Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Överlevnadskonstnärer i sertão

Överlevnadskonstnärer i sertão

Överlevnadskonstnärer i sertão

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

PÅ DET ökenlika, 1 100 000 kvadratkilometer stora området sertão * i nordöstra Brasilien strövar tio miljoner getter omkring. Under en nio månader lång sommar skiner solen från en molnfri himmel. Hettan är kvävande och jorden svedd och stenhård. Floder torkar ut, träd fäller sina löv, vinden blåser het och torr, och tamdjur strövar fritt i sitt sökande efter den knappa växtlighet som står att finna.

Men de här torra förhållandena verkar inte bekymra getterna i Brasilien. Under de värsta torrperioderna blir hjordarna av nötboskap och får mindre, men getterna ökar i antal. Hur överlever de?

Munnen utformad för överlevnad

Många som bor i sertão-området påstår att getterna äter vad som helst – till och med stövlar, sadlar och kläder. Professor João Ambrósio, forskare vid ett nationellt center för forskning om getdjur i Sobral i nordöstra Brasilien, intygar att getter kan överleva på en till synes osmältbar kost, som bland annat består av rötter, torra löv och bark från över 60 växtarter. Andra tamdjur, som nötboskap, livnär sig nästan uteslutande på gräs.

Det är visserligen bra att inte vara så kräsen, men något annat som ger getterna en avgjord fördel är utformningen av deras mun. Ambrósio berättar att nötkreatur använder tungan när de betar och att de inte kan välja ut och ta bara ett ensamt löv eller barken på en växt. Getterna, däremot, använder sin lilla mun, sina smidiga läppar och sina skarpa tänder till att välja ut växtens mest näringsrika delar. Deras förmåga att leta rätt på den begränsade föda som finns, och välja bara vissa delar, har gjort att de fått rykte om sig att förstöra växtligheten. ”Skyll på människorna”, säger Ambrósio. ”Det är de som tvingar getterna att leva under sådana här förhållanden. Getterna försöker bara överleva.”

Getuppfödning – en bra affär

Det är inte konstigt att de här tåliga getterna fått så stor betydelse i sertãos självhushållningsjordbruk. För många familjer utgör de en viktig proteinkälla. Nötkött kan vara dyrt, och därför står stekt eller kokt getkött och buchada (getmage fylld med tärnade inälvor och ris) ofta på matsedeln. Man säljer också getskinn till lädervaruindustrin för att dryga ut inkomsterna. Så om ett nödläge uppstår kan getterna lätt omsättas i pengar som man kan köpa medicin eller andra förnödenheter för.

En annan fördel är att getterna till stor del klarar sig själva. På dagarna betar mindre hjordar tillsammans i oinhägnade caatingas, eller törnsnår, och när mörkret faller lystrar de till sin ägares röst och återvänder fogligt var och en till sin fålla. Det är oftast bara under fortplantningsperioden som bonden går in och väljer ut vilka getter som skall slaktas, ger de sjuka vård och märker killingarna. Eftersom det är så lätt att föda upp getter har till och med stadsbor ofta några stycken på sin bakgård, eller också låter de dem ströva omkring fritt i staden, trots att det finns lagar som förbjuder det. En get som betar på stadens torg är inte någon ovanlig syn.

Hundratals år av erfarenhet har visat att getuppfödning är en bra affär, speciellt för småbönder. Att föda upp åtta getter kräver inte mer arbete och mark än att föda upp en ko. Tänk dig att en bonde äger fem kor. Om en ko dör, förlorar han 20 procent av sin hjord. Men anta att han i stället för 5 kor äger 40 getter. En sådan hjord kräver ungefär lika mycket arbete och mark. Om en get dör, innebär det en förlust på bara 2,5 procent. Det är lätt att förstå varför omkring en miljon familjer i Brasilien betraktar getter som en sorts försäkring mot torka och missväxt.

En sporre till hårt arbete

I delstaten Bahia finns några av de största hjordarna. De består av tusentals getter. Det har sagts att det i Uauá, en liten stad omkring 80 mil inåt landet från delstatens huvudstad, går fem getter på varje invånare. Så gott som alla i samhället försörjer sig antingen på getuppfödning eller på någon annan verksamhet som har nära anknytning till den. Invånarna säger ofta skämtsamt: ”I Uauá är det getterna som föder upp människorna, inte människorna som föder upp getterna.”

