När straffångar skickades till Australien – en av historiens skamfläckar

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

JOHN HILL: Dömd till sju års förvisning till Australien för att ha stulit en linnenäsduk värd sex pence.

ELIZABETH BASON: Förklarad skyldig till att ha stulit sex meter kalikå. Hon dömdes till att hängas, men straffet ändrades till sju års förvisning.

JAMES BARTLETT: Förklarad skyldig till att ha stulit 450 kilo kabelgarn. Han förvisades till Australien på sju år.

GEORGE BARSBY: Befunnen skyldig till att ha överfallit William Williams och till att ha rånat honom på en sidenbörs, en guldklocka och sex guineas (ungefär sex brittiska pund). Han dömdes till hängning, men straffet omvandlades till livstids förvisning.

DET här är bara fyra exempel från slutet av 1700-talet på personer som dömdes i England och sedan deporterades till Australien. Ungefär 160 000 människor delade ett liknande öde under den ökända straffångeperioden. Kvinnor dömdes rutinmässigt till mellan 7 och 14 år. I många fall hade de barn som måste följa med.

”Många av Australiens ’brottslingar’ var pojkar och flickor som ännu inte hade kommit upp i tonåren”, säger Bill Beatty i boken Early Australia—With Shame Remembered. En straffånge, rapporterar han, var ett barn på bara sju år. Pojken förvisades till Australien ”för återstoden av sitt liv”.

För en del straffångar var situationen likväl inte hopplös. I själva verket kom förvisningen för somliga att så småningom innebära ett bättre liv. Ja, hela straffångeperioden var ett enda virrvarr av motsägelser. Den var en blandning av brutalitet och medkänsla, av dödshot och förhoppningar. Och det var i England allting började.

Straffångeperioden börjar

Sjuttonhundratalets England genomgick sociala omvälvningar som ofta ledde till den yttersta misär. Denna i sin tur framkallade ökad brottslighet. För att hejda den utvecklingen införde myndigheterna stränga lagar och straff. I början av 1800-talet var cirka 200 lagöverträdelser var för sig belagda med dödsstraff. En utomstående iakttagare nämnde att ”minsta tillgrepp straffas med döden”. Ja, en pojke på elva år blev hängd för att han hade stulit en näsduk!

Men i början av 1700-talet antogs en lag som i många fall medgav att dödsstraffet kunde bytas ut mot deportation till de brittiska kolonierna i Nordamerika. Med tiden kom sålunda ungefär ett tusen straffångar om året att skickas i väg, till en början huvudsakligen till Virginia och Maryland. Men när kolonierna fick sitt oberoende från Storbritannien år 1776, upphörde detta bruk. Därefter kastades straffångar i de ökända fångskeppen som låg strödda utmed Themsen i London. Dessa flytande fängelser hade uppenbarligen begränsad kapacitet. Så vad kunde man göra?

Upptäcktsresanden kapten James Cook var den som satt inne med svaret, när han gjorde anspråk på Nya Holland – nu Australien – för Englands  räkning. Kort därefter, år 1786, bestämde man att Australiens östkust skulle reserveras för straffkolonier. Följande år lämnade ”Första flottan” England för att grunda kolonin New South Wales. * Andra flottor följde, och snart hade det bildats åtskilliga bosättningar med straffångar i Australien. En fanns också på Norfolkön 150 mil nordöst om Sydney.

Vedermödor på havet

De första resorna till straffkolonierna var en skräckupplevelse för fångarna, som stuvades in i fuktiga, stinkande fartygsskrov. Hundratals dog ute till havs, medan andra avled kort efter ankomsten. Många dog av skörbjugg. Men så småningom såg man till att läkare fanns med ombord på skeppen, särskilt på dem som var lastade med kvinnliga straffångar. Detta ledde till en dramatisk ökning av antalet överlevande. Med tiden blev fartygen snabbare, så att restiden förkortades från omkring sju månader till fyra månader. Det gjorde att ännu fler passagerare överlevde.

Skeppsbrott var ett annat hot. När det brittiska straffångeskeppet Amphitrite hade lämnat England och fortfarande efter fem dygn befann sig utanför franska kusten, blåste det upp till en fasansfull storm. I två dygn blev hon utsatt för vågornas skoningslösa angrepp. Klockan fem på eftermiddagen den 31 augusti 1883 stötte hon på grund en kilometer från land.

