Antarktis — kontinent i knipa

 NÄR astronauter betraktar jorden från rymden, är istäcket vid Antarktis den del av vår planet som syns bäst, kan man läsa i boken Antarctica: The Last Continent. Isen ”sprider ljus likt en stor vit lanterna utbredd över jordklotets hela undersida”, rapporterade astronauterna.

Antarktis är med sin isvolym på omkring trettio miljoner kubikkilometer en isproducent av kontinentala proportioner. Snön som faller på kontinenten packas samman och blir till is. Tyngdkraften gör att isen sakta flyter mot kusten, där den glider ner i havet och bildar väldiga shelfisar. — Se rutan på sidan 18.

Shelfisarna blir mindre

På senare år har dock en ökad avsmältning reducerat storleken på ett antal shelfisar, och några har försvunnit helt och hållet. Enligt en rapport kollapsade en nästan 1.300 kvadratkilometer stor del av den 100 mil långa Larsen Ice Shelf år 1995. Detta fick till följd att flera tusen isberg bildades.

Det område som hittills har berörts av minskande isar är Antarktiska halvön. På denna S-formade halvö, som är en fortsättning på bergskedjan Anderna i Sydamerika, har temperaturen ökat med 2,5 grader under de senaste 50 åren. Därför kan man nu segla runt den en gång isomgärdade Rossön. Isarnas tillbakagång har också lett till att växtligheten har ökat dramatiskt.

Då det endast är Antarktiska halvön som har drabbats av en betydande issmältning, tvivlar vissa forskare på att det är ett tecken på global uppvärmning. En norsk undersökning visar emellertid att även den arktiska isen minskar. (Eftersom Nordpolen inte ligger på en landmassa, är mycket av den arktiska isen havsis.) Enligt undersökningen stämmer alla dessa förändringar med det mönster som man menar förekommer vid en global uppvärmning.

Men temperaturförändringarna vid Antarktis medför något mer. Kontinenten har beskrivits som ”den livsviktiga motor som styr mycket av vårt globala klimat”. Om det stämmer och kontinenten fortsätter att undergå förändringar, kan framtidens väderleksmönster komma att påverkas.

Under tiden har ett hål som är dubbelt så stort som Europa bildats i stratosfärens ozonlager, högt ovanför Antarktis. Ozon, en förening av tre syreatomer, skyddar jorden mot farlig ultraviolett strålning som skadar ögonen och orsakar hudcancer. Eftersom strålningen har ökat, måste forskare i Antarktis skydda sin hud mot solen och använda solglasögon med speciella reflekterande beläggningar för att skydda ögonen. Endast tiden kan utvisa i vilken utsträckning Antarktis årstidsberoende djur- och växtliv påverkas.

Ömtålig kontinent — Hanteras varsamt

Den uppmaningen skulle passa bra som välkomstord för Antarktis besökare. Varför det? Det finns många skäl, enligt Australian Antarctic Division. För det första: På grund av Antarktis enkla ekologiska samband är miljön där mycket känslig för störningar. För det andra: Växterna växer så sakta att ett fotavtryck i en mosstuva fortfarande kan vara synligt tio år senare. Skadade eller försvagade växter är utlämnade åt Antarktis kraftiga vindar, som kan förstöra hela växtsamhällen. För det tredje: Den extrema kylan gör att det kan ta tiotals år för avfallsprodukter att brytas ner. För det fjärde:  Människor kan av misstag föra med sig främmande mikroskopiska livsformer till denna isolerade, och därför sårbara, kontinent. Slutligen: De platser som turister och vetenskapsmän oftast besöker — kustområdena — är de områden som är mest gynnsamma även för djur- och växtlivet. Eftersom kustområdena endast omfattar omkring 2 procent av landmassan, är det inte svårt att förstå varför Antarktis snart kan komma att fyllas med för mycket folk. Det väcker frågan: Vem övervakar denna väldiga kontinent?

Vem styr Antarktis?

Även om sju länder gör anspråk på olika delar av Antarktis, är kontinenten som helhet i den unika ställningen att den har varken regent eller medborgare. ”Antarktis är den enda kontinenten på jorden som helt och hållet styrs av en internationell överenskommelse”, rapporterar Australian Antarctic Division.

