En konflikt som förändrade mitt liv

BERÄTTAT AV MICHAEL MOLINA

”Republiken Vietnam [Sydvietnam] tilldelade sergeant Molina en tapperhetsmedalj”, kunde man läsa i militärtidningen ”Tester”, som ges ut i Maryland i USA. ”Sedan tilldelades Molina en guldstjärna ... för sin tapperhet och sina insatser under en annan sammandrabbning med häftig artillerield. Den 6 juni 1968 tilldelades Molina ytterligare en guldstjärna för sina insatser då han förhindrade att vietnamesiska gerillagrupper intog en viktig bas.”

SAMMANLAGT flög jag 284 stridsuppdrag och tilldelades 29 medaljer. Nu är jag en kristen förkunnare som tar del i ett annat slags krig. Bibeln säger om det kriget: ”Vår krigförings vapen är ... inte köttsliga.” (2 Korinthierna 10:4) Låt mig berätta hur det kom sig att jag gjorde en sådan förändring i livet.

Chicago ligger i norra Illinois i USA, och starka vindar kommer ofta in från Michigansjön. När jag föddes där den 1 februari 1947 var det inte bara blåsigt utan också isande kallt. Eftersom min far nyligen hade varit med i andra världskriget, var det två militärläkare som förlöste min mor. När jag var tio år flyttade vi till Los Angeles i Kalifornien. Där fick min äldre bror, min syster och jag gå i en katolsk skola.

Under min uppväxt spelade jag baseboll och amerikansk fotboll på gatan och på ödetomter, men jag lekte också soldat med hemmagjorda gevär och kulsprutor i trä. Under 1960-talet, när jag gick i high school, förändrades tänkandet och attityderna radikalt. Lönnmord på sociala och politiska ledare, däribland mordet på USA:s president 1963, och protestmarscher, brännandet av amerikanska flaggan och våldsamma demonstrationer hörde till vardagen. De flesta av mina klasskamrater och jag var oroliga för att bli inkallade till militärtjänst.

När jag gått ut high school 1966 kallades jag till en läkarundersökning, som visade att jag var vid god hälsa. Men i stället för att inkallas till armén tog jag värvning vid flottan. Eftersom jag var fascinerad av helikoptrar, ansökte jag om att få vara med i ett nytt specialförband av attackhelikoptrar. Efter att ha fått grundläggande utbildning kom jag så till Vietnams huvudstad, Saigon, i november 1967.

 Mina första krigsupplevelser

Jag fördes till ett litet flygfält där det fanns fyra Huey-helikoptrar. Vårt förband bestod av 30 marinsoldater. Några sov vid flygfältet, medan vi andra inkvarterades drygt en mil därifrån i ett tvåvåningshus. Första natten väcktes jag plötsligt av skottlossning mot huset. Jag kastade mig ur sängen och låg på golvet i några sekunder. När jag hörde skottlossning ovanför tog jag mig till trapporna och upp på taket, där jag fick ett gevär. Vi stred resten av den natten, barfota och i underkläderna.

Vi var omringade och helt avskurna från de andra, så efter hårda strider i tre dagar tog maten och vattnet och det mesta av ammunitionen slut. Vår befälhavare gav ordern: ”Så fort solen går upp springer vi till flygfältet.” Vi var tvungna att ta oss igenom en liten stad som stod i lågor. När vi sprang genom staden hörde vi skottlossning, bland annat från maskingevär. Det låg döda kroppar överallt.

Vi lyckades till slut ta oss fram till flygfältet, där läget inte var mycket bättre. Vi grävde skyttevärn runt flygfältet och försökte försvara oss. Flera gånger lyckades den vietnamesiska gerillastyrkan bryta igenom vår försvarslinje och storma flygfältet. Många dog, bland annat vår befälhavare. Jag stannade i mitt skyttevärn i flera veckor och kunde varken byta kläder eller tvätta mig. Sedan kom en helikopter, och vi evakuerades till en annan bas.

Efter de här inledande striderna beslöt jag mig för att bli kulspruteskytt i ett helikopterförband. Jag fick några dagars utbildning och ingick sedan i en flygplansbesättning. Eldstrider hörde till vardagen, och ibland fick jag tre eller fyra flyguppdrag om dagen.

Krigets följder

Jag var chockad över att se så mycket dödande. Samtidigt tänkte jag på de protester mot kriget som pågick hemma i USA. Kämpade vi inte för frihet? Riskerade vi inte livet för att andra skulle kunna få ett bättre liv? Men jag funderade ändå över var rättvisan fanns i kriget. Vem skulle tjäna på det? Vietnameserna? De hade haft krig i flera år, även innan vi amerikaner kom in i bilden. Nu var det bara ännu mer dödande och lidande.

Jag var ung och förstod inte det politiska resonemanget bakom kriget. Jag hade inte haft tid att fundera över det heller. Jag visste bara att jag hade flyguppdrag och en uppgift att sköta, eftersom det var det jag hade utbildats för. Marinsoldater brukade säga: ”Vi har utbildats för att strida, inte för att tänka.” Men jag lovade mig själv att om jag överlevde skulle jag noggrant ta reda på varför vi var där.