Hjälp kom till platsen men avvisades, och livbåtarna sattes inte ut. Varför? Därför att man antog att fångarna – 120 kvinnor och barn – skulle kunna rymma! Så efter tre hemska timmar gav det sönderfallande fartyget sin mänskliga last till spillo åt havet. De flesta i besättningen och alla de 120 kvinnorna och barnen omkom. Under de närmaste dagarna spolades 82 kroppar upp på stranden – en av dem var en kvinna som tryckte sitt lilla barn intill sig i en omfamning som inte ens döden kunde bryta.

När döden hälsades som en befriare

Guvernören i New South Wales, sir Thomas Brisbane, förklarade att de värsta straffångarna i New South Wales och på Tasmanien måste sändas till Norfolkön. ”Det finns över huvud taget inget som helst hopp om återvändo för den skurk som blir ditskickad”, sade han. En senare guvernör, sir Ralph Darling, svor att han skulle göra ön till ”ett straffläger [med den strängaste bestraffning] näst intill dödsstraff”. Det var precis vad Norfolkön blev, i synnerhet när den högättade John Price blev guvernör.

Man sade att Price ”med förfärande precision verkade känna till hur en förbrytarhjärna fungerade. Detta i kombination med hans obönhörliga upprätthållande av lagen gav honom en nästan hypnotisk makt över [straffångarna].” För sådana förseelser som att ha sjungit, inte gått fort nog eller inte skjutit på tillräckligt kraftigt på kärrorna som var lastade med sten utmätte Price ett minimistraff på 50 piskrapp eller tio dagar i stående ställning i en cell med upp till 13 andra fångar.

Många fångar traktade efter den frid som döden gav. En präst rapporterade om när 31 straffångar gjorde uppror, av vilka 13 blev avrättade och 18 benådade. Han skrev: ”Den som fick höra att han hade blivit benådad grät bittert, och den som fick höra sin dödsdom föll på knä och tackade Gud utan att fälla tårar. Det är den nakna sanningen.” Prästen tillade: ”När bojorna togs bort och dödsdomen lästes, föll [de dödsdömda] på knä för att visa att de tog emot den som Guds vilja. Spontant kysste de därefter underdånigt fötterna på den som kom för att ge dem den sista vilan.”

 Det var bara prästerna som tack vare sin andliga immunitet vågade sjunga ut mot de här grymheterna. En präst skrev så här: ”Jag saknar ord för att till fullo beskriva Prices omänskliga barbari ... mot fångarna. Man mår illa när man tänker på det. Och detta kan de hålla på med utan risk.”

En strimma av hopp

En viss lindring kom till Norfolkön år 1840 i och med att kapten Alexander Maconochie då anlände. Han hittade på ett poängsystem som belönade ett gott uppförande och gjorde det möjligt för straffångar att bli frisläppta efter att ha samlat ett visst antal poäng. ”Om man använder de rätta metoderna”, skriver Maconochie, ”tror jag att rehabilitering alltid är möjlig. Människan har en obegränsad förmåga att komma igen, om dess utvecklingsmöjligheter öppnas genom ett sunt tänkande och inte stoppas genom vare sig dålig behandling eller handlingsförlamning därför att man är bunden till händer och fötter.”

Maconochies reformer var så framgångsrika att de längre fram infördes i England, Irland och Förenta staterna. Men Maconochie bröt inte bara ny mark vid den här tiden; han bröt också med de metoder som inflytelserika personer hade använt och sårade därigenom deras fåfänga. Det fick till resultat att han till slut avlägsnades från ämbetet. När han avgick återvände tyranniet till Norfolkön. Men inte för någon längre tid. Efter kraftiga klagomål från prästerskapet upphörde man 1854 att använda ön som straffkoloni, och fångarna skeppades över till Port Arthur på Tasmanien.

Också Port Arthur injagade fruktan, särskilt de första åren. Men den råhet som förekom där gick inte lika långt som den som hade utövats på Norfolkön. Prygel, till exempel, hade man för det mesta övergett 1840 i Port Arthur.

Ian Brand skriver i boken Port Arthur—1830-1877 att Tasmaniens stränge guvernör, George Arthur, ville göra kolonin ”känd för sin maskinmässiga disciplin”. Samtidigt ville Arthur att varje straffånge skulle känna till ”belöningarna för ett gott uppförande och straffen för ett dåligt”. I det syftet delade han in fångarna i sju klasser, alltifrån dem som frigavs villkorligt tack vare gott uppförande till dem som dömdes till straffarbete i kedjor.

