Yurumí – ett mycket märkligt djur

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ARGENTINA

NERE i mörkret i den underjordiska bunkern kämpar man frenetiskt för att försvara sig mot en attack. Soldater rusar till farozonen med sina vapen redo, men det tjänar ingenting till, vapnen är löjligt otillräckliga. Plötsligt rasar en stor del av den skyddande väggen in, och rasmassorna krossar många. Genom bräckan i försvarsmuren, i bländande ljus, tar sig fienden in.

Är det här en beskrivning av hur en stad angrips under romartiden? Eller en scen från någon actionfilm? Inte alls! Det handlar i stället om en attack av en yurumí – ur en insekts perspektiv. Men för en yurumí, jättemyrsloken, handlar det bara om att lägga ytterligare ett termitbo bakom sig på sin dagliga runda.

Ett möte med en yurumí

Även om det finns många olika slags myrslokar, skall vi nu koncentrera oss på jättemyrsloken, eller den stora myrbjörnen, som den också kallas. Den är egentligen inte alls någon björn, men den kanske fick det här namnet för att den har en så speciell gång och för att den ofta ställer sig på bakbenen, när den skall försvara sig. Den ”kramar” också en angripare med sina kraftiga framben, precis som en björn.

I nordöstra Argentina och i angränsande länder kallas jättemyrsloken yurumí, som är ett ord på indianspråket guarani och betyder ”med liten mun”. Det är ett passande namn, eftersom munnen har en väldigt liten öppning, trots att djuret har en käke som är längre än hela huvudet. Det är den utdragna, snabelformade munnen som är det första man lägger märke till när man ser en yurumí. En yurumí kan också stoltsera med en lång, yvig svans som den ibland håller nästan rakt upp. Den har en tjock päls, som på svansen är lång och burrig, vilket gör att myrsloken ser mycket större ut än den är. Även om den ser imponerande ut, väger den bara ungefär lika mycket som en bulldogg. En fullvuxen yurumí kan väga upp till 25 kilo. Men den kan bli nästan två meter lång från nosen till svanstippen.

En yurumí lever ett ensamt vandrande liv, för det mesta på de torra savannerna i Sydamerika. När du ser den här kontinenten framför dig, kanske bilden av tät regnskog och frodig grönska dyker upp. Men här finns också vidsträckta, torra grässlätter med spridda palmlundar och taggiga buskar. I en sådan miljö är jorden rik på förmultnade växter och idealisk för termiter. Här bygger termiterna sina ”skyskrapor” som består av jord och saliv – en blandning som blir mycket hållfast. De här svårintagliga konstruktionerna kan bli över två meter höga.

Mitt i allt det här överflödet av insekter finner vi vår yurumí – som är expert på att äta upp dem. Det är därför som det vetenskapliga artnamnet, Myrmecophaga tridactyla, i sin första del syftar på matvanorna (myrätare) och i sin andra del (tretå) på det faktum att tre av de fyra tårna på varje framtass är försedda med respektingivande, långa klor. I Enciclopedia Salvat de la fauna förklaras det: ”Klorna används både i jakten på föda och till försvar: När myrätaren angrips använder den klorna som skarpa knivar, och den kan resa sig på bakbenen med sådan skicklighet och säkerhet att den kan orsaka stor skada och till och med få jaguarer att ta till flykten.”

Hur äter en yurumí?

En yurumí har inga tänder. Men det utgör faktiskt inget hinder, för den har mycket speciella förmågor som hjälper den att få tillräckligt med näring. Den har för det första sitt enorma luktsinne – det är 40 gånger bättre än en människas – och med hjälp av det kan den lokalisera ett matställe. Sedan använder den framtassarna och klorna, som kan bli upp till  10 centimeter långa, för att gräva i jordhålor och leta efter insekter, larver eller ägg. Till sist sticker den ner sin smala, 45 centimeter långa tunga i insekternas underjordiska hålor.

Jättemyrsloken har stora spottkörtlar som utsöndrar en gummiaktig saliv som håller tungan klibbig och fuktig. Myror eller termiter fastnar på tungan och dras in i munnen. Men sedan räcker det inte bara med att svälja. Insekterna måste smältas också. Intressant nog har myrsloken starka magmuskler, som mal sönder insekterna.

Vilken framtid har jättemyrsloken?

Även om jättemyrslokarna är spridda över en stor del av Central- och Sydamerika, har det aldrig funnits särskilt många. Det kanske beror på att de inte har kunnat föröka sig så snabbt. En hona föder inte mer än en unge efter att ha varit dräktig i 190 dagar. Honan bär ungen på ryggen under det första året. En argentinsk biolog ger en intressant kommentar: ”Jag studerade en hona med sin lilla unge som bara var några dagar gammal. Det var svårt att upptäcka den lille på honans rygg, och jag lade fascinerat märke till att ungens placering på ryggen gav den ett perfekt kamouflage. Den svarta teckningen på ungens rygg matchade mammans exakt. På det viset kunde inte rovfåglar upptäcka den så lätt.”

Jättemyrsloken påverkar på ett märkbart sätt det ekologiska sammanhang som den lever i. En enda yurumí sätter i sig tiotusentals myror eller termiter varje dag. Utan jättemyrslokens ständiga tryck på insektspopulationen, skulle insekterna då öka till onormala mängder? Hur det än förhåller sig med den saken, så håller den här naturliga jämvikten på att rubbas. Hur då?

Tyvärr håller de här djuren, undan för undan, på att försvinna på grund av människan. Vissa jagar dem för nöjes skull, andra dödar dem eftersom de tror att en yurumí är ett dåligt omen. En del fångar dem och säljer dem till sådana som samlar på zoologiska rariteter, vilket gör att myrslokarna hamnar antingen i burar eller på museer – uppstoppade. Kommer jättemyrsloken att sälla sig till de andra arterna som hotas av utrotning? Det får tiden utvisa. Insatser görs för att den här biologiska mångfaldens guldklimp skall skyddas.

[Bild på sidan 15]

På jakt efter en favoriträtt – termiter

[Bild på sidan 15]

En yurumíunge på sin mammas rygg

[Bild på sidorna 14, 15]

Yurumíns imponerande 45 centimeter långa tunga

[Bildkälla]

Kenneth W. Fink/Bruce Coleman Inc.