Det som kallas ”Antarktisfördraget” undertecknades av 12 nationer och trädde i kraft den 23 juni 1961. Sedan dess har antalet medlemsnationer ökat till över 40. I fördraget slås det fast ”att det ligger i hela mänsklighetens intresse att Antarktis även i fortsättningen och för all framtid skall användas uteslutande för fredliga ändamål och inte skall bli skådeplats eller föremål för internationell oenighet”.

I januari 1998 blev miljöprotokollet i Antarktisfördraget internationell lag. Detta protokoll förbjuder all gruvdrift och mineralutvinning i Antarktis för minst 50 år framåt. Det förklarar också kontinenten och dess tillhörande marina ekosystem som ”ett naturreservat tillägnat fred och vetenskap”. Militär verksamhet, vapenprov och förvaring av kärnavfall har förbjudits. Till och med slädhundar är förbjudna.

Antarktisfördraget har lovprisats som ”ett unikt exempel på internationellt samarbete”. Det återstår dock ännu många problem att lösa, däribland frågan om överhöghet. Vem kommer till exempel att se till att fördraget efterlevs, och i så fall hur? Och hur kommer medlemsnationerna att bemöta den snabba ökningen av turismen, som kan bli ett hot mot Antarktis ömtåliga ekologiska system? De senaste åren har över 7.000 båtburna turister årligen besökt Antarktis, ett antal som förväntas öka till det dubbla inom kort.

Det kan även dyka upp andra utmaningar i framtiden. Tänk till exempel om vetenskapsmän hittar stora mineral- eller oljefyndigheter. Kommer fördraget att kunna förhindra kommersiell exploatering och den miljöförstöring som så ofta blir följden? Fördrag kan ändras, och Antarktisfördraget är inget undantag. Genom artikel 12 står faktiskt den möjligheten öppen. Fördraget kan ”när som helst bli föremål för ändringar eller tillägg genom enhällig överenskommelse mellan de fördragsslutande parter[na]”.

Inget fördrag kan naturligtvis helt och hållet skydda Antarktis mot den moderna, industrialiserade världens utsläpp. Vilken katastrof om denna vackra ”vita lanterna” på jordklotets undersida skulle förorenas av de omfattande följderna av mänsklig snikenhet och okunnighet! Att skada Antarktis är att skada mänskligheten. Om det är någonting som Antarktis lär oss, så är det att hela jorden — precis som människokroppen — är ett komplext system, samordnat på ett fullkomligt sätt av Skaparen, både för att kunna uppehålla livet och för att kunna skänka oss glädje.

[Ruta/Bild på sidan 18]

VAD ÄR EN SHELFIS?

Högt uppe i Antarktis inre rör sig isströmmar, som är bildade av snö, mot kusten. Vissa flyter hela 800 meter per år, enligt nya satellitbilder. Många av dessa isströmmar förenar sig likt biflöden och bildar stora isfloder. Allteftersom en isflod når havet, börjar den del som pressats ut i havet flyta på vattnet och kallas då shelfis. Den största är Ross Ice Shelf (se bilden) som fylls på med is från inte mindre än sju isströmmar eller glaciärer. Den är lika stor som Frankrike och på sina ställen upp till en kilometer tjock. *

Under normala förhållanden blir inte shelfisarna mindre. När glaciärerna fyller på shelfisen med mera is, trycks shelfisens front längre ut i havet, likt tandkräm som kläms fram ur en tub. Där bryts slutligen enorma isblock loss och blir isberg (ett förlopp som kallas ”kalvning”). En del isberg är ”så stora som 13.000 kvadratkilometer”, uppger The World Book Encyclopedia. Men på senare år har kalvningen ökat och shelfisarna minskat — vissa shelfisar har till och med försvunnit helt och hållet. Ändå orsakar inte detta någon höjning av havsytan. Varför inte? Därför att shelfisarna redan flyter på vattnet och tränger undan vatten motsvarande sin egen vikt. Men om isen på det antarktiska fastlandet smälte, skulle det vara liktydigt med att tömma en trettio miljoner kubikkilometer stor damm i havet! Havsytan skulle stiga med så mycket som 65 meter!

[Fotnot]

[Bild]

Stora ismassor bryts loss från Ross Ice Shelf. Här höjer sig shelfisen omkring 65 meter över havsytan

[Bildkälla]

Tui De Roy

[Bild på sidan 20]

En kut av arten weddellsäl

[Bildkälla]

Foto: Kommendörkapten John Bortniak, NOAA Corps