Tro under prövning i Slovakien

BERÄTTAT AV JÁN BALI

JAG föddes den 24 december 1910 i Záhor, en by som i dag ligger i östra Slovakien. Vid den tiden var vår by en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. År 1913 tog mor med mig till USA för att återförenas med min far, som hade lämnat Záhor tidigare. Två år efter det att mor och jag kom till staden Gary i Indiana föddes min syster, Anna. Sedan blev far sjuk och dog 1917.

Jag blev en flitig elev i skolan och visade särskilt intresse för religion. Läraren i den kalvinistiska kyrka där jag gick i söndagsskolan lade märke till mitt intresse för andliga ting. För att tillfredsställa min andliga hunger gav han mig en upplaga av Holmanbibeln, vilken innehöll omkring 4 000 frågor och svar. Det gav mitt elvaåriga sinne mycket att tänka på.

”Det här är sanningen”

Under dessa tidiga år blev några av de slovakiska immigranterna i området där vi bodde bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. En av dem var min farbror, Michal Bali, som delade med sig av Bibelns sanningar till oss. Men 1922 återvände mor med min syster och mig till Záhor, som då hade blivit en del av östra Tjeckoslovakien.

Strax därefter skickade farbror Michal mig både en komplett uppsättning av Studier i Skriften av Charles Taze Russell och nytryck av exemplar av tidskriften Vakttornet tillbaka till 1 juli 1879, det allra första numret. Jag läste igenom dem, en del avsnitt flera gånger, och blev övertygad om att jag hade funnit den bibliska sanning som jag sökte.

Ungefär vid den här tiden återvände en del bibelforskare av slovakisk härkomst från USA till sitt hemland. De bildade den första slovakisktalande gruppen av bibelforskare i Tjeckoslovakien. Mor och jag besökte mötena, som vid den tiden hölls både i Záhor och på andra platser i närheten.

Dessa möten påminde om kristna möten som hölls under det första århundradet. För det mesta träffades vi hemma hos någon av bibelforskarna, där vi satt runt ett bord med en fotogenlampa i mitten. Eftersom jag var yngst, brukade jag sitta lite bakom de andra och lyssna i mörkret. Men ibland blev jag inbjuden att delta i samtalen. När de andra var lite osäkra  på förståelsen av ett avsnitt de läst på slovakiska, brukade de fråga: ”Nå Ján, vad säger engelskan här?” Jag var ivrig att komma fram till ljuset och återge på slovakiska vad som sades i den engelska publikationen.

Michal Šalata var en av dem som blivit bibelforskare i USA och återvänt till det som då var Tjeckoslovakien. Han återvände till den närliggande byn Sečovce där han tidigare hade bott, och han hjälpte till att organisera predikoarbetet i Tjeckoslovakien. Broder Šalata tog med sig mig på predikoresor. Sedan, år 1924, när jag var 13 år, bad jag att han skulle döpa mig. Även om mor betraktade mig som lite väl ung för att ta ett så allvarligt steg, övertygade jag henne om att det var mitt fasta beslut. Så i juli det året, vid en endagssammankomst i närheten av floden Ondava, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att låta döpa mig i Ondavas vatten.

Uppskattade tjänsteprivilegier

När jag var 17 år, fick jag höra att en begravning skulle äga rum några kilometer från den by där jag predikade. Det var den första begravning som skulle förrättas av bibelforskarna i det området. När jag kom dit tog jag mig fram till talaren genom en skara nyfikna bybor. Han vände sig mot mig och sade: ”Jag håller mitt tal först, och sedan fortsätter du.”

Jag byggde mitt tal på 1 Petrus 4:7, där det sägs: ”Slutet på allt har närmat sig.” Jag använde Bibeln och visade att det snart är slut även på lidande och död, och jag förklarade hoppet om en uppståndelse. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) Trots att jag såg yngre ut än vad jag var – eller kanske tack vare det – lyssnade alla uppmärksamt.

