Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Frivilliga arbetare

Frivilliga arbetare

Frivilliga arbetare

VARJE fredagseftermiddag gör Sirley, en medelålders lärarinna i Brasilien, om sitt vardagsrum till ett klassrum. Vid tvåtiden kommer Amélia, som är en av eleverna. Hon brukar aldrig missa en lektion och läser redan bättre än många ungdomar som går i skolan. Amélia är 82 år.

Amélia gör som mer än 60 pensionärer som har gått den kostnadsfria läs- och skrivkurs som Sirley leder i sin hemstad. Nyligen kunde man läsa om Sirley och hennes frivilliga arbete i den brasilianska tidningen Jornal do Sudoeste. Efter att ha framhållit att Sirley har gjort ”en stor insats för samhällslivet” konstaterade artikeln att hennes metod att undervisa de äldre är så effektiv att ”efter bara 120 lektionstimmar kan de skriva brev, läsa dagstidningen, räkna och utföra många andra dagliga uppgifter”. Artikeln visar också att Sirley som kursmaterial använder broschyren Learn to Read and Write, som har utarbetats av Jehovas vittnen. *

Kände sig tidigare generad men lever nu ett värdigt liv

En annan av Sirleys elever, den 68-åriga fru Luzia, berättar att innan hon lärde sig läsa och skriva, skämdes hon för att tala med andra. Till och med att gå och handla var en utmaning för henne. ”Numera skriver jag brev till mina släktingar i andra städer, och jag kan sköta min ekonomi själv. Ingen kan längre lura mig genom att ge för lite växel”, säger hon och ler. Maria, som också är 68 år, berättar hur pinsamt det kändes att underteckna sin pensionsutbetalning med ett tumavtryck. ”Det kändes som om jag var omyndig”, säger hon. Men tack vare dessa kurser i läsning och skrivning kan en lycklig Maria nu skriva sin egen namnteckning.

Elevernas beröm och lovord har gjort Sirleys kostnadsfria undervisningsprogram så populärt att hennes vardagsrum blir överfullt. Lektionerna kommer snart att flyttas till en rymligare lokal.

Ett program som fått pris

Sirley är ett Jehovas vittne. Utan tvivel känner du till det bibliska undervisningsarbete som Jehovas vittnen utför på frivillig basis. Men det är inte bara Sirley som har lyckats. Det har anordnats läs- och skrivkurser i hundratals Rikets salar i Brasilien, och mer än 22 000 i detta land har fått hjälp att lära sig att läsa och skriva.

Program av detta slag som Jehovas vittnen anordnar har varit framgångsrika också i andra delar av världen. I det afrikanska landet Burundi, till exempel, var man vid en myndighet som arbetar med frågor som gäller analfabetism bland vuxna (en avdelning inom utbildningsdepartementet) så nöjda med resultaten av Jehovas vittnens kurser i läsning och skrivning att man gav ett pris till fyra av lärarna för ”det hårda arbete som de lagt ner på att lära andra att läsa”. Myndigheterna är särskilt imponerade av att 75 procent av dem som lärde sig läsa och skriva var vuxna kvinnor — en grupp som brukar dra sig för att vara med i sådana program.

I Moçambique deltar 4 000 elever i Jehovas vittnens kurser, och mer än 5 000 elever har lärt sig läsa och skriva under de senaste fyra åren. En tidigare elev skrev: ”Jag skulle vilja uttrycka min uppriktiga uppskattning. Tack vare den här skolan kan jag läsa och skriva.”

Hjälp som är ”praktisk och inte bara summarisk”

Nödhjälp är en annan form av frivilligt arbete som Jehovas vittnen utför. För en tid sedan kunde man se att det rådde full aktivitet i en lagerlokal i närheten av Paris. Ungefär 400 frivilliga ägnade ett veckoslut åt att packa kartonger med mat, kläder och medicin. Vid slutet av helgen stod nio stora containrar, fyllda med nödhjälp till ett värde av nästan 10 miljoner kronor, redo att skickas i väg. Kort därefter anlände lasten till det krigshärjade centrala Afrika, där Jehovas vittnen på platsen snabbt delade ut förnödenheterna. Det mesta av förnödenheterna hade också skänkts av Jehovas vittnen.

En tidning i Kongo (Kinshasa) lovordade Jehovas vittnens hjälpinsatser som en ”praktisk och inte bara summarisk hjälp”. Representanter för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har också uttryckt sitt stöd. En UNHCR-representant i Demokratiska republiken Kongo var så nöjd med att hjälparbetet var så välorganiserat att hon ställde sitt fordon till förfogande för de frivilliga arbetarna. Människorna på platsen blir också imponerade. När iakttagare lade märke till hur snabbt hjälpsändningarna nådde fram till alla som var i nöd, var det några som förundrat frågade: ”Hur organiserar ni er för att kunna nå alla?”

Dessa hjälpinsatser och läs- och skrivkurserna är bara två exempel på de insatser Jehovas vittnen har gjort runt om i världen under flera årtionden. Jehovas vittnen tar dock även del i en annan form av frivilligt arbete — ett arbete som har en mycket mer bestående verkan. Det kommer följande artikel att behandla.

[Fotnot]

^ § 3 Broschyren Learn to Read and Write (finns utgiven på 6 språk) och den nyare broschyren Apply Yourself to Reading and Writing (finns utgiven på 29 språk) är utgivna av Jehovas vittnen.

