Har reformivrare lösningen?

BEDRÄGERIER, olikhet inför lagen, sociala orättvisor, dålig sjukvård, undermålig skolundervisning, ekonomisk utsugning i religionens namn och miljöförstöring – detta är sådant som får de flesta att sucka av besvikelse. Det är också sådant som får reformivrare att handla.

Det finns reformivrare i nästan varje samhälle, vilka uppmuntrar till förändringar på ett ordnat och grundlagsenligt sätt. De flesta reformivrare är inte några anarkister eller revolutionärer, utan de håller sig inom lagens råmärken och avhåller sig från våld. Några reformivrare innehar inflytelserika ställningar i samhället och tar initiativ till att införa förändringar. Andra ägnar sig åt lobbyverksamhet för att få dem som har makt att ändra på saker och ting.

Reformivrare försöker få samhället att ompröva sitt ställningstagande i olika frågor. De protesterar inte bara, utan de har också idéer om hur man skall kunna förbättra förhållandena. För att rikta uppmärksamheten på sina frågor vänder de sig till allmänheten, demonstrerar på gatorna eller söker publicitet i medier. Bland det värsta som kan hända en reformivrare är att samhället ignorerar honom.

Reformivrare i historien

Under historiens gång har många reformer genomförts. Bibeln berättar för oss hur en offentlig talare för omkring 2 000 år sedan berömde Felix, prokuratorn i den judiska provinsen Judeen, med följande ord: ”Reformer äger rum i denna nation genom din  förtänksamhet.” (Apostlagärningarna 24:2) Omkring 500 år före Felix drev den grekiske lagstiftaren Solon igenom reformer för att förbättra förhållandena för de fattiga. Solon ”gjorde slut på de värsta missförhållandena för de fattiga” i det forntida Athen, förklarar Encyclopædia Britannica.

Religionshistorien är full av reformatorer. Martin Luther försökte till exempel att reformera den romersk-katolska kyrkan, och det han gjorde banade väg för protestantismen.

Reformernas omfattning

Reformivrare kan också försöka förändra vardagslivet. Vissa reformivrare vill införa en helt annorlunda livsstil. Så var det till exempel med rörelsen för en livsstilsreform (Die Lebensreform) i Tyskland i början av 1900-talet. Genom att samhället blev mer och mer industrialiserat upplevde många människor att livet hade blivit mekaniskt och opersonligt. Reformivrare rekommenderade då att man skulle återvända till naturen. De förespråkade motion, utomhusaktiviteter, naturmedicin och vegetarianism.

Andra reformivrare avslöjar orättvisor och utövar påtryckningar på regeringen för att rätta till förhållandena. Sedan början av 1970-talet har grupper av miljöaktivister protesterat mot rovdrift och förstöring av miljön. Några av dessa grupper har sedan dess vuxit till världsomfattande organisationer. Aktivisterna gör mer än att demonstrera och protestera mot faror för miljön. De ger också förslag om hur man kan rätta till förhållandena. Deras påverkan har lett till en strängare lagstiftning när det gäller sådant som dumpning av giftigt avfall i havet och valjakt.

På 1960-talet genomförde det andra Vatikankonciliet en reform av romersk-katolska kyrkan. Under 1990-talet fanns det också lekmän som ville reformera katolska kyrkan. De föreslog bland annat en förändring i fråga om celibatet. Reformivrare inom Engelska kyrkan drev igenom en förändring som gjorde det möjligt för kvinnor att prästvigas.

Inte populära hos alla

Vissa reformer har åstadkommit mycket gott. I Bibeln finner vi många exempel på nationella ledare och andra som främjade önskvärda reformer. Sådana reformer ledde till ett andligt återupplivande, en samhällsförnyelse och Guds godkännande. (2 Kungaboken 22:3–20; 2 Krönikeboken 33:14–17; Nehemja, kapitel 8 och 9) På senare tid har en ökad betoning av grundläggande fri- och rättigheter, medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter gjort mycket för att skydda och försvara missgynnade minoriteter och förföljda personer.

Men när reformerna väl har genomförts, blir det sällan riktigt som man hade tänkt sig. John W. Gardner, en minister på 1900-talet, konstaterade: ”Det är en av historiens paradoxer att reformivrare så ofta felbedömer följderna av sina reformer.” Här följer några exempel.

I början av 1980-talet tog Europeiska gemenskapen (EG) initiativet till jordbruksreformer som syftade till att skapa gräsmarker och hedar. Genom en ny jordbrukspolitik avsattes 300 000 hektar odlingsbar mark i Tyskland och Italien till att omvandlas till gräsmark. Trots de goda avsikterna fanns det oförutsedda risker. I FN:s miljöprogram hette det: ”Trots att åtgärder för att reservera områden i syfte att öka den biologiska mångfalden välkomnas i början, kan sådana åtgärder också få negativa följder genom att de får människor att överge traditionella jordbruksmetoder och börja med olämpliga metoder för skogsbruk och skogsplantering.”