Vakt-Tornet för 15 november 1931 (15 september 1931 i den engelska upplagan) innehöll spännande nyheter som klargjorde att vi inte längre ville vara kända som bibelforskare eller under något annat namn i den stilen, utan att vi ville vara kända som Jehovas vittnen. Efter att ha läst detta tillkännagivande förberedde bibelforskare i vårt område ett speciellt möte. Ungefär 100 bibelforskare träffades i byn Pozdišovce. Där hade jag förmånen att hålla ett tal med temat ”Det nya namnet”, grundat på huvudartikeln i det ovan nämnda numret av Vakt-Tornet.

Alla närvarande räckte med stor glädje upp händerna när de blev ombedda att anta samma resolution som medtroende i andra delar av världen hade sagt ja till. Därefter skickade vi ett telegram till Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York där det stod: ”Vi Jehovas vittnen som denna dag varit samlade i Pozdišovce instämmer med den förklaring som stod i Vakt-Tornet beträffande det nya namnet, och vi har antagit detta nya namn, Jehovas vittnen.”

Det vidsträckta området i Slovakien och Karpatorutenien, som före andra världskriget var en del av Tjeckoslovakien, blev ett produktivt fält för vår kristna tjänst. Vi förkunnade i hela detta stora område till fots och med tåg, buss och cykel. I många städer visades vid den här tiden ”Skapelsedramat i bilder”, ett film- och ljusbildsprogram med synkroniserat ljud. Efter varje visning samlade man in adresser till intresserade personer. Jag fick många av dessa adresser och blev ombedd att organisera arbetet med att besöka de intresserade. I en del städer hyrde vi en hörsal där jag höll ett speciellt tal som en uppföljning av bildvisningen.

På 1930-talet fick jag privilegiet att vara delegat vid större konvent som hölls i huvudstaden Prag. År 1932 anordnades det första internationella konventet i Tjeckoslovakien. Vi samlades på Varietéteatern. Temat för det offentliga talet, ”Europa före ödeläggelsen”, fångade publikens uppmärksamhet, och omkring 1 500 var närvarande. Ett annat internationellt konvent  hölls i Prag 1937, och jag hade förmånen att få hålla ett av talen. Delegater från många europeiska länder var närvarande, och vi fick alla den uppmuntran som behövdes för att vi skulle hålla ut under de svårigheter som strax därefter kom under andra världskriget.

Giftermål och svåra prövningar

Efter det att mor och jag kommit tillbaka till Tjeckoslovakien hade vi ett nära samarbete i predikoarbetet med andra bibelforskare i närheten av Pozdišovce. Där kom jag att lägga märke till en vacker flicka som hette Anna Rohálová. När vi blev lite äldre förstod vi att de känslor vi hade för varandra var mer än bara kristen tillgivenhet mellan en broder och en syster. Vi gifte oss 1937. Anna gav mig sitt stöd alltifrån den tiden, också under de svåra tider som snart skulle komma. (2 Timoteus 4:2)

Kort efter vårt bröllop stod det klart att Europa förberedde sig för andra världskriget. I november 1938 ockuperade Ungern med stöd av Nazityskland de södra delarna av Karpatorutenien och Slovakien. Våra möten förbjöds av den ungerska polisen, och vi var tvungna att regelbundet anmäla oss på polisstationen.

Efter andra världskrigets början i september 1939 arresterades flera av oss från Záhor, både män och kvinnor, och flyttades till en gammal borg nära Mukatjevo i nuvarande Ukraina. Där träffade vi många medvittnen från församlingar i Karpatorutenien. Efter det att vi i tre till fyra månader blivit förhörda och många gånger slagna blev vi ställda inför rätta i en speciell militärdomstol. Vi fick en enda fråga: ”Är du villig att kämpa för Ungern mot Sovjetunionen?” Eftersom vi vägrade, blev vi dömda och fördes slutligen till ett fängelse på Margit Körút 85 i Budapest i Ungern.