[Ruta/Bild på sidorna 6, 7]

Volontärernas värld har förändrats

På sina affärsresor runt jorden lyckas Julie även klämma in lite volontärarbete — några timmar här och någon dag där. Nyligen, när hon var i Sydamerika, använde hon en eftermiddag till att hjälpa till vid ett barnhem nära Santiago i Chile. Hon säger att resandet ger ”stora möjligheter” till frivilligt arbete.

Precis som Julie är det ett växande antal volontärer som ger av sin tid — men i allt mindre omfattning. ”Det är en ny trend”, säger Sara Meléndez, som är chef för en forskningsgrupp som sammanställer statistik om volontärarbete. ”Många arbetar frivilligt, men när de gör det, gör de det sporadiskt, eller också handlar det om mindre projekt då och då.” Följden blir att de som organiserar sådan verksamhet har problem med vad somliga nedsättande kallar ”lättvolontärer”, och de kämpar med att få folk till sina program.

”Flexibelt volontärarbete”

Några av dem som organiserar volontärarbete menar att den här nya trenden — att man ger mindre av sin tid till frivilligt arbete — beror på en attitydförändring bland volontärerna. ”Inställningen ’Jag finns här så länge ni behöver mig’ existerar inte längre”, säger Susan Ellis, konsult för frivilliggrupper. ”Engagemanget saknas.” Journalisten Eileen Daspin instämmer. Efter att ha intervjuat flera chefer för frivilliggrupper om bristen på volontärer konstaterade hon att det ”bland volontärerna finns en utbredd skräck för att engagera sig för mycket”.

Men chefen för New York Cares, Kathleen Behrens, som nämndes tidigare i den här artikelserien, menar att de som gör små insatser gör det, inte på grund av bristande engagemang, utan därför att de saknar tid. De som arbetar 50 timmar eller mer i veckan och dessutom måste ta hand om barn eller sina åldriga föräldrar har helt enkelt inte möjlighet att ägna sig åt frivillig verksamhet på reguljär basis. ”Men det faktum att dessa upptagna människor ändå gör samhällstjänst till en del av sitt liv”, säger hon, ”visar att deras engagemang i själva verket är mycket starkt.”

För volontärer med så lite tid, säger Behrens, är lösningen ”flexibel volontärtjänst”. Många frivilligorganisationer har numera till och med endagsprojekt. ”Detta gör det möjligt för människor att arbeta frivilligt på ett meningsfullt sätt men ändå ha den flexibilitet de behöver för att kunna göra det på deltidsbasis.”

Dessutom kan allt fler utföra frivilligt arbete med hjälp av sin dator hemma — föra in information och göra efterforskning. I The Wall Street Journal konstateras det: ”Frivilligt arbete ’on-line’ är kanske det mest ovanliga, och enligt somliga det mest lovande, av det som har kommit att kallas ’flexibelt volontärarbete’.”

[Ruta/Bilder på sidan 8]

Till undsättning i Kobe!

När ett jordskalv drabbade den blomstrande hamnstaden Kobe i Japan i januari 1995, blev förödelsen fruktansvärd. Med över 5 000 dödade och sårade blev detta det mest förödande skalvet i Japan sedan 1923. Jehovas vittnen i Japan och runt om i världen satte genast i gång med att ordna med hjälp åt offren. En hjälpfond bildades, och mer än 10 miljoner kronor kom in på tre dagar. Sändningar med material av olika slag strömmade in till Kobe.

En kristen äldste som deltog i hjälparbetet upptäckte att hans Rikets sal snart var fylld med mer än vad som kunde användas. Vad skulle man göra med allt detta? Han föreslog att man skulle skänka en del av det till ett sjukhus i närheten. Vittnena fyllde en skåpbil och gav sig ut i det olycksdrabbade området. Deras färd, som normalt skulle ha tagit bara några minuter, tog flera timmar. På sjukhuset erbjöd de att lämna sitt material till den ansvarige läkaren — det var bland annat filtar, madrasser, blöjor, färsk frukt och receptfria mediciner. Läkaren blev glad och sade att man på sjukhuset gärna tog emot allt som förkunnarna kunde ge. Särskilt frukten uppskattades, eftersom man inte hade tillräckligt med färsk mat till alla patienter.

När materialet lastades av, stod läkaren där bara tyst och tittade på — trots att han egentligen hade mycket att göra. Sedan bugade han ödmjukt och tackade dem. När de åkte i väg, stod han kvar för att visa sin tacksamhet. Den äldstebroder som hade hand om detta kunde konstatera att man vid sjukhuset efter det här blev mycket samarbetsvillig mot patienter som är Jehovas vittnen.

[Ruta/Bilder på sidan 9]

Frivilligt arbete — en kraft för det goda

När en grupp frivilliga i Kabezi, ett litet samhälle i Burundi, ville bygga en Rikets sal för Jehovas vittnen, kom den politiskt ansvarige i området med en ovanlig begäran. Han frågade om vittnena kunde laga den väg som gick förbi den föreslagna byggplatsen. Vittnena gick villigt med på att reparera den skadade vägen, och de gjorde allt arbete för hand. De frivilliga arbetarna gjorde det så väl att de lokala myndigheterna uttryckte sin uppskattning av deras hårda arbete och deras villiga anda. Efter detta fortsatte de frivilliga arbetarna med att bygga sin Rikets sal, som vi ser på bilden här ovan. Nu har de en vacker byggnad som kommer att vara till hjälp, när det gäller att främja biblisk undervisning i många år framöver. Ja, frivilligt arbete i dess många former kan bli till nytta under lång tid.

[Bilder på sidorna 6, 7]

Sirley finner tillfredsställelse i att lära andra att läsa

[Bildkälla]

Nelson P. Duarte-Jornal do Sudoeste