Så här sade Internationella jordbruksutvecklingsfonden om försöken att hjälpa de fattiga: ”Alla ansträngningar att hjälpa de fattiga genom institutionella reformer stöter på  ett stort problem. Stiftelser och fonder skapas och sköts vanligtvis på ett sätt som främjar de mäktigas intressen. ... ’Stora män’ på platsen vill gärna driva verksamheten så att den främjar deras egna intressen.”

Ett annat exempel är feminismen, som har förändrat livet för kvinnor i västvärlden. Den har bland annat medverkat till att kvinnor har fått rösträtt och större möjligheter att skaffa sig högre utbildning och göra karriär. Men till och med några som stöder kvinnans frigörelse medger att medan feminismen har löst vissa problem har den förvärrat andra. Skribenten Susan Van Scoyoc frågade: ”Har vi egentligen förbättrat kvinnans lott, eller har vi dömt kvinnan till ett levande helvete, när vi förväntar att hon skall vara jämlik på arbetsplatsen men inte få några lättnader i hemmet?”

Tandlösa reformer

Somliga reformivrare har beskyllts för att vilja reformera bara för reformerandets egen skull. Frederick Hess, som har studerat skolreformer, konstaterade när han beskrev det som han kallade en tandlös reform: ”De dystra resultaten av omfattande reformförsök beror på reformarbetet som sådant. I stället för att lösa problem har dessa reformförsök lett in det hela på fel spår och på så sätt faktiskt förvärrat” de problem man velat lösa. Han fortsätter: ”Eftersom varje regim gärna vill genomföra nya reformer, börjar hela processen om med några års mellanrum.”

Reformer kan också komma att främja en annorlunda och ibland skadlig sak. Lebensreform-rörelsen i Tyskland bidrog till att utveckla teorin om eugenik, studiet av hur man skulle förbättra mänskligheten genom att välja ut föräldrar som skulle frambringa starkare avkomma. Men denna lära kom att missbrukas av personer med radikala åsikter för att stödja nationalsocialisterna i deras ideologiska kamp för att skapa en superras.

Även ivriga förespråkare för reformer blir ibland besvikna över resultaten. FN:s generalsekreterare Kofi Annan klagade: ”Jag tycker att det mest frustrerande är att vi alla vet vad som är fel och vad som behöver göras, men att vi ofta inte kan handla i enlighet med det vi vet. Ibland får ett sekretariat som leds av generalsekreteraren mandat att göra något åt en situation, men det finns inga resurser att genomföra besluten. Ibland, när det händer något ofattbart och vi önskar väcka världens samvete, vill ingen göra något åt det på grund av dåliga erfarenheter i det flydda.”

Reformivrare kan inte hoppas på att vinna popularitet, eftersom de genom att rikta  uppmärksamheten på det de kämpar för gör livet otrevligt för andra. ”Reformivrare har alltid varit ett törne i köttet”, sade Jürgen Reulecke, professor i nutidshistoria och specialist på reformer, som citerades i tidningen Die Zeit. Och även om de flesta reformivrare håller sig inom lagens råmärken och avstår från våld, blir några otåliga om det inte händer så mycket. Under sådana förhållanden kan en reformrörelse skapa militanta personer som överträder lagen.

Har de utbredda reformerna på senare år gjort människor i allmänhet mer tillfredsställda med livet? Det verkar inte så. I Tyskland visar opinionsundersökningar att under de  gångna 35 åren har tillfredsställelsen med livet förblivit praktiskt taget oförändrad. Hur är det då med religionen? Har religiösa reformer lockat fler människor till kyrkorna? Är kyrkobesökare nu mer tillfredsställda med religionen? Nej, det ser vi av att västvärlden blir mer och mer sekulariserad och att människor känner sig mindre och mindre dragna till den etablerade religionen.

Var Jesus Kristus reformator?

Några kanske påstår att Jesus Kristus var reformator. Är det sant? Detta är en viktig fråga för alla som önskar vara sanna Guds tjänare, eftersom det innebär att följa tätt i Kristi fotspår. (1 Petrus 2:21)

Det råder inget tvivel om att Jesus hade kunnat genomföra reformer. Som fullkomlig människa kunde han ha infört genomgripande förändringar och nya metoder. Men Kristus satte inte i gång någon kampanj för att befria världen från korrumperade tjänstemän eller oärliga affärsmän. Han ledde inte gatudemonstrationer mot orättvisor, trots att han själv skulle komma att bli offer för ett justitiemord. Jesus hade ibland inte ens en plats där han kunde ”luta sitt huvud till vila”. Men han bildade ändå inte någon påtryckningsgrupp för att rikta uppmärksamheten på de hemlösas behov. ”De fattiga har ni ju alltid ibland er”, förklarade han när några uttryckte bekymmer över pengar. Jesus förhöll sig neutral till världens konflikter. (Matteus 8:20; 20:28; 26:11; Lukas 12:13, 14; Johannes 6:14, 15; 18:36)

