Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Vikingarna — erövrare och kolonisatörer

Vikingarna — erövrare och kolonisatörer

Vikingarna — erövrare och kolonisatörer

DET var en junidag år 793 v.t. Munkarna på klostret Lindisfarne på Holy Island utanför kusten av Northumberland i England var i lugn och ro upptagna med sina bestyr, helt omedvetna om de smäckra, låga skeppen som snabbt närmade sig över vågorna. Skeppen gled upp på stranden, och vildsinta, skäggiga män som svingade svärd och yxor hoppade i land och sprang emot klostret. De attackerade de skräckslagna munkarna och anställde ett stort blodbad. Angriparna plundrade klostret på guld, silver, smycken och andra skatter. Därefter satte de av ut i Nordsjön igen och försvann.

De här rövarna var vikingar, och deras brutala överraskningsraider tilldrog sig människors uppmärksamhet i Europa och markerade början av vikingatiden. Vikingarna framkallade snart sådan skräck att man i England ofta bad: ”För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!” *

Vilka var vikingarna? Varför dök de upp som från ingenstans på historiens blad och var framträdande i 300 år för att sedan till synes helt försvinna?

Bönder och rövare

Vikingarnas förfäder var germanska folk som cirka 2.000 år före vikingatiden började utvandra från nordvästra Europa till Danmark, Norge och Sverige — länderna i dagens Skandinavien. Vikingarna var precis som sina föregångare bönder, även de som begav sig av på plundringsexpeditioner. I kallare delar av Skandinavien var de mer beroende av jakt, fiske och valfångst. Vikingatidens köpmän bodde i större samhällen, och från dessa trafikerade de Europas handelsvägar i sina robusta segelfartyg. Vad förde då dessa till synes ofarliga människor från obemärkthet till ökändhet inom bara en generation?

En möjlig förklaring är överbefolkning, men många historiker tror att detta kan stämma bara när det gäller västra Norge, där den odlingsbara jorden är begränsad. I boken The Oxford Illustrated History of the Vikings heter det: ”Många i de första generationerna vikingar sökte rikedom, inte land.” Detta gällde i synnerhet kungar och stormän, som behövde avsevärda inkomster för att behålla sin makt. Andra vikingar kan ha lämnat Skandinavien för att undfly släktfejder och småkrig.

En annan orsak kan vara att det var brukligt att förmögna vikingar hade mer än en hustru, vilket ledde till att de fick många barn. Men vanligtvis var det bara den förstfödde sonen som fick familjearvet, medan hans yngre syskon lämnades att klara sig själva. Arvlösa söner utgjorde enligt boken The Birth of Europe ”en stor och farlig krigselit som var tvungna att klara sig själva så gott de kunde, genom erövringar i det egna landet eller sjöröveri utomlands”.

Vikingarna hade också den rätta farkosten för överraskningsraider — långskeppet. Historiker prisar långskeppet som en av de mest framstående tekniska landvinningarna från den tidiga medeltiden. De här smäckra fartygen, som inte var så djupgående och kunde både ros och seglas, gjorde vikingarna till härskare över alla hav, sjöar och floder inom deras räckvidd.

Vikingarnas utbredning

Vissa historiker menar att vikingarnas era grydde i mitten av 700-talet, strax före vikingarnas raid mot Lindisfarne. Hur som helst så gjorde raiden mot Lindisfarne att vikingarna kom in i allmänhetens medvetande. Från England drog de vidare till Irland, återigen med rika kloster som mål. Med sina långskepp fyllda av byte och trälar seglade vikingarna hem över vintern. Men år 840 v.t. bröt de med den traditionen och övervintrade på den mark de hade plundrat. Den irländska staden Dublin började faktiskt som ett vikingaläger. År 850 v.t. började de övervintra också i England; det första lägret låg på ön Thanet vid Themsens mynning.

Snart anlände både danska och norska vikingar till de brittiska öarna, inte längre som rövarskaror, utan som härar med flottor av långskepp. Vissa av de här skeppen kan ha varit 30 meter långa och haft upp till 100 krigare ombord. Under åren som följde lade vikingarna nordöstra England under sig — ett område som kom att bli känt som Danelagen, då dansk kultur och lag var dominerande där. I Wessex i södra England höll den saxiske kung Alfred den store och hans efterträdare vikingarna i schack. Men längre fram, efter ett stort slag vid Ashington år 1016 och när kung Edmund av Wessex dog senare samma år, blev vikingen Knut den store — en till bekännelsen kristen — ensam kung över England.

