Vi fann något bättre

BERÄTTAT AV FRANCIS DEL ROSARIO DE PÁEZ

År 1988 uppträdde jag och mina bröder, tillsammans med andra musikgrupper, inför tusentals åskådare i Madison Square Garden i New York. Vårt uppträdande, där jag presenterade min dans, fick ett entusiastiskt mottagande. Det var min far som många år tidigare hade lagt grunden för vår framgång.

MIN far, som själv var musiker, lade märke till att mina sju äldre bröder hade musikaliska talanger. Han sålde därför vårt hus och köpte musikinstrument och den utrustning som behövdes för att de skulle kunna bilda en musikgrupp. Jag var då bara ett barn, eftersom jag föddes några år dessförinnan, 1966. Vid den tiden bodde vår familj i staden Higüey i Dominikanska republiken.

Mina bröder hade sitt första framträdande 1978 i rådhuset i Higüey. Längre fram etablerade de sig i huvudstaden, Santo Domingo. De började spela och sjunga merengue i en nyskapande stil, och det ledde till att de blev väldigt populära. * Gruppen blev känd som Los Hermanos Rosario (Bröderna Rosario).

Eftersom jag länge hade drömt om att bli en berömd dansartist, längtade jag efter att få följa med mina bröder. På en fest blev jag av min bror Pepe, som var gruppens ledare, inbjuden att uppträda. Han sade: ”Francis är en av mina småsystrar, den yngsta, och hon är bra på att dansa.” Min dans imponerade på dem som var där. Jag tog tillfället i akt och talade om för Pepe att jag ville uppträda tillsammans med dem. Vid 16 års ålder började jag därför dansa vid alla framträdanden som Los Hermanos Rosario gjorde.

Professionell framgång

Det förekom att merenguegrupper hade kvinnliga vokalister, men det hade aldrig tidigare hänt att en kvinna stod mitt på scenen och dansade framför en grupp manliga musiker. Jag stod själv för koreografin och hade en ny dansstil som passade våra musikarrangemang. När min dansteknik hade blivit känd kallades den a lo Francis Rosario.

Vi hade en merenguesång som hette ”Cumandé”, och på ett ställe löd texten: ”Y ahora todo el mundo como Francis Rosario” (Och nu gör alla som Francis Rosario). Publiken brukade sedan dansa som jag gjorde. Ibland satte de sig helt enkelt på golvet för att titta på mig i stället för att dansa själva. Till slut räckte det med att använda ett foto av mig för att göra PR för vår grupp. Alla visste att det betydde att Los Hermanos Rosario skulle ge en konsert.

Efter det att jag började uppträda tillsammans med mina bröder utökade vi gruppen med andra musiker, däribland tre bröder med efternamnet Páez, som nu också delade gruppens framgångar. En av dem, en trumpetare vid namn Roberto, blev längre fram min man. Los Hermanos Rosario fick med tiden många erbjudanden om att uppträda i tv i  Santo Domingo och ge konserter i andra länder.

År 1988 var vi på turné i USA och Canada. Ett av våra framträdanden var det i Madison Square Garden som nämndes tidigare. Många av de populäraste merenguegrupperna uppträdde där, och vår grupp fick det bästa mottagandet. Efter det framträdandet satte konsertarrangörer alltid upp oss sist på programmet. Min dans fick mer uppmärksamhet än någonsin, och vår grupp fick allt större beundrarskaror. Skivförsäljningen ökade också enormt.

Vi reste vitt och brett och besökte bland annat Colombia, Ecuador, Panama, Puerto Rico, Curaçao, Spanien och Tyskland. Vi blev snart en av de mest uppskattade musikgrupperna i Latinamerika. Dansen, scenen, scenkläderna och sminkningen blev det viktigaste i livet för mig.

Innan jag var gift brukade jag säga att om en man intresserade sig för mig men inte tyckte om att dansa, skulle jag välja dansen framför honom. Men mina prioriteringar i livet skulle snart komma att förändras.