Men Kristus var naturligtvis inte oberörd av sådana problem som fattigdom, korruption och orättvisor. Bibeln visar i själva verket att han var djupt upprörd över människors beklagansvärda tillstånd. (Markus 1:40, 41; 6:33, 34; 8:1, 2; Lukas 7:13) Men han erbjöd en fantastisk lösning. Det Kristus tänkte på var inte någon enkel reform utan en fullständig förändring av styret över mänskligheten. Denna förändring skall verkställas av det himmelska kungarike som mänsklighetens Skapare, Jehova Gud, infört och som styrs av Jesus Kristus som kung. Detta skall vi behandla i följande artikel.

[Infälld text på sidan 6]

”Det är en av historiens paradoxer att reformivrare så ofta felbedömer följderna av sina reformer.” – John W. Gardner

[Infälld text på sidan 7]

”Jag tycker att det mest frustrerande är att vi alla vet vad som är fel och vad som behöver göras, men att vi ofta inte kan handla i enlighet med det vi vet.” – FN:s generalsekreterare Kofi Annan

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

”Jag riskerade livet för att skydda miljön”

Hans var till sjöss i 48 år, och i över 35 år var han sjökapten. Mot slutet av sin karriär var han kapten på ett fartyg som användes av en miljöorganisation. Han förklarar:

”Jag har alltid ansett att människan skall respektera miljön och behandla naturen med värdighet. När jag därför blev erbjuden att bli kapten på ett fartyg som tillhörde en miljögrupp, tackade jag omedelbart ja till det. Vår uppgift var att avslöja hot mot miljön. Så snart vi planerat att genomföra en kampanj till sjöss kontaktade vi medierna för att rikta allmänhetens uppmärksamhet på detta. Vi försökte till sjöss stoppa dumpning av radioaktivt avfall och giftiga ämnen. I en annan kampanj försökte vi hindra slakten av sälar och deras kutar.

Detta var ingen uppgift för räddhågade personer. Jag riskerade livet för att skydda miljön. I en protestaktion satte jag fast mig själv med handbojor vid ett ankare på ett fartyg, vilket ledde till att jag drogs ner till havsbottnen med det. En annan gång färdades jag i en snabb gummibåt längs med ett större fartyg. Någon slängde en tung metalldunk på vår gummibåt, vilket fick den att slå runt, och jag blev allvarligt skadad.”

Hans insåg till slut att även om organisationens avsikter var goda, så riskerade han livet med små chanser att kunna göra några bestående förbättringar av miljön. (Predikaren 1:9) Kort efter det att han lämnat miljögruppen började han studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och blev ett döpt vittne. Han är nu heltidsförkunnare. ”Bibeln hjälpte mig att inse att det enda realistiska hoppet om att miljön skall bli bättre är Guds messianska kungarike.”

[Ruta/Bild på sidan 9]

Hon kämpade för reformer

Sara (namnet är utbytt) föddes i Asien i mitten av 1960-talet. Hon var i tonåren när en revolution i hennes land förde en ny regim till makten som lovade politiska och sociala reformer. I början var människorna i hennes land lyckliga över förändringen, men inom ett år började den nya regeringen att i likhet med den gamla förfölja oliktänkande. Besvikelsen var utbredd, och Sara blev engagerad i ett organiserat motstånd mot den nya regeringen. Hon berättar:

”Vår motståndsgrupp höll möten, och vi protesterade offentligt. Jag klistrade upp affischer och delade ut flygblad på huvudstadens gator när milisen grep mig. De släppte mig till slut. Andra i vår grupp hade inte samma tur. Två av mina väninnor greps och avrättades. Eftersom mitt liv var i fara, uppmanade min pappa mig att lämna landet.”

När Sara kom till Europa började hon studera Bibeln och blev döpt som ett Jehovas vittne. Hon är nu heltidsförkunnare. Sara säger när hon ser tillbaka:

”Det jag längtade efter var rättvisa och en lösning på våra sociala problem. Jag såg att den nya regeringen i vårt land från början hade de här målen, men att den blev så extrem att den förlorade målen ur sikte och i stället började förtrycka befolkningen. Jag insåg också att den protestgrupp som jag tillhörde inte hade lösningen på landets problem. (Psalm 146:3, 4) Nu inser jag att lösningen på alla mänsklighetens problem är Guds messianska kungarike.”

[Bild på sidan 7]

Berlinmurens fall 1989

[Bild på sidan 8]

Har religiösa reformer lockat fler människor till kyrkorna?

[Bildkälla på sidan 5]

Överst till höger: U.S. Information Agency photo

[Bildkälla på sidan 7]

Kofi Annan: UN/DPI photo: Evan Schneider (Feb97); bakgrund: WHO/OXFAM