Långt ner i Europa och ännu längre bort

År 799 v.t. började danska vikingar göra raider mot det område som då kallades Frisland, den kuststräcka som i stort sett sträcker sig från Danmark till Nederländerna. Därifrån rodde de upp längs bland andra floderna Loire och Seine och plundrade städer och byar långt inne i centrala Europa. År 845 v.t. plundrade vikingarna även Paris. Den frankiske kungen Karl den skallige betalade dem 3.000 kilo silver för att de skulle dra sig tillbaka från staden. Men de kom tillbaka och företog härjningar till och med bortom Paris, så långt bort som i Troyes, Verdun och Toul.

Vikingarna seglade också till Spanien och Portugal, där deras första kända väpnade infall ägde rum år 844 v.t. De plundrade flera mindre städer och tog till och med Sevilla i besittning en kort tid. ”Men”, sägs det i boken Cultural Atlas of the Viking World, ”de arabiska försvararna bjöd så våldsamt motstånd att vikingarna snabbt drevs tillbaka, med sina trupper i det närmaste utplånade.” Trots det återvände de år 859 v.t., den här gången med en flotta på 62 skepp. Sedan de hemsökt delar av Spanien, härjade de i Nordafrika, och fastän deras skepp nu var till brädden fyllda av byte, fortsatte de till Italien och plundrade Pisa och Luni (tidigare Luna).

Svenska vikingar seglade österut genom Baltikum och in på några av de stora vattenvägarna i östra Europa — floderna Volchov, Lovat, Dnepr och Volga. Dessa tog dem slutligen till Svarta havet och de rika länderna i det bysantinska riket. Somliga vikingaköpmän nådde ända fram till Bagdad via floden Volga och Kaspiska havet. Så småningom blev svenska hövdingar härskare över de vidsträckta slaviska länderna runt Dnepr och Volga. Inkräktarna kallades ”rus”, en benämning som vissa anser vara ursprunget till ordet Ryssland.

Till Island, Grönland och Newfoundland

Norska vikingar siktade in sig på många av de yttre öarna. De ockuperade till exempel Orkneyöarna och Shetlandsöarna på 700-talet och Färöarna, Hebriderna och östra Irland på 800-talet. Vikingar koloniserade även Island. Där bildade de Alltinget, Islands riksdag. Alltinget är västvärldens äldsta parlament och fungerar fortfarande som den lagstiftande församlingen på Island.

År 985 v.t. grundade Erik Röde en koloni på Grönland. Senare samma år gav sig en annan nordman, Bjarni Herjolfsson, av från Island för att förena sig med sina föräldrar på Grönland. Men han drev ur kurs och missade Grönland. ”Bjarni var förmodligen den förste nordbo som siktade Nordamerika”, sägs det i Cultural Atlas of the Viking World.

Med utgångspunkt från Bjarnis rapport, och antagligen efter år 1000, seglade Erik Rödes son, Leif Eriksson, västerut från Grönland till Baffin Island och vidare ner längs Labradorkusten. Han kom till ett högt utskjutande landområde som han kallade Vinland, efter de vilda ”druvor” eller bär som växte där. * Leif övervintrade där innan han återvände till Grönland. Följande år ledde Leifs bror Torvald en expedition till Vinland, men han blev dödad i en skärmytsling med urinnevånarna. Några år senare bildade emellertid mellan 60 och 160 vikingar en bosättning i Vinland, men på grund av fortsatta konflikter med de infödda stannade de bara omkring tre år och återvände aldrig. Det skulle dröja nästan 500 år innan en italiensk upptäcktsresande i tjänst för England, John Cabot, gjorde anspråk på Nordamerika för Englands räkning.

Slutet på vikingatiden

När vikingatiden nådde sitt slut, hade vikingarna bildat ett antal nya politiska stater som skandinaviska dynastier härskade över. Men de förblev inte främlingar så länge, då många vikingar så småningom assimilerades i de nyfunna kulturerna, även religiöst. Vikingahövdingen Rollo, till exempel, som erövrade delar av det område på franska kusten som kallas Normandie (vilket betyder ”nordmännens [normandernas] land”), konverterade till katolicismen. En av hans avkomlingar var Vilhelm, hertig av Normandie (känd som Vilhelm Erövraren). Efter slaget vid Hastings 1066, som uppammade rivalitet mellan avkomlingar av norska och engelska vikingar, blev den segrande hertig Vilhelm krönt till kung av England.