De första killingarna föds i maj, ungefär fem månader efter det att brunstperioden börjat. Plikttrogna herdar arbetar från klockan fyra på morgonen till sju på kvällen med att samla in vilsegångna och utsatta killingar och att ge dem vatten. De skickliga herdarna fångar in hundratals honor varje dag med lasso och mjölkar dem för att de nyfödda killingarna inte skall dricka ihjäl sig. Man måste också sköta om skador och behandla styngflugeangrepp som kan ge små hål i getternas hud och minska dess marknadsvärde.

Vården av getterna är en kärlekshandling – men inte helt utan personliga fördelar. Det traditionella betalningssystemet quarteação (fyrdelning), som används i Uauá och andra områden på landsbygden, belönar flitiga herdar. Var fjärde killing som föds varje brunstperiod – eller var tredje, när hjordägaren är mer generös – tillfaller herdarna. Dessa killingar får var sitt nummer och lottas sedan ut genom en slumpmässig dragning. Lotten kan falla på vilken killing som helst, halt eller frisk, mager eller fet. Därför vårdar sig herdarna om hjorden som om den var deras egen.

Ökad förtjänst på inhemska getter

Brasilianska getter härrör från raser som introducerades av europeiska nybyggare i början av 1500-talet. Men dessa är i allmänhet mindre och producerar inte alls lika mycket mjölk som sina europeiska föregångare.

Den brasilianska rasen canindé, till exempel, producerar mindre än en liter mjölk om dagen, medan dess europeiska släkting ger närmare fyra liter. I årtionden har bönder och agronomer drömt om att kunna förena den brasilianska getens tålighet med den europeiska tamgetens produktivitet. På så vis skulle ”den fattiges ko”, som geten brukar kallas, kunna bli guld värd för sertão-bönderna.

Att korsa inhemska getraser med utländska har visat sig vara en genväg till att få större djur med högre mjölkavkastning. I delstaten Paraíba i nordöstra Brasilien korsade en grupp jordbruksforskare framgångsrikt inhemska getter med italienska, tyska och engelska raser. Resultatet blev djur som är större till växten och som klarar av torra förhållanden och producerar mer mjölk. Getraser som förr producerade mindre än en liter mjölk om dagen har nu fått avkomlingar som kan producera mellan två och fyra liter om dagen.

Forskningscentret i Sobral har gjort en upptäckt som är lika lönande, men billigare att genomföra. Forskare lade märke till att getterna föredrog löven på vissa träd. Men de kunde inte komma åt dem förrän träden fällde sina löv. För att öka tillgången på sådana löv beskars alla grenar ovanför en viss höjd på en del träd. På så sätt tvingade man trädet att skjuta nya skott längre ner, inom räckhåll för getterna. Vad blev resultatet? De getter som betade på de här preparerade områdena ökade i vikt fyra gånger snabbare än andra getter.

Trots den här utvecklingen har getägarna fortfarande ett problem som knappast kommer att kunna lösas med hjälp av vetenskaplig forskning. Vad är det? En bonde uttryckte det så här: ”Getterna vänjer sig vid de personer som tar hand om dem, och de blir tillgivna. Därför kan det vara svårt att göra sig av med en av dem.” Ägarna vill helt enkelt inte skiljas från sina älskade djur! Skulle det kunna vara ett annat skäl till att geten är en överlevnadskonstnär?

[Fotnor]

^ § 3 Portugisiska nybyggare kallade tydligen området desertão, eller stor öken, eftersom det påminde dem om öknarna och savannerna i Nordafrika.

[Ruta/Bild på sidan 27]

Sanningen om getmjölk

Många menar att getmjölken är svårsmält, andra säger att den luktar illa. Men tro inte på allt negativt som sägs om getmjölken. Får du magbesvär av komjölk? Bli inte förvånad om en läkare eller dietist rekommenderar getmjölksprodukter som alternativ. Även om getmjölken är fetare och mer proteinrik, är fettkulorna mindre och lättare att smälta. Men hur är det då med lukten?

Getmjölk är faktiskt luktfri. Om du känner en stark odör kan det bero på att geten har mjölkats under ohygieniska förhållanden eller kommit i nära kontakt med en bock. Bakom bockens horn sitter speciella doftkörtlar som producerar ett hormon som hongeten attraheras av. Men lukten från hormonet sätter sig på allt som bocken kommer i beröring med.

[Bildkälla]

CNPC–Centro Nacional de Pesquisa de Caprinos (Sobral, CE, Brasilien)

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

”Sertão”

[Bild på sidan 26]

Geten väljer ut de bästa delarna av växten med hjälp av sin väl utformade mun

[Bildkälla]

Doktor João Ambrósio – EMBRAPA (CNPC)

[Bildkällor på sidan 25]

Karta: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.; getter: CNPC–Centro Nacional de Pesquisa de Caprinos (Sobral, CE, Brasilien)