En samvetsfråga
En samvetsfråga
FILMKLASSIKERN ”Arsenik och gamla spetsar” från 1944 skildrar hur några äldre män hastigt dör efter att ha druckit fläderbärsvin spetsat med arsenik. Filmen har fått stå som symbol för den vanliga uppfattningen att arsenik alltid är ett snabbverkande, dödligt gift. Men de hastiga dödsfallen som porträtteras i filmen orsakades faktiskt inte av arseniken, utan av strykninet och cyaniden som också blandades i vinet.
”Symtomen på arsenikförgiftning är i normala fall inte svåra eller akuta”, skriver dr Robert E. Gallagher i The New England Journal of Medicine. Han tillägger dock att ”arsenikförgiftning orsakad av förorenat dricksvatten och industriföroreningar är ett allvarligt hälsoproblem i många delar av världen, där det gör människor mer mottagliga för en mängd sjukdomar, däribland hud-, blås-, lung- och levercancer”.
Med tanke på detta är det förståeligt att sjukvårdspersonal inte överväger behandling med arsenik i första taget. Men begrunda noga följande erfarenhet från Canada. Lägg märke till hur en samvetskonflikt uppstod mellan en patient — Darlene — och läkare, sjuksköterskor och den apotekare som var inblandad, när först blodtransfusion och sedan arsenik föreslogs som behandlingsmetod. Darlene berättar:
”I maj 1996 hade jag problem med svårartade blåmärken, inre blödningar och ovanliga blödningar i tandköttet. Min hematolog, dr John Matthews i Kingston i Ontario, diagnostiserade sjukdomen som en ovanlig form av leukemi som kallas akut promyelocytleukemi (APL). Efter en serie prover, däribland ett benmärgsprov, förklarade dr Matthews på ett mycket fint sätt vad APL är och hur det behandlas. I den behandlingsplan som man normalt följer ingick blodbyte jämte kemoterapi, men mitt enligt Bibeln övade samvete tillät mig inte att ta emot blodtransfusioner.
I stället för att förlora värdefull tid genom att försöka få mig att ändra mitt beslut började läkarna klokt nog att söka efter en alternativ behandlingsmetod. Den innefattade användning av en A-vitaminanalog i kombination med ett visst mått av kemoterapi. Under tre månader blev jag bättre, bara för att sedan bli sämre igen. Smärtorna i huvudet, som orsakades av att hjärnan svällde, var outhärdliga. Dessutom hade jag utvecklat resistens mot behandlingen. Det var då läkaren informerade oss om att det var nödvändigt med blodtransfusioner för att de skulle kunna behandla mig. De sade att jag hade mindre än två veckor kvar att leva.
De närmaste dagarna var hektiska med fler blodprov, besök hos advokaten angående mitt testamente samt begravningsförberedelser. Under den här tiden berättade dr Matthews för oss om en ovanlig behandling som läkare i Kina med framgång hade använt på patienter med APL och som det hade rapporterats om i sådana seriösa vetenskapliga tidskrifter som Blood och Proceedings of the National Academy of Sciences. Medan man undersökte saken närmare, läste läkaren och
hans kollega i en medicinsk tidskrift att ’det troligen kommer som en överraskning för många att arseniktrioxid i intravenös form med framgång har använts, med ringa giftighet, för behandling av akut promyelocytleukemi (APL)’.Nu fanns två valmöjligheter — antingen att jag våldförde mig på mitt samvete och tog emot en blodtransfusion eller att jag prövade den relativt okända behandlingen med arsenik. Jag valde det senare alternativet. * Föga anade jag att mitt beslut skulle stöta så många samveten — hos läkare, sköterskor, apotekaren och till och med bland sjukhusledningen.
Sjukhuset kontrollerade med ansvariga myndigheter att arseniktrioxid kunde ges. Först därefter kunde sjukhuset ge sin tillåtelse till att inleda behandlingen. Till en början var apotekaren ovillig att samarbeta, eftersom han i all uppriktighet tyckte att behandlingen var riskfylld. De läkare som behandlade mig, dr Matthews och dr Galbraith, var tvungna att framföra övertygande och positiva presentationer av den här behandlingen. Slutligen, sedan de fått tillräckligt med medicinska bevis, kände sjukhusledningen och apotekaren att de kunde samtycka.
Apotekaren gick med på att förbereda arseniken och att sterilisera den för omedelbar infusion. Men nu tillät inte sköterskornas samveten dem att hänga upp påsen med den kontroversiella lösningen. De stod bredvid och såg på medan läkarna själva hängde upp flera enheter av lösningen. Sköterskorna försökte övertala mig att ta emot blod. De var övertygade om att jag skulle dö, så jag vädjade till deras yrkesmässighet och bad dem respektera min på samvetet grundade vägran att ta emot blod. Jag uttryckte min tacksamhet, lade armen om dem och bad dem att försöka sätta sina personliga känslor åt sidan. Vi hade ett gott förhållande till varandra i fortsättningen. Arsenikbehandlingen fortgick i sex månader, och jag återhämtade mig bra. Läkarna samtyckte sedan till att återstoden av behandlingen kunde ges i mitt hem.
Planer för hembesök gjordes upp tillsammans med ’Victoria Order of Nurses’, en grupp sjuksköterskor som har hand om sådana tjänster. Återigen kom samvetsbetänkligheter in i bilden. Även dessa sköterskor var ovilliga att ge mig av lösningen. Sammanträden, brev och medicinska artiklar från respekterade medicinska tidskrifter förändrade situationen. Sköterskorna gick nu med på att samarbeta, och i september 1997 var min behandling avslutad.
Det är sant att jag kan få tillbaka min cancer. Min läkare säger att det är som att leva på en tidsinställd bomb. Men jag har lärt mig att finna glädje i var dag som går, att aldrig försumma de kristna mötena och att vara upptagen med att tala med andra om Bibelns hopp om den tid då ’ingen som har sin boning där kommer att säga: ”Jag är sjuk.”’” — Jesaja 33:24.
Läkare har ett stort ansvar när det gäller att tillhandahålla god hälsovård. I de allra flesta fall fullgör de också detta ansvar och ger samvetsgrant den vård som deras kunnande och vetande möjliggör. Som den här erfarenheten visar kan läkare, sjuksköterskor och andra inom sjukvården åstadkomma mycket genom att vara flexibla och lyhörda för den välinformerade patientens övertygelse och samvete.
[Fotnot]
^ § 8 Vakna! återger den här erfarenheten men rekommenderar inte något speciellt slag av läkemedel eller behandling.
[Bild på sidan 20]
Darlene Sheppard