En ständig kamp mot vattnet

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I NEDERLÄNDERNA

”Med väldiga vågor väller havet två gånger om dagen in över ett stort landområde, och man börjar undra om marken tillhör land eller hav. Där bor ett beklagansvärt folk på höga kullar, som de själva byggt för att komma över den högsta vattennivå som de känner till.”

SÅ BESKREV den romerske författaren Plinius den äldre under det första århundradet den kamp som invånarna i de låglänta områdena utmed Nordsjön utkämpade mot vattnet. Den här kampen pågår än i dag. Omkring hälften av de mer än 16 miljoner människorna i den här regionen bor och arbetar faktiskt under havsytan.

Trots den fortgående kampen anser invånarna i Nederländerna inte att de är beklagansvärda. Deras land kanske är litet * och lågt, men det är ändå ett av världens rikaste länder. Och förvånansvärt nog har landet fått en stor del av sitt välstånd tack vare vattnet och den kamp som utkämpas mot det.

Ett viktigt skäl till att invånarna i Nederländerna väljer att stanna kvar i området är att landet är så bördigt. Det passar bra för jordbruk, trädgårdsodling och boskapsuppfödning.  Och eftersom Europas större floder rinner ut i havet här, har landet också ett strategiskt läge ekonomiskt sett. Så det är inte konstigt att Nederländerna – med Rotterdam, världens största hamn – kallas porten till Europa.

Det fortgående arbetet med att bygga skyddsvallar

Men välståndet har inte kommit av sig självt. Under de senaste 900 åren har invånarna i det här området byggt skyddsvallar för att skydda sig mot vattnet i floderna som rinner genom landet och vattnet i havet. Som ett resultat av detta skyddas nu Nederländerna mot vatten från hav och floder av tusentals kilometer långa skyddsvallar – en imponerande bedrift!

Andra länder har också skyddsvallar. Men det är havets nivå i förhållande till land som gör att vallarna här är av avgörande betydelse. Koos Groen, medförfattare till boken Dijken, säger: ”Om hela Schweiz befolkning skulle välja att ta semester ett år utomlands, skulle deras land finnas kvar när de kom hem. Men om holländarna gjorde det, skulle hälften av deras land och 75 procent av deras hus vara borta.” *

I dag kan de miljoner holländare som lever under havets nivå ha torr mark under fötterna och sova gott om natten tack vare att det utkämpas en ständig kamp. Tänk på vilka ansträngningar det innebär att bevara stränderna och sanddynerna.

Stränder och sanddyner bevaras

Under tusentals år har det bildats en naturlig barriär i form av stränder och sanddyner, som skyddar det här området från havet. Men barriären försvagas ständigt av erosion. För att kompensera detta har speciella fartyg tagit upp sand från havets botten en eller två mil utanför kusten och lagt upp den på eller mot stranden. Sedan 1970 har man flyttat mer än 85 miljoner kubikmeter sand för att förebygga erosionen av landets sanddyner.

Men det är inte bara människor som har nytta av att sanddynerna bevaras. I den holländska  tidningen NRC Handelsblad sägs det: ”Även om sanddynerna bara tar upp 1 procent av Nederländernas yta finns tre fjärdedelar av alla fågelarter i landet och två tredjedelar av alla högre växtarter där.”

Försvarslinjen förkortas

År 1932 byggde holländarna Afsluitdijk, en 32 kilometer lång dammbyggnad. I ett enda svep gjorde den här vallen att Zuiderzee förvandlades från en havsbukt till en sjö, IJsselmeer. Samtidigt reducerades landets kustlinje från 190 mil till ungefär 130 mil.

Omkring 20 år senare, 1953, när en katastrofal översvämning dödat 1 835 människor, satte man i gång med ett ännu större projekt. Målet var att stänga alla inlopp från havet i den sydvästra delen av landet förutom de som ledde till hamnarna i Rotterdam och Antwerpen. Deltaprojektet, som det kom att kallas, resulterade dessutom i att landets kustlinje kortades av till drygt 60 mil.

Skydd mot floderna

Hotet från vattnet kommer inte bara från havet, utan också från de floder som flyter genom Nederländerna innan de rinner ut i havet. Mot slutet av vintern, efter den långa regnperioden och när snön på bergen smälter, väller det in stora mängder vatten genom dessa floder från Schweiz, Tyskland, Frankrike och Belgien.

Sådana kolossala vattenmängder kan orsaka allvarliga problem. I februari 1995 blev till exempel floderna i den centrala delen av landet så överfyllda med vatten att man fruktade att skyddsvallarna skulle brista under trycket. Om någon av vallarna hade gjort det, skulle landet bakom vallarna ha kunnat täckas med meterdjupt vatten. Koos Groen, som nämndes tidigare, säger: ”Det är inte många människor som inser vad som hade kunnat hända om skyddsvallarna hade brustit.”

 En ”badbalja” utan lock

Inget annat land är så känt som Nederländerna för sina poldrar, invallade områden av ”nytt land” som ligger under havets nivå. Fram till slutet av 1800-talet reglerades vattennivån i poldrarna av väderkvarnar. Nu för tiden kontrollerar datastyrda pumpstationer vattennivån. Peter Nowak, som underhåller en pumpstation nära Amsterdam, förklarar vad detta innebär.

