiskt en kängurus syreförbrukning mer energisparande i högre fart än i lägre. Proske räknade också ut att ”vid 20 kilometer i timmen eller fortare använder den hoppande kängurun mindre energi än vad fyrbenta placentala däggdjur med ungefär samma vikt använder vid samma hastighet”. Tack vare känguruns energisparande rörelsesätt kan den förflytta sig långa sträckor utan att bli uttröttad. Men hur kan kängurun förflytta sig så ekonomiskt?

Hemligheten ligger i dess långa hälsenor. ”Det är som om kängurur hoppar på ett par spiralfjädrar”, säger Proske. Likt hälsenorna som sitter på människans vadmuskel sträcker sig känguruns hälsenor när den landar och drar ihop sig när den hoppar upp. Kängurur gör lika många hopp per sekund (cirka två för en röd jättekänguru) oavsett vilken hastighet de håller. För att komma fortare fram förlänger de helt enkelt varje steg. Ett undantag är när en känguru blir skrämd. Då kan den starta med några små, snabba hopp för att accelerera snabbare.

Kängurur är också experter på att simma. De använder sina kraftfulla ben, men de får extra drivkraft genom att svänga svansen från sida till sida. När kängurur jagats av hundar har det hänt att de använt sin skicklighet i vattnet genom att hoppa ner i ett vattenhål eller en flod. Om en hund skulle vara djärv nog att följa efter kängurun, blir den nertryckt under vattnet av känguruns muskulösa framben och femfingrade tassar, som är utrustade med skarpa klor. John, som vi läste om i början, hade två hundar som nästan dränktes av en vild känguruhane, när den tog sig an dem i en liten damm på familjens ägor.

Pungdjurens födelse — ett underverk

Vuxna kängurur är härdiga och robusta, men vid födelsen är de  ytterst ofullgångna och ömtåliga. De föds hårlösa, blinda och döva och liknar mest en liten skär mask som är knappt tre centimeter lång och väger mindre än ett gram. Men den lilla ”masken” har tidigt utvecklade framben försedda med klor och har dessutom ett gott luktsinne, och detta gör att den instinktivt kravlar sig fram genom moderns päls upp i hennes pung. Väl inne i pungen suger den sig fast vid en av de fyra spenarna. Spenens yttersta del sväller omedelbart upp inne i ungens mun, vilket låser ungen stadigt på plats i flera veckor. När man betänker moderns sätt att färdas, är en rejäl förankring en klar fördel! Ja, den här förankringen är så bra att tidiga iakttagare antog att ungarna växte ut från spenen!

Naturligtvis växer ungen så småningom till det stadium då den lämnar pungen, även om den i början gör det bara tillfälligtvis. Efter sju till tio månader, när den är helt avvand, lämnar den pungen för gott. Men låt oss gå tillbaka i tiden till det tillfälle då ungen först satte sig fast vid spenen och se ett annat under i känguruns fortplantning.

Några dagar efter det att den nyfödde sugit sig fast vid spenen parar sig modern igen. Embryot som blir ett resultat av den här parningen utvecklas i omkring en vecka, men därefter ligger det vilande — i vänteläge så att säga — medan dess äldre syskon fortsätter att växa i pungen. När det äldre, men fortfarande inte avvanda, syskonet lämnar pungen, börjar embryot i livmodern åter växa. Efter 30 dagars fosterstadium sätter det sig också fast vid en spene, men inte vid den som dias av det äldre syskonet.

Däri ligger ett annat underverk i känguruns biologi. Den mjölk som modern ger sin yngsta unge är annorlunda än den som den äldre får. Tidskriften Scientific American kommenterar angående detta: ”De två olika sorterna mjölk som avsöndras från de skilda mjölkkörtlarna är helt olika i volym och sammansättning. Hur detta kan uppnås under samma hormonella betingelser är en fängslande fråga.”

Var kan man se kängurur?

Om du vill se kängurur i deras naturliga omgivning, måste du vara beredd att lämna städerna och ge dig ut i den australiska bushen eller vildmarken. Man finner enstaka kängurur eller större eller mindre flockar som leds av stora äldre hanar, och alla söker de efter gräs och små växter till föda. Eftersom kängurur huvudsakligen betar på natten och vilar i skuggan (där de är väl kamouflerade) under dagens hetta, är det lättast att få syn på dem tidigt på morgonen eller i skymningen. Men vid svalare väder kan de vara aktiva hela dagen. Hur som helst, ha med dig ett teleobjektiv och en kikare — vilda kängurur är mycket skygga djur.

Naturligtvis kan du också se kängurur i de flesta djurparker, viltreservat eller nationalparker över hela Australien och även i en del andra länder. Eftersom de här djuren är vana att se människor, är de mindre skygga, så du bör kunna ta några bra närbilder, kanske även en bild av en kängurumamma med en unge som tittar ut från pungen. Större ungar får en alltid att le, när de dyker in i moderns pung med huvudet före och de långa och gängliga bakbenen sticker ut på ett avigt sätt, något som får mamma känguru att se ut som en överfylld shoppingväska. (Unga kängurur tycks bestå av enbart ben!) En vacker hane kanske poserar stående stiligt upprätt. Och vem vet? Kanske du till och med får se en sparringmatch mellan ett par stora äldre hanar som står så raka som deras långa, smidiga ben tillåter — riktiga boxningskängurur!

För många är den bästa synen ändå en stor röd eller grå hane som hoppar i full fart. Det är sant att andra djur kanske kan springa fortare eller hoppa högre, men en sådan imponerande kombination av elegans, kraft och spänst på bara två starka ben kan du inte finna hos något annat djur.

[Bild på sidan 17]

Hemligheten med spänsten i hoppet är känguruns långa hälsenor