De fascinerande hällristningarna i Val Camonica

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

UNDER tusentals år har de burit ett tyst vittnesbörd om ett forntida levnadssätt. De är stiliserade avbildningar som är inristade eller inhuggna i sten och som föreställer jakt, jordbruk, krig och religiös dyrkan. I den pittoreska alpdalen Val Camonica i norra Italien är det bergiga landskapet smyckat av hundratusentals sådana avbildningar.

De som besöker Val Camonica i dag kan fortfarande tydligt se hällristningarna i den tidiga morgonsolens sneda strålar. Men vem gjorde ristningarna och varför?

Camunierna

Den här vackra dalen är uppkallad efter dess forntida invånare – camunierna. Första gången de omnämns i historien är år 16 f.v.t., då de underkuvades av romarna och förlorade sin självständighet. Men hällristningarna i Val Camonica började göras flera hundra år innan de romerska trupperna kom.

En noggrann undersökning av vad dessa ristningar föreställer, till exempel vapen, husgeråd, husdjur och bykartor, gör att sakkunniga drar slutsatsen att konstnärerna tillhörde en  befolkning som hade ett väl utvecklat ekonomiskt system. Camunierna sysslade uppenbarligen med en mängd saker, till exempel metall- och textilframställning, jordbruk, boskapsuppfödning och handel.

De flesta av hällristningarna gjordes under det första årtusendet f.v.t., även om många av dem är mycket äldre. Camuniernas kultur verkar ha nått sin höjdpunkt mellan åren 1000 och 800 f.v.t. Tusentals motiv från den här tiden skildrar olika sidor av deras liv. De föreställer människor som är fastbundna med varandra och ridande män beväpnade med spjut, vilket antyder att man tog fångar. Det finns också avbildningar som föreställer smeder, draghästar, vagnar och hus stöttade av pålar.

Inspirerade av bergen

Forskare beskriver upphovsmännen till dessa avbildningar som ”konstnärspräster”, män som drevs av religiösa eller ockulta influenser. Det är möjligt att de drog sig bort från tättbefolkade områden till ostörda platser för att begrunda och meditera. Camunierna kan i synnerhet ha fått inspiration av minst två mycket ovanliga naturfenomen som inträffar här några få dagar varje år.

På våren och hösten går solen upp bakom Pizzo Badile, en majestätisk bergstopp som höjer sig över dalen. Vissa dagar, innan solen har gått upp, bryter ljuset från solen fram runt berget, och en enorm skugga omgiven av klara ljusstrålar avbildas mot den mjölkfärgade himlen. Denna stämningsmättade uppvisning är fortfarande känd som ”bergets ande”. Och när solen går ner bakom en smal klyfta på berget Concarena på andra sidan dalen, skjuter en spektakulär ljusstråle upp mot den mörknande himlen och ser ut att klyva berget i två delar. Det här naturfenomenet varar bara några minuter innan det tonar bort och försvinner. Uppenbarligen gjorde sådana då ännu oförklarliga fenomen att dalens forntida invånare tillskrev platsen övernaturliga egenskaper.

Många av hällristningarna finns vid foten av berget Pizzo Badile och i dess närhet. Hällristningarna gjordes med redskap av sten, horn, ben och elfenben. Ibland drog konstnären först upp konturerna med hjälp av ett spetsigt föremål. Djupet på hällristningarna varierar från att bara vara ytliga rispor i klippan till skåror som är mer än tre centimeter djupa. Det finns belägg för att konstnärerna också målade hällristningarna med olika färger, även om det inte längre är möjligt att se färgerna med blotta ögat.

Hällristningar som en form av bön

Camunierna kan ha varit soldyrkare. Det skulle kunna förklara ett av de återkommande motiven – en figur som med upplyfta armar ber inför en rund skiva, som förmodligen symboliserar solen. Arkeologen Ausilio Priuli konstaterar att ”dyrkan av solguden” var det som ansågs viktigast, men han nämner också att det fanns ”dyrkan som inte var lika betydelsefull”. Han säger att ”processioner, försoningsdanser, offer, rituella strider och kollektiva böner var de vanligaste, mest avbildade religiösa handlingarna och att själva arbetet med att göra hällristningarna var ett sätt att frambära bön”. Men vad bad man om?

Enligt Emmanuel Anati, expert på förhistorisk klippkonst, betraktades själva arbetet med att göra hällristningar ”som en av de handlingar som var absolut nödvändiga för att försäkra sig om gruppens ekonomiska och sociala välfärd och för att kunna stå på god fot med övernaturliga krafter”. Det verkar som om camunierna hoppades på att jordens avkastning skulle bli större genom att man avbildade plöjningsarbete, att djurens bete skulle bli bättre genom att man avbildade boskapsuppfödning, att man skulle vinna herravälde över sina fiender genom att avbilda stridsscener och så vidare.

Val Camonica finns upptaget på UNESCO:s världsarvslista. Det finns intressant nog hällristningar och klippmålningar i minst 120 länder – i Afrika, Asien, Australien, Europa, Nord- och Sydamerika och på ett stort antal öar. Det är värt att lägga märke till att liknande motiv återkommer i klippkonst runt hela jorden. Hällristningarna vittnar om den naturliga önskan människan har att ge uttryck åt sina tankar och känslor och att vända sig till andekrafter som är högre än hon själv.

[Bilder på sidan 26]

Solens strålar skär genom en klyfta i berget Concarena

Val Camonica är upptaget på världsarvslistan

Hällristningar avsedda att ge framgång i jakten

En människofigur ber med upplyfta armar

[Bildkälla]

Concarena: Ausilio Priuli, ”IL Mondo dei Camuni”; hällristningarna och människofiguren: Parco nazionale delle incisioni rupestri: su concessione del Ministero per i Beni e le Attività Culturali. Ogni riproduzione è vietata