Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Den sicilianska blodapelsinen

Den sicilianska blodapelsinen

Den sicilianska blodapelsinen

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

PÅ DEN italienska ön Sicilien är det inte självklart att apelsiner är orangefärgade. De kan också vara röda, och då talar vi om de sicilianska blodapelsinerna. De kallas så på grund av den särpräglade färgen på fruktköttet, som kan variera från orangefärgat med rubinröda strimmor till högrött, intensivt blodrött eller nästan svart. Det orangefärgade skalet skiftar i en röd eller mörkröd rodnad, och de doftar så friskt att det vattnas i munnen på en. Smaken är intensiv och både söt och besk, och somliga säger att den har ”en antydan av hallon”.

Citrusfrukter har odlats i Italien sedan gammalt. Apelsinen kom troligen till Sicilien från Asien under 300-talet v.t., men det var då fråga om den blonda, syrliga apelsinen. Den söta apelsinen fördes till Europa av portugiserna på 1300- och 1400-talen och därifrån vidare till de amerikanska kontinenterna tillsammans med andra slag av citrusfrukter. Men det var inte förrän i början av 1900-talet som det gavs en ingående beskrivning av blodapelsinen på Sicilien.

Varför röd?

Alla apelsiner innehåller karotin, samma gulröda pigment som ger färg åt äggulan och moroten. Det som gör de sicilianska blodapelsinsorterna Moro, Tarocco och Sanguinello så speciella är att de utvecklar ett rött pigment som kallas antocyanin, vilket skänker en karakteristisk röd färgnyans åt de mogna frukterna. * Men om man flyttar ett blodapelsinträd härifrån — ett begränsat område inom provinserna Catania, Syrakusa och Enna — och planterar det någon annanstans, blir frukterna som produceras kanske inte alls röda. Hur kommer det sig? Vad är det som är så speciellt med den här delen av östra Sicilien?

Man känner inte till alla faktorer som är inbegripna i bildandet av antocyanin i sicilianska blodapelsiner. Det återstår att fastställa vilket inflytande jordmånen eventuellt har på fruktens färg. Andra variabler antingen gynnar eller hämmar bildandet av det röda pigmentet när frukten mognar. Man har till exempel lagt märke till att apelsinerna börjar rodna när det är kyliga nätter och starkt dagsljus. Och när det gäller smaken på frukten så borgar rikligt solsken för den rätta mängden enkla sockerarter, medan lätt regn garanterar att frukten får en kraftig, renodlad smak.

Den här unika kombinationen av olika faktorer tros vara orsaken till de sicilianska blodapelsinernas särprägel. Liknande frukter har odlats på andra platser i södra Italien och i Spanien, Marocko, Florida och Kalifornien, men det sägs att ingen har lyckats få fram alla de egenskaper som kännetecknar den sicilianska blodapelsinen.

En frukt som bör uppskattas

Förutom att den här frukten har en ovanlig färg, har den också ett högt näringsvärde. Taroccoapelsinen har den högsta C-vitaminhalten av alla citrusfrukter. En normalstor apelsin täcker ensam hela det rekommenderade dagsbehovet av vitamin C. Blodapelsinerna tillskrivs många fördelar. För att bara nämna några få är ett glas färskpressad juice med fruktkött en läcker och hälsosam källa till energirika enkla kolhydrater, mineralämnen och fibrer som lätt kan tas upp av kroppen. Det är inte utan orsak som de sicilianska citrusodlarna försöker skydda sin karakteristiska produkt och öka uppskattningen av den.

Kännare är övertygade om att dessa sicilianska frukter är ”bland världens mest utsökta dessertapelsiner på grund av deras intensiva färg, perfekta balans mellan surhet och sötma och den sammansatta, kvardröjande eftersmaken”. Kanske får du en dag tillfälle att själv avgöra om du håller med om detta.

Blodapelsinen är, trots att den framträtt relativt nyligen, bara ett av alla de utsökta födoämnena i den enormt stora variation som Jehovas skapargärningar har gjort det möjligt för oss att njuta av. För dem som uppskattar Guds generositet kan således till och med ”fruktträden ... lovprisa Jehovas namn”. — Psalm 148:9, 13; 1 Moseboken 1:29.

[Fotnot]

^ § 6 Karotin och antocyanin är samma pigment som ger höstlöven deras gula, orangefärgade och röda färgtoner. — Se Vakna! för 22 september 1987, sidorna 16–18.