När en kemisk fabrik exploderade

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FRANKRIKE

DEN 21 september 2001, bara tio dagar efter attacken mot World Trade Center i New York, inträffade en våldsam explosion på en kemisk fabrik i Toulouse i sydvästra Frankrike – en olyckshändelse som vållade förödelse i flera av stadens förorter. Enligt den franska tidskriften Le Point var det här ”den svåraste industriolyckan i Frankrike sedan andra världskriget”.

Omkring 300 ton gödningsmedel exploderade och lämnade efter sig en krater som var 50 meter i diameter och 15 meter djup. Explosionen och den efterföljande tryckvågen dödade 30 människor och skadade över 2 200. Omkring 2 000 bostäder förstördes, och inom en radie av knappt en mil skadades ytterligare 27 000. Panik bröt ut när man felaktigt trodde att det var fråga om en terroristattack och att giftig gas hade strömmat ut från fabriken.

Det var flera Jehovas vittnen som skadades vid explosionen, och många påverkades på andra sätt av den här olyckan. Kristen kärlek fick andra Jehovas vittnen att agera omedelbart. (Johannes 13:34, 35) Här följer en kort redogörelse för hjälpinsatserna.

”Ingenting fanns kvar av byggnaden”

Khoudir är en av dem som arbetade på fabriken och som överlevde. På grund av explosionen och flygande bråte slogs han medvetslös och fick en käkfraktur och en skada på ett nyckelben. Benjamin, som arbetade på ett kontor bredvid fabriken, kastades tre meter rakt in i en vägg. Han skadades på flera ställen av glassplitter som kom flygande – bland annat träffades han i högra ögat och fick synen skadad. ”Jag hade tur som inte satt vid mitt skrivbord”, sade han. ”Omkring 600 kilo tegelsten rasade ner på stolen.”

Alain, som är lärare på en skola bara 200 meter från fabriken, kopierade några papper när explosionen inträffade. Han sade: ”Ingenting fanns kvar av byggnaden, bara stålbjälkar. Inga väggar, inget tak, ingenting. Jag träffades av glassplitter, och jag fick skärsår i hela ansiktet. Det var som att bli slagen i ansiktet med en påk.” Alain blev blind på ena ögat och fick en hörselskada på grund av explosionen.

Snabba hjälpinsatser

Äldstebröder i de 11 församlingar av Jehovas vittnen som påverkades av olyckan kontaktade så snart det var möjligt alla i församlingarna för att höra hur de hade drabbats. Frivilliga arbetare skickades genast i väg till dem som hade störst behov av hjälp. Hjälparbetarna fick snart veta att omkring 60 bostäder där det bodde Jehovas vittnen var skadade, och de hjälpte till att ordna med boende åt omkring tio av familjerna. De hjälpte också till med att reparera två Rikets salar som hade fått skador. Dessutom erbjöds de drabbade hjälp med att begära ersättning från försäkringsbolag.

Catherine och Michel bor mitt emot fabriken. Catherine befann sig i bilen när det exploderade. Hon berättar: ”Först kändes det som en jordbävning. Några sekunder senare hörde vi explosionen. Sedan såg vi röken stiga upp. Jag körde till området där vi bor; det såg ut som en krigsskådeplats. Alla hus var illa skadade och skyltfönstren krossade. Människor sprang omkring på gatan. En del satt eller låg på gatan och grät eller skrek. Hemma hade alla fönster och även karmar sprängts sönder, och inga dörrar satt kvar. Våra kristna bröder och systrar infann  sig snabbt för att hjälpa oss. På eftermiddagen kom ett arbetslag från församlingen med hinkar och sopkvastar och med plast för att täcka för fönstren.”

Alain och Liliane bor också granne med fabriken. Även deras lägenhet skadades vid explosionen. ”Allting slogs sönder”, säger Alain. ”Väggar och golv sprack, och alla fönster, dörrar och möbler förstördes. Det fanns absolut ingenting kvar. Våra kristna bröder kom omedelbart för att hjälpa oss. De röjde undan all bråte och hjälpte också till att städa upp i andra lägenheter i huset. Våra grannar var mycket förvånade över att så många kom för att hjälpa oss.” På förmiddagen före explosionen hade Alain fått ett telefonsamtal från en man som han studerar Bibeln med och som hade bett honom komma, så att de kunde studera tillsammans. Liliane hade åkt i väg för att uträtta ett ärende. Ingen av dem var därför hemma när olyckan inträffade.

Den hjälp som Jehovas vittnen gav var inte begränsad bara till medlemmar av församlingen. När de hade hjälpt varandra, hjälpte de också andra i grannskapet och röjde upp i lägenheter och tätade trasiga fönster. Grannarna var mycket tacksamma och förvånade över att de inte behövde betala något för arbetet.

Man erbjöd också sin hjälp åt de lokala myndigheterna, som var överhopade med arbete på grund av olyckans omfattning. Jehovas vittnen städade upp i skolor och andra offentliga byggnader. I ett område skickade myndigheterna ut frivilliga vittnen från dörr till dörr för att de skulle bedöma vad de boende behövde.

Hjälp i andligt avseende

Förutom materiell hjälp var många Jehovas vittnen i det olycksdrabbade området i behov av andlig hjälp. Därför besökte resande tillsyningsmän och de äldste i området alla som hade drabbats av olyckan. Det här stödet var mycket uppskattat. Catherine sade: ”De äldste fanns där för oss. De kom för att uppmuntra oss. Det här var vad vi behövde, mer än den materiella hjälpen.”

Den kristna kärlek som snabbt visade sig i handling efter den här katastrofen ledde till en del intressanta kommentarer. Ett Jehovas vittne som blev allvarligt skadat sade: ”Vi vet helt enkelt inte vad som kan hända i morgon. Vi måste hela tiden tjäna Jehova som om det vore den sista dagen i livet.” (Jakob 4:13–15) Ett annat vittne drog slutsatsen: ”Allt det här har hjälpt oss att inse att vi inte bör fästa oss för mycket vid det materiella. Det som är av verkligt värde är att få tillhöra Jehovas folk.”

[Bild på sidan 14]

Benjamin och Khoudir

[Bild på sidan 14]

Alain

[Bild på sidan 15]

Toulouse dagen efter explosionen

[Bildkälla]

© LE SEGRETAIN PASCAL/CORBIS SYGMA

[Bild på sidan 15]

Alain och Liliane