Förvisning – en välsignelse för många

”Bortsett från dem som hölls inspärrade i straffkolonier i Port Arthur, på Norfolkön ... och liknande platser när behandlingen var som strängast”, skriver Beatty, ”hade straffångarna ofta bättre framtidsutsikter än de skulle ha haft i det land där de var födda. ... De hade chans att slå sig fram.”

 Fångar som blev benådade innan strafftiden hade gått ut (emancipists), men också sådana som avtjänade sitt straff fullt ut (expirees), upptäckte faktiskt att många möjligheter öppnade sig för dem och deras familjer. Det var därför få som återvände till England efter frigivningen.

Så här sade guvernör Lachlan Macquarie, en förkämpe för befriade straffångar: ”När någon väl har blivit frigiven får den ställning han hade innan inte längre kommas ihåg eller ligga honom i fatet. Han bör få känna sig kvalificerad till vilken plats det vara må som han under en lång tid av hederligt uppförande visat sig värdig.”

Macquarie gav eftertryck åt sina ord genom att skänka mark åt frigivna fångar. Sedan gav han straffångar i uppdrag att hjälpa de frigivna med att bruka deras mark och med att utföra olika sysslor i deras hem.

Många hårt arbetande och driftiga före detta straffångar vann med tiden respekt, välstånd och i vissa fall även berömmelse. Samuel Lightfoot, till exempel, spelade en nyckelroll när de första sjukhusen i Sydney och Hobart skapades. William Redfern blev en respekterad läkare, och arkitekten Francis Greenway satte sin prägel på Sydney och dess omgivningar genom sin karakteristiska byggnadskonst.

År 1868 upphörde man äntligen med att förvisa människor till Australien – efter 80 år. I Australiens mångkulturella samhälle av i dag finns det inte många spår kvar från dessa tidiga år. Ruiner av straffkolonierna är nu blott och bart turistattraktioner. Om man tittar lite närmare finns det dock påminnelser från straffångeperioden som inte är lika smärtsamma: broar, gamla byggnader och rentav kyrkor – alla uppförda av straffångar. Somliga är utomordentligt välbehållna och fortfarande i bruk.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 14]

EN STRAFFÅNGEÄTTLING BERÄTTAR

En avkomling i femte led av två straffångar berättar hur en av hans förfäder kom till Australien. Han förklarar:

”En av mina förfäder blev dömd vid 19 års ålder ... för att ha stulit en portmonnä. Han lämnade England den 12 december 1834 ombord på fartyget George III, som hade 308 passagerare, av vilka 220 var straffångar. När Tasmaniens kust kom inom synhåll den 12 april 1835, låg 50 fångar sjuka i skörbjugg. En soldathustru, tre barn och tolv andra hade dött. Två barn föddes under den långa resan.

När man hade varit till sjöss i sex veckor, bröt det ut eld ombord. Men en katastrof avvärjdes tack vare två fångars mod. De såg till att två tunnor med krut undkom elden. Ändå förstördes mycket av förnödenheterna, så att det blev ont om proviant för resten av färden. Kaptenen försökte komma i land snabbt, så han valde en genväg genom D’Entrecasteaux-sundet vid Tasmaniens södra spets. Halv tio på kvällen rände fartyget på ett skär som inte var utsatt på sjökortet, numera känt som King George Rock, en halvmil utanför kusten och sjönk. Av de 133 som drunknade var nästan alla fångar som var inlåsta under däck. Bara 81 av de ursprungligen 220 fångarna överlevde. En av dem var min förfader. År 1843 gifte han sig med en frigiven straffånge, och två år senare blev han benådad. Han dog 1895.”

[Bilder på sidan 12, 13]

SIR THOMAS BRISBANE

GUVERNÖR LACHLAN MACQUARIE

Det brittiska straffångefartyget Amphitrite

[Bildkälla]

Straffångar: Genom tillmötesgående från National Library of Australia; F. Schencks porträtt av sir Thomas Brisbane: Rex Nan Kivell Collection, NK 1154. Med tillstånd av National Library of Australia; Macquarie: Mitchell Library, State Library of New South Wales; fartyg: La Trobe Picture Collection, State Library of Victoria

[Bilder på sidan 14, 15]

Fängelsecell i fängelset i Port Arthur

[Bildkälla]

Bojor och fängelsecell: La Trobe Picture Collection, State Library of Victoria

[Bild på sidan 15]

Detta fyrtorn vid Sydney Harbour är en replik av en fyr som skapades av den före detta straffången Francis Greenway

[Bild på sidan 15]

Norfolköns otillgängliga kustlinje

[Bild på sidan 15]

De gamla militärbarackerna på Norfolkön