Ett andligt uppvaknande

Förändringarna började under en turné på Kanarieöarna 1991. Roberto och jag var nygifta. Hans bror Freddy, som också var med i gruppen, hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och hade alltid med sig deras publikationer.

En dag såg jag boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden i Freddys rum, och jag började ögna igenom den. Jag fängslades av kapitlet ”Finns det verkligen ett ’helvete’?” Det fångade min uppmärksamhet, eftersom mor hade sagt att de som hade gjort det som var ont skulle brinna i helvetet. Det skrämde mig.

Några veckor senare, medan vi fortfarande var på Kanarieöarna, fick jag missfall. På väg till sjukhuset sade jag till Roberto att han skulle fråga Freddy om jag kunde få låna den bok som jag hade sett i hans rum. Jag ville läsa den under tiden jag återhämtade mig. Jag älskade boken. Jag lärde mig bland annat att helvetet enligt Bibeln helt enkelt är mänsklighetens gemensamma grav och att Gud aldrig har haft för avsikt att tortera någon. (Jeremia 7:31) Det gjorde starkt intryck på mig att Bibeln lär att de döda inte är medvetna om någonting alls. (Predikaren 9:5, 10)

När vi återvände till Dominikanska republiken ordnade Freddy så att vi fick besök av ett Jehovas vittne. Han visade oss det bibliska hoppet om evigt liv på en paradisisk jord, och det väckte också min mans intresse. (Psalm 37:29; Lukas 23:43) Vi bad om ett bibelstudium.

Ändrade värderingar och prioriteringar

Allteftersom jag fick mer kunskap i Bibeln började min inställning till det arbete jag  tyckte så mycket om att förändras. Bibelns principer började forma mitt tänkesätt. (Romarna 12:2) Jag brukade fråga mig själv: ”Hur kan jag dansa på det här sättet inför alla de här människorna? Jag vill inte göra det här.” Jag bad till Gud: ”Hjälp mig att komma ur den här situationen.” Jag berättade för min man hur jag kände det, och han kände det likadant. ”Håll ut, älskling”, sade han. ”Om du lämnar gruppen först, så gör jag det sedan.”

Jag blev gravid igen, och eftersom det begränsade mitt dansande, kunde jag oftare vara med vid mötena i Rikets sal. Mötena styrkte både mig och Roberto, som också var med, och vi kom att sätta stort värde på att få komma tillsammans med Jehovas folk. Vi förstod att vi för att kunna fortsätta framåt på sanningens väg behövde den undervisning och uppmuntran som de kristna mötena ger. (Hebréerna 10:24, 25) Till och med när vi arbetade utomlands sökte Roberto och jag upp en Rikets sal och var med på mötena där.

Efter förlossningen började jag arbeta igen, men jag hade förlorat entusiasmen. Det märktes, och jag började få kritik i medierna. Jag fick ofta frågan: ”Varför dansar du inte som du gjorde förut?” Jag fortsatte att be till Jehova om att han skulle hjälpa mig att hitta en lösning, så att jag inte skulle få några problem med mina bröder. Jag var delägare i gruppen och ville undvika en konfrontation med de andra.

När jag blev gravid igen talade jag om för Rafa, som ledde gruppen sedan vår bror Pepe hade dött, att jag ville ägna mer tid åt barnen och att jag inte skulle komma tillbaka till arbetet igen. Han sade att jag skulle göra det som jag ansåg vara bäst. Ingen av mina bröder motsatte sig någonsin att jag studerade Bibeln, något jag är mycket tacksam för.

Ett nytt liv i Jehovas tjänst

År 1993, efter tio år i gruppen, slutade jag min danskarriär och överlämnade mig utan förbehåll åt Jehova. Jag blev förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike, och när Roberto hade slutat i gruppen blev vi döpta 1994. (Matteus 24:14) Både Freddy och Robertos andre bror, Julio, blev vittnen, liksom Manuel Pérez, som också var med i gruppen. Alla tjänar fortfarande Jehova troget.

