Kente — ett tyg för kungar

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I GHANA

MED snabba rörelser far vävarens händer fram och tillbaka över tyget. Till rytmen av trissor och bommar i rörelse arbetar hantverkaren med den färgstarka tygremsan som han har framför sig. Mellan tårna håller han de rep som manövrerar skaftkäpparna med sina solv som höjs och sänks och därmed särar och styr varptrådarna. * Med sina fingrar väver han kvickt in färgstarka silkestrådar på tvären mellan de åtskilda varptrådarna, och det växer fram ett vävt tyg som sedan slås hårt till den färdiga produkten.

Det färdiga tygstycket med sina lysande färger och invecklade mönster är bara 10 centimeter brett. Hantverkaren ler nöjt när han granskar sitt verk – äkta kentetyg.

Ett gammalt hantverk

I tusentals år har duktiga hantverkare ägnat sig åt den gamla vävkonsten. Trådar som spunnits från lin, bomull och silke har använts som vävmaterial. Färger utvanns ur rötter och blad och gjorde det möjligt för vävaren att skapa enkla motiv och mönster.

Vävare bland de afrikanska nomadfolken uppfann små vävstolar som var lätta att transportera. På dessa bandvävstolar vävde man en smal tygremsa, som var mellan 7,5 och 11,5 centimeter bred. Dessa långa, smala tygremsor syddes därefter ihop till ett större tygstycke som kunde viras runt kroppen som en  dräkt. De portabla vävstolarna lastades på packdjur som bar dem genom öknar, över floder och över höga bergskedjor. Längs de forntida handelsvägarna hade dessa vävstolar en avgörande inverkan på de människor som kom i kontakt med dem.

Begäret efter tyg

I många hundra år kontrollerade västafrikanska kungar och hövdingar det mineralrika land som europeiska upptäcktsresande kallade Guldkusten. * Här utvanns stora mängder guld, som gjorde de härskande ashantikungarna förmögna. Dessa kungar och deras framstående hövdingar demonstrerade sin rikedom, makt och myndighet för sina undersåtar genom att pryda sig med tunga guldsmycken och klä sig i specialvävda tyger. Det unika tyg som dessa härskare bar kom att kallas kente, ett ord som kan ha åsyftat tygets likhet med en korgs flätning. Andra stammar på Guldkusten ägnade sig också åt bandvävning, men för ashantikungarna kom kente att stå för prestige och kunglig status.

Bandvävarna på Guldkusten använde bomullsgarn som spanns där i trakten. Förutom det ofärgade bomullsgarnet fanns det endast garn som färgats blått att tillgå. Blå och mattvita trådar vävdes samman och bildade ränder och rutor. Sådant tyg med sina enkla geometriska mönster var avsett för lokalbefolkningen.

Det var bara vissa personer som fick lov att utföra den finare vävningen av kentetyget, som bars av kungligheter. Det uppstod grupper av yrkesskickliga vävare som tillverkade högkvalitativt material åt kungen. Vävningstekniken var en väl bevarad hemlighet som bevakades svartsjukt. Alla andra vävare förbjöds att väva de motiv och mönster som var förbehållna kungen och hans hov. Kungen hade hundratals tygstycken, vart och ett med sitt speciella utförande och mönster. Enligt traditionen bar han aldrig samma tyg två gånger offentligt.

Sökandet efter färg

På 1500-talet dök ett annat slags tyg upp på Guldkusten. Detta nya tyg hade inte vävts på afrikanska bandvävstolar, utan hade tillverkats i avlägsna länder och kommit med de första europeiska sjöfararna som var på jakt efter elfenben, guld och slavar. Det nya tyget bestod av trådar i klara färger som fångade ögat. Snart blev det här importerade tyget, med sina många röda, gula och gröna trådar, en dyrbar handelsvara. Få hade råd att skaffa sig detta dyra tyg från de europeiska köpmännen. Det var bara det rika ashantifolket, som kontrollerade flödet av guld, elfenben och slavar till segelfartygen vid  kusten, som hade råd med det. Men det var inte det vävda tyget som sådant som ashantikungen och hans hövdingar var intresserade av.

När tyget väl var införskaffat, repade vävarna omsorgsfullt upp det och tog vara på de åtråvärda färggranna trådarna, varefter de kastade bort det övriga materialet. Dessa dyrbara trådar användes sedan av de kungliga vävarna när de vävde på sina bandvävstolar. Allteftersom fler färger blev tillgängliga utvecklades företagsamheten och nyskapandet bland vävarna, och de använde sin kreativitet och tekniska skicklighet i vävningen på ett aldrig tidigare skådat sätt. Skickliga vävare från andra stammar anlitades av ashantikungarna. Snart framställde man kentetyg av oöverträffad kvalitet.

Geometriska mönster som föreställde fiskar, fåglar, frukter, löv, solnedgångar, regnbågar och andra naturmotiv ingick i en textilkonst som var oerhört detaljerad och som innehöll symboliska budskap. Tyg med invävda guldtrådar stod för rikedom, grönt förmedlade tanken på det som var nytt och fräscht, svart symboliserade sorg, rött betydde vrede, och silver avbildade renhet och glädje.

En vävare arbetade tålmodigt och utan brådska i flera månader med ett enda tygstycke. De visste att deras färdiga arbete skulle betraktas som ett mått på deras yrkeskunnande och skaparförmåga. Eftersom bara några få hade råd att köpa det sällsynta och dyra kentetyget, rådde det inte någon stor efterfrågan på ett sådant exklusivt hantverk.

Kente av i dag

Med tiden minskade kungarnas och de mäktiga hövdingarnas inflytande. Man behövde inte längre skilja kunglighet från gemene man med hjälp av det tyg de bar. Efterfrågan på denna vackra textil ökade, när den började användas av andra än kungligheter. För att möta den ökade efterfrågan på kentetyg ökade vävarna arbetstakten, med den följden att kvaliteten och utförandet blev sämre och att priset sjönk.

I dag görs merparten av kentetyget av syntetiska material. Kente används för att massproducera väskor, slipsar, bälten, hattar och kläder. Få vävare är intresserade av att tillverka kente enligt de arbetsamma, tidskrävande gamla metoderna. Gammalt fint kentetyg värderas i dag högt och övergår från generation till generation inom familjer. Det är nu länge sedan kentetyg av oöverträffad kvalitet och bländande yrkeskunnande tillverkades på enkla små vävstolar av trä och hyllades som ett tyg för kungar.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 16]

Bandvävstolar är lätta och transportabla

[Bild på sidan 17]

Med fötterna manövrerar vävaren skaftkäpparna