Italienska kaméer — mästerverk i miniatyr

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

Vi har kommit till Torre del Greco vid Neapelbukten för att se hur man för hand tillverkar konstföremål som är typiska för den här delen av Italien. Vi talar om kaméer, smycken som är gjorda av snäckskal. Vi har planerat att besöka en av stadens många tillverkare av kaméer, men innan vi gör det kanske du vill veta något om kaméerna och deras långa historia.

KAMÉER är ädelstenar, hårda stenar eller snäckskal med bilder utskurna i relief. Agat, onyx, sardonyx och vissa snäckskal passar särskilt bra till kaméer, eftersom de är skiktade i olika färger, vilket gör att man kan få fram tilltalande kontraster. Den teknik som man använder sägs likna den man använder när man gör reliefskulpturer, fast i miniatyr.

Många kaméer av hårda eller dyrbara stenar finns kvar sedan persertiden och den grekisk-romerska tiden, vilket visar hur populära de var under antiken. Kaméer gjorda av snäckskal är av senare datum. Under 1300- och 1400-talen gjorde man dem av pärlemor i Frankrike, Tyskland och Flandern. Gamla kaméer gjorda av snäckskal tycks ha varit mycket uppskattade vid de rika och sofistikerade franska hoven. Upptäcktsresorna under de här åren ledde till att man förde in sällsynta och exotiska material i Europa, till exempel skal av jättesköldpaddan, narvalständer, jade, bärnsten och ovanliga snäckskal. Detta väckte intresse för naturen och vad som finns i den och stimulerade duktiga hantverkares, juvelerares och gravörers fantasi. Det var troligen under 1500-talet som man fann att snäckskal av familjerna hjälmsnäckor (Cassidae) och porslinssnäckor (Cypraeidae) passade särskilt bra för kamétillverkning.

 Under nyklassicismen vaknade återigen intresset för antik konst, och under 1700-talet blomstrade tillverkningen av kaméer gjorda av snäckskal, trots att en del rynkade på näsan åt dem och betraktade dem som imitationer, eftersom snäckor inte är lika värdefulla som ädelstenar. Men i dag tillverkas inte kaméer på lika många ställen som då. Nu tillverkas de bara i två städer, nämligen i Idar-Oberstein i Tyskland, där man har specialiserat sig på att maskintillverka dem i agater, och i Torre del Greco i Italien, där de tillverkas av snäckor och fortfarande snidas för hand.

Nu när vi har lite bakgrundskunskap kan vi gå och titta på hur man tillverkar kaméer av snäckskal i dag.

I kaméverkstaden

Den verkstad som vi skall besöka ligger vid en smal gata mitt i staden Torre del Greco. På arbetsbänken ligger verktyg och kaméer i olika tillverkningsstadier i en enda röra. Vi står i stum förundran och ser på den vackra kamé som hantverkaren strax är färdig med, en kamé med flera små figurer i en lantlig miljö.

Snäckorna som man gör kaméer av kommer från vattnen kring Bahamas och andra ställen i Västindien och från vattnen utanför Östafrika. Kaméerna får olika färger beroende på vilka snäckor de är gjorda av. De som är gjorda  av Cassis madagascariensis (som liknar sardonyx) är vita med en mörkbrun bakgrund, medan de som är gjorda av Cypraecassis rufa (som liknar karneol) har ljusare och mörkare skiftningar i rödbrunt. De värdefullaste är de med de största färgkontrasterna.

Det första man gör är att skära ut råämnet, dvs. den del av skalet som man skall använda, och det gör man med en vattenkyld slipskiva. På insidan av den bit man då får markerar man formen på kaméerna, som vanligen är runda eller ovala, och sedan skär man ut dem grovt i mindre polygonala bitar. I allmänhet kan man bara göra en stor eller två mindre kaméer av ett medelstort snäckskal. Det krävs ett tränat öga för att se vad man kan göra med ett visst snäckskal, dvs. vilka motiv som är möjliga att snida av just det skalet. Tre utbuktningar på snäckskalet kan till exempel bli tre små figurer. När man har skurit ut en bit formar man den som man vill ha den med hjälp av en finare slipskiva. Sedan sätter man fast den på en kort träpinne för att den skall vara lättare att hantera och slipar ner ytskalet till önskad tjocklek. Nu kan konstnären låta bitens form få inspirera honom att välja motiv. Han skisserar snabbt upp det med blyerts och börjar gravera.

Han tar först bort överflödigt material med hjälp av en elektrisk borr- och slipmaskin. När han i grova drag har fått fram bilden, börjar han gravera den för hand med gravsticklar i olika storlekar, verktyg som är mycket skarpslipade. Bildmotivet måste snidas fram så att det går ner exakt dit där snäckan ändrar färg från ljust till mörkt. Genom att skära ner olika djupt kan den skicklige konstnären få fram intrycket av genomskinliga slöjor. Till sist står där en utsökt fin liten figur i relief mot en mörkare bakgrund!

Motiven kan vara hur många som helst. Du har kanske sett en behagfull kvinna i profil, det motiv som alltid varit en favorit. Små porträtt i profil eller blommor används ofta till ringar eller örhängen. Större kaméer, som är cirka 7,5 centimeter i diameter, används som broscher eller hängsmycken och kan ha lite mer invecklade motiv, till exempel bilder av landskap eller bilder som består av idylliska eller klassiska kompositioner. De största, som kan vara högst lite drygt 20 centimeter, kan man finna på piedestaler. Värdet på en kamé beror inte bara på storleken och materialet som den är gjord av, utan i synnerhet på hur duktig hantverkaren är och vilket arbete han har lagt ner på den. En del av dem är riktiga konstverk.

Eftersom hantverkaren måste rätta sig efter och utnyttja snäckskalets skiftande former och struktur, kan han inte mekanisera produktionen och inte heller göra två identiskt lika kaméer. De är verkligen unika och trevliga prydnadssaker, ja, sanna mästerverk i miniatyr.

[Bilder på sidan 16]

KAMÉTILLVERKNING

Snäckskal som man gör kaméer av

Utskuret råämne

Formen på kamén markeras på råämnet

Biten skärs i grova drag till rätt storlek

När biten så är formad har hantverkaren mycket att göra vid sin bänk

[Bild på sidan 17]

Gemma Augustea gjordes mellan år 10 och år 20 v.t. Den är 19 x 23 centimeter

[Bildkälla]

Erich Lessing/Art Resource, NY