 Genom Vietnamkonflikten kom jag i kontakt med något annat som jag inte var beredd att hantera – droger. Som tonåring rökte jag cigaretter, drack öl och whisky på helgerna och gick på fester. Men jag hade aldrig använt droger. I Vietnam blev det annorlunda. Några av mina kamrater frågade: ”Varför inte, Mike? Du kommer ju ändå att få skallen bortskjuten i morgon.” Så ibland gav jag efter.

Men att ta droger är verkligen inget för en soldat som skall ut i strid, så jag bestämde mig för att aldrig ta några droger när jag skulle ut på ett uppdrag. Men när jag kom tillbaka hem kände jag suget efter droger, och jag satt snart fast i drogmissbruk.

Tillbaka hem

När jag kom hem till Kalifornien från Vietnam i oktober 1970, hade min inställning till livet förändrats en hel del. Även om jag hade tagit värvning för att kämpa för friheten, kände jag att jag hade blivit utnyttjad. När jag kom hem var jag bitter och hatisk. Jag var missanpassad och var inte längre patriotisk.

På dagarna rökte jag marijuana och tog andra droger medan jag mekade med min motorcykel i mina föräldrars garage. Jag grubblade över min situation och vad som hade hänt i Vietnam, men det gjorde mig bara ännu mer deprimerad. Jag började få samvetskval. Jag ville mer än någonsin ta reda på varför Vietnamkriget startade.

Eftersom myndigheterna gav bidrag till krigsveteraner så att de skulle kunna utbilda sig, anmälde jag mig till college och kom senare in på California State University i Los Angeles. Där lärde jag känna sådana som hade protesterat mot kriget i Vietnam och även sådana som hade varit med i kriget. Vi hade långa diskussioner om kriget och världsläget. Ingen av oss hade några tillfredsställande svar, vi var alla ganska förvirrade.

Jag ger hjälp och får hjälp

Många av oss hade känslomässiga och psykiska problem. Jag kände att jag ville göra någonting för att hjälpa till. Så jag valde psykopatologi som huvudämne. Eftersom jag hade varit så engagerad i att kriga och döda, bestämde jag mig för att arbeta för att gottgöra det. Så jag började arbeta inom mentalvården.

Det fanns droger överallt på universitetsområdet, och jag insåg att det var roten till många problem. Jag ville gå framåt i mina studier och hjälpa dem på sjukhuset som hade psykiska problem. Så jag slutade helt med droger och ägnade all min tid och energi åt studier och arbete. Men som psykoterapeut kunde jag bara se små framsteg hos mina mentalpatienter.

Jag blev helt frustrerad över samhället och över mina samvetskval. Jag ville bli kvitt ångesten. Jag började be och gå i kyrkan. Mässan i katolska kyrkan gav mig inte särskilt mycket, så jag brukade besöka kyrkan på kvällen i stället. Jag brukade gå in, tända ett ljus och be framför bilderna. Det var bilder med Jesus på ett kors och Maria med en dolk i hjärtat och andra bilder av så kallade helgon.

Jag började tänka: ”Vilken dyster och deprimerande plats kyrkan är! Kan Guds ande verkligen finnas här?” Jag behövde svar och uppmuntran. Jag hade sett tillräckligt med lidande. Så en kväll lämnade jag kyrkan och gick för att be i en park. Jag tittade upp mot stjärnorna, och det var troligen första gången i mitt liv som jag uppriktigt försökte kommunicera med Skaparen.

Jag lär känna sanningen

För att komma ifrån stressen på sjukhuset besökte jag en gammal vän, Gary, över en helg. En dag satt vi i hans vardagsrum och tittade på tv. Nyheterna handlade om hur man försökte ställa president Nixon inför rätta. Vi pratade om fördärvet inom livets alla områden, och jag berättade att jag hade känt mig lurad i samband med Vietnamkriget.

Alva, Garys fru, hörde oss och kom ut från köket. Hon sade att det vi pratade om var en uppfyllelse av profetior i Bibeln. ”Hur  kan profetior i Bibeln ha något att göra med de problem som en president har?” frågade jag. Alva förklarade att Guds kungarike med Kristus Jesus som regent snart skall ersätta alla korrupta styrelseskick och att människor skall leva för evigt i fred på en jord som skall omvandlas till ett paradis. (Daniel 2:44; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Alva berättade om bönen Fader vår, där vi ber att Guds kungarike skall komma och att Guds vilja skall ske i himlen och på jorden. (Matteus 6:9, 10)

Jag förstod att vi verkligen behöver hjälp från Gud för att få ett bättre styre och fred på jorden. (Predikaren 8:9; Jeremia 10:23) När det gällde möjligheten att få leva för evigt kom jag ihåg hur vi i skolan lärde oss att de atomer som vår kropp består av på relativt kort tid byts ut. Även om en del av det som Alva sade verkade långsökt, hade hon gjort mig nyfiken. Jag ville gottgöra allt det jag hade ställt till med och hjälpa till med att lindra andras lidande. Alva föreslog att jag skulle gå till Rikets sal där jag kunde lära mig mer.