Många människor förstod inte varför jag lämnade underhållningsbranschen, eftersom jag hade tyckt om mitt arbete så mycket. Vissa trodde, precis som en välkänd tv-producent i vårt land, att det bara var en övergående fas. ”Precis som alla andra artister kommer hon att komma över det här och återvända till gruppen”, förutspådde han. Men så blev det inte. Jag var besluten att ägna så mycket tid som möjligt i Jehovas tjänst.

Nu har vi tre barn: Katty, Roberto och Obed. Vi försöker lära dem att det viktigaste i livet är det andliga och inte det materiella. Med tanke på vår bakgrund kan vi verkligen varna dem för världens vilseledande inflytande och ge dem sund vägledning. Det har varit mycket värdefullt att studera Bibeln tillsammans i familjen varje vecka. Det har hjälpt oss att hålla ihop i en värld där familjer blir alltmer splittrade.

Vi har försökt lära våra barn att betrakta Jehova som en verklig person som de kan lita på. (Ordspråksboken 3:5, 6; Hebréerna 11:27) Vi har också hjälpt dem att förstå hur viktigt det är att vara med på och delta vid kristna möten. Det är en ovärderlig gåva att se våra barn gå framåt i harmoni med Bibelns sanning. Under de senaste två åren har jag varit hjälppionjär, ett uttryck som Jehovas vittnen använder om dem som under en månad använder 50 timmar eller mer till att tala med andra om sin bibliska tro. Och min man har under ett antal år tjänat som äldste i församlingen.

Jag tycker fortfarande att det är vackert med merengue. Men tyvärr har merenguemusiken förändrats mycket jämfört med hur den var förr. Då var den i allmänhet sund. I dag måste vi vara mycket selektiva för att hitta lämplig merenguemusik.

 Det fantastiska i att få tjäna Jehova

Världen har mycket att erbjuda, men man måste se längre än bara till det som erbjuds. Så är det verkligen när det gäller musikbranschen, som kan se väldigt lockande och oskyldig ut. Men det är den inte. Många inom den branschen håller på med droger och lever omoraliskt. När man är med i en föreställning kommer man i kontakt med människor som lever för stunden och som inte har några som helst samvetsbetänkligheter. (1 Korinthierna 15:33)

Vi har kommit att inse att det bästa någon kan göra är att tjäna Jehova. Jag minns när vi kom tillbaka till hotellet efter ett av våra största framträdanden och hur tomt allt kändes. Nu förstår jag att det berodde på att vi inte hade fått vårt viktigaste behov tillfredsställt, vårt andliga behov. (Matteus 5:3)

Nu är vi helt inriktade på att glädja vår Skapare, i synnerhet genom att predika och undervisa om de goda nyheterna om hans kungarike. (Matteus 24:14; Apostlagärningarna 20:35) Det gör att vi känner oss lyckliga och nöjda som familj. Vi är verkligen tacksamma över att få vara bland Guds folk och ha sanna vänner – bröder och systrar i tron – som delar vårt fantastiska hopp om evigt liv i Guds nya värld. (Markus 10:29, 30; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Vi gjorde stora ekonomiska förtjänster i underhållningsvärlden. Men genom att lära känna vår Gud, Jehova, har vi funnit andliga rikedomar som är värda mycket mer än materiella tillgångar. Vi är så lyckliga över att kunna tjäna en Gud som förverkligar sina avsikter, en lycklig Gud som inbjuder oss att förtrösta på honom! (Psalm 37:3) Vi är helt och fullt övertygade om att vi har funnit något mycket bättre än berömmelse och materiellt välstånd, och vi ber till Jehova att han skall hjälpa oss och vår familj att göra hans vilja för alltid.

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Tillsammans med andra medlemmar i gruppen tidigt i min karriär

[Bild på sidan 21]

Under ett framträdande i New York runt 1990

[Bild på sidan 23]

Framför Rikets sal

[Bild på sidan 23]

Infälld bild: Under ett familjestudium