Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Mosaik – konstverk i sten

Mosaik – konstverk i sten

Mosaik – konstverk i sten

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

MOSAIK har kallats ”en bisarr konstart”, en ”effektfull dekorationsteknik” och ”en av de mest bestående formerna av dekorativ konst som har överlevt sedan antiken”. Den italienske konstnären Domenico Ghirlandaio (1449–1494) kallade mosaik ”det rätta sättet att måla för evigheten”. Vad du än tycker om mosaiker har de en verkligt fascinerande historia.

Mosaik kan beskrivas som konsten att klä en yta – till exempel ett golv, en vägg eller ett valv – med små bitar av sten, glas eller kakel, som sätts samman till olika mönster. Sedan forntiden har mosaik använts till att smycka väggar och golv. Mosaiker har också fått pryda badhus, bassänger och fontäner, där fukt lätt skulle ha förstört andra, mer känsliga konstformer.

Det finns mosaiker av alla slag, från enkla enfärgade golvmosaiker till svartvita geometriska mönster, från invecklade blommönster i massor av färger till intrikata kompositioner med historiska motiv.

Uppfinningar och utveckling

Man vet inte med säkerhet vem som uppfann mosaiken. Forntida egyptier och sumerer smyckade fasaderna på sina byggnader med färgrika mönster. Men sedan verkar konstformen ha upphört utan att ha utvecklats vidare. Grekland, Karthago, Kreta, Mindre Asien, Sicilien, Spanien och Syrien har alla ansetts vara mosaikens vagga, vilket fick en författare att dra slutsatsen att tekniken ”uppfanns, glömdes bort och uppfanns på nytt vid olika tidpunkter och på olika platser runt Medelhavet”.

Tidiga mosaiker, en del ända från 800-talet f.v.t., gjordes av släta småstenar som fogades samman i enkla mönster. Färgsättningen på konstverket bestämdes av stenarnas egna färger. Man använde vanligtvis stenar som var en till två centimeter i diameter, men där motivet var detaljerat kunde stenarna vara så små som fem millimeter. Under 300-talet f.v.t. började hantverkare dela stenar i mindre bitar, vilket tillät större precision. Man började så småningom ersätta naturstenar med tesserae, små stenbitar som man skurit i kvadrater. Tesserae gjorde att man fick fler nyanser att arbeta med, de var lättare att lägga och kunde anpassas till det önskade motivet. Ytorna blev släta och kunde slipas och vaxas för att färgerna skulle framträda bättre. På 100-talet v.t. hade det också blivit vanligt att göra mosaiker med små, färgade glasbitar, vilka gav mosaikläggarens palett mycket större variation.

Mosaikerna som framställdes under hellenismen (omkr. år 300 till omkr. år 30 f.v.t.) var föreställande och något alldeles extra. ”Genom att använda största möjliga färgspektra och genom att minska storleken på bitarna till en kubikmillimeter ... kunde de arbeten som gjordes av grekiska mosaikläggare konkurrera med väggmålningar”, sägs det i boken Glossario tecnico-storico del mosaico (Teknikhistoriskt mosaiklexikon). Färgerna användes skickligt för att ge intryck av ljus, skugga, djup, volym och perspektiv.

Något som är typiskt för grekiska mosaikarbeten är de mycket skickligt utförda centralmotiven, emblemata, som ofta var mästerliga avbildningar av kända målningar och som inramades av ornamenterade bårder. Vissa består av så små och så väl lagda mosaikbitar att det snarare ser ut som om någon har gjort penseldrag än fogat samman enskilda stenbitar.

Romerska mosaiker

Mosaik förknippas gärna med romersk konst på grund av det överflöd av mosaiker som finns i Italien och i det tidigare romerska rikets provinser. ”Man har funnit stenläggningar av den här typen i mängder av byggnader från romartiden, från norra Storbritannien till Libyen, från Atlantkusten till den Syriska öknen. De anses ibland vara ett säkert tecken på romersk närvaro i området, ett så starkt samband har den här speciella tekniken med utbredandet av romersk kultur”, sägs det i en bok i ämnet.

Men mångfärgade mosaikbilder visade sig inte kunna tillmötesgå behoven i det tidiga romerska riket. Städernas snabba utbredning under det första århundradet v.t. ledde till ökad efterfrågan på mosaikarbeten som var billigare och som kunde framställas snabbare. Detta påskyndade utvecklingen av mosaiker som gjordes med enbart svarta och vita tesserae. Produktionen ökade kraftigt, och enligt Enciclopedia dell’arte antica (Encyklopedi över antikens konst) ”fanns det inga förmögna hem i någon stad i det romerska riket utan m[osaik]”.

Exakt likadana mönster förekommer ibland på vitt skilda håll. Arbetslag med konstnärer kan ha rest från en byggplats till en annan, eller också skickades böcker med mosaikmönster mellan platserna. De centralmotiv, eller emblemata, som man framställde i ateljéer kunde beställas i förväg, tillverkas och transporteras på marmor- eller terrakottaunderlag till byggnadsplatsen där de sedan sattes upp. Övriga mosaikarbeten utfördes på plats.