Alla fångarna var undernärda. Sjukdomar spred sig snart, och fångar började dö. Så hjärtevärmande det var när min hustru reste hela vägen från Záhor för att träffa mig! Även om vi kunde tala med varandra i bara ungefär fem minuter genom fängelsets järngaller, var jag tacksam mot Jehova för en sådan trogen livskamrat. *

Från fängelse till arbetsläger

Jag togs direkt från fängelset till Jászberény i Ungern, dit ungefär 160 Jehovas vittnen hade blivit förda. Medan vi var där fick vi, via en officer, ett sista erbjudande från de ungerska myndigheterna: ”Om ni är villiga att göra militärtjänst, så stig fram.” Ingen rörde sig. Han sade då: ”Trots att jag inte har samma åsikt som ni, beundrar jag er beslutsamhet att hålla fast vid er tro.”

Några dagar senare blev vi inhysta på en båt på floden Donau och påbörjade vår resa till ett arbetsläger nära den jugoslaviska staden Bor. Ombord på båten gjorde soldaterna och deras befälhavare upprepade försök att få oss att kompromissa i fråga om vår tro. Befälhavaren lät soldaterna slå oss med sina gevär, sparka oss med sina stövlar och använda andra tortyrmetoder.

När vi överlämnades till överstelöjtnant András Balogh, kommendanten för arbetslägret i Bor, sade han till oss: ”Om det som jag har hört om er är sant, kommer ni snart att dö.” Men efter att ha läst det förseglade brevet  från myndigheterna behandlade han oss med respekt. Balogh beviljade oss en viss rörelsefrihet och tillät oss till och med att bygga en egen barack. Även om det var ont om mat, hade vi vårt eget kök, och därför blev maten rättvist utportionerad.

I mars 1944 började Tyskland ockupera Ungern. Vid den här tiden ersattes Balogh av en nazistvänlig lägerkommendant som hette Ede Marányi. Han införde en hård disciplin, som till stor del påminde om den som förekom i koncentrationslägren. Men snart närmade sig ryska arméer, och lägret i Bor evakuerades. Längre fram under vår marsch blev vi ögonvittnen till massakern på judar vid Cservenka. Att vi blev skonade föreföll som ett mirakel.

När vi kom fram till gränsen mellan Ungern och Österrike, fick vi befallning om att gräva kulsprutenästen. Vi förklarade att den egentliga orsaken till att vi var fångar var att vi hade vägrat att bli inblandade i militär verksamhet. Eftersom jag stod främst i gruppen, tog en ungersk officer tag i mig och började slå mig. ”Jag skall döda dig!” skrek han. ”Om du inte gräver, kommer de andra att följa ditt dåliga exempel!” Det enda som räddade mitt liv var att András Bartha, ett äldre vittne som hade tagit ledningen i vårt predikoarbete, modigt ingrep. *

Några veckor senare slutade kriget, och vi började vår resa hem. Andra interner, som hade befriats från Bor tidigare, hade rapporterat att alla de av oss som förts till Cservenka hade blivit dödade. I ungefär sex månader trodde därför min hustru att hon var änka. Så förvånad hon blev när hon en dag fick se mig stå på tröskeln! Glädjetårar rann nerför våra kinder när vi omfamnade varandra efter år av separation.

Verksamheten reorganiseras

Efter andra världskriget återförenades Slovakien med Tjeckien för att bilda Tjeckoslovakien. Men Karpatorutenien, som till stora delar hade varit en del av Tjeckoslovakien före kriget, blev nu en del av Ukraina i Sovjetunionen. År 1945 åkte Michal Moskal och jag till Bratislava, som nu är huvudstad i Slovakien, där vi sammanträffade med ansvariga bröder för att organisera predikoverksamheten på nytt. Fastän vi var fysiskt och känslomässigt utmattade, var vi angelägna om att fortsätta att fullgöra vårt uppdrag att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14; 28:18–20)

De konvent som hölls efter kriget hjälpte till att sätta fart på vårt predikoarbete. I september 1946 hölls det första konventet för hela landet i staden Brno. Jag hade förmånen att framföra ett tal med temat ”Skörden, världens ände”.