Vilhelm hindrade allt vidare skandinaviskt inflytande i England och införde en feodal era som inbegrep medeltida franska system när det gäller statsstyre, egendomsrätt och ekonomi. Därför heter det i Else Roesdahls bok The Vikings att ”om man måste välja ett datum som markerar slutet på vikingatiden, blir det år 1066”. Under detta århundrade, 1000-talet, övergick också de ursprungliga vikingaområdena i Skandinavien till att bli oavhängiga nationsstater.

De tre hundra år som vikingatiden varade är fyllda av händelser. Men bilden av vikingarna som blott och bart barbariska plundrare som svingade svärd och yxor är inte fullständig. De visade sig också ha lätt för att anpassa sig genom att till slut kolonisera avlägsna länder och till och med bli absorberade av de lokala kulturerna. Som bönder slog de sig ner på permanenta boplatser, och som härskare satt de på utländska troner. Ja, vikingarna visade sig vara härskare, inte bara över segel och svärd, utan också över plog och politik.

[Fotnoter]

^ § 3 Utanför Skandinavien kallades vikingarna allmänt hedningar, danskar, nordbor eller nordmän. Vi har i den här artikeln valt att, i likhet med de flesta nutida historiker, använda termen ”vikingar” för alla skandinaver under vikingatiden. Ursprunget till ordet ”viking” är oklart.

^ § 20 Vid L’Anse aux Meadows på Newfoundlands nordspets har man rekonstruerat vikingahus i torv, baserade på arkeologiska vittnesbörd funna där i början av 1960-talet. Dessa vittnesbörd indikerar vikingarnas närvaro ett tusen år tidigare, men man tvivlar på att den här bosättningen var en del av det legendariska Vinland. — Se Vakna! för 8 juli 1999.

[Ruta på sidan 27]

VIKINGARNAS RELIGION

Vikingarna tillbad många mytiska gudar, däribland Oden, Tor, Frej (Frö), Freja och Hel. Oden, vishetens och krigets gud, var gudavärldens ledare. Hans maka var Frigg. Tor dödade jättar och härskade över vinden och regnet. Frej eller Frö var fredens och fruktbarhetens sedeslöse gud. Hans syster Freja var kärlekens och fruktbarhetens gudinna. Hel var dödsrikets härskarinna.

Vissa av namnen på veckans dagar på svenska liksom på en del andra språk härstammar från fornnordisk mytologi. Tisdag är uppkallad efter Tyr, Odens son, onsdag efter Oden, torsdag efter Tor och fredag efter Frigg.

Vikingarnas gudar antogs precis som sina tillbedjare uppnå rikedom genom stöld, djärvhet och förräderi. Oden lovade att de som tappert dog i strid skulle få en plats i den himmelska sfären Asgård (gudarnas hem) i Valhall. Där kunde de festa om och kämpa av hjärtans lust. Vikingarnas hjältar begravdes ofta med en båt eller med stenar lagda i form av en båt (skeppssättning). Man lade också ner föda, vapen, prydnadsföremål, slaktade djur och kanske till och med en offrad träl i graven. Om det var en drottning, kunde hennes tjänsteflicka också begravas tillsammans med henne.

Den hornprydda hjälmen som så ofta förknippas med vikingar fanns redan mer än 1.000 år före vikingatiden och bars uppenbarligen enbart vid högtidliga tillfällen. Vikingarnas krigare bar enkla metall- eller läderhjälmar av konisk typ, om de över huvud taget valde att bära hjälm.

[Karta på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

VIKINGARNAS UTBREDNING

NORGE

ISLAND

GRÖNLAND

Baffin Island

Labrador

Newfoundland

DANMARK

ENGLAND

IRLAND

NEDERLÄNDERNA

FRANKRIKE

PORTUGAL

SPANIEN

AFRIKA

ITALIEN

SVERIGE

RYSSLAND

Kaspiska havet

Bagdad

UKRAINA

Svarta havet

Istanbul

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 24]

En kopia av ett vikingaskepp, ett långskepp

[Bildkälla]

Sidorna 2 och 24: Antonion Otto Rabasca, genom tillmötesgående från Gunnar Eggertson

[Bilder på sidan 25]

Krigsredskap från vikingatiden

En vikingahjälm

[Bildkälla]

Krigsredskap och hjälm: Artefakter utställda på Historiska museet i Stockholm

[Bild på sidan 27]

Leif Eriksson