”Man kan jämföra en polder med en badbalja”, säger Nowak. ”En polder ligger ofta flera meter under havsytan. De omkringliggande skyddsvallarna förhindrar att poldern blir översvämmad. Men en skyddsvall är inget lock. Kraftigt regn kan orsaka att området, eller badbaljan, vattenfylls. För att förhindra allvarliga problem måste vattnet pumpas ut. Men vart skall vattnet ta vägen?”

En polder består av ett system av diken som leder vattnet till pumpstationen. För att dikena inte skall täppas igen, måste varje lantbrukare som har diken på sin mark hålla dem rena. Pumpstationen pumpar sedan vattnet från poldern till ett sinnrikt system av sjöar och kanaler, boezem, som tjänar som ett stort vattenlager utanför poldern. Överskottsvattnet i boezem släpps ut i havet när det är lågvatten.

”Det är viktigt för Nederländernas ekonomi att rätt vattennivå upprätthålls i poldrarna”, fortsätter Nowak. ”Under torra somrar med lite regn släpper man in vatten, eftersom lantbrukarna behöver ha vatten i dikena för att bete och grödor skall växa. I några poldrar växer en av landets mest kända exportvaror – blommor.”

Att bo där havet en gång var

På 1900-talet ansågs poldrarna inte längre vara enbart extra åkermark, utan de kom också att betraktas som ny yta att bo och leva på. När stadsplanerare på 1950-talet började planera för städer i poldrarna, hade de nästan ingen erfarenhet av att organisera nya samhällen. Men om du besöker poldrarna i dag, kommer du att se att stadsplanerarna har lyckats med att bygga trivsamma samhällen på vad som en gång var havets botten. Varför inte komma hit och se det med egna ögon?

Sade du att du känner en viss oro inför att ta en promenad under havsytan? Det är förståeligt, men många blir förvånade när de får reda på att de redan har gjort det utan att veta om det. Om du till exempel har mellanlandat på Schiphol, flygplatsen i närheten av Amsterdam, har ditt plan landat på botten av en torrlagd sjö. Det faktum att du inte ens lade märke till att du befann dig omkring 4 meter under havets nivå bevisar att Nederländernas skyddsvallar fortfarande är i gott skick.

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 18]

Man församlas UNDER HAVSNIVÅN

En av Jehovas vittnens två sammankomsthallar i Nederländerna ligger 5 meter under havsytan. ”På väg till våra kretssammankomster”, berättar ett Jehovas vittne, ”påminner vi oss ofta Guds ord i Job 38:8, 11: ’Vem spärrade havet med dörrar ... och sade: ”Hit får du komma, men inte längre, här har dina stolta vågor sin gräns”?’ Dessa ord påminner oss om att det sätt varpå Jehova kan kontrollera vattnets otroliga kraft är vida överlägset de försök som ingenjörer i vattenbyggnadsteknik gör, hur imponerande deras insatser än är.”

[Ruta på sidan 19]

Vem ser till SKYDDSVALLARNA?

Skyddsvallar och dräneringssystem behöver underhållas och ibland repareras. Ända sedan medeltiden har särskilda lokala och regionala myndigheter eller vattennämnder ansvarat för detta. De här nämnderna var grundade på en trestegsprincip: intresse, betalning och inflytande. Alla som har ett intresse av att skyddsvallarna hålls i gott skick måste betala för deras skötsel och underhåll. Men de får också något att säga till om hos den myndighet som bevakar de här intressena och i fråga om hur de pengar som kommit in skall användas.

Vattennämnderna har verkat i Nederländerna sedan 1100-talet. För närvarande finns det mer än 30 vattennämnder. Ansvaret för att bilda, avskaffa och reglera sådana nämnder vilar på de regionala myndigheterna. Det är upp till dem att avgöra storleken på ”skyddsvallsarméerna” och sammansättningen av dem. Medlemmarna av de här arméerna bor i det område de har till uppgift att skydda. Och de har goda skäl att arbeta hårt, det gäller säkerheten för deras egna familjer och samhällen. När det är högt vatten patrullerar de på skyddsvallarna, redo att gripa in med sandsäckar och annan utrustning för att förhindra att vattnet bryter igenom. Det här urgamla systemet med vattennämnder garanterar att skyddsvallarna får god skötsel och gott underhåll.

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Utan sanddyner och skyddsvallar skulle det blå området för det mesta vara översvämmat

[Bild på sidorna 16, 17]

Stora skyddsvallar mot havet byggdes för att skydda det lågt liggande landet

[Bild på sidan 17]

Varje år måste man fylla på med miljontals kubikmeter sand

[Bild på sidan 18]

Det är inte ovanligt att bilar färdas på en lägre nivå än fartyg

[Bild på sidan 18]

Katastrofen 1953

[Bildkälla på sidan 17]

Båda bilderna: Met vriendelijke toestemming van het Nederlandse Ministerie van Verkeer en Waterstaat

[Bildkälla på sidan 18]

De två översta bilderna: Met vriendelijke toestemming van het Nederlandse Ministerie van Verkeer en Waterstaat