Ön som dök upp och försvann

Från Vakna!:s medarbetare i Italien

DEN 28 juni 1831 skakades Siciliens västkust av en våldsam jordbävning. Ute till havs kände en sjöman av skalvet och trodde att skeppet hade stött på ett sandrev.

Havet längs Siciliens kust var upprört i flera dagar. På ytan flöt döda fiskar omkring. Illaluktande svavelångor förpestade luften, och pimpsten spolades upp på stranden.

Den 10 juli befann sig Giovanni Corrao, kapten på den neapolitanska brigantinen Teresina, på seglats i Medelhavet. Han fick se en mycket märklig syn – en enorm pelare av vatten och rök som reste sig 20 meter upp ur havet. ”Ett kraftigt ljud, likt åskdunder”, hördes också.

Kungen av Bägge Sicilierna, Ferdinand II, beordrade krigsskeppet Etna att undersöka saken. Nyheterna nådde också Malta, som då stod under brittiskt styre. Maltas brittiske viceamiral, sir Henry Hotham, som inte ville vara sämre, skickade också i väg skepp ”för att fastställa den exakta positionen på kartan och undersöka fenomenet närmare”.

Därmed inleddes en tvist som pågår än i dag.

En ö blir till

Den 19 juli 1831 kunde man i området mellan Sicilien och Afrikas kust  skönja en ny ö, resultatet av ett vulkanutbrott under vattnet. Kommendörkaptenen på det brittiska segelfartyget Rapid, Charles Swinburne, rundade just Siciliens västra spets när han fick se en hög, oregelbunden pelare av kritvit rök, eller ånga. Han satte kurs rakt mot den. När mörkret föll syntes rökpelaren fortfarande tydligt i månskenet. Flammande blixtar blandade sig med röken, och ur pelarens mitt sköt det upp kaskader av intensivt lysande eld. I gryningen, när röken skingrades, kunde han se ”en mörk upphöjning någon meter över havsytan”.

Inom en månad hade ön rest sig omkring 65 meter över havet och hade en omkrets av ungefär 3,5 kilometer. Tidningen Malta Government Gazette rapporterade: ”Den här händelsen har givetvis väckt stor uppståndelse på dessa öar, och många har redan begett sig till skådeplatsen.” En av dessa var professor Friedrich Hoffmann, en preussisk geolog som just då bedrev forskning på Sicilien. Hoffman kom så nära som någon kilometer från ön och såg den ”med största tydlighet”, men med tanke på eventuella risker avstod han från att gå i land.

Kommendören Humphrey Senhouse var däremot inte lika försiktig. Enligt uppgift gick han den 2 augusti i land på ön och placerade den brittiska flaggan, Union Jack, där. Han gav ön namnet Graham Island för att hedra sir James Graham, den brittiske marinministern.

På uppdrag av universitetet i Catania på Sicilien fick Carlo Gemellaro, professor i naturhistoria, i uppgift att undersöka ön. Han gav ön namnet Ferdinandea, efter Ferdinand II. Kung Ferdinand lät sig inte avskräckas när han fick höra att den brittiska flaggan redan vajade på ön. Han förklarade officiellt att ön var en del av hans kungarike, trots att den befann sig utanför Siciliens territorialvattengräns.

Sist in på scenen var fransmännen. Geologen Constant Prévost gav ön namnet Julia, eftersom den hade dykt upp i juli månad. Även han lät resa sitt lands flagga på ön. Han skrev att syftet med denna gest var ”att upplysa eftervärlden om att Frankrike aldrig försummar ett tillfälle att visa sitt intresse för vetenskapliga frågor”.

Konflikten om äganderätten till ön trappades upp. Enligt en artikel som för en tid sedan var införd i Londontidningen The Times stod Storbritannien, Italien och Frankrike på randen till krig på grund av denna lilla fläck på kartan.

Ön försvinner

Tvisten om denna ö – som än i dag omväxlande kallas Julia, Ferdinandea och Graham * – blev kortlivad. ”Ön blir mindre för varje dag som går”, skrev Hoffman efter ett besök i september, ”och om detta sönderfall, som vi själva bevittnat, fortsätter ... kommer stormarna i vinter att vara allt som behövs för att hela ön skall raseras på några månader.”

I december hade ön kollapsat, och det enda som fanns kvar var ett farligt rev strax under havsytan. Den italienske vulkanologen Giuseppe Mercalli skrev: ”Allt som var kvar av Juliaön var de många namn den fick av besökare från olika länder, som hade den unika möjligheten att bevittna skådespelet när den bildades och sedan försvann.”

På återseende?

Är det här slutet på historien? Knappast! Området där ön låg är fortfarande geologiskt aktivt. Enligt den sicilianske historikern Salvatore Mazzarella är området i dag ”lika strategiskt viktigt som det var på 1800-talet”. En del geologer tror att ön kommer att dyka upp igen, och frågan om vem som skall komma att äga den ännu ej återuppståndna ön skapar redan politiska spänningar.

Berättelsen om ön som dök upp och försvann är alltså ännu ett sorgligt kapitel i mänsklighetens historia. Den italienske journalisten Filippo D’Arpa säger träffande att denna historia är ”ett exempel på maktens dårskap”.

[Fotnot]

[Bild på sidan 26]

En målning av utbrottet 1831

[Bildkälla]

Copyright Peter Francis/The Open University