År 1947 hölls ett annat landskonvent i Brno. Vid det konventet framfördes uppmuntrande tal av Nathan H. Knorr, Milton G. Henschel och Hayden C. Covington, som var på besök från Jehovas vittnens världshögkvarter i  Brooklyn i New York. Jag hade privilegiet att tolka deras framställningar. Vid den tiden var vi omkring 1 400 Jehovas vittnen i Tjeckoslovakien, men vid det offentliga talet var omkring 2 300 närvarande.

Förföljelse under kommunisttiden

År 1948 tog kommunisterna över landet, och snart infördes ett förbud mot vårt predikoarbete, och det kom att vara i 40 år. Många av oss som myndigheterna betraktade som ledare blev satta i fängelse 1952. De flesta anklagades för omstörtande verksamhet, men några av oss anklagades för högförräderi. Jag blev fängslad och utsatt för förhör i 18 månader. När jag frågade domaren varför jag betraktades som en förrädare, sade han: ”Du talade om Guds kungarike. Och du sade att det skulle ta herraväldet över världen. Detta inbegriper också Tjeckoslovakien.”

”I så fall”, svarade jag, ”skulle du vara tvungen att döma alla dem som förrädare som ber bönen Fader vår och som ber att Guds kungarike skall komma.” Men det hjälpte inte, jag blev dömd till fem och ett halvt år och sändes till det ökända kommunistiska fängelset i staden Jáchymov i Tjeckoslovakien.

När jag hade avtjänat större delen av mitt fängelsestraff, blev jag frisläppt. Min hustru, Anna, hade inte bara gett mig sitt trofasta stöd genom brev och besök, utan också tagit hand om vår dotter, Mária. Äntligen var vi förenade igen som familj och kunde fortsätta med vår kristna verksamhet, som vi bedrev i hemlighet.

Ett rikt liv i Jehovas tjänst

I över 70 år har Jehovas vittnen i vårt område utfört sitt arbete under olika omständigheter och till största delen under kommunistiskt styre. Det är sant att jag är gammal och fysiskt svag, men jag är fortfarande i stånd att tjäna som äldste i Záhor, tillsammans med sådana trofasta bröder som Ján Korpa-Ondo, som fortfarande är vid liv vid 98 års ålder. * Min kära hustru, som var en verklig gåva från Jehova, dog 1996.

Jag kan fortfarande se en livfull bild framför mig av en tänkt scen som beskrivs på sidorna 228–231 i boken The Way to Paradise (Vägen till paradiset) som publicerades 1924. Läsaren blev ombedd att föreställa sig själv i paradiset och där lyssna på ett samtal mellan två personer som hade blivit uppväckta. De undrade var de befann sig. Då fick en som hade överlevt Harmageddon förmånen att förklara för dem att de hade blivit uppväckta i paradiset. (Lukas 23:43) Om jag överlever Harmageddon, skulle jag vilja förklara sådana saker för min hustru, min mor och andra nära och kära när de får liv igen. Men om jag skulle dö innan Harmageddon kommer, ser jag fram emot den tid då någon i den nya världen kommer att berätta för mig om händelser som inträffade efter min död.

Nu fortsätter jag att uppskatta det unika och helt fantastiska privilegiet att få tala med universums suveräne Herre och att kunna komma honom nära. Jag är fast besluten att fortsätta leva i harmoni med aposteln Paulus ord i Romarna 14:8: ”Både om vi lever, lever vi för Jehova, och om vi dör, dör vi för Jehova. Därför, både om vi lever och om vi dör, tillhör vi Jehova.”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 21]

Anna och jag ett år efter vårt bröllop

[Bilder på sidan 22]

Nathan H. Knorr och jag vid konventet i Brno 1947