Man var tvungen att göra noggranna förberedelser för att få motiv och bårder rätt inpassade. Man lade ner stor möda på att göra ytan där mosaiken skulle läggas jämn och slät. Sedan drog man ut ett tunt lager murbruk över cirka en kvadratmeter av ytan, inte mer än att man hann arbeta innan murbruket torkade. Man kan ha gjort en skiss på underlaget för att ha något att gå efter. Man justerade storleken på mosaikbitarna, och mosaikläggaren kunde börja sitt arbete.

En efter en sattes bitarna ner i murbruket som pressades upp runt bitarna. När en del av mosaiken var färdig, fortsatte man och lade murbruk på nästa stycke, sedan på ytterligare ett och så vidare. Erfarna mosaikläggare arbetade med de svårare partierna och lät assistenter göra de mindre komplicerade delarna av mosaikarbetet.

Kristenhetens mosaiker

Under 300-talet v.t. började man uppföra mosaiker i kristenhetens kyrkor. Eftersom mosaikerna ofta hade bibliska motiv, kunde de ge kyrkobesökarna undervisning. Fladdrande ljus som reflekterades i glaserad och guldöverdragen mosaik skapade en magisk atmosfär. I boken Storia dell’arte italiana (Den italienska konstens historia) sägs det: ”Mosaiker var perfekt lämpade för den tidens ideologi som var starkt influerad av ... nyplatonismen. I skapandet av mosaikverken skedde en process som gjorde att råmaterialet förlorar sin råhet och i stället förvandlas till ren andlighet, rent ljus och verklig rymd.” * Vilket radikalt avsteg från den enkla form av tillbedjan som lärdes ut av kristendomens grundare – Jesus Kristus! (Johannes 4:21–24)

Bysantinska kyrkor innehåller en del enastående exempel på mosaikarbeten. I en del av dem täcks nästan varenda centimeter av väggarna och valven av mosaik. Vad som beskrivs som ”mästerverk av kristen mosaik” kan ses i Ravenna i Italien där lysande bakgrunder i guld gestaltar gudomligt ljus och mystisk onåbarhet.

Man fortsatte att uppföra mosaiker, främst i västeuropeiska kyrkor under medeltiden. Även i den islamiska världen uppfördes mosaiker, och det med stort raffinemang. I renässansens Italien blev verkstäder som hörde till de stora katedralerna, som Markuskyrkan i Venedig och Peterskyrkan i Rom, centrum för tillverkning av mosaiker. Omkring 1775 lärde sig hantverkare i Rom hur man kunde tillverka mycket små mosaikbitar genom att klippa trådar av smält glas som fanns i alla tänkbara kulörer. Då blev det möjligt att framställa kopior av målningar i form av miniatyrmosaiker.

Moderna metoder och användningsområden

Dagens mosaikläggare använder sig av en så kallad indirekt metod. I en verkstad limmas mosaiken med framsidan neråt på ett pappersmönster i full skala. Mosaikverket fraktas sedan i sektioner till den plats där det skall sättas upp, och baksidan pressas mot underlaget som är belagt med murbruk. När murbruket har torkat, tvättas pappersmönstret och limmet bort och motivet exponeras. Den här metoden kräver inte lika mycket tid och ansträngning, men slutproduktens släta yta saknar det där lilla extra som medeltidens mosaiker har.

Trots det har otaliga stadshus, operahus och kyrkor från senare tid förskönats med hjälp av den här metoden. * Den har också använts i stor utsträckning i museer, tunnelbanestationer, varuhus, parker och lekplatser från Mexico City till Moskva, från Israel till Japan. Mosaikernas släta, men ändå uttrycksfulla yta har också ansetts idealisk för att smycka de stora obrutna fasaderna på moderna byggnader.

Den italienske konstnären och konsthistorikern Giorgio Vasari (1511–1574) skrev: ”Mosaiker är de mest varaktiga bilderna som finns. Målningar bleknar under tidens gång, men mosaiker lyser bara starkare med åren.” Den yrkesskicklighet som ligger bakom många mosaiker fångar vårt intresse. Mosaiker är verkligen fascinerande konstverk i sten!

[Fotnoter]

^ § 18 De oskriftenliga nyplatonska filosofierna verkade bland annat för läran om själens odödlighet.

^ § 23 I Sverige finns de mest berömda mosaikerna i Gyllene salen i Stockholms stadshus, som invigdes 1923.

[Bild på sidan 16]

Karta över Jerusalem (500-talet v.t.)

[Bildkälla]

Garo Nalbandian

[Bild på sidan 16]

Alexander den store (100-talet f.v.t.)

[Bildkälla]

Erich Lessing/Art Resource, New York

[Bilder på sidan 16, 17]

Klippmoskén i Jerusalem (uppförd 685–691 v.t.)

[Bild på sidan 17]

”Dionysos”, Antiokia (omkr. 325 v.t.)

[Bildkälla]

Museum of Art, Rhode Island School of Design, utlånad av Worcester Art Museum, foto av Del Bogart

[Bild på sidan 18]

Tesserae (tillhuggna stenbitar), färgat glas och naturstenar används fortfarande till moderna mosaiker

[Bild på sidan 18]

Mosaik i Lynn Heritage State Park, Massachusetts

[Bildkälla]

Kindra Clineff/Index Stock Photography

[Bilder på sidan 18]

Mosaiker av Antoni Gaudí i Barcelona (1852–1926)

[Bildkälla]

Foto: Por cortesía de la Fundació Caixa Catalunya