Bill Akina var heltidsförkunnare i församlingen. Han hade varit vid flottan under andra världskriget, så han kunde förstå hur jag kände. Men viktigast av allt var att han kunde sin bibel, och han och hans fru använde den för att besvara alla mina frågor. När jag med Bills hjälp gjorde andliga framsteg, insåg jag att även om mina ansträngningar att hjälpa dem på sjukhuset var välmenande, kunde jag bara ge dem tillfällig lindring. Att hjälpa människor att få exakt kunskap i Bibeln skulle däremot ge dem evigt liv, om de utövade tro och levde enligt sin kunskap. (Johannes 17:3)

Bill studerade Bibeln med mig med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. Jag blev döpt i juli 1974 som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt Gud. Sex månader senare blev jag pionjär, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare brukar kallas. Under tiden slutade jag mina universitetsstudier och sade upp mig på sjukhuset. Jag försörjde mig som fastighetsskötare och städade banker på kvällstid. (1 Thessalonikerna 4:11) Familj och vänner trodde att jag hade mist förståndet.

När jag varit pionjär i Kalifornien i ungefär ett år funderade jag över hur jag kunde bli mer använd i Jehovas tjänst. Jag satte upp missionärstjänst i ett annat land som mål. När jag varit pionjär i några år fick jag en inbjudan att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead, som då hölls i Brooklyn i New York. Jag gick den 66:e klassen och utexaminerades den 11 mars 1979 i Long Island City i New York.

Ett nytt förordnande

Jag förordnades att tjäna i Guatemala i Centralamerika, där jag var missionär i ungefär ett år. Sedan inbjöds jag att arbeta i det lilla tryckeriet vid Jehovas vittnens avdelningskontor i huvudstaden, Guatemala City. År 1981 gifte jag mig med Lupita, som var pionjär i närheten, och hon inbjöds att tjäna vid avdelningskontoret tillsammans med mig. År 1996 slutade vi trycka i Guatemala, eftersom vi då började få all vår litteratur från avdelningskontoret i Mexico.

År 1984 fick vi en liten flicka, Stephanie, men trots det kunde jag fortsätta att tjäna vid avdelningskontoret. Det kunde jag göra även då vårt andra barn, Mitchell, föddes 1987. Det har inte varit lätt att bo utanför avdelningskontoret och pendla ungefär en mil till kontoret varje dag. Men det har varit ett privilegium  att tjäna på det här sättet, och min familj har alltid ställt upp.

Lupita och Stephanie är nu pionjärer, och Mitchell är en döpt förkunnare. Han går ut yrkesskolan i år, och hans mål är att börja i heltidstjänsten. Jag vet att det inte är tack vare personliga förmågor som vi har fått dessa fina privilegier, utan tack vare Jehovas oförtjänta omtanke. Han är en kärleksfull Gud, och han använder dem som har en villig ande och som söker hans vägledning.

Ibland får vi frågan hur vi kan försörja oss när vi som familj är så engagerade i tjänsten. Vi förvärvsarbetar under min semester från arbetet vid avdelningskontoret. Vi har också alltid försökt ha en balanserad syn på det materiella. Vi har sökt Jehovas hjälp och förtröstat på honom och ständigt bett om hans ledning. (Ordspråksboken 3:5; Matteus 6:25–34)

Eftersom det gav mig en känsla av makt att bära vapen, inser jag ständigt behovet av att odla ödmjukhet. Satans värld lärde mig att hata och döda och att vara misstänksam, aggressiv och på min vakt. Men Jehova har visat mig barmhärtighet och kärleksfull omtanke, och det är något jag är mycket tacksam för. Nu är jag inriktad på att aldrig mer lära mig kriga och att visa kärlek till andra och ha medlidande med dem. (Jesaja 2:4; Matteus 5:43–45)

Det har inte varit lätt för mig att göra förändringar. Men jag har lärt mig att leva ett mer fridsamt liv. Med Guds hjälp har jag också lärt mig att leva med de mardrömmar som kommer av mina upplevelser under kriget. Jag ser verkligen fram emot den tid då krig och konflikter har upphört. (Psalm 46:9) Till dess är jag tacksam för möjligheten att få tjäna i det livräddande arbetet att hjälpa andra att lära känna vår store livgivare, Jehova Gud.

[Bilder på sidan 12]

Jag var helikopterskytt

[Bild på sidan 14]

Tillsammans med Bill Akina och hans fru, Eloise, 1978

[Bild på sidan 15]

Här arbetar jag i tryckeriet vid avdelningskontoret i Guatemala, 1982

[Bild på sidan 15]

I förkunnartjänsten med min fru

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med Lupita, Mitchell och Stephanie i dag